You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg: 1/5’ category.

BERLIN REQUIEMBerlin Requiem von Peter Huth
av Peter Huth

En tysk zombieroman som utspelar sig i Berlin och som samtidigt tacklar ämnet främlingsfientlighet — kann es etwas anderes ausser toll sein!?

Hm, jo, det kunde den visst. ”Berlin Requiem” visade sig tyvärr vara en rejäl besvikelse. Jag förväntade mig blodig, episk apokalyps, men istället har berlinarna redan hunnit isolera zombiesmittan innan boken ens börjat och upplägget känns mer som det i en kriminalroman, där diverse reportrar åker runt och ställer kritiska frågor till män i maktposition — gäsp.

Det finns onekligen någon form av god grundidé här. Att tyskarna tvingas bygga en hög mur rakt igenom Berlin är förstås komiskt i sig, och när medierna börjar rapportera att det bara är invandrare som drabbas av zombieviruset är det lätt att tro att det här är en Bok Med Ett Budskap™.

Och det kanske det är också, men i så fall tappade både jag och författaren bort poängen någonstans på vägen. Huth förirrar sig bort i oinspirerade sidospår — som den där kärlekstriangeln som inte tillför någonting alls och vem tror han att han är egentligen, en ungdomsboksförfattare? — och en av karaktärerna (den enda kvinnan, givetvis) är så otroligt enerverande irrationell hela hela tiden att jag fick ge upp mina försök att förstå mig på henne.

Guldstjärna i kanten för gott försök?

Berlin Requiem
Utgiven av Heyne Verlag 2014
Betyg: 1/5

Så börjar boken: Das Wasser war schwarz vor lauter Ölschlieren.

ITIt
av Stephen King

Det är sent 50-tal och i den lilla staden Derry händer hemska saker. Nya barn och ungdomar hittas hela tiden brutalt mördade.

Samtidigt blir sju elvaåringar vänner. De upptäcker att de alla har sett oförklarliga, övernaturliga saker. När de börjar gräva i stadens historia får de veta att liknande seriemord har skett tidigare. Ganska exakt vart 27:e år, faktiskt.

Men barnen växer upp och alla flyttar från Derry. Alla utom en, som stannar ensam kvar och vakar. De andra har lovat att komma tillbaka om morden börjar igen.

27 år senare ringer han sex samtal…

Låter handlingen intressant? Det är den inte. Faktum är att It mycket väl kan vara den mest kräkframkallande tråkiga och tidsödande bok jag läst. Som skräckbok är den oftare fånig än läskig, till brädden fylld av skrattretande monster (en gigantisk fågel?) som är svåra att ta på allvar.

Men ännu svårare att ta på allvar är karaktärerna själva, som är minst sagt klichéartade. Och nej, det gör inte saken bättre att de är medvetna klichéer; jag ser ingen som helst anledning att läsa om Den Bortklemade Mammagrisen, Fettot Som I Vuxen Ålder Blir Smal Och Snygg eller The Token Woman som 1: blir slagen av sin pappa, 2: är med i en kärlekstriangel i kompisgruppen, 3: blir ihop med en man som misshandlar henne, 4: väljer rätt kille på slutet, halleluja!

Men det största problemet är att berättelsen är f r u k t a n s v ä r t repetitiv.

Boken är alltså över tusen sidor lång. Första halvan handlar om en sak. Andra halvan handlar om SAMMA SAK EN GÅNG TILL, fast nu med vuxna karaktärer.

Nej allvarligt, jag skämtar inte ens.

Jag gav upp efter omkring 600 sidor och såg filmen i stället. Samma cirkelgång där, förstås, men den var åtminstone bara tre timmar lång och inte… nä usch, jag vill inte tänka på hur mycket tid jag har slösat bort på det här.

Undvik!

(För ett lite mer blandat omdöme, besök Boksidan.net. Under länken finns flera kortrecensioner av boken, med såväl högsta som lägsta betyg. Rolig läsning, faktiskt. …Roligare än boken, i alla fall!)

It
Utgiven av Signet 1981
Betyg: 1/5

Så här börjar boken: The terror, which would not end for another twenty-eight years — if it ever did end — began, so far as I know or can tell, with a boat made from a sheet of newspaper floating down a gutter swollen with rain.

28 DAYS LATER: THE AFTERMATH
av Steve Niles

Jag tyckte att  filmen 28 dagar senare var alldeles lysande, men när den tar sin början… ja, då har ju tjugoåtta dagar redan gått. Rage-smittan är spridd vida och Londons gator ekar redan kusligt tomma. Hur såg det ut under de där första veckorna? Aftermath är ett seriealbum med den uttalade ambitionen att besvara den frågan, och dessutom fylla igen hålet mellan 28 dagar… och 28 veckor senare.

Det känns ju som ett koncept som är svårt att misslyckas med, eller hur?

Albumet har fyra delar: Development, Outbreak, Decimation och Quarantine. De två första kapitlen utspelar sig innan 28 dagar… och de andra två efter. Delarna tycks till en början fristående från varandra — ett intryck som förstärks av att det är olika tecknare för varje del — men allt knyts samman i slutet.

Första kapitlet handlar om forskarna som utvecklade viruset. Det är stabilt berättat och fyller i en del luckor, men bjuder inte direkt på några överraskningar. Efter det kommer däremot Outbreak-kapitlet, som var det jag såg fram mest emot. Det ska nämligen utspela sig mellan dag 1 och 14 — med andra ord under den där spridningsperioden som de flesta ”zombie”-skildringar tycks hoppa över. Det kan ju bli hur intressant som helst!

Eller inte. Faktum är att det är rena rama påhittet att kapitlet utspelar sig under två veckors tid. Det som händer är att vi under Dag #1 får träffa en familj… som blir rädda och gömmer sig i ett hus tills de ”Days later” kryper fram ur sitt gömställe. Småtrist berättat och med karaktärer som för tankarna till sopiga USA-stereotyper (kan det bero på att både författaren och illustratörerna är amerikaner?)

Det blir inte bättre.

En sida in i andra halvan av albumet är jag ohjälpligt less på det. Det är helt enkelt tråkigt. För att inte tala om djupt oengagerande. Och till slut irriterande, eftersom det borde ha varit så mycket bättre. Nej, gör er själva en tjänst och slösa ingen tid på det.

28 Days Later: The Aftermath
Utgiven av Fox Atom Comics 2007
Betyg: 1/5

Dexter, seriemördaren som själv jobbar för polisen.

Ett ganska simpelt med väldigt effektivt koncept, som bjudit mig på timmar (dagar!) av underhållning framför tv:n

När man ser en tv-serie som är baserad på en bok blir det naturligt att fråga sig när det är dags att läsa boken – vill jag ens det? När det gäller Dexter var mitt svar länge nej, det vill jag inte, eftersom jag läst flera recensioner av boken som alla klassat den som brutalt underlägsen tv-serien. Men nu har jag alltså ändå läst Dexter i Jeff Lindsays tappning, och inte bara den första boken utan den andra med. Så vad tyckte jag?

DEXTER: DUNKLA DRÖMMAR
av Jeff Lindsay

Tja, först och främst att folk har rätt. Tv-serien är bättre än sin förlaga.

Mest beror det på att tv-seriens berättarteknik helt enkelt är mycket bättre. Jag gillar inte riktigt det linjära upplägget i boken, där det mesta händer utan vare sig uppbyggnad innan eller avrundning efter.  Allting berättas uteslutande ur Dexters eget perspektiv, vilket är lite synd eftersom han är så begränsad av sina demoner och sociala handikapp. Han lyckas inte riktigt göra sig själv eller sin omgivning rättvisa och personerna runt honom blir aldrig mer än karikatyrer. Dessutom balanserar språket ofta på gränsen mellan fantasilöst och fånigt, åtminstone i den svenska översättningen.

Det som lyfter Dexter: Dunkla drömmar är storyn, som trots allt är bra. Den är däremot så gott som identisk med första säsongen i tv-serien, så speciellt spännande blir det aldrig för mig som redan har sett den — men det kan man förstås knappast klandra författaren för. Det skulle vara intressant att veta vad någon som inte såg tv-serien först tycker om boken. Någon som gjorde det?

Darkly Dreaming Dexter 2004
Översatt av Per Olaisen
Utgiven av Bra Böcker 2009
Betyg: 2/5

Så börjar boken: Måne. Härliga måne. Fulla, feta, rödaktiga måne, natten ljus som på dagen, månskenet som flödar över landet och skänker glädje, glädje, glädje.

DEXTER: HÄNGIVEN HÄMNARE
av Jeff Lindsay

En positiv sak man kan säga om bok nummer två är att den inte alls handlar om samma sak som säsong två i tv-serien, så man slipper upprepning.

Vill man vara petig och negativ kan man kanske påpeka att det var med en viss grund tv-bolaget ratade berättelsen rakt av och skrev en ny. Den är inte alls dålig, men tråkig blir den ändå eftersom den inte kommer med något nytt. Lite som jag tyckte om Metro 2034. Grundstoryn harvar på lite lagom fantasilöst och fungerar okej, och inget mer med det.

Något som är dåligt på riktigt är språket.

Vad i hela friden hände vid översättningen och vem stämmer jag?

Jag är medveten om att Dexter knappast kan klassas som finlitteratur, men lite respekt för författaren kan man väl ändå ha. Det känns lite som om förlaget av misstag skickade grovöversättningen till tryck, utan att korrekturläsa den först. Det är fel prepositioner överallt, en del meningar är totalt obegripliga och här och där dyker pinsamma svengelska direktöversättningar upp. (Bytet av översättare mellan böckerna kan vara värt att notera.)

Dearly Devoted Dexter 2005
Översatt av Helena Prytz
Utgiven av Bra Böcker 2010
Betyg: 1/5

Så här börjar boken (som jag inte har kvar på svenska längre, så det får bli på engelska): It’s that moon again, slung so fat and low in the tropical night, calling out across a curdled sky and into the quivering ears of the dear old voice in the shadows, the Dark Passenger, nestled snug in the backseat of the Dodge-K car of Dexter’s hypothetical soul.

 Originaltitel: Эльфийский Клинок
 Svensk titel: Alvklingan
Serie: Del 1 av 3 i Mörkrets ring
Författare: Nick Perumov
Betyg: 1/5

Det är med en suck av lättnad jag nu kan säga att jag är färdig med Alvklingan. Jag har visserligen 100 sidor kvar i boken, men gud så färdig jag är med den.

Vadå, var den tråkig?

Tja…

Rent idé- och språkmässigt är Alvklingan en hit. Jag gillar verkligen att Perumov vågat ta sig an ett så ambitiöst projekt som att skriva en fortsättning på Sagan om Ringen – och att han bevisligen tagit uppdraget på så stort allvar. Här har vi en kille som kan sin Silmarillion!

Språket bär på en ofta poetisk arkaism som passar utmärkt i sammanhanget, samtidigt som dialogerna kan tillåtas vara vänskapligt hurtiga, utan att för den skull förlora tidsandan. Stundvis kan språket vara svårt att smälta eftersom det är så pass speciellt, men överlag njöt jag av både poetiken och utmaningen det bjuder på. Bokens svenska översättare Alan Asaid har gjort ett avundsvärt bra jobb.

Tyvärr är väl storyn sådär.

Fylke-hobbiten Folco (say whaaat?) drömmer om äventyr. En dvärg dyker upp och berättar att ”någonting mystiskt” händer i Morias gruvor och de reser iväg tillsammans. Sen består boken mest av en massa resande ett tag, eftersom Perumov bestämde sig för att gå en fördjupningskurs i Skittrista reseskildringar (7,5 poäng).  Lite fritt återberättat låter det så här: ”Tre dagar förflöt. Vädret var bra och ingenting särskilt hände, fast en blå fågel flög förbi. Det var en blåhake. Sen gick det två dagar till. Dagen efter det, som var en måndag, började det regna frampå eftermiddagen. Folco längtade tillbaka till Fylke lite.” Jo och jag längtar tillbaka till Tolkien lite.

När de efter mer än halva boken till slut når Moria händer det till slut lite grejer. Liite oklart vad exakt. Efter det har lille Folco mage att jämföra sig själv med Frodo & C/O och springer iväg och dödar vargryttare, något jag skrivit om tidigare.

Ett personligt erkännande: Jag avskyr Folco och precis allt han gör. Verkligen avskyr. Aldrig förr har en enda karaktär utsatt mig för så mycket litterärt bullshit. Jag menar, en drömsyn kan jag möjligen svälja, om jag måste. Eller ett tillfälle då huvudpersonen lite ologiskt ”anar sig till” lösningen på ett problem. Men när dessa saker händer upprepade gånger och personen dessutom tycks använda sig av både tankeläsning och telepati, då blir jag rakt förbannad. Droppen som fick bägaren att rinna över var när Folco fick superhörsel genom att – efter en hallucination OCH en drömsyn – dela sitt inre jag i två (nej jag förstår inte heller vad det betyder eller vad det har med bra hörsel att göra.) Att han sedan är bättre med både pilbåge och svärd än tränade yrkessoldater är bara vanlig pajig high fantasy.

Alvklingan är på många sätt en frustrerande bok, men det går inte att undkomma att den har en hel del förtjänster också. Jag kan till exempel tänka mig att folk som gillar allehanda Tolkien-lore kan tilltalas av den sidan av boken. Själv blev jag faktiskt ordentligt starstruck några gånger – som när Perumov så elegant berättar lite om vad som hände med orkerna efter den sista striden. Utan en enda drömsyn till hjälp.

 

Bokens första meningar: Det täta molntäcket skingrades oväntat framemot kvällen. Solens blodröda skiva vilade som på ett fjäderbolster ovan de lätta, luftiga molnen vid horisonten. Blå bergens spetsiga, svarta toppar avtecknade sig skarpt mot det purpurfärgade himlavalvet.

 Originaltitel: Four Past Midnight
 Svensk titel: Mardrömmar
Författare: Stephen King

Nä nu har det blivit lite väl många fantasytegelstenar på senaste tiden, så vad sägs om lite Stephen King?

Four Past Midnight är enligt bokens baksida en samling av fyra kortromaner. Lögn, förbannade lögn! säger jag, eftersom samtliga berättelser ligger på 200-300 sidor plus. Så i själva verket rör det sig alltså om en, äh, romansamling. (Att fyra romaner som skulle kunnat publiceras fristående trängts ihop i samma bok får väl ses som ett bevis på att King är lite för produktiv för sitt eget bästa.)

Det gemensamma temat i samlingen är tänkt att vara tid och hur tidens gång och snedsteg påverkar oss. Utöver det tycker jag mig också kunna skönja ett outtalat galenskapstema, eftersom åtminstone en person i varje roman tror sig vara på väg att bli galen.

Överlag är det en bra samling med ett varierat utbud. För varje ny berättelse bevisar King att han är en jävel på att dra igång en bra story – du klarar dig inte ifrån rysningar i en enda av dem. Dessvärre vittnar några av berättelserna även om att han kan vara rätt dålig på att avsluta dem. Och det finns nog ingenting som förbrukar min goodwill så snabbt som en bra berättelse med ett dåligt slut.

The Langoliers (Langoljärerna) 3/5

Brian Eagle nås oväntat av beskedet om sin exhustrus död och kastar sig på nattflyget mellan Los Angeles och Boston. På vägen händer något mystiskt och när Brian vaknar, fortfarande på planet, finns det bara elva passagerare kvar. När planet sedan landar möts de av en tyst, grå värld.

Langoljärerna rör sig långsamt men obevekligt framåt. Den övernaturliga, Bermuda-liknande situationen är utsökt rysansvärd. Även om karaktärerna tyvärr måste sägas vara ganska platta och könsstereotypiska bryr man sig om dem in i det sista. Berättelsen finns filmatiserad.

Secret Window, Secret Garden (Hemligt fönster, hemlig trädgård) 3/5

En dag stegar en ilsken bonde från Mississippi fram till författaren Morton Rainey och anklagar honom för plagiat. Morton tar först det hela med jämnmod – han vet att han inte har plagierat något. Snart börjar däremot otrevliga saker att hända och han får god anledning att lyssna på sin utpressares krav.

Secret Window, Secret Garden utvecklas snabbt till en otäck psykologisk thriller. Fokusen på huvudpersonens författarskap fungerar extra bra eftersom plagiat är något King själv blivit anklagad för. Och nog tyckte jag att också den här berättelsen verkade misstänkt välbekant… Sedan insåg jag att jag sett filmen som baserats på boken; en Johnny Depp-film vid namn Secret Window. Filmen och romanen är väldigt lika varandra, med skillnaden att romanen lyckas vara bra mycket obehagligare. I slutet avviker de däremot ifrån varandra till förmån för filmen. Medan filmen visar slutet gör King det stora misstaget att beskriva, diskutera och berätta om det i en långdragen epilog. Utan den hade Secret Window, Secret Garden fått en fyra i betyg.

The Library Policeman (Bibliotekspolisen) 1/5

Bibliotekspolisen är samlingens svagaste roman. Den börjar bra med ett stämningsfullt besök på ett synnerligen otrevligt bibliotek, men blir sedan alldeles, alldeles för lång och jag märker att jag skumläser mig igenom den. I slutändan är handlingen (”en man glömmer lämna tillbaka sin biblioteksbok och får bibliotekspolisen efter sig”) ungefär lika töntig som den låter.

The Sun Dog (Solhunden) 2/5

När Kevin Delevan fyller femton år får han en polaroidkamera. Genast upptäcker han ett fel med den – kameran tar samma bild, om och om igen, och han har aldrig sett motivet förut. Fast snart börjar han lägga märket till små, små skillnader mellan bilderna och sakta ändras motivet…

I teorin låter Solhunden som en riktigt obehaglig berättelse. I praktiken når den däremot aldrig riktigt fram, utan känns mer och mer som en otillräcklig skräckis för barn.

En riktigt irriterande grej med Solhunden är att – VARNING!King spoilar stora delar av sin mer kända roman Cujo. Och det är fan inte okej.

Titel: Efter lägereldarna
Författare: Per Jorner
Betyg: 1/5

Platta karaktärer, misslyckad humor, trista beskrivningar… Och nästan 600 sidor av skiten. Jag gav upp efter halva boken (men var fortfarande på kapitel-typ-3, för Jorner är en sådan där kapitelsadist), bläddrade till de sista sidorna och konstaterade att jag inte missat mycket.

Det värsta med Efter lägereldarna är den extrema bristen på språklig finess. Till exempel beskriver Jorner v a r j e ny person som efter en checklista, på samma sätt som man själv gjorde när man var en sisådär tio år: han/hon har den här ögon- och hårfärgen, klär sig si och så, ser trevlig eller ovänlig ut, bla bla bla snark och apati. Observera att detta gäller ÄVEN för personer som INTE är med vid mer än ett tillfälle. För att göra saken än värre så dras boken med en massiv amerikanisering – att läsa Efter lägereldarna känns som att läsa dåligt översatt engelsk fantasy, inte svensk.

Med det sagt tror jag ändå att boken står och faller med sin humor. Jag har läst många recensioner av den, och den tycks nästan uteslutande få högsta eller lägsta betyg. Det är helt enkelt en fråga om ifall du uppskattar Jorners humor eller inte. Så det k a n ju vara värt att testläsa första kapitlet, och se om du drar på smilbanden eller ej.

Titel: The Pirate King
Författare: R.A. Salvatore
Serie: Transitions (nr. 2 av 3)
Betyg: 1/5

Om The Orc King var spännande, nyskapande och bra på alla sätt och vis, så är The Pirate King en förolämpning av läsarens intelligens. What an utter load of crap. Vad hände med orcherna? Vad blev det av förra bokens klipphängare? Varför ägnades hur många kapitel som helst åt en helt onödig resa till Icewind Dale som inte hade någonting alls med intrigen att göra??? De åkte upp dit, letade efter Wulfgar, hittade inte Wulfgar, trodde att Wulfgar var död, var ledsna, hittade Wulfgar, var glada, åkte hem…

I huvudintrigen var det ett krig och den goda sidan vann.
Nu behöver du aldrig läsa boken.
Lyckligt slut <3

Titel: Brisingr
Författare: Cristopher Paolini
Serie: Inheritance Cycle (nr. 3 av 4)
Betyg: 1/5

Reading the third book in line, I could not help but wonder why.

Why am I reading this?

Paolini‘s way of telling the story keeps bugging me immensely. Every single moment overflows with unnecessary details and stray thoughts. The details are probably meant to help creating a more diverse fantasy world, but they just don’t. It causes irritation, because the plot comes to a complete halt every other page, for us to marvel at some boring banner, legend or feeling. As for feelings – although the constant complaints and general emoness of the main character is realistic, it is utterly annoying.

Brisingr was supposed to be the last book in the ‘trilogy’, but it became too long so there are going to be four books. Maybe if Paolini did not feel the need to tell us of every single time his main character takes a bath, the trilogy would actually have consisted of three books?

Also, it bugs me that the illustration on the Swedish cover is faulty. The dragon is supposed to be missing one of its front legs. Why isn’t it?

Originaltitel: La nuit de l’erreur
Svensk titel: Den ödesdigra natten
Författare: Tahar Ben Jelloun
Betyg: 1/5


La nuit de l’erreur
starts out very promising, with the mystery of an unmarked grave. A girl named Zina is born, destined to be a cursed woman, bringing destruction to the men around her. Completely void of empathy, she plays a dangerous game with the men she meets.
About 1/4 of the book is about how Zina grows up in Marocco – the author skillfully painting the picture of the city Tangier, with its rich culture and history ever-present. This part is written in first person from Zina‘s perspective – and truly interesting.

Then, Zina disappears. Instead of Zina we have to read about a bunch of depressed, middle aged men whose only concern in life is how meaningless life is and how devious and dangerous women are. Har the har.

Unfortunately my overall impression of La nuit de l’erreur was one of boredom.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3