SPOILERVARNING — Det här är en retroperspektiv recension som kan innehålla spoilers från precis var som helst i serien, säsong 1-7.

Jag ska börja direkt med att säga att jag är ett stort fan av Buffy och älskar serien av hela mitt hjärta. Från de inledande säsongernas oskuldsfullhet, genom alla svåra val i mittensäsongerna, till den smärtsamma komplexitet som långsamt infekterar allt från säsong fem. Nu är det dags att se om allt.

Jag behöver någon att hålla i handen genom detta, så jag har rekryterat min mamma (som sett Buffy en gång förut) som medkritiker. Bloggläsare som känner sig manade får gärna hänga på i kommentarsfältet.

Nu kör vi — once more with feeling.

 

Säsong ett: Welcome to the Hellmouth

Upplägg:

 1. Handling  6. Xander 11. Annat positivt
 2. Minus  7. Giles 12. Annat negativt
 3. Plus  8. Angel 13. Slutbetyg
 4. Buffy  9. Cordelia
 5. Willow 10. The Master
Buffy season 1

De ursprungliga scoobisarna. Ack, så söta och naiva.

Namnet på seriens första avsnitt, ”Welcome to the Hellmouth” [1×01], säger egentligen allt om vad den här säsongen handlar om; det är en introduktion. En 12 avsnitt kort och väldigt ojämn introduktion, som ändå klarar ett schysst underhållningsvärde under tiden den målar upp en tydlig bild av vilka Buffy och hennes vänner är och vad det innebär att bo i Sunnydale — på kanten till helvetet och omgiven av demoner — och ändå behöva oroa sig för sina betyg.

1×01 Welcome to the Hellmouth
1×02 The Harvest
1×03 Witch
1×04 Teacher’s Pet
1×05 Never Kill a Boy on the First Date
1×06 The Pack
1×07 Angel
1×08 I Robot, You Jane
1×09 The Puppet Show
1×10 Nightmares
1×11 Out of Mind, Out of Sight
1×12 Prophecy Girl

Handling

I det inledande avsnittet ”Welcome to the Hellmouth” [1×01] ser vi en sextonårig Buffy Summers flytta in i Sunnydale, Kalifornien med sin mamma. Hon hoppas på en nystart i livet, ett liv där hon slipper ikläda sig rollen som vampyrdräpare med världens tyngd på sina axlar. Istället finner sig Buffy snart stående vid helvetets portar. Bokstavligt talat. I Sunnydale finns det fler vampyrer är någonsin och — ännu värre! — den knäppa, brittiska skolbibliotekarien verkar veta vem hon är!

buffy-master

Buffy & The Master

Som tur är hittar Buffy snart ett par goda vänner i Willow och Xander, och i de följande avsnitten får vi se hur det lilla gänget, komplett med bibliotekarie-Giles, prövar sina förmågor när de stoppar läbbiga übervampen ”The Master” från att uppstå (”The Harvest” [1×02]), besegrar en ond häxa (”Witch” [1×03]) och räddar Xander från en jättebönsyrsa som vill ha sex med honom (”Teacher’s Pet” [1×04]). Att de går i highschool är ett genomgående tema och många monster används, mer eller mindre genomskinligt, för att demonstrera tonårsproblem av olika slag.

The Master fortsätter att ställa till med problem i ”Never Kill a Boy on the First Date” [1×05], ett avsnitt som dessutom ger Buffy en hel del att tänka på gällande hennes ansvar att skydda andra, när hon nästan får både sin dejt för kvällen och Giles dödade. Snart hittar hon dock ett nytt kärleksintresse i den mystiske Angel (”Angel” [1×07]), som dessvärre visar sig vara vampyr. (Men yay, han har en själ, så det blir inget problem förrän i säsong två!)

Säsongen fortsätter med några fristående avsnitt av högst varierande kvalitet, från den genomtöntiga (men underligt underhållande) 90-talsdemonen på internet i ”I Robot, You Jane” [1×08], till skrämmande/underhållande ”Nightmares” [1×10] där allas värsta mardrömmar blir till verklighet (ett närmast profetiskt avsnitt för Buffy, om man tänker på det). Säsongen slutar sedan hastigt och lustigt i ”Prophecy Girl” [1×12] när Buffy accepterar sitt öde och besegrar The Master.

 

Minus

– Lågt produktionsvärde
– Oinspirerad huvudintrig och symbolism

– Dåligt konsekvenstänk
– Överlag låg relevans bland avsnitten

Vi ska kanske börja med att konstatera det uppenbara: Produktionsvärdena? Ungefär vad man kan förvänta sig av en lågbudgetshow från slutet av 90-talet. Inget konstigt med det, men det blir ju knappast bättre med åren.

Säsong ett är den svagaste säsongen av Buffy, vågar jag påstå utan att tveka. Flera avsnitt lider av en närmast avskräckande låg kvalitet och huvudintrigen med The Master känns ofta bara fånig. Idén att använda sig av övernaturligheter för att visa hur jobbigt det är att vara tonåring känns väl sådär fräsch och leder mest bara till standardiserade monsteravsnitt, som alla verkar framtagna efter samma mall (de upptäcker att monstret finns, de listar ut hur Buffy ska döda det, Buffy dödar det). Allt är väldigt mycket ”åh titta en vampyr! *påle genom hjärtat*”

JesseMcNally

Jesse

Säsongen är även rätt godtycklig i hur den hanterar (eller oftare: inte hanterar) konsekvenserna av olika händelser. När Jesse, Xanders och Willows kompis i början av säsongen, blir dödad verkar de aldrig speciellt ledsna. De rekryterar snabbt Buffy som ersättare och Jesse nämns aldrig någonsin igen. Som kontrast till det blir Willow helt förstörd i ”Prophecy Girl” [1×12] när några andra killar hon (typ?) känner dör, för kommer döden plötsligt för nära.  I säsongens försvar är det här faktiskt ganska vanligt i tv-serier och det stör egentligen inte så mycket inom säsongens egna ramar — men det blir ett problem relativt till resten av serien, som ju tar betydligt hårdare på allt som händer.

Det största problemet däremot, så här vid en återtittning, är den allmänna bristen på relevans i många av säsongens avsnitt. Jag skulle vilja påstå att det som vanligtvis kännetecknar Buffy som serie är att alla avsnitt — även de som är helt fristående från säsongens huvudintrig — brukar tillföra något viktigt. De är aldrig isolerade öar, utan används effektivt för att säga något om karaktärerna (”Restless” [4×22]), för att driva karaktärsutvecklingen framåt (”Once More, With Feeling” [6×07]) eller i undantagsfall bara för att de är sådär hjälp-hjälp-jag-kan-inte-andas-roliga (”Something Blue” [4×09]). Den här typen av driv saknas i första säsongen och flera avsnitt, som ”Teacher’s Pet” [1×04] och ”I Jane, You Robot” [1×08], är inte bara dåligt gjorda utan påverkar till på köpet ingenting utanför sig själva, vilket ju i förlängningen gör dem rätt så ointressanta.

Mamma: ”Men vad dåligt det är! Var det så här dåligt förra gången också? Varför såg vi på det då? Jag minns att det var bättre! …Det blir bättre, va?”

 

Plus

Rolig, charmig dialog
Karaktärer som är ”sig själva” från första början
+ Kontinuitet med senare säsonger

Det är 90-tal:

laptop

Durr, I is 90’s computer geek, fear my laptop-y powers.

Inget Buffy utan humorn. Det märks måhända att säsong ett ännu inte riktigt hittat sin ton, men dialogen är redan alldeles godkänt superrolig. Den är sådär Whedon-aktigt smart och underhållande att även konversationer som borde vara tråkiga blir sevärda. Det är omöjligt att inte bli förtjust i Buffy, Willow, Xander och Giles och deras ständiga ordvänderier (undertexter på originalspråk är ett måste, ok?) och det finns inte ett enda avsnitt i säsongen som inte är citerbart.

Mamma: ”Hahahahahahahahahahahaha! …Vänta nu, dör inte hon sen?”

Buffy som serie handlar i grund och botten om sina karaktärer och om hur de växer upp, från den här säsongens osäkra tonåringar till de kompetenta, vuxna människor vi ser i slutet av säsong sju. Just därför är det så skönt att se att Buffy, Willow och Xander redan från start målas upp med så pass stor säkerhet. De är lätta att tycka om, samtidigt som de ändå har sina uppenbara brister. Har man sett Buffy förr är det svårt att inte känna uppskattning för att det var så här det började, så blåögt, och njuta av hur karaktärernas beteende den här säsongen trots det går hand i hand med vilka de kommer att bli. Det är värt att se om bara därför.

Även om kontinuiteten säsongens avsnitt emellan inte är speciellt hög så är säsongen som helhet bra på att knyta an till resten av serien. Mycket av det som händer i säsong ett återkommer, ofta om interna skämt som man så klart vill vara med på. För den som håller ögonen öppna finns dessutom flera riktigt fina små ledtrådar om vad som väntar i respektive karaktärs framtid, i fråga om personliga val och utveckling. (Om den här kontinuiteten beror på god planering i den här säsongen eller god uppföljning i de senare kan väl egentligen kvitta?)

Det är inte utan visst hjärtknip jag ser scoobisarnas första naiva steg ut i ”Buffyverse”. Från och med nu kommer allt bara bli värre.

Eller ja, värre för dem, bättre för oss.

 

Buffy

buffy-1x01-welcome-to-the-hellmouth-stills-gq-02Buffy: ”It’s just… been a really weird day.”
Xander: ”Yeah. Buffy died and everything.”
Willow: ”Wow. Harsh.”
Giles: ”I should’ve known that wouldn’t stop you.”

Buffy är en karaktär som det har tagit mig lång tid att lära mig gilla, men som jag känner att jag numera känner att jag  äntligen förstår och uppskattar fullt ut. Samtidigt som hon är en relaterbar, nästan vanlig tjej är hon den karaktär som förändras mest drastiskt över seriens gång, med mycket mörker och komplexitet to come. Sarah Michelle Gellar gör ett superjobb med samtliga passager i Buffys liv.

Säsong ett fokuserar mycket på en omogen Buffy och hennes ovilja att acceptera sitt liv som vampyrdräpare (= en metafor för tonårens ökade ansvar?) När hon anländer till Sunnydale i ”Welcome to the Hellmouth” [1×01] är det med förhoppningen att det livet ska vara över. Vilket det förstås inte alls är, som vi blir varse när hon kliver in på skolans bibliotek och möter Giles för första gången.

Jag gillar att Buffy redan har en historia av att döda vampyrer (och bränna upp gymnastiksalar) när serien börjar. Hon är inte någon liten duvunge som ställs inför Giles och hans krav, tvärtom. Hon vet precis vad livet som vampyrdräpare kan innebära, och ifrågasätter genast Giles relevans som väktare: ”Prepare me for what? For getting kicked out of school? For losing all of my friends? For having to spend all of my time fighting for my life and never getting to tell anyone because I might endanger them? Go ahead! Prepare me!

Säsongen är fylld med tillfällen där Buffy försöker leva ett normalt tonårsliv. I ”Witch” [1×03] vill hon bli cheerleader, men råkar kasta en annan flicka rakt in i en buffyvägg med sina superkrafter. I ”Don’t Kill a Boy on the First Date” [1×05] försöker hon sig på att dejta en vanlig kille, men tvingas bryta kontakten med honom när hon inser att hon bara skulle få honom dödad. Samtidigt blir den övernaturliga världen allt mer intressant för Buffy, som i Willow och Xander har hittat två vänner att dela den med, och vi ser henne axla ledarrollen i den lilla gruppen på ett allt mer självklart sätt.

Buffy gör, helt förståeligt, motstånd in i det sista.  I ”Prophety Girl” [1×12] får hon veta att hon är förutspådd att dö i sin strid mot The Master, men väljer till slut ändå att möta sitt öde och dör faktiskt(!) under några sekunder, innan lite hjärt- och lungräddning hjälper henne tillbaka. Profetior är kinkiga saker.

Förutom hennes roll som dräpare tacklar säsongen även Buffys kärleks- och familjeliv. Kärleken är förstås Angel, en relation som Buffy kastar sig in i med uppenbar naivitet. Något hon knappast kan klandras för som sextonåring. Det är fint att hon ger Angel en chans när hon får veta att han har en själ, men han har levt mer än 200 år längre än hon och det är mycket hon ännu inte vet om honom. Både Buffys oskyldiga känslor för Angel och den potentiella faran med relationen förvaltas väl och lägger en stabil grund för allt som kommer att hända mellan dem i säsong två.

Buffys familjeliv är en annan inte helt okomplicerad historia. ”Nightmares” [1×10] avslöjar Buffys stora skräck för att hennes pappa ska överge henne — en som det senare ska visa buffsig fullständigt berättigad rädsla. Buffys förhållande med mamma Joyce är närmare, men det ställer till det för henne att hon inte har berättat för mamman om sitt dubbelliv. Både jag och min egen mamma var riktigt upprörda över att hon inte hade gjort det (jag hade berättat direkt!), för Buffy utsätter ju henne för livsfara genom att hålla henne ovetandes. Men ah, minns ni? Att hon inte berättar får faktiskt sin förklaring i ”Normal Again” [6×17], seriens lätt(!) obehagligaste avsnitt, där vi får veta att Buffy visst försökte berätta för sina föräldrar i början — varpå de fick henne tvångsintagen på psyket. (Så skyll dig själv om du blir uppkäkad av en vampyr, Joyce.)

Buffy är en fantastisk karaktär och säsong ett gör ett riktigt bra jobb med att visa vem hon är och även utveckla henne, något som gör i att hon beger sig in i säsong två som en annan person än den obstinata flicka vi mötte i ”Welcome to the Hellmouth” [1×01]. Hennes strid mot The Master med resulterande död lämnar djupa ärr som hemsöker Buffy hela sommaren, vilket effektivt sätter tonen för en mörkare säsong två som tar allt på lite större allvar.

Mamma: ”HerreGUD vad korta kjolar hon har.”

 

Willow

willow 1Willow: ”Well… when I’m with a boy I like, it’s hard for me to say anything cool, or, or witty. Or at all. I-I can usually make a few vowel sounds, and then I have to go away.”
Buffy: ”It’s not that bad.”
Willow: ”No, i-it is. I think boys are more interested in a girl who can talk.”
Buffy: ”You really haven’t been dating lately.”

Det jag personligen uppskattar mest med Willow är nog hur väldigt gradvis hennes personlighet förändras över seriens gång, nästan så att man missar det eftersom det sker så naturligt. Hon är en karaktär som de allra flesta gillar, och gud så söt hon är i den här säsongen. Alyson Hannigan gör ett fantastiskt jobb med ett ärligt talat rätt tunt underlag och väcker liv i en Willow vi alla känner för.

I säsong ett består hennes personlighet mest av att hon är, tja, söt och blyg och nördig. Men det går går redan nu att ana en mörkare sida hos Willow, om man tittar riktigt noga. Lägg märke till hur ofta hon använder sina kunskaper om datorer och internet för uppenbart olagliga aktiviteter, något som rättfärdigas med en ”ändamålet helgar medlen”-attityd. Känns det kanske igen från hur hon senare resonerar kring sitt magibruk?

Och även om Willow kan verka osäker är det värt att notera vilken självrespekt hon besitter. Tänk på ”Prophecy Girl” [1×12] där Xander frågar Willow, som vid tidpunkten är kär i honom, om hon vill gå på skoldansen med honom — men först efter att han fått nej från Buffy. Willow inte bara tackar nej utan motiverar dessutom varför, och jag och mamma gör liksom vågen i soffan. Det finns en liknande scen mellan Willow och Oz i säsong två (”Innocence” [2×14]), där Oz är den som måste säga nej till Willow av samma anledning, och jag tycker att det är så fint att de är så lika på den punkten.

Det sker ingen direkt utveckling av Willow i säsong ett, men det är okej, för den Willow vi lär känna är trevligt sällskap.

 

Xander

xandGiles: ”Xander’s taken to teasing the less fortunate?”
Buffy: ”Uh-huh.”
Giles: ”And, there’s been a noticeable change in both clothing and demeanor?”
Buffy: ”Yes.”
Giles: ”And, well, otherwise all his spare time is spent lounging about with imbeciles.”
Buffy: ”It’s bad, isn’t it?”
Giles
: ”It’s devastating. He’s turned into a sixteen-year-old boy. Of course you’ll have to kill him.”

Xander är en sån där karaktär jag älskar att hata. Han har ofantligt många dåliga sidor; han är svartsjuk och självisk och slentriansexistisk. Och det är okej här i säsong ett — han är sexton år, vi fattar. Jag tänkte inte ens på det när jag själv var tonåring och såg på Buffy. Och det är intressant på riktigt, tycker jag nu, att man kan se hela serien utan att någon gång ifrågasätta Xanders automatiska status som ”den snälla killen”.

I säsong ett är Xander på många sätt inte mer än en pojke. Lite fumlig och plump, men alltid charmig och redo att skämta till det för att lätta upp stämningen. Precis som Willow utvecklas han inte så mycket, men är en allmänt sympatisk närvaro i tv-rutan. Det är svårt att inte tycka om honom för det han för med sig till gruppen.

Jag har förstått att de flesta ogillar avsnittet ”The Pack” [1×06] (bevismaterial: 1, 2, 3, 4, 5) där Xander blir besatt av en hyena och beter sig riktigt otrevligt, till den punkt att han försökerxander våldta Buffy. Jag håller inte alls med om att det här är ett dåligt avsnitt. För mig är det en tydlig flört med hur Xander faktiskt ofta beter sig, alldeles av sig själv.

Bara för att förtydliga: Jag ogillar Xander ganska mycket från och till, men jag tycker inte att han är en dålig karaktär. Snarare tvärtom. Xander är oväntat komplex, och ju fler gånger jag ser Buffy, desto mer förtjust blir jag i hans krokiga resa mot vuxenlivet.

Säsong ett bjuder på en första vink om varifrån Xanders dåliga karaktär kan komma. I ”Out of Mind, Out of Sight” [1×11] ska Willow hem till honom för att äta hämtmat och kommenterar lättvindigt: ”Xander, do you guys even have a stove?” För den som känner till Xanders hemsituation är repliken talande…

Nicholas Brendon passar för övrigt utmärkt i rollen som Xander. Tro det eller ej när du ser säsongen, men han är bara två år yngre än David Boreanaz som spelar Angel. Jag känner att jag själv har lite svårt att acceptera det.

Mamma: ”Ha-ha! De sätter på honom fula kläder för att man inte ska fatta att han är snygg.”
Jag: ”…Ja-haaa. Xander är snygg.”
Mamma:
”…”
Jag:
”Ja alltså, jag såg det nu.”

 

Giles

gilesGiles: ”Oh, Emily Dickinson.”
Buffy: ”We’re both fans.”
Giles: ”Yes, she’s quite a good poet. I mean for a…”
Buffy[defensively] ”A girl?”
Giles: ”For an American.”

Giles, Giles, Giles… Med precis alla säsonger i åtanke samtidigt vet jag knappt vad jag ska tycka om honom. (Mer än att Anthony Stewart Head äger, förstås.) Han är helt oumbärlig i de tidiga säsongerna, dels i rollen som ”den vuxne” och dels som den som sätter in allt som händer i ett större sammanhang. Han är en trygghet, helt enkelt, vilket är vad som gör det till en sån chock när han helt plötsligt inte är det längre.

Den Giles vi lär känna i säsong ett är brittiskt torr och humorlös, med en personlighet som Earl Grey. Vilket absolut inte får missförstås som att han inte är rolig, eftersom han tvärtom är kanske den roligaste i hela säsongen, då han ständigt bjuder på en massa oavsiktlig humor i sitt fumliga samspel med andra.

Det mesta som händer med Giles i säsong ett rör hans relation med Buffy. Det börjar dåligt i ”Welcome to the Hellmouth” [1×01], när Buffy med sitt ”Protect me”-tal förnekar hans värde som väktare. Efter det hålls status quo uppe ett tag — Giles dyker till egen nackdel upp med dåliga nyheter hela tiden, men hjälper åtminstone till att lösa problemen. Efter vad gilessom känns som en smärre evighet tar sig Giles sedan äntligen ner till Buffys nivå i ”Never Kill a Boy on the First Date” [1×05] och säger som det är: ”I have volumes of lore, of prophecies, of predictions. But I don’t have an instruction manual. We feel our way as we go along.” Det är en fin bekräftelse av det Buffy sa till honom och markerar starten på ett mycket bättre förhållande dem båda emellan.

I avsnitten som följer visar Giles fortsatt stor respekt och förståelse för Buffy. När de till exempel får reda på att Angel är en vampyr (”Angel” [1×07]) har han inte ett dömande ord att komma med (till skillnad från en viss Xander) utan enbart sympati. Precis hur mycket Giles och Buffy faktiskt lär sig tycka om varandra i säsongen står klart i sista avsnittet ”Prophety Girl” [1×12]. Här blir Giles helt förstörd efter att ha läst en profetia om Buffys förestående död och bestämmer sig för att gå i hennes ställe (”Buffy, I’m not going to send you out there to die. Now, you were right. I’ve waded around in these old books for so long; I’ve forgotten what the real world is like. It’s time I found out.”). Buffy måste knocka honom medvetslös för att hindra honom. Aww?

Säsong ett gör ett fint jobb med Giles och Buffys relation. Det är rörande att se dem mjukna och börja acceptera varandra, nästan som far och dotter. Och det är bäst för dem att de är beredda, för säsong två har en hel del att utsätta dem båda två för.

 

Angel

s1e7-Angel18Giles: ” A vampire in love with a Slayer! It’s rather poetic. In a maudlin sort of way.”

I säsong ett ser vi Angel redan i första avsnittet, iklädd en förtjusande… silkeskavaj? Sedan dyker han upp lite nu och då, alltid oväntat och med dåliga nyheter — en mystisk, äldre man som sextonåriga Buffy givetvis faller hårt för.

Vi får vänta till ”Angel” [1×07] innan han får lite mer kött på benen, men då går det undan — under ett enda avsnitt hinner Buffy ta med sig Angel hem, kyssa honom, upptäcka att han är en vampyr, läsa på om hans historia (”Huh. 240. Well, he said he was older.”), luras att tro att han bitit hennes mamma, gå ut i syfte att döda honom och slutligen inse att han trots allt är en vän ändå och kyssa honom igen. Puh.

Mycket mer än så blir det inte av Angel i säsong ett, där han mest är en bikaraktär med den olyckliga rollen som Buffys kärleksobjekt. Som tur är ändrar säsong två ordentligt på den saken…

 

Cordelia

cordeliaGiles: ”Why would someone want to hurt Cordelia?”
Willow: ”Maybe because they met her? …Did I say that?”

Cordelia är ytlig, elak och korkad — och fantastiskt underhållande. En karaktär som gjord för comic relief.

Men serien har betydligt större planer för henne än så. I ”Out of Mind, Out of Sight” [1×11] får hon en ny dimension när hon öppnar sig för Buffy och erkänner en stor osäkerhet inom sig själv: ”I can be surrounded by people and completely alone. It’s not like any of them really know me. I don’t even know if they like me half the time.” I samma sekund blir hon en riktig person att räkna med i serien, något vi får se mer av med start i säsong två.

Under ytan spelar Cordelia däremot en viktig roll hela säsongen igenom, för hon vittnar om vilken person Buffy hade kunnat vara, om hon inte var den utvalda. Buffy och Cordelia har många beröringspunkter. Båda är (eller var, i Buffys fall) populära cheerleadertyper, något Buffys nya vänner knappast kan relatera till. I ”Out of Mind, Out of Sight” [1×11] får vi till och med se Buffy stå och känna sig utanför när Xander och Willow skämtar internt, varefter de båda två hånar Cordelia för att hon vill bli skolans May Queen — något som visar sig vara ett direkt hån mot Buffy också eftersom hon var det på sin förra skola.

Ett roligt sammanträffande: Jag läste att skådespelarna i själva verket provspelade för varandras roller — Charisma Carpenter ville vara Buffy och Sarah Michelle Gellar Cordelia, men det blev tvärtom. Cordelia är den person Buffy hade kunnat vara, minst sagt.

Mamma: ”Kul att det det är en brunett som spelar den korkade för en gångs skull! Och en blondin som spelar den… *tveksam blick på Buffy* …smarta?”

 

The Master & The Anointed One

masterThe Master: ”There will be a time of crisis, of world’s hanging in the balance. And in this time shall come the Anointed, the Master’s great warrior. And the Slayer will not know him, will not stop him. And he will lead her into hell.”

Seriens första ”big bad” är en riktigt klassisk vampyrskurk, som hänger nere i underjorden och skrattar rått, i väntan på att få vandra på jordens yta igen.

Något jag på sätt och vis gillar, för hey, det är första säsongen och då är det klart att vi måste få träffa de tuffa killarna från förr. Man får se The Master i hans sammanhang: Han leder ”the Order of Aurelius”, en orden som säger sig tillbe ”the Old Ones”, och jag tror att hela grejen med dem är att de är lite gammaldags, lite bakåtsträvande och… lite ute. Buffy själv står förstås för raka motsatsen, med sin ungdom och sina nymodiga metoder (som när hon i första avsnittet vet att en kille är vampyr för att han klär sig så omodernt — haha).anointed-one_buffy-the-vampire-slayer_pictureboxart_160w

Men även om jag i teorin gillar tanken bakom The Master så finns det inte mycket annat gott att säga om honom. I grund och botten är han en rätt tråkig och fånig badguy, som är dåligt inlemmad i handlingen. Från och med ”Don’t Kill a Boy on the First Date” [1×05] får han dessutom sällskap av The Anointed One — eller ”The Annoying One” som Spike mer träffande ska kalla honom i början av säsong två. Scenen där Spike äntligen dödar honom är kanske det enda som rättfärdigar den här meningslösa lillgrabbens existens.

Mamma: ”Vad röd han är om näsan — fyllo!”

 

Annat positivt

  • Den där scenen i ”The Pack” [1×06] när Giles återvänder till biblioteket efter ett personalmöte och ska berätta att rektorn är död. Buffys bedrövade ”They ate Principal Flutie?” får mig att bryta ihop varenda gång — något som knappast hjälptes av att mamma fullständigt kollapsade av skratt bredvid mig i soffan. Det är hårt att vara rektor.
principal flutie

R.I.P. Flutie

  • Snyders intåg inte långt därefter i ”The Puppet Show” [1×09]. Precis all tid den här mannen får i rutan är komiskt guld, älskar honom. Hela vägen till hans död i säsong tre när han blir, ah, uppäten.
  • Buffy slog ner hyena-Xander med ett skrivbord! <3
  • ”Excuse me, when did they put a cemetery in across the street?” ”And when did they make it night over there?”
  • FBI:s omhändertagande av den osynliga flickan i ”Out of Mind, Out of Sight” [1×11]. En första välbehövlig vink om att myndigheterna mycket väl vet vad som pågår. Önskar bara att hon kunde fått komma tillbaka i säsong fyra…
  • Giles: ”I’ve never actually heard of anyone attacked by a lone baseball bat before.” Xander: ”Maybe it’s a vampire bat.”

 

Annat negativt

  • Det stör mig något ENORMT när Angel i ”Prophety Girl” [1×12] säger att Xander måste ge Buffy konstgjord andning, för själv andas han inte. Samtidigt. Som. Han. Flåsar. Varje gång blir jag ungefär dubbelt så irriterad som gången innan. Hela serien lång ser vi vampyrer andas, röka och, ja jag vet inte, prata? Svårt om man inte kan andas, Angel.

(Vilket för övrigt påminner om ett avsnitt i Angel (”I Will Remember You” [1×08]) , där Angel får vara människa för en dag och blir helt extatisk för att han för första gången får smaka på nymodigheter som jordnötssmör, för som vampyr kunde han ju inte äta vanlig mat. Meanwhile on Buffy: Spike, fortfarande väldigt mycket vampyr, kommenterar hur dåligt hans öl smakar och beställer in en tallrik kycklingvingar.)

 

Slutbetyg

Säsong ett varierar mycket i kvalitet. I bästa fall är den riktigt rolig och charmig, men i värsta fall bara skämmig. Den har starka band till senare säsonger och är inte en säsong man kan skippa utan att gå miste om viktig information, eller om man vill förstå framtida internskämt i serien.

Introduktionen av alla karaktärer är lyckad och  i slutändan är säsong ett faktiskt tillräckligt Buffy-aktig för att vara underhållande. Bättre än mycket annat på tv, och en helt acceptabel introduktion till Buffy som serie, så länge man är medveten om att det blir bättre.

Och åh, så mycket bättre det ska bli.

Mamma: ”Hurra, ska vi se säsong två nu!?”