WOOLwool
av Hugh Howey

I en framtida värld existerar ett slutet samhälle inuti en gigantisk, underjordisk ”silo”. Luften utanför är så förgiftad att ingen kan lämna silon och förvänta sig att överleva. Människornas enda kontakt med omvärlden är de kameror som för längesedan sattes att filma utsidan, för den dag det går att flytta tillbaka ut igen. Det var många generationer sedan.

Det finns så klart de som tvivlar. Hur kan man veta att kamerorna inte ljuger? Ibland skickas brottslingar ut från silon som en form av dödsstraff. De utrustas med rengörings-verktyg och skyddsdräkter så att de ska hinna putsa de viktiga kameralinserna innan de dör — och konstigt nog är det aldrig någon som inte putsar linserna när de väl kommit ut. Varför går de med på det? Det är silons största mysterium.

Howey skrev Wool i kortare avsnitt som han lade ut via Kindles själv-publiceringsverktyg. Till en början bestod berättelsen bara av en enda kort novell, prologen i den färdiga boken, om en man som frivilligt väljer att lämna silon. Den här prologen är fantastiskt bra, inget snack om saken. En novell i sin egen rätt, som jag är mycket glad över att ha fått läsa och gärna höjer till skyarna.

I jämförelse med prologen upplevde jag resten av boken som något av en besvikelse. Förvisso en bra berättelse, bättre än väldigt mycket annat, men efter prologen kunde jag inte komma över känslan av att det hade inte behövts mer.

Jag vet inte vad mer jag kan säga om Wool riktigt. Den är bra. Läs den för allt i världen, folk älskar den. Om du kan sälla dig till fanskaran har du både en film och en grafisk roman att se fram emot, och dessutom en prequel-bok och en uppföljare. Men för min del hade det inte behövts mer.

Wool
Utgiven av Arrow Books 2013
Betyg: 3/5

Så börjar boken: The children were playing while Holston climbed to his death; he could hear them squealing as only happy children do.