You are currently browsing the category archive for the ‘Dystopi & apokalyps’ category.

EFTER FLODENEfter-floden
av PC Jersild

För omkring trettio år sedan gjorde kärnvapen slut på hela den mänskliga civilisationen. Enstaka människospillror och hela samhällen hankar sig fortfarande fram, här i ett Stockholms skärgård där ekosystemet är satt ur spel, sanden har blivit till glas och alla barn föds dödligt missbildade.

Edvin Fittmun, så kallad för sin harmynthet, var en av de sista att födas och överleva. När han säger hur ung han är, bara trettio, brukar folk hånskratta eller slå ner honom för hans fräckhet. När boken börjar försörjer han sig som älskare åt sjökaptenen på skeppet Diana. Men människorna ”efter floden” är en vidskeplig samling, och när kaptenen märker att besättningen börjar muttra bestämmer han sig raskt för att dumpa Edvin på närmsta ö (troligtvis Gotland). Där måste Edvin skapa sig ett nytt liv, långt från det liv på sjön han är van vid.

Efter floden är olikt allting annat jag läst, på ett bra sätt. Samhället, erfarenheterna och vidskepelserna, skiljer sig så mycket från det man själv är van vid att boken blir helt oförutsägbar. Man vet helt enkelt aldrig hur Edvin kommer att reagera på någonting och ibland måste man bara skratta åt hur absurt det blir. Trots det handlar Edvin alltid logiskt utifrån sin egen kunskap, det förstår man, och det är bokens styrka.

Icke-spoilande exempel: Edvin får syn på några djur i en inhägnad. Han har inte sett sådana djur förut, men efter att ha tänkt efter en stund kommer han fram till att det måste vara lamor. Dem har han ju sett på bild i en bok en gång. (Läsaren kan möjligen lista ut att det nog inte rör sig om lamadjur på Gotland, utan om ett gäng får. Men dem har ju Edvin inte sett ens på bild, så hur skulle han kunna veta det?)

Bokens oförutsägbarhet sträcker sig hela vägen fram till slutet. Och hela vägen genom epilogen också, för den delen. På grund av det är Efter floden en läsupplevelse som jag faktiskt tycker mycket bättre om nu i efterhand, än när jag först läste boken. För i sanningens namn var jag inte speciellt imponerad under själva läsningen; det här var lååångt ifrån en sträckläsare för mig.

Men nu har det gått någon månad sedan jag läste boken, och i backspegeln framstår Efter floden plötsligt som en grymt bra och unik dystopiupplevelse, som mitt liv definitivt hade varit fattigare utan. …Och så kan det va’!

Efter floden
Utgiven av Ersatz 2011
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: Inga måsar följer oss när ”Diana” lämnar öppet vatten. Med dieseln strypt till kvävningsgränsen och seglet revat styr vi in mot vad som ser ut att vara mynningen av en kilformad vik.

AUTUMNautumn
av David Moody

En dag bara dör alla.

Smittan sprids snabbt och dödar snabbt. Fyrtio sekunder tar det, sen är du död. Inom minuter har alla människor dött.

Eller nästan alla; ett fåtal visar sig vara immuna mot smittan. I Northwich, England, hittar en sådan grupp överlevare varandra. De är chockade och uppgivna, har precis sett hela sin värld falla samman, alla de någonsin känt dö — hur ska de kunna gå vidare?

Men snart får de annat att bekymra sig över, när de döda börjar röra sig igen.

Autumns första femtio sidor läste jag med skeptiskt höjda ögonbryn. Språket är upprörande halvdåligt och alla överlevare heter saker i stil med Michael, Carl, Emma, Ralph och Stuart — det är som en ogenomtränglig vägg av anonyma namn.

Det är först när de döda reser sig som handlingen tar fart och författaren börjar visa vad han kan. Han gillar zombier, det märks, och han har garanterat funderat både länge och väl på hur just hans zombier ska fungera. För nä, de är inte riktigt som andra zombier… frågan är om de över huvud taget är farliga?

Med andra ord levererar Moody verkligen när det kommer till det som är allra viktigast i en zombieroman: zombierna själva. Även överlevarna vinner över mig på sin sida till slut — inte genom att vara speciellt intressanta, utan helt enkelt genom att reagera trovärdigt på vad de ställs inför. Det tog alltså sin lilla tid innan jag började gilla boken på riktigt, men i slutändan kändes den faktiskt nästan lite för kort.

Tur då att Autumn bara är första boken av hela sex stycken(!). Och att det dessutom finns en film (med skitdåligt IMDB-betyg) som jag är grymt sugen på att se redan nu i helgen.

Update: Nu har sambon och min mamma OCH min bror läst boken också. Alla älskade den förbehållslöst.

Update 2: Nu har vi sett filmen. My GOD så tråkig den var!

Autumn
Utgiven av Thomas Dunne Books 2010
Serie: Del 1 av 6 i Autumn-serien
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: Billions died in less than twenty-four hours.

God jul på er!

Titta vad jag hittade i mormors bokhylla, mitt under alla juligheter. Hur många är avis på datummärkningen?

20121224-190738.jpg

20121224-190755.jpg

ROADSIDE PICNIC
av Arkadij & Boris Strugatskij

Roadside Picnic är en riktig sci fi-klassiker, men kanske mest känd som boken som inspirerade till filmen Stalker. Som kanske mest är känd som filmen som inspirerade till datorspelsserien S.T.A.L.K.E.R.. Fast numera är Stalker möjligen mer känd som filmen som inspirerade till boken Metro 2033. Som också blev ett spel. …Hur som helst kan man nog sluta sig till att det finns något här som engagerar…?

Jorden har fått besök av utomjordingar. Visserligen bara en gång och det var ingen som såg dem — men de platser de besökte har för alltid förändrats, ungefär som om de terraformerats med en annan planets fysiklagar i åtanke. Underliga, rent livsfarliga händelser utspelar sig i dessa ”zoner”, och de har alla spärrats av för mänsklighetens säkerhet. Men de som bor i anslutning till zonerna kan inte undgå deras påverkan. Forskarna vallfärdar förstås dit, men de få barn som föds lider av olika mutationer och det uppstår snart en svart marknad för utsmugglade utomjordiska artefakter.

Precis som allt annat zonrelaterat är de här artefakterna i närmast obegripliga och det är förstås strikt förbjudet att föra med dem ut ur zonerna. De som ändå försöker kallas stalkers. Redrick Schuhart är en stalker som får höra ryktet om den ultimata artefakten, en artefakt som kan uppfylla önskningar…

Okej, det om Redrick är alltså själva huvudintrigen och allt annat är bara bakgrundsstory. Men ärligt talat är det ju den som är intressant. Bjud mig på en kanna te så kan jag sitta en hel kväll och diskutera olika teorier om vad det var för utomjordingar och vad syftet var med deras Tellus-drive by. Inramningen är både unik och fantasieggande, så jag förstår precis varför Roadside Picnic blivit en klassiker. Men det är inte heller så svårt att förstå varför den återuppfunnits i andra format med nya handlingar — Redricks berättelse engagerar faktiskt inget vidare.

Bokens namn kommer för övrigt från en av de de mer knäckande teorierna om varför utomjordingarna kom till jorden. Teorin går ut på att de aldrig ens lade märke till mänskligheten. Att de bara slog sig ner för en stund, som människor på picknick, och sedan försvann lika fort igen utan att lämna annat efter sig än skräp. Skräp som mänskligheten sedan förundrats över på samma sätt som en skata som hittar en kvarglömd plastmugg.

Piknik na obochine (1977)
Roadside Picnic
Översättning Antonia W. Bouis
Utgiven av Gollancz 2007
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: ”I suppose that your first serious discovery, Dr. Pilman, would be considered what is now called the Pilman Radiant?”
”I don’t think so. The Pilman Radiant wasn’t the first, nor was it serious, nor was it really a discovery. And it wasn’t completely mine, either.”

MY NAME IS O
av Sam Enthoven

Från den dag vi föds är våra liv förut-bestämda. De som kallar sig Mästarna styr över oss och tvingar oss att omedvetet handla efter deras bästa intressen.

O har levt hela sitt liv i Mästarnas tjänst. De har format O till ett vapen — stark, smidig och intelligent, förmögen att byta skepnad och överleva det mesta.

Men O har fått nog av Mästarna. Nu sätter hen sitt liv på spel för att störta Mästarna och ta tillbaka människornas fria vilja.

My Name Is O är en snabbläst fantasydystopi riktad till barn i yngre tonåren. Hela berättelsen (som tar kanske 20-30 minuter att läsa) utspelar sig under en enda natt, när O ska bryta sig in i Mästarnas högkvarter. Bakgrundshistorien är tilltalande med sin doft av Matrix och väcker tankar om den fria viljan. Slutet blir ganska förutsägbart, men det är okej.

Pluspoäng, såklart, för att O är en könslös karaktär. Historien berättas ur förstaperson och O är dessutom hamnskiftare, så det är helt enkelt omöjlig att könsbestämma henom.*

Vilket ju öppnar upp för ett antal andra intressanta diskussioner, av stilen ”HAR man ens ett bestämt kön, om man kunnat byta skepnad från födseln? Och kommer man ihåg hur man egentligen borde se ut?”

* Personligen såg jag O som en tjej. Många andra recensioner på internet avslöjar att recensenten såg O som en kille.

My Name is O
Utgiven av Barrington Stoke 2012
Betyg: 2/5

Så här börjar boken: (återkommer om detta)

Misstänker att den som skrivit reglerna på mitt extrajobb läst 1984.

20121103-200402.jpg
Gästen ser dig.

Passande, så här i Halloween-tider.

I sann nyspråksanda refereras reglerna förstås till som ”budskap”.

DIE WAND
av Marlen Haushofer

Bokens protagonist får aldrig något namn, men eftersom hon hänger i de österrikiska alperna har jag mina gissningar.

Hon har följt med några bekanta till deras jaktstuga för att njuta av vårens första värme. På kvällen bestämmer sig vännerna för att gå in till byn, men själv stannar hon kvar och somnar snart. De kommer aldrig tillbaka.

När hon går för att ta reda på vad som hänt stöter hon på något så märkligt som en osynlig vägg. Väggen omringar stugan och ett stort område runtom — och allt och alla på andra sidan väggen verkar ha dött. Hon förstår att en stor katastrof måste ha drabbat världen, men att hon själv mirakulöst klarat sig.

Så… nu då?

Die Wand är till viss del en överlevnadsskildring. Den namnlösa kvinnan har bott i städer hela sitt liv och vet litet om hur man odlar mat eller jagar vilt. Hon är ständigt frustrerad över sin okunskap. När sätter man bönor? Är de där bären giftiga? Och hur länge är egentligen en ko dräktig?

Men hon hankar sig fram, precis som du eller jag (troligtvis) skulle ha gjort. Dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Det är en berättelse med långsamt tempo som bjuder läsaren att fundera och filosofera. Inga frågor besvaras direkt, och gott så.

Det beror nog en del på personlighet, men för mig är Die Wand en fullträff. En så unik berättelse! Mystiken kring väggen, kampen för överlevnad, tankarna om livet… Det är en väl avvägd blandning som stannar med en länge. Pluspoäng för att huvudpersonen är kvinna och en bra bit över fyrtio, för det vet jag inte när det hände senast. En varm rekommendation.

(Den svenska översättningen verkar tyvärr ha gått ur tryck, så kan man inte tyska får man vända sig till den engelska översättningen eller leta på antikvariat.)

Die Wand
Utgiven av List Taschenbuch 2004
Betyg: 5/5

Så här börjar boken: Heute, am fünften November, beginne ich mit meinem Bericht. Ich werde es alles so genau aufschrieben, wie es mir möglich ist.

Löpälskande zombiefantaster med smartfån, ni har väl inte missat tidernas träningstips, Zombies, run!-appen?

Själv har jag aldrig varit något större fan av löpning (vill minnas att jag kallat det ”det tråkigaste jävla skitsättet att träna på som finns”), men eftersom min sambo tjatade så mycket gav jag till slut upp och hängde med ut i skogen. Med Zombies, run! i hörlurarna, så klart.

Det är alltså en ljudbaserad app som utspelar sig mitt under en zombie-apokalyps i England. Man sätter bara i hörlurarna, startar appen och börjar springa.

I första uppdraget tar du dig till Abel Township, där du sedan bor mellan uppdragen i relativ trygghet. Men för att hålla alla på basen vid liv måste du hela tiden springa ut på nya uppdrag — leta förnödenheter, undsätta andra överlevare, locka bort zombier… och varje uppdrag för dig dessutom framåt i en mer övergripande storyline.

Manus är skrivet av en riktig författare, Naomi Alderman, och röstskåde-speleriet håller god kvalitet. Och zombierna! De är i högsta grad läskiga och kommer de för nära gäller det att springa SÅINIHELVETE. (Appen varnar förresten alla användare för att bli så rädda att de kutar ut i trafiken och dör.)

Zombies, run! lyckas göra träning till ett spel och det ska de väl allra minst ha stående ovationer för — heja! Jag kommer i alla fall att fortsätta springa.

KALLOCAIN
av Karin Boye

Kemisten Leo Kall arbetar på ett sanningsserum.

I den totalitära Världsstaten står invånarna redan under konstant övervakning, med filmkameror i sina hem och vakande ögon bland kollegor och familj. Kalls serum — kallocainet — ska bli den slutgiltiga triumfen för övervakningssamhället. Nu återstår bara att testa det…

Själv är Kall en övertygad medsoldat. Men ju fler personer han testar sitt kallocain på, desto mer förtvivlar han. Är människor verkligen så eländiga? Så falska och rädda och fyllda av tvivel? Hur Kall än försöker värja sig börjar försökspersonernas hemligheter att fräta på hans övertygelser.

När jag läser Kallocain kommer jag genast att tänka på 1984, en annan dystopiklassiker som följer samma formel: läsaren lär känna ett totalitärt samhälle genom ögonen på en man, som sedan börjar tvivla på sagda samhälle. Jag gillar båda böckerna skarpt, men Kallocain är helt klart snäppet vassare.

Framför allt beror det på att det är Leo Kall som är huvudperson. Jag blev, sanningen att säga, lite överrumplad när jag insåg att han inte gick runt och kände sig olycklig och missanpassad hela tiden, som verkar vara brukligt i dystopier. Istället har han fräckheten att vara relativt nöjd med livet. Det skänker ett nytt slags obehag åt berättelsen, eftersom man på många sätt förstår hans förhållningssätt till överstaten, och på så sätt kommer i kontakt med en lite obekväm sida av sig själv. Den sida som kanske, trots allt, skulle låta en anpassa sig till grava missförhållanden till den grad att man nöjer sig.

Många intressanta frågeställningar dyker även upp kring kallocainet, men de är svårformulerade och riskerar dessutom att spoila boken, så jag undviker dem i den här recensionen. Vet dock att de finns där!

Kallocain är snyggt berättad och tappar aldrig i tempo eller angelägenhet. Egentligen är det synd och skam att man alls ska behöva förklara något om boken, för det är en modern svensk klassiker som förtjänar att läsas minst lika flitigt som 1984, Brave New World eller Animal Farm.

Kallocain
Utgiven av Albert Bonniers Förlag 1958
Betyg: 5/5

Så här börjar boken: Den bok jag nu sätter mig ner att skriva måste verka meningslös på många — om jag alls vågar tänka mig, att ”många” får läsa den — eftersom jag alldeles självmant, utan någons order, börjar ett sådant arbete och ändå inte själv är riktigt på det klara med vad avsikten är.

Ibland, medan man lär sig tyska, lär man sig svenska med.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3