EXPEDITIONENexpeditionen
Bea Uusma

Alldeles nyligen recenserade jag ”Evig natt” av Michelle Paver (här). Jag fick den i present när jag fyllde år, i samma bokpaket som den här boken, för det är två böcker som tjänar på att läsas ihop. Båda har samma häftiga inramning i ogästvänliga Arktis, och båda visar på sitt eget sätt hur fruktansvärt dåligt anpassade vi människor är för att överleva där.

Den stora skillnaden består i att ”Expeditionen” är en faktabok. Den handlar om Andrée-expeditionen, en svensk polarexpedition från slutet av 1800-talet. Tre svenska män skulle bli först i världen med att korsa Nordpolen — i vätgasballong! — men istället försvann de. Trettiotre år senare hittades deras lik till slut, men än idag är det en gåta hur de egentligen dog.

En gåta som författaren Bea Uusma förälskat sig i — därav bokens undertitel. Hennes tydliga entusiasm för ämnet (som jag i förväg knappt visste något om) är smittsam. Här har vi en kvinna som inte nöjt sig med att gå på museum, utan som också: djupdykt i alla arkiv; läst alla dagböcker och brev och olika tolkningar som finns av dem; kollat obduktionsprotokoll; DNA-undersökt gamla skelettdelar; uppsökt de platser männen bodde på när de levde; hälsat på deras efterlevande i Sverige och utomlands; åkt på otaliga turistresor till Nordpolen för att förhoppningsvis få kliva iland där de dog, och när det inte lyckats finansierat en egen expedition dit; letat en hel dag efter ett pyttelitet, över hundra år gammalt brev som kanske ligger någonstans uppe på ett berg… och så vidare. Man skulle kanske kunna konstatera att hennes intresse för längesen övergått i besatthet, och nu har hon alltså skrivit den här boken för att en gång för alla reda ut allt.

”Expeditionen” är framförallt en vacker bok. Vacker att se på och vacker i innehållet. Tonfallet är kärleksfullt mjukt, vilket kontrasterar fint mot den hårda verkligheten bakom allt, samtidigt som det går hand i hand med den tragiska kärlekshistoria som hela tiden finns i bakgrunden, mellan den yngste expeditionsmedlemmen och hans blivande fru. För även efter det att ballongen kraschat mitt bland all is fortsätter unge Nils skriva brev till sin Anna i dagboken, varifrån mycket av den information som överlevt kommer, och Titanic kan ju slänga sig i väggen eller nåt för det här är bannemig det sorgligaste jag läst.

Men det är inte alltid så lätt att hålla moralen uppe när man släpar på var sin 200-kilos släde över skruvis och genom isvatten:

Nils Strindberg räknar. Han räknar igen. Men siffrorna stämmer. Vid positionsbestämningen den 2 augusti upptäcker han att isen de går på har drivit norrut fortare än de har gått åt söder. Hela tiden, trots att de inte märker det, pågår en ständig rörelse i ismassorna. Isen driver. De senaste dagarna har de dragit slädarna all sin vakna tid, i över tio timmar per dygn, men trots detta har man inte kommit framåt. Man har kommit bakåt.

Nu slutar Nils att skriva till Anna.

Uusmas styrka är just detta: hennes förmåga att ta hårda fakta och fånga upp det som väcker känslor. På så sätt målar hon upp en levande bild, som mellan raderna låter en ana hur den här resan måste ha tett sig för de tre männen, som var så oändligt oförberedda på det de skulle råka ut för.

 

Expeditionen: Min kärlekshistoria
Utgiven av Norstedts 2013
Betyg: 4/5

Så börjar boken: Allt i den här boken är sant. Allt har hänt på riktigt. Utom sidan 271 och 272.