You are currently browsing the category archive for the ‘Dystopi & apokalyps’ category.

BERLIN REQUIEMBerlin Requiem von Peter Huth
av Peter Huth

En tysk zombieroman som utspelar sig i Berlin och som samtidigt tacklar ämnet främlingsfientlighet — kann es etwas anderes ausser toll sein!?

Hm, jo, det kunde den visst. ”Berlin Requiem” visade sig tyvärr vara en rejäl besvikelse. Jag förväntade mig blodig, episk apokalyps, men istället har berlinarna redan hunnit isolera zombiesmittan innan boken ens börjat och upplägget känns mer som det i en kriminalroman, där diverse reportrar åker runt och ställer kritiska frågor till män i maktposition — gäsp.

Det finns onekligen någon form av god grundidé här. Att tyskarna tvingas bygga en hög mur rakt igenom Berlin är förstås komiskt i sig, och när medierna börjar rapportera att det bara är invandrare som drabbas av zombieviruset är det lätt att tro att det här är en Bok Med Ett Budskap™.

Och det kanske det är också, men i så fall tappade både jag och författaren bort poängen någonstans på vägen. Huth förirrar sig bort i oinspirerade sidospår — som den där kärlekstriangeln som inte tillför någonting alls och vem tror han att han är egentligen, en ungdomsboksförfattare? — och en av karaktärerna (den enda kvinnan, givetvis) är så otroligt enerverande irrationell hela hela tiden att jag fick ge upp mina försök att förstå mig på henne.

Guldstjärna i kanten för gott försök?

Berlin Requiem
Utgiven av Heyne Verlag 2014
Betyg: 1/5

Så börjar boken: Das Wasser war schwarz vor lauter Ölschlieren.

DER LETZTE KRIEGERder-letzte-krieger
av David Falk

Människans tid är förbi. Ett enda stort, ödesdigert krig har jämnat mänskligheten med marken och Athanor står ensam kvar, den sista levande människan i en värld fylld av alver, dvärgar och orcher. Så vad gör han nu?

Ingenting överdrivet intressant, faktiskt. ”Der letzte Krieger” försöker ge intryck av att vara en mörk och rå bok — baksidetexten hyllar författaren som en tysk Abercrombie — men i själva verket är det en rätt standardmässig fantasyberättelse, där det krigas en hel del och alverna bor i skogen.

Nu är jag lite orättvis, för det är inget fel på boken. Det är en stabilt berättad episk fantasy. Världen är genomtänkt och ett och annat unikt inslag gör det hela lite mer intressant (troll och harpyor spelar oväntat och roligt nog stora roller), vilket gör boken till helt okej underhållning för stunden, om än utan djup.

Det jag hade hoppats på, förresten, var en fantasyvärld där mänskligheten inte utrotats i något stort krig, utan där den istället, långsamt men obevekligt, blivit utkonkurrerad av de andra intelligenta raserna. För allvarligt talat nu, med tanke på hur många humanoida raser fantasyvärldarna vanligtvis brukar krylla av, varför har jag ännu inte läst en enda bok på det temat? (Finns den boken redan? Var hittar jag den?)

Der letzte Krieger
Utgiven av Piper Verlag 2013
Betyg: 2/5

Så börjar boken: Der Schrei des Gefangenen hallte durch die Nacht.

DEN FÖRSTA KVINNAN [e-bok]Den första kvinnan
av Susanne Samuelsson

Det här är e-novell utgiven av nystartade Epok förlag, grundat av bland annat Jonny från Swedish Zombie. De ger ut skräck, fantasy och science fiction i både tryckt form och e-boksformat.

Den första kvinnan är en kort novell, med betoning på kort — den är bara strax under två sidor lång. Under de här två sidorna lyckas Samuelsson snabbt bygga upp en stämning som känns klart dystopisk, samtidigt som det är något som skaver lite, eftersom det inte känns självklart att berättarrösten är någon man vill lita på. (Och sånt är ju alltid trevligt, eller hur?)

Berättelsen tappar mig lite precis i slutet då jag inte riktigt hänger med i vad det är som händer eller varför, men fram till dess är det en riktigt fängslande liten novell som tvingar en att tänka till. Kul!

Men nu vill jag prata lite om e-böcker. Jag är nämligen inte alls någon e-boksläsare i vanliga fall, förstår liksom inte poängen med att läsa något på en skärm om jag kan få det i handen istället. Men med Den första kvinnan har Epok förlag precis gett mig ett helt nytt och väldigt starkt argument för e-böcker.

En novell så pass kort som den här hade nämligen aldrig kunnat publiceras för sig själv i tryckt format — den hade tvingats lifta ihop med flera andra berättelser i en novellsamling av något slag. Att den tack vare e-boksformatet kan få stå för sig själv, med egen framsida och allt, är guld värt för novellen. Om fler förlag använde e-bokens möjligheter för att ge ut fristående noveller på det här sättet, tror jag att det skulle det stärka värdet av den enskilda novellen oerhört.

Den första kvinnan
Utgiven av Epok förlag 2014
Betyg: 3/5

Så börjar novellen: Egentligen borde jag ha slängt kuvertet.

AMBASSADÖRENambassadören
av Björn Amby

Mikael begår självmord men vaknar upp igen. Av en utomjordisk AI får han reda på att mänsklighetens dagar är räknade — vi har krigat så mycket och förstört vår planet så till den grad, att övriga galaktiska civilisationer inte längre vill veta av oss.

Men innan de utplånar hela mänskligheten för alltid vill de ge oss en sista chans, och det är där Mikael kommer in. Han får erbjudandet att födas på nytt i ett barns kropp, med hela sitt vuxna minne intakt. Kan han med sitt nya liv bli en tillräckligt betydelsefull person för att vända trenden och rädda mänskligheten?

Idén bakom boken är bra. Det är stora frågor som dryftas, om mänsklighetens framtid på den här planeten, samtidigt som boken har en tydlig känslomässig förankring i Mikael som person och alla runt omkring honom (hans nya föräldrar till exempel, som det är omöjligt att inte känna för). Att se Mikael växa upp som en hybrid mellan vuxen och barn är dessutom riktigt rolig läsning som jag gärna hade sett ännu mer av.

Dock märks det att det rör sig om en egenpublicerad bok. Språket är konsekvent inkonsekvent och klumpigt och ibland glider handlingen över mot gränsen till parodi. Det är synd, för det finns en bra bok här någonstans — den hade bara behövt gå några ronder mot en hård redaktör.

(Gissning: Det första redaktören skulle ha sagt var ”skippa undertiteln”.)

Tack Björn Amby för rec-ex!

Ambassadören — en fri fantasi om framtiden
Utgiven av Hav & Granit AB 2013
Betyg: 2/5

Så börjar boken: Till dem det berör! Jag skriver det här brevet dagen före min 40e födelsedag för att jag har fattat ett avgörande beslut.

Den här artikeln sprids i min Facebook-feed just nu. Och jag bara känner som så… Beijing, är inte den staden väldigt mycket sci fi-dystopi?

Beijing

AMATKA115638
av Karin Tidbeck

Men herregud, varför var det ingen som SA till mig att den här boken är ett rent och skärt jävla mästerverk? Lite så känner jag.

Amatka har ett på många sätt typiskt dystopiupplägg. Staten är hård och kontrollfreaking, och huvudpersonen får vi lära känna via hennes arbete. Det är omöjligt att inte koppla ihop boken med närbesläktade föregångare som Kallocain och 1984, för de har många likheter, men givetvis är det olikheterna, det unika, som gör Amatka till så underbar läsning.

En av skillnaderna går att ana sig till redan på omslaget, för vad ser vi där? Jo, kvinnor och män. Kvinnor OCH män, hörde ni det!?!?!? Och de utför samma arbete. Ja, de kanske till och med har något gemensamt — vem vet!

Ovanstående är alltså något jag tycker mig sakna inom dystopigenren, och speciellt när det gäller den här typen av lite gråare vardagsdystopi, där man inte bara kan slänga in en brud med samurajsvärd och hoppas att det löser allt. Amatka är lite mer medveten än så, skulle man kunna konstatera.

Det finns framförallt två grejer jag tycker extra bra om i boken:

  1. Problematiserandet kring sexualitet, barnafödande etc. När till och med Boye väljer att ge sin huvudroll till en vit heteroman kan man lätt känna sig lite ledsen. Vilken tur då att Karin nr 2, Tidbeck, finns. Hon får det att verka så självklart att dystopi inte nödvändigtvis måste vara synonymt med heteronorm och strikt monogami.
  2. Spänningen. Allvarligt talat, när läste du senast en vardagsdystopi som var spännande? Som Amatka utvecklar sig blir den snart inte bara spännande, utan rent av obehaglig på ett… obestämbart sätt.

(3. Och märkandet, märkandet, märkandet — jag är fånigt förtjust i märkandet.)

Jag tänker inte påstå att jag förstod boken helt och hållet, för ärligt talat känner jag mig fortfarande lite som ett frågetecken över vad som egentligen hände. Allt jag vet är att jag gladde mig något enormt över att få läsa den, och att jag redan är lite sugen på omläsning och omtolkning.

Obs: Kul recension av boken för den som redan läst.

Amatka
Utgiven av Mix förlag 2012
Betyg: 5/5

Så börjar boken: Brilars Vanja Essre Två, informationsassistent för Hygienspecialisterna i Essre, steg ensam på autotåget till Amatka.

Fler än jag som inte läst Divergent än? Här kan du ladda ner e-boken gratis.

Ha en bra advent ^_^

KOMOkomo
av Pontus Joakim Olofsson

Kattarina Krasznapolski är läkare på en psykiatrisk klinik i Zürich. Fast det är inte sant, egentligen är hon en av patienterna…

Hon har varit med om något, ett trauma, men knaprar piller för att glömma. Nu har det gått så långt att hennes förmåga att skapa nya minnen har gått förlorad i pillerdimman. Och plötsligt inser hon att hon vill minnas.

Hon har fått en gåva, en KoMo, en liten tankeläsande skrivmaskin i form av en insekt. (Vem fick hon den av egentligen? För inte kan det väl ha varit…?). Kanske kan KoMon hjälpa henne reda ut tankarna.

Hur förklara min kärlek till KoMo? Det är en till en början smått surrealistisk berättelse, med en huvudperson som inte kan minnas ens vad hon gjorde sidan innan. Stämningen blir ibland snudd på obehaglig eftersom det inte känns som om man kan lita på någon — kanske allra minst Kattarina själv.

Handlingen utspelar sig i framtiden, vilket bidrar till läsarens osäkerhet; man vet ju inte vilka regler som gäller. Och Olofsson är inte den som skriver någon på näsan, så även om en hel del har hunnit hända med tekniken och politiken är det inte mycket som förklaras rakt ut. Det mesta flikas istället snyggt in i förbifarten, som självklarheter för Kattarina. Ett mindre exempel är att det (naturligtvis?) inte är standard att äta kött längre:

Jag försäkrar mig om att de håller de vanliga rätterna noga separerade från köttalternativen innan jag beställer en låda med vårrullar och två portioner nudlar med sötsur sås att ta med.

I takt med att Kattarina minns mer av sitt liv blir världen större även för läsaren. Själv var jag så förtjust i Kattarinas minnesproblem i början att jag gruvade mig lite för hur resten av boken skulle bli, men det hade jag inte behövt göra, för Olofsson gör det till en sömlös övergång som bjuder på många nya glädjeämnen. Att den svenska författaren har valt att försätta handlingen i Schweiz — ett icke-EU-land mitt i EU — är förstås ett högst medvetet drag.

Det finns faktiskt så många saker jag gillar med KoMo att min recension snart riskerar att bli tämligen osammanhängande. Så tillåt mig göra en lista!

Bokmalande älskar: det schweiziska, det polska och det turkiska; vardags-science fiction och städrobotar; framtidspolitik; psykologi, identitet och nervösa sammanbrott; suspekta vetenskapliga projekt; väl valda namn på karaktärer; artificiella intelligenser; weltangst; svensk science fiction som faktiskt är bra skriven; fina, fiiina KoMo (jag vill ha en!) och, så klart, Styxx sedvanligt supersnygga bokomslag med svärtade kanter.

Baserat på antalet punkter i ovanstående lista du själv gillar, eller inte gillar, kan du säkert avgöra ganska exakt hur mycket du kommer att uppskatta KoMo.

KoMo
Utgiven av Styxx fantasy 2013
Betyg: 5/5

Så börjar boken: Bredvid mig ligger en man som kallar sig Jasper. Han frågar mig saker som jag inte kan svara på.

WOOLwool
av Hugh Howey

I en framtida värld existerar ett slutet samhälle inuti en gigantisk, underjordisk ”silo”. Luften utanför är så förgiftad att ingen kan lämna silon och förvänta sig att överleva. Människornas enda kontakt med omvärlden är de kameror som för längesedan sattes att filma utsidan, för den dag det går att flytta tillbaka ut igen. Det var många generationer sedan.

Det finns så klart de som tvivlar. Hur kan man veta att kamerorna inte ljuger? Ibland skickas brottslingar ut från silon som en form av dödsstraff. De utrustas med rengörings-verktyg och skyddsdräkter så att de ska hinna putsa de viktiga kameralinserna innan de dör — och konstigt nog är det aldrig någon som inte putsar linserna när de väl kommit ut. Varför går de med på det? Det är silons största mysterium.

Howey skrev Wool i kortare avsnitt som han lade ut via Kindles själv-publiceringsverktyg. Till en början bestod berättelsen bara av en enda kort novell, prologen i den färdiga boken, om en man som frivilligt väljer att lämna silon. Den här prologen är fantastiskt bra, inget snack om saken. En novell i sin egen rätt, som jag är mycket glad över att ha fått läsa och gärna höjer till skyarna.

I jämförelse med prologen upplevde jag resten av boken som något av en besvikelse. Förvisso en bra berättelse, bättre än väldigt mycket annat, men efter prologen kunde jag inte komma över känslan av att det hade inte behövts mer.

Jag vet inte vad mer jag kan säga om Wool riktigt. Den är bra. Läs den för allt i världen, folk älskar den. Om du kan sälla dig till fanskaran har du både en film och en grafisk roman att se fram emot, och dessutom en prequel-bok och en uppföljare. Men för min del hade det inte behövts mer.

Wool
Utgiven av Arrow Books 2013
Betyg: 3/5

Så börjar boken: The children were playing while Holston climbed to his death; he could hear them squealing as only happy children do.

Jag såg filmatiseringen av World War Z förresten. Den hade… erm… kanske inte jättemycket gemensamt med boken. Oatmeal säger det bäst:

wwz

Fortfarande en helt ok film, men inte den film jag gick dit för att se, liksom.