You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg: 5/5’ category.

BRODECKS RAPPORTbrodeck
av Philippe Claudel

När jag fick den här boken av min pappa sa han: ”Läs bokens första mening. Då kommer du att förstå hur bra den är.”

Det visade sig stämma, så här lämnar jag lite utrymme för den som vill scrolla ner och läsa första meningen längst ner i det här inlägget. Bra, va? Läs boken nu.

För den som möjligen behöver övertygas lite mer:

BRODECKS RAPPORT utspelar sig i en icke namngiven liten bergsby på fransk-tyska gränsen efter andra världskriget. Brodeck, mannen i titeln, har återvänt hem till sin familj efter sin tid som koncentrationslägerfånge. Han var en av två män i byn som blev utpekade som annorlunda när soldaterna kom.

Brodeck är trots det glad att vara hemma igen. Han för ett stilla liv med familjen och skriver sina rapporter om väder och växter och livet i byn – kanske finns det någon i storstan som läser rapporterna när han skickar in dem, han vet inte så noga, ibland får han betalt.

Så sker ett mord. En man i byn, en nyinflyttad främling, blir nerstucken på byns värdshus av en mobb eniga om att han var alltför konstig, alltför annorlunda, ett hot. Och Brodeck begår det ödesdigra misstaget att kliva in på värdshuset just som det här har hänt. Efter viss förvirring bestäms det att Brodeck måste göras medskyldig. Han ska skriva en rapport, bestämmer de andra männen, där han rättfärdigar mordet. En rapport som förklarar för pamparna inne i storstan att byborna faktiskt inte hade något annat val än att döda främlingen.

Åh så bra skrivet det är. Så fruktansvärt skickligt skrivet om intolerans och rädsla, så klaustrofobiskt och vackert på en och samma gång. Och så obevekligt. Claudel låter det mesta utspela sig under ytan och nästan ingenting sägs rakt ut – precis som den här typen av saker fungerar i verkliga livet, tänker jag – och känslan av hur bedrägligt lugnet är och hur alarmerande hotfull stämningen växer sig blir bara starkare och starkare allteftersom boken obevekligt rullar framåt.

Nej, det är ingen upplyftande läsning. Men ändå poetiskt vacker på många sätt. Brodeck är en tänkare, som vandrar i bergen och filosoferar om betydelsen av allt från ord till rävar. Han har vänner också, och hans kärlek till dottern är lika ljus som hatet är mörkt. Brodecks rapport tvingar läsaren att konfrontera inte bara människans ondska, utan även människans godhet. En modern klassiker.

Le Rapport de Brodeck (2007)
Brodecks rapport
Översättning: Lars Erik Sundberg
Utgiven av Norstedts 2009
Betyg: 5/5 – läs för fan *slår boken i huvudet på*

Så börjar boken: Jag heter Brodeck och jag hade ingenting med det här att göra.

Annonser

EVERY DAYevery-day-no-t
David Levithan

Här har jag inte läst en bok på så länge. Och när jag väl läser en, så är det en bok jag ÄLSKAR.

Konceptet kan vid en första anblick tyckas simpelt: Huvudpersonen vaknar upp i en ny kropp varje morgon.

Men som med alla bra koncept är enkelheten bedräglig — börjar man ställa frågor blir det genast mer komplext.

[utrymme för bloggläsaren att själv komma på frågor]

[extra utrymme]

Förstår ni vad jag menar? En sån här bok kan bli precis vad som helst. Det gör att den blir väldigt beroende av sin författare, för med en till synes oändlig potential är det också lätt att falla platt. Levithan får allt att verka lätt. Han manövrerar sig igenom alla frågor och svar utan att det för en sekund känns som en föreläsning och gör det med så stor säkerhet att jag litar obetingat på honom redan två sidor in i första kapitlet.

Jag vill inte avslöja hur Levithan väljer att skriva ut sin berättelse. Det är något som bäst upplevs. Men om vi säger så här: Det här är ingen bok för den som har svårt med queerhet. Ingenting för den som inte gillar ordet ”hen”. Baksidestexten säljer den som en bok om kärlek, men man måste inte vara en romantiker för att gilla den. Bedrägligt enkel och lätt att läsa, men omöjlig att bli av med.

Every Day
Utgiven av Ember 2013
Betyg: 5/5

Så börjar boken: I wake up.

AMATKA115638
av Karin Tidbeck

Men herregud, varför var det ingen som SA till mig att den här boken är ett rent och skärt jävla mästerverk? Lite så känner jag.

Amatka har ett på många sätt typiskt dystopiupplägg. Staten är hård och kontrollfreaking, och huvudpersonen får vi lära känna via hennes arbete. Det är omöjligt att inte koppla ihop boken med närbesläktade föregångare som Kallocain och 1984, för de har många likheter, men givetvis är det olikheterna, det unika, som gör Amatka till så underbar läsning.

En av skillnaderna går att ana sig till redan på omslaget, för vad ser vi där? Jo, kvinnor och män. Kvinnor OCH män, hörde ni det!?!?!? Och de utför samma arbete. Ja, de kanske till och med har något gemensamt — vem vet!

Ovanstående är alltså något jag tycker mig sakna inom dystopigenren, och speciellt när det gäller den här typen av lite gråare vardagsdystopi, där man inte bara kan slänga in en brud med samurajsvärd och hoppas att det löser allt. Amatka är lite mer medveten än så, skulle man kunna konstatera.

Det finns framförallt två grejer jag tycker extra bra om i boken:

  1. Problematiserandet kring sexualitet, barnafödande etc. När till och med Boye väljer att ge sin huvudroll till en vit heteroman kan man lätt känna sig lite ledsen. Vilken tur då att Karin nr 2, Tidbeck, finns. Hon får det att verka så självklart att dystopi inte nödvändigtvis måste vara synonymt med heteronorm och strikt monogami.
  2. Spänningen. Allvarligt talat, när läste du senast en vardagsdystopi som var spännande? Som Amatka utvecklar sig blir den snart inte bara spännande, utan rent av obehaglig på ett… obestämbart sätt.

(3. Och märkandet, märkandet, märkandet — jag är fånigt förtjust i märkandet.)

Jag tänker inte påstå att jag förstod boken helt och hållet, för ärligt talat känner jag mig fortfarande lite som ett frågetecken över vad som egentligen hände. Allt jag vet är att jag gladde mig något enormt över att få läsa den, och att jag redan är lite sugen på omläsning och omtolkning.

Obs: Kul recension av boken för den som redan läst.

Amatka
Utgiven av Mix förlag 2012
Betyg: 5/5

Så börjar boken: Brilars Vanja Essre Två, informationsassistent för Hygienspecialisterna i Essre, steg ensam på autotåget till Amatka.

JAG SÅG HENNE IDAG I RECEPTIONENhämta (1)
av Anders Fager

Denna Fagers debutroman läste jag vid poolen i ett soligt Turkiet i sommar. Kanske inte den mest passande inramningen för en skräckroman, men så mycket mer cred till författaren då som ändå lyckades infektera semesterron med en vag känsla av obehag.

Handlingen kretsar kring Cornelia, dotter till en känd schlagersångerska som tar livet av sig. Det är när mamman dör som Cornelia, sedan tidigare ett udda barn, börjar höra honom. Den viskande mannen. Han kommer när hon är ensam. Han viskar att hon är hans drottning, att hon är utvald. Att hon ska öppna portarna.

Cornelia är rädd för den viskande mannen och för att hålla honom borta utvecklar hon i tidiga tonåren en livsstil av frenetisk aktivitet. Hon festar, knarkar och ”syntdansar” sig igenom ett fantastiskt fint beskrivet 90-tal. Tempot är högt, meningarna korta och staccatoartade och sammanhangen lämnas ofta åt läsaren att själv knåpa ihop. Personligen älskar jag det, men har förstått att just de här sakerna också hör till de vanligaste invändningarna mot boken.

Att Fager har en tydlig förankring i Lovecraft går inte att missa — båda beskriver en ondska som är tidlös, ogreppbar och vansinnesframkallande — men jag får erkänna att jag faktiskt tycker bättre om Fager, om det nu är okej. Kanske mycket för att han är en modern författare med fräschare referensramar och, ärligt nu, mer dramaturgisk variation, men också på så många andra plan (det skadar till exempel inte att han är svensk). Krasst sagt levererar Fager allt det där jag så gärna vill hitta hos Lovecraft, och det är hög tid att varenda skräckfantast i landet läser honom.

Jag såg henne idag i receptionen
Utgiven av Wahlström & Wikstrand 2012
Betyg: 5/5

Så börjar boken: ”Gå ut och lek en stund.” Cornelia Karlsson  låtsas inte höra. ”Det är så vackert väder ute.” Mamma ler på sitt lite stela sätt. Det hon använder när hon är ledsen. Det utan ögon.

RED SEAS UNDER RED SKIESred seas under red skies
av Scott Lynch

Det här är en recension av den andra delen i Scott Lynchs fantasyserie. Spoilervarning för alla som inte läst The Lies of Locke Lamora.

Efter händelserna i första boken har Locke och Jean tagit sin tillflykt till Tal Verrar, staden känd som hem till världens allra mest exklusiva casino. Och världens farligaste. Ett faktum som så klart inte avskräcker våra två skurkar, som genast sätter i verket en komplicerad plan för att tömma casinots kassavalv.

Det går förstås inte alls som de hade tänkt sig. Locke och Jean dras snabbt in i stadens politiska maktspel och snart måste de jonglera multipla identiteter, och rätt vad det är blir de pirater!

Red Seas Under Red Skies är en historia full av svindlande bluffar och smarta vändningar. Det är lite som fantasyversionen av filmer i stil med Ocean’s Eleven, med rapp dialog och sköna skurkar att heja på. Att läsa Scott Lynch är framför allt roligt och jag hade verkligen inte en tråkig sekund. Läs!

Den stora skillnaden från första boken tycker jag går att finna i portätten av Locke och Jean. Det känns som att det är först nu, när det bara är de två, som de får blomma ut på riktigt och bli de två klart älskvärda antihjältarna vi alltid misstänkte att de kanske var. Utöver dem vimlar det dessutom av inspirerade bikaraktärer, om vilka det bör påpekas att en betydande mängd är kvinnor, som inte ens är vackra jämt (fantasyflämt!).

God jul!

Red Seas Under Red Skies
Utgiven av Gollancz 2007
Serie: Del 2 av planerade 7 i The Gentleman Bastards
Betyg: 5/5

Så börjar boken: Locke Lamora stood on the pier in Tal Verrar with the hot wind of a burning ship at his back and the cold bite of a loaded crossbow’s bolt at his neck.

THE HEROESThe Heroes UK2
av Joe Abercrombie

Det här är Abercrombies femte bok i samma fantasyvärld, och det känns som att komma hem <3

Vi är tillbaka uppe i the North och det blir många kära återseenden med gamla karaktärer. (Att The Heroes skulle vara en fristående bok är en sanning med viss modifikation — jag tror att man får ut så mycket mer av det här om man har läst författarens tidigare böcker.)

Hela boken utspelar sig inom loppet av endast tre dagar så tempot är högt, och språket är i vanlig ordning fullt av inbyggd humor. Det här är helt enkelt Abercrombie Deluxe; allt det han är bäst på och inget annat bjäfs.

Jag är helt såld, som ni märker. Sträckläste ut boken på rekordtid, fånigt glad över att Abercrombie bara tycks bli bättre och bättre för var bok jag läser (jag var ju inte helt såld på honom i början). Jag ser egentligen bara ett problem med boken: HUR i hela friden ska Abercrombie någonsin kunna följa upp den?

Allvarligt talat. Nu har han skrivit fem böcker, alla grundade på — om vi ska vara ärliga — samma koncept. Och The Heroes är väldigt uttömmande. Inte så att jag ledsnar, men så att det i alla fall känns som att allting måste vara sagt nu. Väl?

The Heroes
Utgiven av Gollancz 2011
Betyg: 5/5

Så börjar boken: ‘Too old for this shit,’ muttered Craw, wincing at the pain in his dodgy knee with every other step. High time he retired. Long past high time.

KOMOkomo
av Pontus Joakim Olofsson

Kattarina Krasznapolski är läkare på en psykiatrisk klinik i Zürich. Fast det är inte sant, egentligen är hon en av patienterna…

Hon har varit med om något, ett trauma, men knaprar piller för att glömma. Nu har det gått så långt att hennes förmåga att skapa nya minnen har gått förlorad i pillerdimman. Och plötsligt inser hon att hon vill minnas.

Hon har fått en gåva, en KoMo, en liten tankeläsande skrivmaskin i form av en insekt. (Vem fick hon den av egentligen? För inte kan det väl ha varit…?). Kanske kan KoMon hjälpa henne reda ut tankarna.

Hur förklara min kärlek till KoMo? Det är en till en början smått surrealistisk berättelse, med en huvudperson som inte kan minnas ens vad hon gjorde sidan innan. Stämningen blir ibland snudd på obehaglig eftersom det inte känns som om man kan lita på någon — kanske allra minst Kattarina själv.

Handlingen utspelar sig i framtiden, vilket bidrar till läsarens osäkerhet; man vet ju inte vilka regler som gäller. Och Olofsson är inte den som skriver någon på näsan, så även om en hel del har hunnit hända med tekniken och politiken är det inte mycket som förklaras rakt ut. Det mesta flikas istället snyggt in i förbifarten, som självklarheter för Kattarina. Ett mindre exempel är att det (naturligtvis?) inte är standard att äta kött längre:

Jag försäkrar mig om att de håller de vanliga rätterna noga separerade från köttalternativen innan jag beställer en låda med vårrullar och två portioner nudlar med sötsur sås att ta med.

I takt med att Kattarina minns mer av sitt liv blir världen större även för läsaren. Själv var jag så förtjust i Kattarinas minnesproblem i början att jag gruvade mig lite för hur resten av boken skulle bli, men det hade jag inte behövt göra, för Olofsson gör det till en sömlös övergång som bjuder på många nya glädjeämnen. Att den svenska författaren har valt att försätta handlingen i Schweiz — ett icke-EU-land mitt i EU — är förstås ett högst medvetet drag.

Det finns faktiskt så många saker jag gillar med KoMo att min recension snart riskerar att bli tämligen osammanhängande. Så tillåt mig göra en lista!

Bokmalande älskar: det schweiziska, det polska och det turkiska; vardags-science fiction och städrobotar; framtidspolitik; psykologi, identitet och nervösa sammanbrott; suspekta vetenskapliga projekt; väl valda namn på karaktärer; artificiella intelligenser; weltangst; svensk science fiction som faktiskt är bra skriven; fina, fiiina KoMo (jag vill ha en!) och, så klart, Styxx sedvanligt supersnygga bokomslag med svärtade kanter.

Baserat på antalet punkter i ovanstående lista du själv gillar, eller inte gillar, kan du säkert avgöra ganska exakt hur mycket du kommer att uppskatta KoMo.

KoMo
Utgiven av Styxx fantasy 2013
Betyg: 5/5

Så börjar boken: Bredvid mig ligger en man som kallar sig Jasper. Han frågar mig saker som jag inte kan svara på.

HELLO KITTY MÅSTE DÖ9173518239
av Angela S. Choi

Det här visste jag om Hello Kitty måste dö innan jag började läsa boken:
Fiona är en kinesamerikan som inte trivs med de förväntningar hon har på sig som asiatisk kvinna. Helst ska hon bara vara söt, kunna laga mat och hålla käften — lite som Hello Kitty, den där fuljävla katten utan mun — så känner hon. En humoristisk men ändå allvarlig uppgörelse med det kulturella arvet. Jag tyckte att det lät som en lättsam mellanbok att ha på lut.

Det här hade konstigt nog INGEN berättat för mig om Hello Kitty måste dö:
Vad boken faktiskt handlar om. Hallå, det här är ju typ American Psycho, the fun edition! Fiona sliter 90 timmar i veckan på en advokatfirma och har en ohälsosam fascination för seriemördare. Hon är djupt passivt aggressiv, vilket bland annat visar sig när hon måste jobba på familjens kemtvätt på fritiden och roar sig med att krascha förhållanden genom att smeta läppstift på äkta mäns skjortkragar. När hon stöter ihop med sin barndomskompis Sean (som hon senast såg när han hamnade på ungdomsanstalt efter att ha tänt eld på en tjejs hår i plugget) börjar saker och ting gå snett… eller rätt?

Resultatet blir lite som om Caitlin Moran fått skriva en egen American Psycho, och det fattar ni väl hur stört det skulle bli? Jag älskar’t! Allt från psykopat-vibbarna till de knäppa dejterna Fionas pappa tvingar iväg henne på. Den är precis lika lättsam att läsa som jag trodde, men långt mer mångbottnad. Störd och störtskön på samma gång, precis som Fiona. En ny favorit.

Nån som har tips på bra dokumentärer eller böcker om seriemördare, förresten? (Gärna Jeffrey Dahmer.) Känner mig lite inspirerad nu, liksom.

Hello Kitty Must Die (2010)
Hello Kitty måste dö
Översättning: Lina Erkelius
Utgiven av Ponto Pocket, Damm förlag 2012
Betyg: 5/5

Så här börjar boken: Alltihop började med att jag upptäckte att jag saknade mödomshinna.

SVULTENsvulten
av Hannele Mikaela Taivassalo

Jorunn Larsdotter levde i slutet av 1700-talet. Sedan blev hon förrådd. Nu är hon Jorunn Själfhämnd, ett blodtörstigt rovdjur som för ett kringflackande liv i Europas huvudstäder.

I bokens början har hon precis återvänt till Helsingfors för fortsätta den hämnd hon ägnat sig åt i generationer, den enda röda tråd som finns kvar i hennes liv.

Svulten är en bok helt utifrån vampyrens perspektiv. En äkta, klassiskt gotisk vampyr komplett med kista och allt. Taivassalo beskriver närgånget hur vampyren rör sig ute bland människorna — kropparnas olika dofter, förstärkta av det skrapa luktsinnet, tunn hud, bultande hjärtan, avdunstande värme. Det är en mycket fysisk bok, nästan kväljande så. Jorunns omänsklighet får det stundtals att krypa i mig (hon ser mig väl inte?) och sättet hon ser på människor gör mig både illa till mods och lite upphetsad.

Det är en speciell bok med ett speciellt språk som man antingen älskar eller hatar. Som vampyrporträtt träffar det mitt i prick; Jorunn är storslagen och tragisk på samma gång. Så ensam och stark i sitt eviga liv. Författaren gör dessutom ett lysande arbete med miljöerna. Vilnius, Västberlin, Sankt Petersburg, Stockholm, Köpenhamn — Norra Europa är som gjort för skräck och gotik.

Sedan jag slutade köpa (och började låna) böcker förra hösten är Svulten den enda bok jag faktiskt känt något behov av att inhandla. Tackar In another library för ett lysande boktips!

Svulten
Utgiven av Schildts & Söderströms 2013
Betyg: 5/5

Så börjar boken: Det jag berättar nu kommer du att glömma.

THE NAME OF THE WIND
av Patrick Rothfuss

Kvothe har dragit sig tillbaka från ett skandalomsusat liv som äventyrare och magiker, och han lever numera stillsamt som värdshusvärd med sin kompanjon Bast som enda sällskap. Men så en dag hinner hans gamla liv ikapp honom. Otrevliga spindel-varelser börjar terrorisera lokalbefolkningen (som tror att det rör sig om demoner) och i samband med det dyker en vandrande skribent upp med önskan att få höra Kvothes livs historia.

The Name of the Wind hade lätt kunnat bli bara ännu en historia om en pojke som växer upp i en fantasyvärld. I stället är det historien om en vuxen man som själv berättar om sin uppväxt i en fantasyvärld, och det gör hela skillnaden. Delvis för att Kvothe förstås har blivit visare med åren och kan relatera sin historia på ett mer objektivt och intressant sätt, men kanske ännu mer för att berättelsen ibland får återvända till nuet — till Kvothe, Bast och skribenten på värdshuset — och till deras kommentarer.

När Kvothe till exempel ska beskriva sin Stora Kärlek letar han länge och väl efter adjektiv som är stora och sköna nog. Till sist måste Bast avbryta honom. Bast påpekar torrt att precis alla kvinnor hittills i Kvothes berättelse har varit outsägligt sköna — och nu kan han i och för sig inte säga emot Kvothe eftersom han inte har sett någon av dem, ”men jag har sett din stora kärlek, och hennes näsa var krokig och hennes ansikte för smalt”.

Jag tror jag skrattade rakt ut. För det var så sant. Den här ordväxlingen sker en bra bit in i boken och jag hade hunnit störa mig en hel del på att de få existerande kvinnorna var så vackra, slanka och älvlika. Att Bast får kommentera saken, och därmed avslöja Kvothes subjektivitet i frågan, förändrar hela intrycket.

Rothfuss tycks arbeta på det sättet. Det han har skrivit är en ganska klassisk fantasy, men den är marginellt bättre på nästan alla punkter som räknas. Användandet av magi är nyskapande, kartan i början av boken av det slag man gärna tittar på igen — och den drivande bakgrundshistorien känns intressant på riktigt. Dessutom är Kvothe antagligen den enda fantasyhjälten jag någonsin läst om som växte upp med två kärleksfulla föräldrar som älskade både varandra och honom.

Boken har sina nackdelar också, som att stora delar av berättelsen utspelar sig på ett universitet för magiker. Vi har hört den förr och det krävs mer för att imponera än Rothfuss kan leverera, även om jag gillar alla turer kring Kvothes ekonomiska situation. Sedan kan ord inte beskriva hur frustrerande det är att han ska hålla på och bli kär också. Är asexuella huvudpersoner verkligen för mycket begärt?

För att göra en nutida jämförelse så rankar jag The Name of the Wind på ungefär samma nivå som Grossmans ”The Magicians”. Grossman berättar intressantare om skolan och Rothfuss om äventyren. Grossman är mycket bättre på svärta och ångest, men Rothfuss briljerar i sin tur med stora portioner humor och glimten i ögat.

The Name of the Wind
Del 1 av tänkta 3 i The Kingkiller Chronicle
Utgiven av Gollancz 2008
Betyg: 5/5

Så här börjar boken: It was night again. The Waystone Inn lay in silence, and it was a silence of three parts.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3