You are currently browsing the monthly archive for oktober 2013.

fahrenheit451

 

Det här är i alla fall mitt. Farenheit 451, design av Elizabeth Perez.

041015556-die-chroniken-von-hara-windWIND
av Alexey Pehov

Wind är först ut i en fantasyserie på fyra delar som just nu cirkulerar flitigt på tyska bokbloggar: Die Chroniken von Hara.

Författaren Pehov är en prisbelönt ryss som länge varit populär i sitt hemland, men som först nyligen har börjat översättas i väst. På engelska finns än så länge bara en trilogi.

Handling

I Hara är magi en kraft som är ovanlig men potentiellt övermäktig. Ett faktum som har lett till stenhård kontroll av alla magiker inom det så kallade Imperiet. Alla som uppvisar minsta lilla magiska kraft samlas ihop för undervisning och vägledning som ska göra dem till nyttiga och laglydiga medborgare. (Dragon Age, nån?)

Lahen har aldrig haft något intresse av att bli varesig nyttig eller laglydig. Tillsammans med sin kompanjon och äkta man, bågskytten Ness, har hon använt sin magi för att råna och lönnmörda sig igenom ungdomens dagar. Men det var många år sen nu. Vid det här laget har de båda tjänat ihop allt guld de behöver och uppnått den aktningsvärda åldern av cirka trettio. De har slagit sig till ro, gått i pension, och ser fram emot ett långt, lugnt liv ihop.

Men nä. Då bryter det förstås ut ett krig. Arméer av nekromantiker och vandöda väller in över Imperiets gränser, och Lahen och Ness tvingas på flykt.

Recension

Wind är första delen i en serie och det märks. Lore ska nötas in och karaktärer presenteras, och det hela hade kunnat bli bra mycket mer tungrott än det faktiskt är. Pehov räddar oväntat läget genom att låta Ness berätta i förstaperson. Och nu hade kanske inte det varit så underligt, om det inte varit för att alla andra karaktärer i boken behandlas i tredjeperson. Ett ovanligt men riktigt effektivt sätt att särskilja Ness och Lahen från mängden, samtidigt som vi förstås kommer dem närmare än någon av de andra.

Som luttrad fantasyläsare kan jag tycka att det är ganska skönt att Ness och Lahen redan har gjort sitt, så att säga. Att de inte är ärelystna, i behov av snabba pengar eller tänker ge sig ut på något galet quest för att rädda världen. Vad de vill är att få vara i fred, och det är en oväntat sympatisk drivkraft. Det gör att jag känner extra för dem när de ändå kastas in i den ena jobbiga situationen efter den andra.

Det är roligt att läsa om ett par —  när hände det senast? — men stundtals har jag lite svårt för dynamiken dem båda emellan. Ganska tidigt i boken förlorar Lahen alla sina krafter. Bara tillfälligt, men det betyder ändå att hon är helt beroende av Ness för resten av boken och (trots att vi vet bättre) mest av allt framstår som ett mjäkigt fruntimmer som måste beskyddas. Det hela blir inte bättre av att Ness ständigt kallar henne för ”min ögonsten”. Som tur är hintar författaren starkt om en tuffare framtida Lahen, som jag hoppas ska dyka upp så snart som möjligt.

Handlingen följer också en handfull andra personer. Mina favoriter är två mycket olika karaktärer, den übermäktiga nekromantikern Thia och byfånen Pork, vars vägar korsas med katastrofala följder för dem båda. Något som överraskade mig positivt är att det finns flera bra kvinnliga karaktärer i boken, både bland huvudpersonerna och bikaraktärerna. Det hade jag ärligt talat inte förväntat mig av en rysk författare, vilket jag inser gör mig till en ganska fördomsfull person…

För en fantasybok är Wind relativt kort, en ”lättviktare” på cirka 450 luftiga sidor. Mycket hinner hända, men det klimax handlingen bygger upp mot dröjer hela vägen fram till slutet. Det gör att boken känns mer som en inledning till resten av serien, än som en bok i sin egen rätt. Övertygad, det är jag inte, men Pehov har min uppmärksamhet.

Iskateli vetra (2005)
Wind
Översättning: Christiane Pöhlmann
Utgiven av Piper Verlag 2012
Serie: Del 1 av 4 i ”Die Chroniken von Hara”
Betyg: 3/5

Så börjar boken: Luk hatte eine Stinklaune: Diese Nacht hatte er unvermutet Wache schieben müssen. Jetzt war er hundemüde, zitterte in der morgendlichen Kälte, stampfte mit den Füßen auf und zog die Jackenärmel über die klammen Finger.

ICH BLOGG DICH WEG!7706-01_ 210.psd.indd
av Agnes Hammer

Julie är den där tonåringen som tycks ha allt. Hon är snygg, sjunger i sitt alldeles egna band och är allmänt omtyckt av alla.

Men så börjar någon skicka obehagliga mejl till henne. Förolämpningar och hotelser som bara växer sig grövre och grövre. Den anonyma personen kallar sig ”Stüpp”, namnet på en speciell typ av varulv som enligt tysk folktro klänger sig fast vid sitt offer tills det dukar under av skräck och utmattning.

Inte långt därefter dyker det upp en fejkprofil på nätet där någon utger sig för att vara Julie. ”Är du rädd?” frågar Stüpp.

Ich blogg dich weg är en snabbläst liten pärla på temat nätmobbning. Julies anonyma mobbare infekterar obevekligt bit efter bit av hennes liv, och jag läser med en ständigt växande klump i magen. Fejkprofilen får fler att vända sig emot Julie och snart föregås varje nytt kapitel av någons elaka kommentar om henne. Hennes trygga liv bryts långsamt sönder.

Men det är inte bara Julies perspektiv man får följa, utan även flera andra ungdomars. Det är bra, för även om Julies perspektiv är starkt behövs de andra för balansens skull. Det behövs kritiska röster: de som tycker att Julie kanske har gjort sig lite förtjänt av det hela, och de som undrar varför hon ens orkar bry sig, varför hon ens klickar in på hemsidan. Om Julies egna kapitel hjälper en att förstå mobboffrets position, så är det de andra som förklarar varför mobbningen ens kan hända, varför folk deltar eller bara ser på, varför ingen protesterar. Jag gillar att flera sidor av saken ges utrymme i boken och att ingenting är helt svart eller vitt.

Det är en kort och spännande berättelse som rör upp många känslor. Dessutom erbjuder den ju litet av en deckargåta, för bland ungdomarna gömmer sig förstås Stüpp — frågan är om man kan lista ut vem det är… Boken är tänkt att läsas av skolelever (lärarhandledning finns att ladda ner på förlagets hemsida), men den är som alla lyckade böcker givande läsning för vem som helst.

Det enda jag kände var lite synd är att boken går väl fort framåt slutet och att upplösningen blir lite svepande, men det är ett mindre problem (jag kan faktiskt tänka mig att det till och med är ett medvetet knep för att bjuda in till egna funderingar!).

Ich blogg dich weg!
Utgiven av Loewe Verlag 2013
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: Nacht, Wald und alles ist dunkel. Du musst rennen. Los, vorwärts!

Jag har blivit taggad i utmaningen ”Fem frågor” av Boklotus :)

Vem inspirerade dig/uppmuntrade dig att börja blogga?
Ingen! Jag skulle bo i USA ett år och behövde ett bra sätt att hålla släkt och vänner uppdaterade (det här var innan Facebook), så jag startade en blogg om mitt liv där. Hur jag sedan gled över till att skriva om böcker vette tusan.

Hur väljer du ämnen att blogga om?
Mitt bloggande är sällan speciellt genomtänkt, ärligt talat. Recensionerna är förstås viktiga — det är väl en självklarhet i en bokblogg — men allt annat brukar uppstå mer spontant. Så länge jag håller mig innanför bloggens ramar (bra: bokrelaterade grejer, fantastik och nördigheter, dåligt: politik, dagens outfit och LCHF-recept) kan jag posta lite vad som helst. Om jag tycker att något känns kul/intressant borde det rent logiskt finnas fler som gör det, tänker jag.

Vad vet de flesta inte om dig?
En gång (jepp, när jag bodde i USA) slängde jag en hel byrålåda full med gamla batterier, i hushållssoporna. Det kan vara mitt livs mest traumatiska upplevelse.

Vilka tre ord beskriver dig bäst?
Chillad, flamsig och för tillfället rätt kissnödig.

Vad tycker du om att göra när du inte bloggar?
Läsa?… Spela dator-/tv-/sällskapsspel, maratontitta på tv-serier och jobba. (Mitt jobb är jäkla bra, faktiskt.) Vilket jag än gör av det så kan du lita på att jag dricker kopiösa mängder te under tiden.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3