You are currently browsing the monthly archive for april 2014.
Den här boken inleder trilogin ”The Tawny Man”, som är en direkt uppföljare till Hobbs Farseer-trilogi. Spoilervarning!, alltså, för alla som inte har läst de böckerna.
Vi är åter tillbaka i the Six Duchies, femton år efter händelserna i Farseer-trilogin. Huvudpersonen är densamme fast ändå inte, för lille FitzChivalry har blivit en man, och hans varg (Nighteyes, om ni minns) har blivit en knakig gammal historia. Tillsammans lever de ett stilla liv i en stuga ute på landet.
Och kanske hade det varit bäst om de hade fått stanna där också, för trots över 600 sidor lyckas Hobb inte riktigt övertyga. Stora delar av handlingen går åt till tråkig backstory — över 200 sidor av flashbacks och slöa infodumpar innan det händer något över huvud taget. Det görs uppenbara försök att förklara hela världen och allt som hänt för en ny läsare, trots att det måste vara omöjligt att uppskatta boken som fristående verk, utan att ha läst Farseer-trilogin först. Här hade boken behövt en betydligt strängare redaktör, som gjorde något åt alla långrandiga förklaringar, upprepningar och beskrivningar.
När handlingen väl kommer igång är den förvisso helt acceptabelt bra, men inte på långa vägar så engagerande som den erfarne Hobbläsaren kanske förväntar sig. Det stora problemet med Fool’s Errand är att det är så uppenbart att bokens handling är underordnad seriens handling. Hobb vill fortsätta sin berättelse om Narren och Fitz, om Fitz roll som katalysator, och boken med handling känns sällan som mer än en enda lång prolog till den berättelsen.
I skrivande stund är jag fortfarande osäker på om det är en berättelse jag vill ta del av.
Fool’s Errand
Utgiven av Voyager 2001
Serie: Del 1 av 3 i ”The Tawny Man Trilogy” (som föregås av två andra trilogier)
Betyg: 2/5
Så börjar boken: He came one late, wet spring, and brought the wide world back to my doorstep.
KAFFE MED RÅN
Catharina Ingelman-Sundberg
Ett gäng pensionärer ledsnar på det torftiga livet på hemmet och bestämmer sig för att bli kriminella. Om de åker fast gör det ju inte så mycket — man får i vilket fall bättre mat i fängelset, har de läst.
Vilken bra idé till en bok, tänker jag. Rätt i tiden ligger den, efter alla upprörda röster om ovärdig äldrevård och dålig skolmat, och rent spontant känns det som en berättelse med hög humoristisk potential. Lite som Jönssonligan med löständer, eller Pantertanter möter Ocean’s Eleven.
Utförandet känns däremot inte så inspirerat. Den antydda politiska vinklingen blir det inte mycket av, och jag kan inte heller tycka att de kupper Pensionärsligan utför är vare sig speciellt smarta eller roliga. På bokens framsida finns en blurb av Katarina Mazetti, där hon menar att boken är ”underhållande med ett vasst bett”, men jag kan känna att ett vasst bett är raka motsatsen till vad den här boken har. Mjuk, snäll och småputtrig uppfattar jag den som — utan några direkta fel, men utan några större glädjeämnen heller.
Kaffe med rån
Utgiven av Forum 2012
Serie: Har fått en uppföljare som heter ”Låna är silver, råna är guld”
Betyg: 2/5
Så börjar boken: Den gamla damen tog tag i rollatorn, hängde käppen bredvid korgen och försökte se bestämd ut. Att vara tant, 79 år, och på väg att göra sitt första bankrån krävde auktoritet.
Alldeles nyligen recenserade jag ”Evig natt” av Michelle Paver (här). Jag fick den i present när jag fyllde år, i samma bokpaket som den här boken, för det är två böcker som tjänar på att läsas ihop. Båda har samma häftiga inramning i ogästvänliga Arktis, och båda visar på sitt eget sätt hur fruktansvärt dåligt anpassade vi människor är för att överleva där.
Den stora skillnaden består i att ”Expeditionen” är en faktabok. Den handlar om Andrée-expeditionen, en svensk polarexpedition från slutet av 1800-talet. Tre svenska män skulle bli först i världen med att korsa Nordpolen — i vätgasballong! — men istället försvann de. Trettiotre år senare hittades deras lik till slut, men än idag är det en gåta hur de egentligen dog.
En gåta som författaren Bea Uusma förälskat sig i — därav bokens undertitel. Hennes tydliga entusiasm för ämnet (som jag i förväg knappt visste något om) är smittsam. Här har vi en kvinna som inte nöjt sig med att gå på museum, utan som också: djupdykt i alla arkiv; läst alla dagböcker och brev och olika tolkningar som finns av dem; kollat obduktionsprotokoll; DNA-undersökt gamla skelettdelar; uppsökt de platser männen bodde på när de levde; hälsat på deras efterlevande i Sverige och utomlands; åkt på otaliga turistresor till Nordpolen för att förhoppningsvis få kliva iland där de dog, och när det inte lyckats finansierat en egen expedition dit; letat en hel dag efter ett pyttelitet, över hundra år gammalt brev som kanske ligger någonstans uppe på ett berg… och så vidare. Man skulle kanske kunna konstatera att hennes intresse för längesen övergått i besatthet, och nu har hon alltså skrivit den här boken för att en gång för alla reda ut allt.
”Expeditionen” är framförallt en vacker bok. Vacker att se på och vacker i innehållet. Tonfallet är kärleksfullt mjukt, vilket kontrasterar fint mot den hårda verkligheten bakom allt, samtidigt som det går hand i hand med den tragiska kärlekshistoria som hela tiden finns i bakgrunden, mellan den yngste expeditionsmedlemmen och hans blivande fru. För även efter det att ballongen kraschat mitt bland all is fortsätter unge Nils skriva brev till sin Anna i dagboken, varifrån mycket av den information som överlevt kommer, och Titanic kan ju slänga sig i väggen eller nåt för det här är bannemig det sorgligaste jag läst.
Men det är inte alltid så lätt att hålla moralen uppe när man släpar på var sin 200-kilos släde över skruvis och genom isvatten:
Nils Strindberg räknar. Han räknar igen. Men siffrorna stämmer. Vid positionsbestämningen den 2 augusti upptäcker han att isen de går på har drivit norrut fortare än de har gått åt söder. Hela tiden, trots att de inte märker det, pågår en ständig rörelse i ismassorna. Isen driver. De senaste dagarna har de dragit slädarna all sin vakna tid, i över tio timmar per dygn, men trots detta har man inte kommit framåt. Man har kommit bakåt.
Nu slutar Nils att skriva till Anna.
Uusmas styrka är just detta: hennes förmåga att ta hårda fakta och fånga upp det som väcker känslor. På så sätt målar hon upp en levande bild, som mellan raderna låter en ana hur den här resan måste ha tett sig för de tre männen, som var så oändligt oförberedda på det de skulle råka ut för.
Expeditionen: Min kärlekshistoria
Utgiven av Norstedts 2013
Betyg: 4/5
Så börjar boken: Allt i den här boken är sant. Allt har hänt på riktigt. Utom sidan 271 och 272.