You are currently browsing the monthly archive for augusti 2013.

Vet inte om det blir speciellt mycket bokläsande på ett tag…

IMG_1374

Möt Luna, min andra katt, min datanörd <3

Annonser

Jag såg filmatiseringen av World War Z förresten. Den hade… erm… kanske inte jättemycket gemensamt med boken. Oatmeal säger det bäst:

wwz

Fortfarande en helt ok film, men inte den film jag gick dit för att se, liksom.

Har jag precis börjat läsa Krabbans gång, bok nummer två i Tre på tre-utmaningen (amen förlåt att man tjuvstartar). Så här börjar boken:

”Varför först nu?” sade någon som inte är jag. Därför att mamma gång på gång … Därför att jag den gången, när skriket svävade över vattnet, ville skrika men inte kunde … Därför att sanningen knappt behövde mer än tre rader … Därför att först nu …
Alltjämt har orden besvär med mig. Någon som inte tål några bortförklaringar naglar fast mig vid mitt yrke. Redan som ung grabb, sade han, hade jag ju, flink med orden som jag var, blivit volontär på en Springertidning men klarat mig helskinnad ur högerkurvan, lite senare hade jag i ”taz” vispat ihop en massa artiklar mot Springer, varpå jag övergick till att förfärdiga knapphändiga notiser som legoknekt på nyhetsbyråer, och under långa perioder som frilans hade jag komprimerat allsköns pinfärska varor till rätt format: allehanda dagsnyheter. Dagligt allehanda.
Må så vara, sade jag. Men en sådan som jag har ju inte lärt sig något mer än det. Om jag nu måste börja avveckla mig själv kommer allt som gått galet för mig att bli inskrivet i en fartygskatastrof, därför att jag, därför att mamma den gången var höggravid, därför att jag över huvud taget lever bara av en slump.
Och strax är jag återigen i tjänst hos någon, och till en början får jag lov att bortse från det lilla jag som är mitt, ty den här historien tog sin början långt innan jag blev till, för mer än hundra år sedan, närmare bestämt i den mecklenburgska residensstaden Schwerin, som utbreder sig mellan sju sjöar, finns dokumenterad på vykort som Staden mellan vassarna och kan visa upp ett mångtornigt slott, en stad som till det yttre förblev hel trots kriget.

Och det bara fortsätter så. I tvåhundrafemtio sidor till. Sida upp och sida ner med text jag måste kopiera över till min blogg för att ens begripa. (Å gud å gud vilken tur att jag inte köpte boken på tyska.)

Jag ser två möjliga slut på detta:
1. Jag hatar Günter Grass för resten av mitt liv och VÄSER när någon nämner hans namn.
2. Jag blir djupt förälskad i den fantastiske Günter Grass, startar en fanclub* och dränker mig slutligen i Östersjön efter att ha kommit till insikt om att jag aldrig någonsin kommer att få läsa en så bra bok igen.

Det finns potential för båda, liksom.

Önska mig lycka till?

*Om man googlar ”Günter Grass fanclub” är första träffen en forumtråd där man diskuterar huruvida Grass är antisemit ”eller bara ärlig”.

HELLO KITTY MÅSTE DÖ9173518239
av Angela S. Choi

Det här visste jag om Hello Kitty måste dö innan jag började läsa boken:
Fiona är en kinesamerikan som inte trivs med de förväntningar hon har på sig som asiatisk kvinna. Helst ska hon bara vara söt, kunna laga mat och hålla käften — lite som Hello Kitty, den där fuljävla katten utan mun — så känner hon. En humoristisk men ändå allvarlig uppgörelse med det kulturella arvet. Jag tyckte att det lät som en lättsam mellanbok att ha på lut.

Det här hade konstigt nog INGEN berättat för mig om Hello Kitty måste dö:
Vad boken faktiskt handlar om. Hallå, det här är ju typ American Psycho, the fun edition! Fiona sliter 90 timmar i veckan på en advokatfirma och har en ohälsosam fascination för seriemördare. Hon är djupt passivt aggressiv, vilket bland annat visar sig när hon måste jobba på familjens kemtvätt på fritiden och roar sig med att krascha förhållanden genom att smeta läppstift på äkta mäns skjortkragar. När hon stöter ihop med sin barndomskompis Sean (som hon senast såg när han hamnade på ungdomsanstalt efter att ha tänt eld på en tjejs hår i plugget) börjar saker och ting gå snett… eller rätt?

Resultatet blir lite som om Caitlin Moran fått skriva en egen American Psycho, och det fattar ni väl hur stört det skulle bli? Jag älskar’t! Allt från psykopat-vibbarna till de knäppa dejterna Fionas pappa tvingar iväg henne på. Den är precis lika lättsam att läsa som jag trodde, men långt mer mångbottnad. Störd och störtskön på samma gång, precis som Fiona. En ny favorit.

Nån som har tips på bra dokumentärer eller böcker om seriemördare, förresten? (Gärna Jeffrey Dahmer.) Känner mig lite inspirerad nu, liksom.

Hello Kitty Must Die (2010)
Hello Kitty måste dö
Översättning: Lina Erkelius
Utgiven av Ponto Pocket, Damm förlag 2012
Betyg: 5/5

Så här börjar boken: Alltihop började med att jag upptäckte att jag saknade mödomshinna.

DIE THERAPIEdie therapie sonderausgabe
av Sebastian Fitzek

Jag hittade Die Therapie på en bokbytarhylla på hotellet under semestern och bestämde mig för att ge Fitzek en ny chans, trots mitt svala intresse för hans enda svensköversatta bok, Psykbrytaren. Han är trots allt stor i Tyskland, så lite bra borde han väl vara?

Och ja, faktum är att jag gillade Die Therapie betydligt bättre; jag till och med tyckte att den var lysande. En riktigt spännande psykologisk thriller som fick mitt hjärta att klappa fortare både vid poolkanten och i poolen. Jag njöt verkligen av att läsa den, it kept me guessing så att säga — hur jag än försökte lista ut hur allting hängde ihop kunde jag omöjligt göra det!

Men.

Sen gjorde Fitzek mig besviken. Igen. På exakt samma sätt som i Psykbrytaren: Han låter slutet paja resten av berättelsen. Och då menar jag att han verkligen totalpajar den, att han kraschar boken så långt åt helvete att ingen räddning finns. Alla röda trådar tjorvas ihop i en och samma skitförklaring och det visar sig att ingenting som hände i boken har spelat någon som helst roll, någonsin. (Spoiler i vittext: Allt är en satans DRÖM!)

Vafan, Fitzek — igen? På riktigt?

Våga vägra författare som inte kan skriva vettiga slut. Om ni vill veta vad boken handlar om så står det på internet. I’m so outta here.

Die Therapie
Utgiven av Knaur Taschenbuch 2010
Betyg: 3/5

Så börjar boken: Als die halbe Stunde verstrichen war, wusste er, dass er seine Tochter nie Wiedersehen würde.

EFTER FLODENEfter-floden
av PC Jersild

För omkring trettio år sedan gjorde kärnvapen slut på hela den mänskliga civilisationen. Enstaka människospillror och hela samhällen hankar sig fortfarande fram, här i ett Stockholms skärgård där ekosystemet är satt ur spel, sanden har blivit till glas och alla barn föds dödligt missbildade.

Edvin Fittmun, så kallad för sin harmynthet, var en av de sista att födas och överleva. När han säger hur ung han är, bara trettio, brukar folk hånskratta eller slå ner honom för hans fräckhet. När boken börjar försörjer han sig som älskare åt sjökaptenen på skeppet Diana. Men människorna ”efter floden” är en vidskeplig samling, och när kaptenen märker att besättningen börjar muttra bestämmer han sig raskt för att dumpa Edvin på närmsta ö (troligtvis Gotland). Där måste Edvin skapa sig ett nytt liv, långt från det liv på sjön han är van vid.

Efter floden är olikt allting annat jag läst, på ett bra sätt. Samhället, erfarenheterna och vidskepelserna, skiljer sig så mycket från det man själv är van vid att boken blir helt oförutsägbar. Man vet helt enkelt aldrig hur Edvin kommer att reagera på någonting och ibland måste man bara skratta åt hur absurt det blir. Trots det handlar Edvin alltid logiskt utifrån sin egen kunskap, det förstår man, och det är bokens styrka.

Icke-spoilande exempel: Edvin får syn på några djur i en inhägnad. Han har inte sett sådana djur förut, men efter att ha tänkt efter en stund kommer han fram till att det måste vara lamor. Dem har han ju sett på bild i en bok en gång. (Läsaren kan möjligen lista ut att det nog inte rör sig om lamadjur på Gotland, utan om ett gäng får. Men dem har ju Edvin inte sett ens på bild, så hur skulle han kunna veta det?)

Bokens oförutsägbarhet sträcker sig hela vägen fram till slutet. Och hela vägen genom epilogen också, för den delen. På grund av det är Efter floden en läsupplevelse som jag faktiskt tycker mycket bättre om nu i efterhand, än när jag först läste boken. För i sanningens namn var jag inte speciellt imponerad under själva läsningen; det här var lååångt ifrån en sträckläsare för mig.

Men nu har det gått någon månad sedan jag läste boken, och i backspegeln framstår Efter floden plötsligt som en grymt bra och unik dystopiupplevelse, som mitt liv definitivt hade varit fattigare utan. …Och så kan det va’!

Efter floden
Utgiven av Ersatz 2011
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: Inga måsar följer oss när ”Diana” lämnar öppet vatten. Med dieseln strypt till kvävningsgränsen och seglet revat styr vi in mot vad som ser ut att vara mynningen av en kilformad vik.

INTERVIEW WITH THE VAMPIREinterview-with-the-vampire
av Anne Rice

Ni som är begåvade med mycket god syn och en fin ihågkomst av den här boken, ni kände möjligtvis igen den som den bok jag läste i poolen på semestern. Till er vill jag bara säga: oroa er inte. Allting löste sig. Biblioteket fick betalt och jag fick som tröst behålla den vattenskadade boken, som fick första hjälpen och en plats i bokhyllan bredvid en zombiebok och en science fiction. Senast jag frågade mådde den bra.

Vilket för övrigt är mer än man kan säga om bokens huvudperson: Louis mår aldrig bra. Som människa är han stenrik, äger ett stort plantage och en massa slavar under sent 1700-tal i New Orleans. Men efter sin brors död vill han själv bara dö. Vampyren Lestat hörsammar hans önskan och dödar honom alltså, men ger Louis livet åter som vampyr. Louis hamnar genast i en existentiell kris — vad innebär det att vara vampyr och leva för evigt?

Lestat, som är simpel till sinnes och lever för stunden, har inga svar. Han försöker lära Louis att njuta som han gör. Gå på teater, samla konst, döda människor. Men inget Lestat har att erbjuda duger. Till sist lurar han Louis att göra en ny vampyr: den lilla femåriga flickan Claudia, som ska bli deras dotter för evigt och äntligen ge Louis en mening i icke-livet.

Interview with the Vampire är en mörk och dekadent bok, full av tveksam moral, homoerotik och ond bråd död. En vampyrklassiker, och med god anledning så. Ingen sten lämnas ovänd, ingen tanke otänkt. En bok att läsa om man på något vis är intresserad av psykologin bakom en vampyr, och vill få förklaringen serverad i en mörk, historisk inramning.

Interview with the Vampire
Utgiven av Sphere 1981
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: ”I see…” said the vampire thoughtfully, and slowly he walked across the room towards the window.

HONECKERS KANDERADE ÄPPLEhoneckers kanderade äpple
av Claudia Rusch

OJ vad snabbt det gick att läsa ut den här boken! Sidorna bara flög förbi och boken var så kort, så kort. Ändå får det plats ett halvt liv innanför pärmarna.

Claudia Rusch berättar anekdoter från sin uppväxt i DDR-Tyskland, en historisk epok som står mig — och säkert alla andra som någonsin läst tyska — varmt om hjärtat. Då Claudias föräldrar var kända regimkritiker bevakades hela hennes familj av säkerhetspolisen Stasi.

Det är ett allvarligt tema, men Rusch berättar allt på ett lättsamt och ofta humoristiskt sätt. När hon som sjuåring ber att få hämta sin mormor på busshållplatsen en sen kväll säger hennes mamma ja, men går utan dotterns vetskap trettio meter bakom henne i mörkret, för säkerhets skull. Då blir Stasi misstänksamma, och följer i sin tur efter mamman. Längst fram i ledet börjar lilla Claudia bli nervös i mörkret — så hon stämmer upp i en DDR-kampsång för att få tillbaka modet. Bakom henne tuggar mamman fradga, DDR-kampsånger får man INTE sjunga hemma hos dem, och Stasiagenterna bakom henne blir alldeles till sig av misstänksamhet; ungen är helt klart en avledningsmanöver!

Men hur lättsam boken än är så lurar allvaret hela tiden i bakgrunden. Berlinmuren är en stark symbol. När jag åkte till Tyskland för första gången (till en urgullig, urtysk liten by som heter Hückeswagen) ställdes jag oväntat öga mot öga med en sparad rest av muren. Och jag grät. Det förvånade mig, för jag var inte var så lättrörd dåförtiden, men kanske var det Thåströms fel. Hans djupa passion när han framför Die Mauer, som jag växte upp med. Han sorg över livskamraten som bor på fel sida om muren.

Claudia bodde också på fel sida om muren. Som tonåring stod hon inför det svåra valet — bo kvar i skiten, eller lämna Östtyskland, skapa ett nytt liv någon annanstans… och aldrig någonsin träffa sin familj igen. Förstår ni hur oförlåtlig Berlinmuren var, som tvingade en hel generation att tänka så? Rusch behövde tack och lov aldrig fatta det hemska beslutet — muren föll lägligt samma år som hon tog studenten — men tusentals andra påverkades av det.

Honeckers kanderade äpple är en lättsam och i närmast pedagogisk bok om hur en östtysk uppväxt kunde se ut. En utmärkt bok för den intresserade, varesig man är påläst sedan innan eller inte.

Meine freie deutsche Jugend (2003)
Honeckers kanderade äpple
Översättning: Erik Kjellberg
Utgiven av Kjellbergs förlag 2005
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: Jag växte upp vid Östersjön. Precis som min mamma, min morfar, hans föräldrar och så vidare.

Att ligga på en luftmadrass i en pool och läsa en bok = det ABSOLUT skönaste du någonsin kan göra i ditt liv.

Men se till att det är din egen bok. Och inte bibliotekets.

100_2058

Nu har jag anmält intresse till Pockerlovers 3 på 3-utmaning, en utmaning som passande nog körs igång för tredje året på rad!

Utmaningen går ut på att under tre månader läsa tre böcker efter ett eget valt tema. Temat kan vara precis vilket som helst — tre böcker med samma författare, tre böcker som utspelar sig i Skåne, tre böcker om zombieapokalypsen, tre böcker på polska, tre böcker av författare som börjar på Z, tre böcker med en robot på omslaget … och så vidare.

Mitt tema blir tysk samtidslitteratur:

  • Upptäckten av currywursten av Uwe Timm
  • Honeckers kanderade äpple av Claudia Rusch
  • Krabbans gång av Günter Grass

(samtidslitteratur i betydelsen skrivna efter millennieskiftet)

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3