You are currently browsing the category archive for the ‘Fantasyy’ category.

BLITZblitz
av Alexey Pehov

Det här inlägget är 1/4 recension och 3/4 diskussion med öppen fråga till alla bokbloggare. Inlägget är spoilerfritt, så den som är intresserad av serien som recenseras kan tryggt läsa vidare. Boken i fråga är Blitz, andra delen i serien som började med Wind.

Jag följer många tyska bokbloggar. Dels för att få tips om tyska böcker förstås, men också för att det är roligt att se vilka böcker de läser som vi svenskar missar. För så är det ju; bokbloggare tipsar varandra. Den här serien, Die Chroniken von Hara, är ett typexempel på det, för den är verkligen superstor bland tyska fantasyfans just nu — alla läser den och serien kammar hem högvis med fyror och femmor i betyg. Samtidigt som vi svenskar väl inte ens hört talas om Pehov. (Jodå, han finns översatt till engelska så det finns inget som hindrar oss.)

Nu var Wind knappast den mest inspirerande fantasybok jag läst, men den var helt okej. Efter tyskarnas samstämda hyllningskör visste jag att jag nog hade lite väl höga förväntningar på Blitz, men ingenting hade kunnat förbereda mig på hur lite jag faktiskt skulle tycka om den här boken.

Blitz är en riktigt tråkig bok. Visserligen tråkig på ett ganska harmlöst, fantasymysigt sätt, men ändå, tråkig. Det händer inte speciellt mycket, och det som händer är förutsägbart. Monologerna är många och långa och handlar om ingenting. På ren viljestyrka tog jag mig igenom halva boken innan jag till slut gav upp, och trots att det nu har gått flera veckor sen dess är jag faktiskt inte ens lite nyfiken på hur det gick för alla. 

Sånt händer. Visst har ni tänkt på det? Att vi bokbloggare ibland haussar upp vissa böcker oförtjänt mycket? Ni vet … man läser en hel drös recensioner som hyllar boken, och gillar den väl själv också men kanske inte såå mycket. Men så ska man skriva den där recensionen och då kanske, kanske man råkar bli lite för positiv, för den var ju så bra, visst var den väl det, det var nog bara jag som inte riktigt förstod…?

Jag har bokbloggat i många år nu (sex år i januari!) och tror gärna att jag står över det här problemet nu för tiden. Men i bloggarkivet, aj, aj, aj — där gömmer det sig allt en del pinsamheter. Min recension av Metro 2033 till exempel, en bok som absolut inte borde ha fått något högre betyg än en trea från mig (och kanske till och med en tvåa).

Hur är det med er? Slits ni med av ”grupptrycket” ibland? Eller råkar ut för det omvända — får så höga förväntningar på en hyllad bok att den framstår som dålig när ni till slut läser den? Har ni skrivit recensioner ni ångrar? Recensioner som kanske var mer positiva eller negativa än boken egentligen förtjänade?

Veter polyni (2006)
Blitz
Översättning: Christiane Pöhlmann
Utgiven av Piper Verlag 2012
Serie: Del 2 av 4 i ”Die Chroniken von Hara”
Betyg: 2/5

Så börjar boken: Es scherte Luk nicht weiter, dass Ga-nor düster wie eine Gewitterwolke dreinblickte.

THE HEROESThe Heroes UK2
av Joe Abercrombie

Det här är Abercrombies femte bok i samma fantasyvärld, och det känns som att komma hem <3

Vi är tillbaka uppe i the North och det blir många kära återseenden med gamla karaktärer. (Att The Heroes skulle vara en fristående bok är en sanning med viss modifikation — jag tror att man får ut så mycket mer av det här om man har läst författarens tidigare böcker.)

Hela boken utspelar sig inom loppet av endast tre dagar så tempot är högt, och språket är i vanlig ordning fullt av inbyggd humor. Det här är helt enkelt Abercrombie Deluxe; allt det han är bäst på och inget annat bjäfs.

Jag är helt såld, som ni märker. Sträckläste ut boken på rekordtid, fånigt glad över att Abercrombie bara tycks bli bättre och bättre för var bok jag läser (jag var ju inte helt såld på honom i början). Jag ser egentligen bara ett problem med boken: HUR i hela friden ska Abercrombie någonsin kunna följa upp den?

Allvarligt talat. Nu har han skrivit fem böcker, alla grundade på — om vi ska vara ärliga — samma koncept. Och The Heroes är väldigt uttömmande. Inte så att jag ledsnar, men så att det i alla fall känns som att allting måste vara sagt nu. Väl?

The Heroes
Utgiven av Gollancz 2011
Betyg: 5/5

Så börjar boken: ‘Too old for this shit,’ muttered Craw, wincing at the pain in his dodgy knee with every other step. High time he retired. Long past high time.

Nä, hörrni. Snart är det nyår och jag ligger långt efter med bloggandet. Inte för att jag alltid recenserar allt jag läser, men jag har en bunt böcker på skrivbordet som faktiskt förtjänar någon typ av utlåtande. Så varför inte Twitterrecensioner? Ni har säkert ingen tid att lägga på bloggläsande just nu i alla fall ;)


 

Världens mått av Daniel Kehlmann (4/5)Världens mått

Handling på 140 tecken: De två tyska vetenskapsmännen Humboldt och Gauss, den ene mer excentrisk än den andre, ska träffas för första gången på ålderns höst.

Omdöme på 140 tecken: Härligt skrönaktigt berättad! Satt och fnissade för mig själv mest hela tiden. Och tydligen lärde jag mig en del naturhistoria på kuppen?

Så börjar boken: I september 1828 lämnade landets störste matematiker för första gången på flera år sin hemstad för att delta i Tyska naturforskarkongressen i Berlin. Självfallet ville han inte dit.


 

Die Entdeckung der Currywurst av Uwe Timm (3/5)ZHR2XzEyODM5

Handling på 140 tecken: Ung tysk soldat under andra världskriget tillbringar natten med äldre kvinna och råkar liksom desertera på kuppen. Plus currywurst.

Omdöme på 140 tecken: Lågmäld humor varvad med oväntad svärta. En tempomässigt lugn bok som förtjänar långt mer läsro än jag hade att erbjuda vid tillfället.

Så börjar boken: Vor gut zwölf Jahren habe ich zum letzten Mal eine Currywurst an der Bude von Frau Brücker gegessen.


 

Han åt mitt hjärta av Viktor Algren (4/5)9789197787550_200_han-at-mitt-hjarta_haftad

Handling på 140 tecken: Desillusionerad bibliotekarie och bög blir varulv och börjar mörda Sverigedemokrater — ‘nuff said!

Omdöme på 140 tecken: ÄLSKAR första halvan. Svart humor och hög igenkänning för den nyutexaminerade kulturaren. Dock inte lika förtjust i varulveriet.

Så börjar boken: Jag skulle vilja börja min historia sensationellt och dramatiskt men jag måste hålla mig till sanningen och börja en måndag.


 

Trollkarlen från Övärlden av Ursula K. Le Guin (2/5)trollkarlen från övärlden

Handling på 140 tecken: Pojke blir trollkarlslärling och lite för högmodig. Släpper lös en farlig kraft i världen som han flyr i många år, men slutligen måste möta.

Omdöme på 140 tecken: Begriper mig inte på storheten i den här fantasyklassikern. Kanske är jag för gammal? En enda lång uppenbar läxa i ödmjukhet.

Så börjar boken: Ön Gont är en enda stor klippa som lyfter sin spets upp över den stormhärjade Norra fartleden. Den ön är berömd för sina trollkarlar.


 

Fred så gyllene av Stefan Hagel (2/5)fred-sc3a5-gyllene-liten-v3

Handling på 140 tecken: Episk fantasy om ett land i slutet av en långvarig fredsperiod, där bondflickan Tennara ska spela en större roll än hon kunnat anat.

Omdöme på 140 tecken: Svår att komma in i. Karaktärerna och koncepten finns där, men allt är liite för hög fantasy för mig och transportsträckorna är för långa.

Så börjar boken: Lansar bröt igenom den vita morgondimman, burna av osynliga förebud.

BEST SERVED COLD0575082488
av Joe Abercrombie

Best Served Cold är en rättfram historia om Hämnden med stort H: Sju personer är ansvariga för att ha tagit allt från Monza, och nu ska de jävlarimig dö.

Precis som i First Law-trilogin bjuder Abercrombie på ett mörker och en humor som går hand i hand. Det är rått, brutalt och skrattretande och ingenting blir någonsin som någon har tänkt sig.

Jag tycker spontant väldigt bra om samtliga karaktärer (även om jag inte nödvändigtvis gillar dem). Monza själv är förstås stentuff: tidigare ledare för en ökänd armé av hyrsvärd och, ja, kvinna — behöver jag säga mer? Eller jo, förresten, det kan vara värt att påpeka att hon inte bara är en Stark Kvinna, utan faktiskt rymmer mer djup än så.

Till sin hjälp i den här hämndorgien har Monza en brokig skara udda figurer. En alkoholiserad föredetting till soldat, en opålitlig giftmördare och hans lilla elev, en barbar från norr som är på tok för långt hemifrån och en exbrottsling med en underlig besatthet av siffror och nummer.

Det hela påminner om ett väl uttänkt rollspelsscenario. Gruppen har ett tydligt gemensamt mål — att döda alla på listan i den ordning de är uppskrivna — men mycket händer på vägen och inte ens för Monza känns allt så enkelt efter ett tag. Abercrombie har lyckats riktigt bra med karaktärsutvecklingen och jag märker hur jag kommer nära karaktärer som jag i början inte alls trodde att jag skulle bry mig om.

Best Served Cold utspelar sig i samma värld som First Law-trilogin men är helt fristående, vilket bara är en fördel. Den kortare berättelsen får ett helt annat fokus, en större närvaro, och i det här fallet passar det storyn perfekt. Jag gillar den bättre än trilogin. SKÖNT med en fantasyförfattare som inte skriver trilogier bara för att!

Best Served Cold
Utgiven av Gollancz 2010
Betyg: 4/5

Så börjar boken: The sunrise was the colour of bad blood.

041015556-die-chroniken-von-hara-windWIND
av Alexey Pehov

Wind är först ut i en fantasyserie på fyra delar som just nu cirkulerar flitigt på tyska bokbloggar: Die Chroniken von Hara.

Författaren Pehov är en prisbelönt ryss som länge varit populär i sitt hemland, men som först nyligen har börjat översättas i väst. På engelska finns än så länge bara en trilogi.

Handling

I Hara är magi en kraft som är ovanlig men potentiellt övermäktig. Ett faktum som har lett till stenhård kontroll av alla magiker inom det så kallade Imperiet. Alla som uppvisar minsta lilla magiska kraft samlas ihop för undervisning och vägledning som ska göra dem till nyttiga och laglydiga medborgare. (Dragon Age, nån?)

Lahen har aldrig haft något intresse av att bli varesig nyttig eller laglydig. Tillsammans med sin kompanjon och äkta man, bågskytten Ness, har hon använt sin magi för att råna och lönnmörda sig igenom ungdomens dagar. Men det var många år sen nu. Vid det här laget har de båda tjänat ihop allt guld de behöver och uppnått den aktningsvärda åldern av cirka trettio. De har slagit sig till ro, gått i pension, och ser fram emot ett långt, lugnt liv ihop.

Men nä. Då bryter det förstås ut ett krig. Arméer av nekromantiker och vandöda väller in över Imperiets gränser, och Lahen och Ness tvingas på flykt.

Recension

Wind är första delen i en serie och det märks. Lore ska nötas in och karaktärer presenteras, och det hela hade kunnat bli bra mycket mer tungrott än det faktiskt är. Pehov räddar oväntat läget genom att låta Ness berätta i förstaperson. Och nu hade kanske inte det varit så underligt, om det inte varit för att alla andra karaktärer i boken behandlas i tredjeperson. Ett ovanligt men riktigt effektivt sätt att särskilja Ness och Lahen från mängden, samtidigt som vi förstås kommer dem närmare än någon av de andra.

Som luttrad fantasyläsare kan jag tycka att det är ganska skönt att Ness och Lahen redan har gjort sitt, så att säga. Att de inte är ärelystna, i behov av snabba pengar eller tänker ge sig ut på något galet quest för att rädda världen. Vad de vill är att få vara i fred, och det är en oväntat sympatisk drivkraft. Det gör att jag känner extra för dem när de ändå kastas in i den ena jobbiga situationen efter den andra.

Det är roligt att läsa om ett par —  när hände det senast? — men stundtals har jag lite svårt för dynamiken dem båda emellan. Ganska tidigt i boken förlorar Lahen alla sina krafter. Bara tillfälligt, men det betyder ändå att hon är helt beroende av Ness för resten av boken och (trots att vi vet bättre) mest av allt framstår som ett mjäkigt fruntimmer som måste beskyddas. Det hela blir inte bättre av att Ness ständigt kallar henne för ”min ögonsten”. Som tur är hintar författaren starkt om en tuffare framtida Lahen, som jag hoppas ska dyka upp så snart som möjligt.

Handlingen följer också en handfull andra personer. Mina favoriter är två mycket olika karaktärer, den übermäktiga nekromantikern Thia och byfånen Pork, vars vägar korsas med katastrofala följder för dem båda. Något som överraskade mig positivt är att det finns flera bra kvinnliga karaktärer i boken, både bland huvudpersonerna och bikaraktärerna. Det hade jag ärligt talat inte förväntat mig av en rysk författare, vilket jag inser gör mig till en ganska fördomsfull person…

För en fantasybok är Wind relativt kort, en ”lättviktare” på cirka 450 luftiga sidor. Mycket hinner hända, men det klimax handlingen bygger upp mot dröjer hela vägen fram till slutet. Det gör att boken känns mer som en inledning till resten av serien, än som en bok i sin egen rätt. Övertygad, det är jag inte, men Pehov har min uppmärksamhet.

Iskateli vetra (2005)
Wind
Översättning: Christiane Pöhlmann
Utgiven av Piper Verlag 2012
Serie: Del 1 av 4 i ”Die Chroniken von Hara”
Betyg: 3/5

Så börjar boken: Luk hatte eine Stinklaune: Diese Nacht hatte er unvermutet Wache schieben müssen. Jetzt war er hundemüde, zitterte in der morgendlichen Kälte, stampfte mit den Füßen auf und zog die Jackenärmel über die klammen Finger.

Baldur’s Gate 1 Enhanced Edition, bra grejer:

+ Uppdaterad spelmekanik
+ Klasser, raser, grafik etc uppdaterat till BG2-standard.
+ Som att spela med Tutu, med andra ord.
+ Fyra nya NPCs

Dorn är kick-ass och Baeloth gör referenser till Big Bang Theory <3
+ Extra pluspoäng eftersom de ska följa med till BG2 och utvecklas vidare.
+ Än-tli-gen kan jag ha romance med nån annan än, urk, Anomen.
+ Nya items
+ Behållare för potions, gems och scrolls — behöver jag säga mer?
  De nya vapnen hittade jag dock ingen användning för.
+ Nya klasskit
+ Blackguard, wild mage, shadowdancer… Gör allting lite roligare.
+ Lättanvänt onlineläge
+ Det väntar fortfarande på förbättringar, men shit, kan jag lista ut
+ det nu så kan du.
+ Man kan byta språk när man vill under spelets gång ^_^
+ Spelet är ju så jäkla bra, aight?

IMG_1397

Inte så bra grejer:

– Buggar
 Många gamla kändisar finns kvar och nya har tillkommit.
– Mest irriterande är buggen som får mina ranged fighters att vilja ställa sig
 i närstrid. Inte speciellt effektivt, yo.
– Inte tillräckligt enhanced
 En stor besvikelse är att det inte tillkommer någon som helst ny dialog till
 de gamla NPC:erna. De står tysta som graven medan de nya snackar på.
Seriöst, det var en förbättring vi förväntade oss.
– Slarvig översättning
Jag spelade på tyska och flera questkedjor bröts eftersom ingen översatt
 texten i questföremål. Total spelkrasch när jag mötte Baeloth (ej översatt).
Tur, som sagt, att man kan byta språk när man vill.

 

Finns att ladda ner gratis här :)

Vet inte om det blir speciellt mycket bokläsande på ett tag…

IMG_1374

Möt Luna, min andra katt, min datanörd <3

Idag började jag läsa manuset till uppföljaren av Röd skymning. Hur roligt som helst, ju! (Vad jag tyckte om den första boken finns att läsa här).

Det första jag gjorde var förstås att ta Röd skymning ur bokhyllan som referensmaterial. Det första kattungarna gjorde var, förstås, att upptäcka bibelsnöret. …Så nu har jag inget bibelsnöre längre :'(

leia vs röd skymning

Katten Leia, som redan tidigare visat sig vara en Bokmal™ värdig namnet.

TANKELÄSARENtankelasaren
av Kristin Cashore

Katsa har speciella krafter. De gör att hon kan slåss övernaturligt bra, och redan som åttaåring dödade hon en man. Sedan dess har hon fått arbeta för kungen — ofta med otrevliga saker, som indrivning av skulder och rena avrättningar.

Katsa är inte ensam. Runtom i världen finns det andra som hon. De kallas särlingar och kan besitta alla möjliga olika krafter, från starka och farliga förmågor som Katsas, till relativt värdelösa som att kunna hålla andan extra länge. Gemensamt för alla särlingar är deras avslöjande, olikfärgade ögon.

När boken börjar är Katsa på gränsen till att bli vuxen och har i tysthet börjat ta steg mot ett mer självständigt liv. Imponerande stora steg, faktiskt; jag får genast respekt för henne. Men hur skulle ett fritt liv gå till i praktiken, när hennes ögon avslöjar henne vart hon än går?

Tankeläsaren är lättläst och engagerande och den svenska översättningen flyter på som vatten (även om det känns lite konstigt att vissa namn inte översatts). Det är en ungdomsbok, så trots att den på beskrivningen kan låta som en mörk och tröstlös historia är den faktiskt ganska snäll, vilket kan vara bra att veta.

Nu är ju jag synnerligen förtjust i just mörka och tröstlösa historier, men det hindrade mig inte från att tycka väldigt mycket om Tankeläsaren ändå. Särlingarna känns mycket spännande och jag ser absolut fram emot fler förvecklingar på den fronten i nästa del av serien, som ska inlånas snarast!

En smårolig grej:

  • Den amerikanska författaren stavar sitt namn ”på svenska” (Kristin med K), medan den svenska översättaren stavar sitt namn ”på engelska” (Carina med C).

En småtråkig grej:

  • Den inbundna utgåvan av Tankeläsaren är grymt snygg. Men jag har pocketutgåvan. I boken står det att Jeffery C. Mathison har ritat alla kartor. Men det finns inte en enda karta i boken.

Graceling (2008)
Tankeläsaren
Översättning: Carina Jansson
Utgiven av Månpocket 2012
Serie: Del 1 av 3 i De utvalda
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: Totalt mörker rådde här nere i fängelsehålorna, men Katsa hade en karta i huvudet.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3