You are currently browsing the monthly archive for april 2014.

FOOL’S ERRANDhämta
av Robin Hobb

Den här boken inleder trilogin ”The Tawny Man”, som är en direkt uppföljare till Hobbs Farseer-trilogi. Spoilervarning!, alltså, för alla som inte har läst de böckerna.

Vi är åter tillbaka i the Six Duchies, femton år efter händelserna i Farseer-trilogin. Huvudpersonen är densamme fast ändå inte, för lille FitzChivalry har blivit en man, och hans varg (Nighteyes, om ni minns) har blivit en knakig gammal historia. Tillsammans lever de ett stilla liv i en stuga ute på landet.

Och kanske hade det varit bäst om de hade fått stanna där också, för trots över 600 sidor lyckas Hobb inte riktigt övertyga. Stora delar av handlingen går åt till tråkig backstory — över 200 sidor av flashbacks och slöa infodumpar innan det händer något över huvud taget. Det görs uppenbara försök att förklara hela världen och allt som hänt för en ny läsare, trots att det måste vara omöjligt att uppskatta boken som fristående verk, utan att ha läst Farseer-trilogin först. Här hade boken behövt en betydligt strängare redaktör, som gjorde något åt alla långrandiga förklaringar, upprepningar och beskrivningar.

När handlingen väl kommer igång är den förvisso helt acceptabelt bra, men inte på långa vägar så engagerande som den erfarne Hobbläsaren kanske förväntar sig. Det stora problemet med Fool’s Errand är att det är så uppenbart att bokens handling är underordnad seriens handling. Hobb vill fortsätta sin berättelse om Narren och Fitz, om Fitz roll som katalysator, och boken med handling känns sällan som mer än en enda lång prolog till den berättelsen.

I skrivande stund är jag fortfarande osäker på om det är en berättelse jag vill ta del av.

Fool’s Errand
Utgiven av Voyager 2001
Serie: Del 1 av 3 i ”The Tawny Man Trilogy” (som föregås av två andra trilogier)
Betyg: 2/5

Så börjar boken: He came one late, wet spring, and brought the wide world back to my doorstep.

KAFFE MED RÅNkaffe-med-rån
Catharina Ingelman-Sundberg

Ett gäng pensionärer ledsnar på det torftiga livet på hemmet och bestämmer sig för att bli kriminella. Om de åker fast gör det ju inte så mycket — man får i vilket fall bättre mat i fängelset, har de läst.

Vilken bra idé till en bok, tänker jag. Rätt i tiden ligger den, efter alla upprörda röster om ovärdig äldrevård och dålig skolmat, och rent spontant känns det som en berättelse med hög humoristisk potential. Lite som Jönssonligan med löständer, eller Pantertanter möter Ocean’s Eleven.

Utförandet känns däremot inte så inspirerat. Den antydda politiska vinklingen blir det inte mycket av, och jag kan inte heller tycka att de kupper Pensionärsligan utför är vare sig speciellt smarta eller roliga. På bokens framsida finns en blurb av Katarina Mazetti, där hon menar att boken är ”underhållande med ett vasst bett”, men jag kan känna att ett vasst bett är raka motsatsen till vad den här boken har. Mjuk, snäll och småputtrig uppfattar jag den som — utan några direkta fel, men utan några större glädjeämnen heller.

Kaffe med rån
Utgiven av Forum 2012
Serie: Har fått en uppföljare som heter ”Låna är silver, råna är guld”
Betyg: 2/5

Så börjar boken: Den gamla damen tog tag i rollatorn, hängde käppen bredvid korgen och försökte se bestämd ut. Att vara tant, 79 år, och på väg att göra sitt första bankrån krävde auktoritet.

EXPEDITIONENexpeditionen
Bea Uusma

Alldeles nyligen recenserade jag ”Evig natt” av Michelle Paver (här). Jag fick den i present när jag fyllde år, i samma bokpaket som den här boken, för det är två böcker som tjänar på att läsas ihop. Båda har samma häftiga inramning i ogästvänliga Arktis, och båda visar på sitt eget sätt hur fruktansvärt dåligt anpassade vi människor är för att överleva där.

Den stora skillnaden består i att ”Expeditionen” är en faktabok. Den handlar om Andrée-expeditionen, en svensk polarexpedition från slutet av 1800-talet. Tre svenska män skulle bli först i världen med att korsa Nordpolen — i vätgasballong! — men istället försvann de. Trettiotre år senare hittades deras lik till slut, men än idag är det en gåta hur de egentligen dog.

En gåta som författaren Bea Uusma förälskat sig i — därav bokens undertitel. Hennes tydliga entusiasm för ämnet (som jag i förväg knappt visste något om) är smittsam. Här har vi en kvinna som inte nöjt sig med att gå på museum, utan som också: djupdykt i alla arkiv; läst alla dagböcker och brev och olika tolkningar som finns av dem; kollat obduktionsprotokoll; DNA-undersökt gamla skelettdelar; uppsökt de platser männen bodde på när de levde; hälsat på deras efterlevande i Sverige och utomlands; åkt på otaliga turistresor till Nordpolen för att förhoppningsvis få kliva iland där de dog, och när det inte lyckats finansierat en egen expedition dit; letat en hel dag efter ett pyttelitet, över hundra år gammalt brev som kanske ligger någonstans uppe på ett berg… och så vidare. Man skulle kanske kunna konstatera att hennes intresse för längesen övergått i besatthet, och nu har hon alltså skrivit den här boken för att en gång för alla reda ut allt.

”Expeditionen” är framförallt en vacker bok. Vacker att se på och vacker i innehållet. Tonfallet är kärleksfullt mjukt, vilket kontrasterar fint mot den hårda verkligheten bakom allt, samtidigt som det går hand i hand med den tragiska kärlekshistoria som hela tiden finns i bakgrunden, mellan den yngste expeditionsmedlemmen och hans blivande fru. För även efter det att ballongen kraschat mitt bland all is fortsätter unge Nils skriva brev till sin Anna i dagboken, varifrån mycket av den information som överlevt kommer, och Titanic kan ju slänga sig i väggen eller nåt för det här är bannemig det sorgligaste jag läst.

Men det är inte alltid så lätt att hålla moralen uppe när man släpar på var sin 200-kilos släde över skruvis och genom isvatten:

Nils Strindberg räknar. Han räknar igen. Men siffrorna stämmer. Vid positionsbestämningen den 2 augusti upptäcker han att isen de går på har drivit norrut fortare än de har gått åt söder. Hela tiden, trots att de inte märker det, pågår en ständig rörelse i ismassorna. Isen driver. De senaste dagarna har de dragit slädarna all sin vakna tid, i över tio timmar per dygn, men trots detta har man inte kommit framåt. Man har kommit bakåt.

Nu slutar Nils att skriva till Anna.

Uusmas styrka är just detta: hennes förmåga att ta hårda fakta och fånga upp det som väcker känslor. På så sätt målar hon upp en levande bild, som mellan raderna låter en ana hur den här resan måste ha tett sig för de tre männen, som var så oändligt oförberedda på det de skulle råka ut för.

 

Expeditionen: Min kärlekshistoria
Utgiven av Norstedts 2013
Betyg: 4/5

Så börjar boken: Allt i den här boken är sant. Allt har hänt på riktigt. Utom sidan 271 och 272.

EVIG NATTevig natt
Michelle Paver

Året är 1937 och Jack Miller lever ett eländigt liv i London. Intellektuell men utfattig sliter han hund på en fabrik, år ut och år in, bara för att ha råd att bo kvar så att han kan fortsätta slita. 28 år och hans liv tycks redan vara över.

Ändå tvekar han först, när han får erbjudandet att följa med som medhjälpare vid en polarexpedition till Gruhuken, Spetsbergen. Kylan är livsfarlig, natten fyra månader lång och de andra expeditionsmedlemmarna är sådana där olidliga överklasstyper.

Men med följer han ändå till slut, gubevars

”Evig natt” är en bok som till en början levererar precis allt jag vill ha. Jag älskar misären i London, den här känslan av hopplös, klibbig, kvävande vardag, och allt som har med klassfrågor att göra. Sedan bär det av norrut, och här gör Paver ett fantastiskt jobb med att bygga upp stämningen: hon beskriver overkliga ismiljöer, Jacks motvilja inför deras slädhundar, tystlåtna norrmän som säger ja på en inandning ”på det där skandinaviska sättet”… Och över allt vilar en obestämd känsla av att allt kommer att gå åt helvete. Älskar’t.

Det [Gruhuken] är tusentals mil från Tootings försök att uppehålla ett sken av välstånd trots fattigdomen; långt från oron över om kragen kunde duga ytterligare en dag. Min stackars mor levde för det där. Jag minns hur hon ”fixade trappan” utanför vårt hus i Bexhill. Hon hade en flicka till hjälp med grovsysslorna, men trapporna var hennes eget område. Hon målade trappan till ytterdörren vit, den vid grinden grå. När jag tänker på det nu är det hjärtslitande. Att slösa bort sin tid med att måla stenar.

När expeditionen väl infunnit sig på Gruhuken känns det som om en mer traditionell spökhistoria tar vid, och den engagerade mig inte på samma sätt — gissningsvis för att jag helt enkelt aldrig blev skrämd. (Spökhistorier har ju en viss tendens att stå och falla med sin förmåga att skrämmas…) Men vare sig man tycker att boken är läskig eller inte är det fortfarande trevlig läsning som ger mersmak, mycket tack vare den unika inramning Arktis skänker.

Så, vad är då sensmoralen i en sån här berättelse? Såvitt jag kan förstå, nånting i den här stilen:

♥ Stanna inte kvar där du vantrivs och måla stenar
— ta istället chansen att bege dig ut på äventyr,
så kanske du får dö en fruktansvärd död. 

Dark Matter (2010)
Evig natt: en arktisk spökromann
Översättning: Birgitta Gahrton
Utgiven av Månpocket (via Semic förlag) 2012
Betyg: 3/5

Så börjar boken: Det går inte, jag reser inte.

10170794_10152319944743703_1914108901019713451_n

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3