EFTER FLODEN
av PC Jersild
För omkring trettio år sedan gjorde kärnvapen slut på hela den mänskliga civilisationen. Enstaka människospillror och hela samhällen hankar sig fortfarande fram, här i ett Stockholms skärgård där ekosystemet är satt ur spel, sanden har blivit till glas och alla barn föds dödligt missbildade.
Edvin Fittmun, så kallad för sin harmynthet, var en av de sista att födas och överleva. När han säger hur ung han är, bara trettio, brukar folk hånskratta eller slå ner honom för hans fräckhet. När boken börjar försörjer han sig som älskare åt sjökaptenen på skeppet Diana. Men människorna ”efter floden” är en vidskeplig samling, och när kaptenen märker att besättningen börjar muttra bestämmer han sig raskt för att dumpa Edvin på närmsta ö (troligtvis Gotland). Där måste Edvin skapa sig ett nytt liv, långt från det liv på sjön han är van vid.
Efter floden är olikt allting annat jag läst, på ett bra sätt. Samhället, erfarenheterna och vidskepelserna, skiljer sig så mycket från det man själv är van vid att boken blir helt oförutsägbar. Man vet helt enkelt aldrig hur Edvin kommer att reagera på någonting och ibland måste man bara skratta åt hur absurt det blir. Trots det handlar Edvin alltid logiskt utifrån sin egen kunskap, det förstår man, och det är bokens styrka.
Icke-spoilande exempel: Edvin får syn på några djur i en inhägnad. Han har inte sett sådana djur förut, men efter att ha tänkt efter en stund kommer han fram till att det måste vara lamor. Dem har han ju sett på bild i en bok en gång. (Läsaren kan möjligen lista ut att det nog inte rör sig om lamadjur på Gotland, utan om ett gäng får. Men dem har ju Edvin inte sett ens på bild, så hur skulle han kunna veta det?)
Bokens oförutsägbarhet sträcker sig hela vägen fram till slutet. Och hela vägen genom epilogen också, för den delen. På grund av det är Efter floden en läsupplevelse som jag faktiskt tycker mycket bättre om nu i efterhand, än när jag först läste boken. För i sanningens namn var jag inte speciellt imponerad under själva läsningen; det här var lååångt ifrån en sträckläsare för mig.
Men nu har det gått någon månad sedan jag läste boken, och i backspegeln framstår Efter floden plötsligt som en grymt bra och unik dystopiupplevelse, som mitt liv definitivt hade varit fattigare utan. …Och så kan det va’!
Efter floden
Utgiven av Ersatz 2011
Betyg: 4/5
Så här börjar boken: Inga måsar följer oss när ”Diana” lämnar öppet vatten. Med dieseln strypt till kvävningsgränsen och seglet revat styr vi in mot vad som ser ut att vara mynningen av en kilformad vik.
5 kommentarer
Comments feed for this article
20 augusti, 2013 den 20:08
FantastiskFiktion
Jag förstår hur du menar med att den är långt ifrån en sträckläsare, men för mig var det snarare så att jag var tvungen att läsa något annan inemellan för att inte deppa ihop totalt, för ävenom det är bra är det ju inte direkt muntert. Dessutom är det ju roligt att en så ”ansedd” författare som Jersild skriver i en så smal genre som postapokalyptisk dystopi, men det passar honom ju väldigt bra.
Vad jag tyckte.
20 augusti, 2013 den 23:22
Nike Bengtzelius
Ja, det kan nog stämma som du säger – jag läste också en annan, lättsammare bok under tiden. Hm, och jag vet faktiskt inte vad Jersild skrivit annars, även om hans namn hela tiden låtit väldigt bekant. Jag har nog en del googling att göra nu! ;)
20 augusti, 2013 den 23:29
Nike Bengtzelius
Ah-HA! Barnens ö. Det tog inte lång tid att reda ut ^_^
Jag kände aldrig riktigt som du efter att ha läst klart Efter floden. Jag borde kanske ha gjort det, men jag gillade liksom att alla ens hopp krossades så mycket att jag snarare blev lite lycklig. Min mamma, som också har läst boken, tycker att jag är störd.
Intressant att man kan få reklamera dåligt översatta böcker, förresten. Hade jag ingen aningen om. (Och som översättare borde jag väl veta sånt, haha.) Fast de enda böckerna med riktigt dålig svenska jag läst de senaste åren har varit på originalspråk…
23 augusti, 2013 den 10:26
FantastiskFiktion
Då har du inte läst något av Dean Koontz, översatt på 80-talet, antar jag? Det gör lite ont i själen. (Och ja, jag håller nog lite med din mamma :P)
24 augusti, 2013 den 00:29
Nike Bengtzelius
Haha, jag har lyckats undvika dem, tack och lov ;)