Har jag precis börjat läsa Krabbans gång, bok nummer två i Tre på tre-utmaningen (amen förlåt att man tjuvstartar). Så här börjar boken:

”Varför först nu?” sade någon som inte är jag. Därför att mamma gång på gång … Därför att jag den gången, när skriket svävade över vattnet, ville skrika men inte kunde … Därför att sanningen knappt behövde mer än tre rader … Därför att först nu …
Alltjämt har orden besvär med mig. Någon som inte tål några bortförklaringar naglar fast mig vid mitt yrke. Redan som ung grabb, sade han, hade jag ju, flink med orden som jag var, blivit volontär på en Springertidning men klarat mig helskinnad ur högerkurvan, lite senare hade jag i ”taz” vispat ihop en massa artiklar mot Springer, varpå jag övergick till att förfärdiga knapphändiga notiser som legoknekt på nyhetsbyråer, och under långa perioder som frilans hade jag komprimerat allsköns pinfärska varor till rätt format: allehanda dagsnyheter. Dagligt allehanda.
Må så vara, sade jag. Men en sådan som jag har ju inte lärt sig något mer än det. Om jag nu måste börja avveckla mig själv kommer allt som gått galet för mig att bli inskrivet i en fartygskatastrof, därför att jag, därför att mamma den gången var höggravid, därför att jag över huvud taget lever bara av en slump.
Och strax är jag återigen i tjänst hos någon, och till en början får jag lov att bortse från det lilla jag som är mitt, ty den här historien tog sin början långt innan jag blev till, för mer än hundra år sedan, närmare bestämt i den mecklenburgska residensstaden Schwerin, som utbreder sig mellan sju sjöar, finns dokumenterad på vykort som Staden mellan vassarna och kan visa upp ett mångtornigt slott, en stad som till det yttre förblev hel trots kriget.

Och det bara fortsätter så. I tvåhundrafemtio sidor till. Sida upp och sida ner med text jag måste kopiera över till min blogg för att ens begripa. (Å gud å gud vilken tur att jag inte köpte boken på tyska.)

Jag ser två möjliga slut på detta:
1. Jag hatar Günter Grass för resten av mitt liv och VÄSER när någon nämner hans namn.
2. Jag blir djupt förälskad i den fantastiske Günter Grass, startar en fanclub* och dränker mig slutligen i Östersjön efter att ha kommit till insikt om att jag aldrig någonsin kommer att få läsa en så bra bok igen.

Det finns potential för båda, liksom.

Önska mig lycka till?

*Om man googlar ”Günter Grass fanclub” är första träffen en forumtråd där man diskuterar huruvida Grass är antisemit ”eller bara ärlig”.