AUTUMNautumn
av David Moody

En dag bara dör alla.

Smittan sprids snabbt och dödar snabbt. Fyrtio sekunder tar det, sen är du död. Inom minuter har alla människor dött.

Eller nästan alla; ett fåtal visar sig vara immuna mot smittan. I Northwich, England, hittar en sådan grupp överlevare varandra. De är chockade och uppgivna, har precis sett hela sin värld falla samman, alla de någonsin känt dö — hur ska de kunna gå vidare?

Men snart får de annat att bekymra sig över, när de döda börjar röra sig igen.

Autumns första femtio sidor läste jag med skeptiskt höjda ögonbryn. Språket är upprörande halvdåligt och alla överlevare heter saker i stil med Michael, Carl, Emma, Ralph och Stuart — det är som en ogenomtränglig vägg av anonyma namn.

Det är först när de döda reser sig som handlingen tar fart och författaren börjar visa vad han kan. Han gillar zombier, det märks, och han har garanterat funderat både länge och väl på hur just hans zombier ska fungera. För nä, de är inte riktigt som andra zombier… frågan är om de över huvud taget är farliga?

Med andra ord levererar Moody verkligen när det kommer till det som är allra viktigast i en zombieroman: zombierna själva. Även överlevarna vinner över mig på sin sida till slut — inte genom att vara speciellt intressanta, utan helt enkelt genom att reagera trovärdigt på vad de ställs inför. Det tog alltså sin lilla tid innan jag började gilla boken på riktigt, men i slutändan kändes den faktiskt nästan lite för kort.

Tur då att Autumn bara är första boken av hela sex stycken(!). Och att det dessutom finns en film (med skitdåligt IMDB-betyg) som jag är grymt sugen på att se redan nu i helgen.

Update: Nu har sambon och min mamma OCH min bror läst boken också. Alla älskade den förbehållslöst.

Update 2: Nu har vi sett filmen. My GOD så tråkig den var!

Autumn
Utgiven av Thomas Dunne Books 2010
Serie: Del 1 av 6 i Autumn-serien
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: Billions died in less than twenty-four hours.