You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg: 3/5’ category.

WOOLwool
av Hugh Howey

I en framtida värld existerar ett slutet samhälle inuti en gigantisk, underjordisk ”silo”. Luften utanför är så förgiftad att ingen kan lämna silon och förvänta sig att överleva. Människornas enda kontakt med omvärlden är de kameror som för längesedan sattes att filma utsidan, för den dag det går att flytta tillbaka ut igen. Det var många generationer sedan.

Det finns så klart de som tvivlar. Hur kan man veta att kamerorna inte ljuger? Ibland skickas brottslingar ut från silon som en form av dödsstraff. De utrustas med rengörings-verktyg och skyddsdräkter så att de ska hinna putsa de viktiga kameralinserna innan de dör — och konstigt nog är det aldrig någon som inte putsar linserna när de väl kommit ut. Varför går de med på det? Det är silons största mysterium.

Howey skrev Wool i kortare avsnitt som han lade ut via Kindles själv-publiceringsverktyg. Till en början bestod berättelsen bara av en enda kort novell, prologen i den färdiga boken, om en man som frivilligt väljer att lämna silon. Den här prologen är fantastiskt bra, inget snack om saken. En novell i sin egen rätt, som jag är mycket glad över att ha fått läsa och gärna höjer till skyarna.

I jämförelse med prologen upplevde jag resten av boken som något av en besvikelse. Förvisso en bra berättelse, bättre än väldigt mycket annat, men efter prologen kunde jag inte komma över känslan av att det hade inte behövts mer.

Jag vet inte vad mer jag kan säga om Wool riktigt. Den är bra. Läs den för allt i världen, folk älskar den. Om du kan sälla dig till fanskaran har du både en film och en grafisk roman att se fram emot, och dessutom en prequel-bok och en uppföljare. Men för min del hade det inte behövts mer.

Wool
Utgiven av Arrow Books 2013
Betyg: 3/5

Så börjar boken: The children were playing while Holston climbed to his death; he could hear them squealing as only happy children do.

Annonser

041015556-die-chroniken-von-hara-windWIND
av Alexey Pehov

Wind är först ut i en fantasyserie på fyra delar som just nu cirkulerar flitigt på tyska bokbloggar: Die Chroniken von Hara.

Författaren Pehov är en prisbelönt ryss som länge varit populär i sitt hemland, men som först nyligen har börjat översättas i väst. På engelska finns än så länge bara en trilogi.

Handling

I Hara är magi en kraft som är ovanlig men potentiellt övermäktig. Ett faktum som har lett till stenhård kontroll av alla magiker inom det så kallade Imperiet. Alla som uppvisar minsta lilla magiska kraft samlas ihop för undervisning och vägledning som ska göra dem till nyttiga och laglydiga medborgare. (Dragon Age, nån?)

Lahen har aldrig haft något intresse av att bli varesig nyttig eller laglydig. Tillsammans med sin kompanjon och äkta man, bågskytten Ness, har hon använt sin magi för att råna och lönnmörda sig igenom ungdomens dagar. Men det var många år sen nu. Vid det här laget har de båda tjänat ihop allt guld de behöver och uppnått den aktningsvärda åldern av cirka trettio. De har slagit sig till ro, gått i pension, och ser fram emot ett långt, lugnt liv ihop.

Men nä. Då bryter det förstås ut ett krig. Arméer av nekromantiker och vandöda väller in över Imperiets gränser, och Lahen och Ness tvingas på flykt.

Recension

Wind är första delen i en serie och det märks. Lore ska nötas in och karaktärer presenteras, och det hela hade kunnat bli bra mycket mer tungrott än det faktiskt är. Pehov räddar oväntat läget genom att låta Ness berätta i förstaperson. Och nu hade kanske inte det varit så underligt, om det inte varit för att alla andra karaktärer i boken behandlas i tredjeperson. Ett ovanligt men riktigt effektivt sätt att särskilja Ness och Lahen från mängden, samtidigt som vi förstås kommer dem närmare än någon av de andra.

Som luttrad fantasyläsare kan jag tycka att det är ganska skönt att Ness och Lahen redan har gjort sitt, så att säga. Att de inte är ärelystna, i behov av snabba pengar eller tänker ge sig ut på något galet quest för att rädda världen. Vad de vill är att få vara i fred, och det är en oväntat sympatisk drivkraft. Det gör att jag känner extra för dem när de ändå kastas in i den ena jobbiga situationen efter den andra.

Det är roligt att läsa om ett par —  när hände det senast? — men stundtals har jag lite svårt för dynamiken dem båda emellan. Ganska tidigt i boken förlorar Lahen alla sina krafter. Bara tillfälligt, men det betyder ändå att hon är helt beroende av Ness för resten av boken och (trots att vi vet bättre) mest av allt framstår som ett mjäkigt fruntimmer som måste beskyddas. Det hela blir inte bättre av att Ness ständigt kallar henne för ”min ögonsten”. Som tur är hintar författaren starkt om en tuffare framtida Lahen, som jag hoppas ska dyka upp så snart som möjligt.

Handlingen följer också en handfull andra personer. Mina favoriter är två mycket olika karaktärer, den übermäktiga nekromantikern Thia och byfånen Pork, vars vägar korsas med katastrofala följder för dem båda. Något som överraskade mig positivt är att det finns flera bra kvinnliga karaktärer i boken, både bland huvudpersonerna och bikaraktärerna. Det hade jag ärligt talat inte förväntat mig av en rysk författare, vilket jag inser gör mig till en ganska fördomsfull person…

För en fantasybok är Wind relativt kort, en ”lättviktare” på cirka 450 luftiga sidor. Mycket hinner hända, men det klimax handlingen bygger upp mot dröjer hela vägen fram till slutet. Det gör att boken känns mer som en inledning till resten av serien, än som en bok i sin egen rätt. Övertygad, det är jag inte, men Pehov har min uppmärksamhet.

Iskateli vetra (2005)
Wind
Översättning: Christiane Pöhlmann
Utgiven av Piper Verlag 2012
Serie: Del 1 av 4 i ”Die Chroniken von Hara”
Betyg: 3/5

Så börjar boken: Luk hatte eine Stinklaune: Diese Nacht hatte er unvermutet Wache schieben müssen. Jetzt war er hundemüde, zitterte in der morgendlichen Kälte, stampfte mit den Füßen auf und zog die Jackenärmel über die klammen Finger.

DIE THERAPIEdie therapie sonderausgabe
av Sebastian Fitzek

Jag hittade Die Therapie på en bokbytarhylla på hotellet under semestern och bestämde mig för att ge Fitzek en ny chans, trots mitt svala intresse för hans enda svensköversatta bok, Psykbrytaren. Han är trots allt stor i Tyskland, så lite bra borde han väl vara?

Och ja, faktum är att jag gillade Die Therapie betydligt bättre; jag till och med tyckte att den var lysande. En riktigt spännande psykologisk thriller som fick mitt hjärta att klappa fortare både vid poolkanten och i poolen. Jag njöt verkligen av att läsa den, it kept me guessing så att säga — hur jag än försökte lista ut hur allting hängde ihop kunde jag omöjligt göra det!

Men.

Sen gjorde Fitzek mig besviken. Igen. På exakt samma sätt som i Psykbrytaren: Han låter slutet paja resten av berättelsen. Och då menar jag att han verkligen totalpajar den, att han kraschar boken så långt åt helvete att ingen räddning finns. Alla röda trådar tjorvas ihop i en och samma skitförklaring och det visar sig att ingenting som hände i boken har spelat någon som helst roll, någonsin. (Spoiler i vittext: Allt är en satans DRÖM!)

Vafan, Fitzek — igen? På riktigt?

Våga vägra författare som inte kan skriva vettiga slut. Om ni vill veta vad boken handlar om så står det på internet. I’m so outta here.

Die Therapie
Utgiven av Knaur Taschenbuch 2010
Betyg: 3/5

Så börjar boken: Als die halbe Stunde verstrichen war, wusste er, dass er seine Tochter nie Wiedersehen würde.

AUTUMNautumn
av David Moody

En dag bara dör alla.

Smittan sprids snabbt och dödar snabbt. Fyrtio sekunder tar det, sen är du död. Inom minuter har alla människor dött.

Eller nästan alla; ett fåtal visar sig vara immuna mot smittan. I Northwich, England, hittar en sådan grupp överlevare varandra. De är chockade och uppgivna, har precis sett hela sin värld falla samman, alla de någonsin känt dö — hur ska de kunna gå vidare?

Men snart får de annat att bekymra sig över, när de döda börjar röra sig igen.

Autumns första femtio sidor läste jag med skeptiskt höjda ögonbryn. Språket är upprörande halvdåligt och alla överlevare heter saker i stil med Michael, Carl, Emma, Ralph och Stuart — det är som en ogenomtränglig vägg av anonyma namn.

Det är först när de döda reser sig som handlingen tar fart och författaren börjar visa vad han kan. Han gillar zombier, det märks, och han har garanterat funderat både länge och väl på hur just hans zombier ska fungera. För nä, de är inte riktigt som andra zombier… frågan är om de över huvud taget är farliga?

Med andra ord levererar Moody verkligen när det kommer till det som är allra viktigast i en zombieroman: zombierna själva. Även överlevarna vinner över mig på sin sida till slut — inte genom att vara speciellt intressanta, utan helt enkelt genom att reagera trovärdigt på vad de ställs inför. Det tog alltså sin lilla tid innan jag började gilla boken på riktigt, men i slutändan kändes den faktiskt nästan lite för kort.

Tur då att Autumn bara är första boken av hela sex stycken(!). Och att det dessutom finns en film (med skitdåligt IMDB-betyg) som jag är grymt sugen på att se redan nu i helgen.

Update: Nu har sambon och min mamma OCH min bror läst boken också. Alla älskade den förbehållslöst.

Update 2: Nu har vi sett filmen. My GOD så tråkig den var!

Autumn
Utgiven av Thomas Dunne Books 2010
Serie: Del 1 av 6 i Autumn-serien
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: Billions died in less than twenty-four hours.

NÄR BÖRJAR DET RIKTIGA nar_borjar_det_riktiga_livet-fredrik_lindstrom-18945621-frntlLIVET [ljudbok]
av Fredrik Lindström

Fredrik Lindström känner vi väl huvudsakligen till som komiker och språknörd, men han har också skrivit ett antal (fyra?) novellsamlingar om livet och människan. När börjar det riktiga livet är den senaste av dem.

Varje kapitel är ett kort nedslag i en ny persons liv. Vi får bland annat möta paret som har ett dyrt lyxkök de aldrig lagar mat i, kvinnan som gömmer sig för sitt barn på lekplatsen och mannen som har köpt en båt för att kanske äntligen få knulla. Vanliga svenskar, liksom.

Eftersom ingenting egentligen ”händer” är det nog lätt att avfärda hela novellsamlingen som bagatellartad, men det ska man inte vara alltför snabb med. Är man bara lite filosofiskt lagd och intresserad av människor i största allmänhet, och vår roll i det moderna samhället i synnerhet, så kan man få ut en hel del av en sån här samling, för den ligger onekligen rätt i tiden. Personligen märkte jag att det berodde mycket på min egen dagsform huruvida jag fann någon mening i novellerna eller inte — och likaså om jag fann dem nedslående eller upplyftande (fast med tanke på bokens namn är de nog tänkta att vara nedslående!?).

Om möjligheten finns skulle jag rekommendera att man lyssnar på När börjar det riktiga livet tillsammans. Den är bara tre timmar lång så det krävs inte många sittningar för att lyssna igenom den, och när de olika liven börjar flimra förbi kan det vara kul att ha någon att diskutera dem med.

Att Lindström läser upp sin egen bok är förresten ett riktigt genidrag. Hans diskreta Eskilstuna-gnäll passar fantastiskt bra ihop med innehållet.

När börjar det riktiga livet
Speltid ca 3 timmar
Uppläsare: Fredrik Lindström
Utgiven av Albert Bonniers förlag 2011
Betyg: 3/5

KONSTEN ATT VARA KVINNA9789100131111
av Caitlin Moran

Caitlin Moran skriver självbiografiskt och humoristiskt om feminism och om hur det är att vara kvinna. Kapitlen är uppdelade efter typiska kvinnohändelser: 1. Jag börjar blöda! 2. Jag får päls! 3. Jag vet inte vad jag ska kalla mina bröst! etc.

Jag läser sällan självbiografier, men jag kan tycka att de är som bäst när man antingen känner igen sig väldigt mycket i författaren… eller inte alls. Moran är av det senare slaget. Hon växte upp i Storbritannien i en urfattig tattarfamilj där alla bodde ovanpå varandra och där skolgången väl var sisådär. När hon fick mens visste hon liksom inte vad mens var.

Med det i åtanke är det förstås intressant att höra hur hon ser på jämställdhet, men det är också där mitt intresse för boken svalnar lite. Det känns helt enkelt inte som om Moran har något nytt att tillföra. Har man läst någonting alls om feminism de senaste tio-tjugo åren kommer man att känna igen sig, och antagligen störa sig på trötta skämt i stil med ”Kvinnor ska också vara chefer! FATTA vad alla chefer skulle vara snygga i håret!” och ”ALLA kvinnor har garderoben FULL med skor de aldrig använder!”

(Har man däremot aldrig läst om feminism tidigare kan den här boken säkert vara en bra inkörsport. Bra mycket trevligare än Kort kjol och Linda Skugge, som jag började med.)

Den enda gången det bränner till lite är när Moran sitter på abortkliniken. Där sitter också en ung, irländsk tjej. Resten av kapitlet handlar om abortlagar i allmänhet och Irlands abortförbud i synnerhet. Samtidigt som jag läste abortkapitlet dog en irländsk kvinna som vägrats abort. Fostret dog i magen men läkarna vägrade operera ut det eftersom små, små livstecken fortfarande fanns kvar. Hon var tvungen att vänta, sa de, tills barnet självdog. Tyvärr hann kvinnan dö innan dess.

Konsten att vara kvinna är ingen måste-läsning, men rätt rolig ändå. Den svenska översättningen av Molle Kanmert Sjölander är utmärkt. När hon använder ordet ”hen” accepterar jag det utan att blinka. Klart Moran hade skrivit hen, om hon kunnat svenska.

How to be a Woman
Konsten att vara kvinna
Översättning: Molle Kanmert Sjölander
Utgiven av Albert Bonniers förlag 2012
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: Idag fyller jag 13.

ROADSIDE PICNIC
av Arkadij & Boris Strugatskij

Roadside Picnic är en riktig sci fi-klassiker, men kanske mest känd som boken som inspirerade till filmen Stalker. Som kanske mest är känd som filmen som inspirerade till datorspelsserien S.T.A.L.K.E.R.. Fast numera är Stalker möjligen mer känd som filmen som inspirerade till boken Metro 2033. Som också blev ett spel. …Hur som helst kan man nog sluta sig till att det finns något här som engagerar…?

Jorden har fått besök av utomjordingar. Visserligen bara en gång och det var ingen som såg dem — men de platser de besökte har för alltid förändrats, ungefär som om de terraformerats med en annan planets fysiklagar i åtanke. Underliga, rent livsfarliga händelser utspelar sig i dessa ”zoner”, och de har alla spärrats av för mänsklighetens säkerhet. Men de som bor i anslutning till zonerna kan inte undgå deras påverkan. Forskarna vallfärdar förstås dit, men de få barn som föds lider av olika mutationer och det uppstår snart en svart marknad för utsmugglade utomjordiska artefakter.

Precis som allt annat zonrelaterat är de här artefakterna i närmast obegripliga och det är förstås strikt förbjudet att föra med dem ut ur zonerna. De som ändå försöker kallas stalkers. Redrick Schuhart är en stalker som får höra ryktet om den ultimata artefakten, en artefakt som kan uppfylla önskningar…

Okej, det om Redrick är alltså själva huvudintrigen och allt annat är bara bakgrundsstory. Men ärligt talat är det ju den som är intressant. Bjud mig på en kanna te så kan jag sitta en hel kväll och diskutera olika teorier om vad det var för utomjordingar och vad syftet var med deras Tellus-drive by. Inramningen är både unik och fantasieggande, så jag förstår precis varför Roadside Picnic blivit en klassiker. Men det är inte heller så svårt att förstå varför den återuppfunnits i andra format med nya handlingar — Redricks berättelse engagerar faktiskt inget vidare.

Bokens namn kommer för övrigt från en av de de mer knäckande teorierna om varför utomjordingarna kom till jorden. Teorin går ut på att de aldrig ens lade märke till mänskligheten. Att de bara slog sig ner för en stund, som människor på picknick, och sedan försvann lika fort igen utan att lämna annat efter sig än skräp. Skräp som mänskligheten sedan förundrats över på samma sätt som en skata som hittar en kvarglömd plastmugg.

Piknik na obochine (1977)
Roadside Picnic
Översättning Antonia W. Bouis
Utgiven av Gollancz 2007
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: ”I suppose that your first serious discovery, Dr. Pilman, would be considered what is now called the Pilman Radiant?”
”I don’t think so. The Pilman Radiant wasn’t the first, nor was it serious, nor was it really a discovery. And it wasn’t completely mine, either.”

JELLICOE ROAD
av Melina Marchetta

Som elvaåring överges Taylor av sin mamma på 7 Eleven. Detta är Jellicoe Roads grundpremiss — barndomstraumat som allt annat kretsar kring. Nu är Taylor tonåring och har ångest. Hon måste leta rätt på sin mamma och ta reda på varför hon övergav henne.

Jag gillar Taylor. Hon är lite udda, lite vrång… men ändå nästan normal. En karaktär som ständigt balanserar på ett ben. Ja, faktum är att hon kändes så intressant att jag snart tog fram ett anteckningsblock för att komma ihåg just hur hon förgyllde storyn. Om jag nu bara kunde komma ihåg var jag la blocket… Nåja. Med eller utan referenser, tro mig när jag säger att Marchetta får full pott i kategorin intressant och verklighetstrogen huvudperson.

Dessvärre har jag ett stort problem med Jellicoe Road: handlingen intresserar mig inte ett dugg. Grundstoryn med mamman håller till en början, men blir förutsägbar i längden. Och stickspåren runt omkring — rivaliteten mellan olika skolor och nån sorts lovestory — är ganska gäspiga. Så även om jag gillar Taylor, och tokdiggar Marchettas roliga sätt att uttrycka sig, gjorde Jellicoe Road som helhet inte något större intryck. På mig, alltså. För jag är ändå övertygad om att det här kan vara den perfekta boken för någon annan.

On the Jellicoe Road (2006)
Jellicoe Road
Översättning Katarina Kuick
Utgiven av X Publishing 2012
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: Det tog min pappa hundratrettiotvå minuter att dö. Jag räknade dem.

THE WISE MAN’S FEAR
av Patrick Rothfuss

Jag föll stenhårt för The Name of the Wind, första delen i Rothfuss kungadräparkrönika. En del invändningar hade jag visserligen, men det enda jag egentligen önskade inför bok två var att handlingen skulle få förflytta sig någon annanstans, utanför universitetets begränsande murar. Och, tja… det är väl bara att konstatera att jag blev bönhörd över hövan.

Till en början trampas det vidare i gamla hjulspår. Kvothe går på sitt universitet, spelar på sin luta och pratar med sina färglösa kompisar. Och det är precis lika mysigt som i förra boken, men nu vill vi ha äventyr, right? Till slut tycks även författaren inse att det inte kan fortsätta så, och Kvothe får lämna universitetets trygga famn.

Resten av boken måste klassas som något av det ojämnaste jag läst.

Vissa delar gör mig riktigt uppspelt (Ademre!), andra får mig att vilja skrika av frustration och tristess (Felurian…)

Kvothe är på resande fot, men stannar ganska länge på varje ny plats. Ofta reser han vidare lagom till att man lärt sig all nödvändig information om platsen — och han kommer inte tillbaka senare i boken. Då kan man ju fråga sig varför jag var tvungen att lära mig namnen på en massa karaktärer som aldrig återkom, eller lokala regler och sedvänjor i en stad som sedan lämnades vind för våg. Man får anta att de dyker upp igen senare i serien?

På hela taget ger The Wise Man’s Fear ett lite osammanhängande och hattigt intryck. När boken är bra är den faktiskt bättre än sin föregångare, vilket håller intresset uppe och kärleken vid liv. Men när den är dålig, ja, då är den riktigt dålig. Då vill jag bara ta ett expressflyg till Wisconsin, slita tag i Rothfuss fula skägg och vråla ”DIN JÄVEL! Tyckte du seriöst att det var en bra idé med TRE HUNDRA SIDOR om en tonårspojke som har sex med en SKOGSNYMF?!”

The Wise Man’s Fear
Del 2 av tänkta 3 i The Kingkiller Chronicle
Utgiven av Gollancz 2011
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: Dawn was coming. The Waystone Inn lay in silence, and it was a silence of three parts.

ALENA
av Kim W. Andersson

Alena går på en snobbig internatskola och hennes liv är ett helvete. Hon är där på nåder — inte rik som de andra — och det tar tjejerna i lacrosselaget alla chanser att påminna henne om. Alenas enda tröst går att finna i kompisen Josefin, som stöttar henne när livet blir för svårt. Fast egentligen har Josefin varit död i ett år… och hon börjar bli jävligt förbannad över att Alena inte försvarar sig själv.

Alena är en grymt snyggt tecknad serieroman av samma författare som till Love Hurts. Det är en ren fröjd att bläddra bland bilderna, som varken värjer sig för nakenhet eller blod och inälvor.

Handlingen kan jag däremot tycka är väl tunn och klichétyngd — den elaka lacrossebruden Filippa känns som en parodi på sig själv, och den-väldigt-random-snälla-killen-som-blir-polare-med-den-missanpassade-tjejen känns också övergjord. (Diskussionsfråga: Varför belönas missanpassade tjejer i böckernas värld alltid med en enda, jättefin killkompis som står vid deras sida i vått och torrt? Och var befann sig mitt tonårsjag när de delades ut?)

I grund och botten gillar jag idén, men det känns som om berättelsen bara svischar förbi. Den hade tjänat mycket på att vara längre och mer psykologiskt djupgående.

Alena
Utgiven av Kolik förlag 2012
Betyg: 3/5

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3

Annonser