You are currently browsing the category archive for the ‘Deckare’ category.

hornDen här fantasyromanen utspelar sig faktiskt helt och hållet på ett värdshus. Det blir snöstorm och alla där inne – krigaren Havard, magikern Leandra, värdshusvärden och hans tre döttrar, ett ruffigt banditgäng och många andra – blir insnöade. Tillsammans med en varulv.

Första delen av boken är som en slutna rummet-deckare i fantasymiljö. Ingen vet vem varulven är men folk fortsätter att dö. Det är välskrivet och spännande och tekniskt sett hade det kunnat vara hela boken, jag hade inte klagat!

Nu har författaren däremot större visioner än så och andra halvan av boken antar ett mer klassiskt episkt fantasystuk där världen breddas utanför värdshusets väggar – lite historia, lite politik, lite kartor, lite om hur magin fungerar – för att förbereda läsaren inför del två i serien, som förstås inte kan utspela sig på värdshuset den också. Det mesta är tekniskt sett intressant, men allting presenteras genom vad de läser och pratar om samtidigt som de fortfarande sitter fast inne på värdshuset och borde oroa sig över annat, så historielektionerna kan kännas lite påtvingade.

Överlag gillade jag boken som fristående verk men jag vet inte om jag vill fortsätta med serien eftersom den aldrig höjde sig över normalbra. Framförallt de båda huvudpersonerna, Havard och Leandra, känns ganska platta och klichéartade – den kompetente manliga krigaren och den vackra unga oerfarna magikern som också råkar vara halvalv liksom, tillåt mig himla med ögonen. Författaren uppehåller sig också något för mycket vid de kvinnliga karaktärernas läppar och bröst och kurviga figurer för min smak. Man får känslan av att boken är äldre än den är.

Das Erste Horn
Utgiven av Piper Verlag 2011
Serie: Del 1 av 6 i ”Das Geheimnis von Askir”
Betyg: 2/5 – nja

Så börjar boken: Ich war schon häufiger im Gasthof Zum Hammerkopf gewesen, und so besaß ich das Privileg, einen einzelnen Tisch in der Nähe der Theke mein Eigen nennen zu dürfen.

Annonser

PSYKBRYTARENpsykbrytaren
av Sebastian Fitzek

”Psykbrytaren” är en ökänd… inte mördare, inte våldtäktsman, inte torterare. Men nånting gör ändå Psykbrytaren med sina offer, för de blir sig aldrig lika igen.

Kanske tvingar han dem att läsa den här boken? Den är nämligen så enerverande halvtaskig att mitt psyke känns helt tillstukat efter avslutad läsning.

Psykbrytaren verkar bra till en början, som ett kompetent psykologiskt kriminaldrama med mycket mörker. Men boken håller verkligen inte jämn kvalitet. Istället är det ett skumt hopkok av en schysst start, en okej mitt och ett slut som får dig att ångra att du någonsin gillade det som kom innan.

Faktum är att jag inte alls förstår poängen med Psykbrytaren. Så fort man läst slutet och tänker tillbaka på boken inser man hur ytterst långsökt handlingen är — så långsökt att författaren varit tvungen att skriva till en totalt meningslös ramberättelse för att knyta ihop alla lösa trådar. Det som är så knäckande är just att man måste läsa hela vägen till slutet för att få reda på att handlingen är långsökt och ramberättelsen meningslös — innan dess förleds man till att tro att allt är lugnt.

Jag känner mig lurad. Bra jobbat, mitt psyke ÄR brutet.

(Det kanske var det som var poängen?)

Der Seelenbrecher (2008)
Psykbrytaren
Översättning av Ola Wallin
Utgiven av Coltso 2012
Betyg: 2/5

Så börjar boken: Tack och lov var alltihop bara en dröm.

Ni har väl inte missat att Gillian Flynns ”Mörka Platser” är på rea som ljudbok?

Jag lånade hem den häromdagen och nu lyssnar jag på vägen till och från jobbet — såå bra promenader! ^_^

 

morka_platser-gillian_flynn

 

DÖMD PLANET
av Isaac Asimov

Florina är den enda planeten i universum där kyrt kan odlas. Eftersom priset på kyrt är högt gör det Florina till en ekonomiskt värdefull planet — något den självstyrande planeten Sark tog fasta på när de valde att kolonisera Florina och förslava dess befolkning. Sedan dess har ett tydligt klassamhälle uppstått, där de outbildade och bonniga florinianerna sliter dagarna i ända på kyrtfälten, medan sarkovanerna lever lyxliv på deras bekostnad.

Men så dyker en okänd rymdanalytiker upp och börjar svamla om Florinas stundande undergång, och allt ställs på ända.

Dömd planet utspelar sig mycket långt in i framtiden (ca år 11 000), när människan har kolonisera hela Vintergatan. Ingen minns längre vilken planet vi ursprungligen kom från, och det råder allmän begrepps-förvirring kring vår gemensamma historia. Majoriteten av alla människor har ljust brun hy i olika nyanser, men i vissa förbryllande extremfall kan de ha mycket mörkare hy eller vara nästan vita. Florinas underklass är till exempel så tydligt märkt av sin ljushyllthet att ingen kan missta dem för annat än dumma infödingar.

(En fin detalj är att Junz, bokens enda svarta person, sympatiserar starkt med florinianerna eftersom de i sitt utanförskap liknar honom.)

Det hela utvecklas till en sorts detektivhistoria i sf-miljö, något jag har förstått är typiskt för Asimov. Det är två gåtor som måste få sitt svar: Vad är det som hotar Florina och vem var det som raderade rymdanalytikerns minne? Frågorna stöts och blöts av samtliga huvudpersoner och det blir en hel del upprepningar. Framåt slutet samlas alla huvudpersoner i samma rum, summerar alla fakta i bästa Cluedo-stil och kommer fram till ett svar.

Alltså, nu eldar jag ju helst med deckare. Att Dömd planet ändå klarar sig undan vårens majbrasebål får ses som en bieffekt av ovan nämnda science fiction, som faktiskt förmår göra boken riktigt läsvärd. Ett typexempel på en bok vars världsbygge är bättre än intrigen, alltså.

The Currents of Space (1952)
Översatt av John-Henri Holmberg
Utgiven av Askild & Kärnekull 1974
Betyg: 2/5

Så här börjar boken: Mannen från jorden fattade sitt beslut. Det hade tagit lång tid att nå fram till det. Nu var det slutgiltigt. 

Dexter, seriemördaren som själv jobbar för polisen.

Ett ganska simpelt med väldigt effektivt koncept, som bjudit mig på timmar (dagar!) av underhållning framför tv:n

När man ser en tv-serie som är baserad på en bok blir det naturligt att fråga sig när det är dags att läsa boken – vill jag ens det? När det gäller Dexter var mitt svar länge nej, det vill jag inte, eftersom jag läst flera recensioner av boken som alla klassat den som brutalt underlägsen tv-serien. Men nu har jag alltså ändå läst Dexter i Jeff Lindsays tappning, och inte bara den första boken utan den andra med. Så vad tyckte jag?

DEXTER: DUNKLA DRÖMMAR
av Jeff Lindsay

Tja, först och främst att folk har rätt. Tv-serien är bättre än sin förlaga.

Mest beror det på att tv-seriens berättarteknik helt enkelt är mycket bättre. Jag gillar inte riktigt det linjära upplägget i boken, där det mesta händer utan vare sig uppbyggnad innan eller avrundning efter.  Allting berättas uteslutande ur Dexters eget perspektiv, vilket är lite synd eftersom han är så begränsad av sina demoner och sociala handikapp. Han lyckas inte riktigt göra sig själv eller sin omgivning rättvisa och personerna runt honom blir aldrig mer än karikatyrer. Dessutom balanserar språket ofta på gränsen mellan fantasilöst och fånigt, åtminstone i den svenska översättningen.

Det som lyfter Dexter: Dunkla drömmar är storyn, som trots allt är bra. Den är däremot så gott som identisk med första säsongen i tv-serien, så speciellt spännande blir det aldrig för mig som redan har sett den — men det kan man förstås knappast klandra författaren för. Det skulle vara intressant att veta vad någon som inte såg tv-serien först tycker om boken. Någon som gjorde det?

Darkly Dreaming Dexter 2004
Översatt av Per Olaisen
Utgiven av Bra Böcker 2009
Betyg: 2/5

Så börjar boken: Måne. Härliga måne. Fulla, feta, rödaktiga måne, natten ljus som på dagen, månskenet som flödar över landet och skänker glädje, glädje, glädje.

DEXTER: HÄNGIVEN HÄMNARE
av Jeff Lindsay

En positiv sak man kan säga om bok nummer två är att den inte alls handlar om samma sak som säsong två i tv-serien, så man slipper upprepning.

Vill man vara petig och negativ kan man kanske påpeka att det var med en viss grund tv-bolaget ratade berättelsen rakt av och skrev en ny. Den är inte alls dålig, men tråkig blir den ändå eftersom den inte kommer med något nytt. Lite som jag tyckte om Metro 2034. Grundstoryn harvar på lite lagom fantasilöst och fungerar okej, och inget mer med det.

Något som är dåligt på riktigt är språket.

Vad i hela friden hände vid översättningen och vem stämmer jag?

Jag är medveten om att Dexter knappast kan klassas som finlitteratur, men lite respekt för författaren kan man väl ändå ha. Det känns lite som om förlaget av misstag skickade grovöversättningen till tryck, utan att korrekturläsa den först. Det är fel prepositioner överallt, en del meningar är totalt obegripliga och här och där dyker pinsamma svengelska direktöversättningar upp. (Bytet av översättare mellan böckerna kan vara värt att notera.)

Dearly Devoted Dexter 2005
Översatt av Helena Prytz
Utgiven av Bra Böcker 2010
Betyg: 1/5

Så här börjar boken (som jag inte har kvar på svenska längre, så det får bli på engelska): It’s that moon again, slung so fat and low in the tropical night, calling out across a curdled sky and into the quivering ears of the dear old voice in the shadows, the Dark Passenger, nestled snug in the backseat of the Dodge-K car of Dexter’s hypothetical soul.

  
 
Titel: Spår i snön
Författare: Jonas Karlsson
Betyg: 4/5

Spår i snön är en liten, liten novell i en liten, liten bok – men den gör ett stort intryck.

Den norrländska landsbyggden.

Knirrande snö och pragmatiska människor.

Men också en olustig stämning, som växer sig starkare och starkare…

Med små medel får Karlsson mig att rysa och undra. Och att sympatisera – med den lille pojken som alla rynkar pannan åt, han som hellre pysslar än spelar fotboll och som det nog är något fel på, kan tro.

Det gjorde liksom ingenting att jag listade ut slutet innan det kom. Vägen dit var kort och intensiv och väckte fler känslor än de flesta romaner kan stoltsera med under sina hundratal av sidor. Dags att läsa fler noveller?

Spår i snön är en av fyra mininoveller från bokförlaget Novellix.

 

 

Novellens första meningar: Spåren i snön var som gjutformar i marken. Konserverade negativ av fyra skor. Två stora. Två små.

Titel: Neuropath
Författare: R. Scott Bakker
Betyg: 3/5

 

Hejsan hoppsan. Här trodde jag att jag skulle få läsa en skräckbok, och så visade det sig vara en deckare. Vilken miss! Jag som har så ohyggligt svårt för deckargenren och alla dess klichéer.

Som tur var så visade sig Neuropath vara en väldigt bra deckare. I vad som verkar vara en halvt om halvt dystopisk, näraliggande framtid tvingas huvudpersonen – småbarnsfar och psykolog – att hjälpa polisen förstå sig på en specifik mördare.

Det blir en hel del psykologsnack, där den yttersta frågan är huruvida vi alls har någon kontroll över våra egna handlingar. Finns den så kallade ”fria viljan”, om allt vi gör bestäms av elektriska impulser i hjärnan? Är vi individuella personligheter, om allt som krävs för att vi totalt ska ändra personlighet är en yttepytteliten förändring i hjärnan? Hur bevandrad författaren faktiskt är i neuropsykologi vet jag inte, men skriva om det på ett intressant sätt kan han!

Jag läste just en hög andra recensioner av Neuropath och alla tyckte visst att den var skitäcklig och läskig. Det tyckte inte jag, så jag är väl okänslig eller nåt. Ni är varnade.

Skulle mycket gärna se Neuropath som film – jag tror att den skulle göra sig hur bra som helst på bioduken och generera en garanterad femma! Och är du en sådan där underlig person som tycker om deckare får du gärna omtolka min trea i betyg till en femma.

Boktitel: Auto
Svensk titel: Fri
Författare: Natsuo Kirino
Betyg: 3/5

Fyra kvinnor med mycket olika livssituationer lär känna varandra då de sliter tillsammans vid det löpande bandet. När en av kvinnorna mördar sin man söker hon hjälp hos de andra. De går med på att hjälpa henne att stycka kroppen och gömma bevisen.

Precis som de flesta västerlänningar är jag van vid Japans kommersiella bild – anime, galna gameshows och pojkar som börjar blöda näsblod för att de får syn på en snygg school girl. Men i Fri får vi en inblick i en annan japansk vardag, som innehåller allt från maffian till förpackare av djupfrysta maträtter. Alla karaktärer är spännande och deckargåtan en riktig nagelbitare – man hejar ju på förbrytarna!

Fri är en mycket bra bok, som b o r d e ha fått en fyra (jag låg trots allt och sträckläste ut den här tegelstenen till bok samma dag som jag fick den!) Det som ändå drar ner betyget till en trea är att Fri blir lite väl långdragen framåt slutet. Jag hann tappa intresset innan upplösningen slutligen kom.

Originaltitel: The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde
Svensk titel: Dr. Jekyll och Mr. Hyde
Författare: Robert Louis Stevenson
Betyg: 3 /5

Dr. Jekyll och Mr. Hyde är en mörk berättelse med tydliga gotiska drag. Berättelsen är bra, de flesta vet väl redan vad den handlar om… och det är synd. Det känns ju alltid en smula antiklimatiskt att läsa stora ”avslöjanden” när man redan vet om dem i förväg. Det får en att önska att man inte var fullt så allmänutbildad.

Skrämselvärdet av boken minskas ytterligare av att dagens läsare antagligen är tåligare än dåtidens – att ett mord begås i en bok och att vi får lära oss att även rika människor ibland tänker onda tankar… det känns inte speciellt chockerande, faktiskt.

Titel: The Voyage
Författare: Katherine Mansfield
Betyg: 4/5

Jag är ju vanligtvis inget större fan av noveller, men The Voyage tog mig med storm. Bara fåtalet sidor kort suger den genast tag i läsarens intresse. Med ett detaljrikt men ändå smidigt språk imponerar Mansfield stort som författare. Jag kommer absolut att läsa mer av henne.


Titel: A Scandal in Bohemia
Författare: Arthur Conan Doyle
Betyg: 2/5

Sherlock Holmes i all ära, men i A Scandal in Bohemia förlitar sig Arthur Conan Doyle liiite för ofta på osannolika sammanträffanden. Osannolika sammanträffanden av typen ”oj, hon jag skulle spionera på rusar iväg för att gifta sig preciiiis när jag kommer till hennes hus, och jag får vara vittne till bröllopet!”, eller ”om jag ser till att nån klår upp mig utanför hennes hus… ja, då bjuder hon in mig och plåstrar om mig, och tycker inte att det är konstigt om jag sedan försvinner utan att säga hej då!”  Sherlock, du borde vara smartare än så…


Titel: The Withered Hand
Författare: Thomas Hardy
Betyg: 2/5

Bra novell med lite för många frågetecken.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3