You are currently browsing the category archive for the ‘Fantasyy’ category.

DIE UNENDLICHE GESCHICHTEDieUnendlicheGeschichte
av Michael Ende

Jag kan tycka att det är väldigt modigt av en författare att ge sin bok namnet Den oändliga historien. För det är faktiskt att bjuda in till dryga skämt i stil med ”boken kändes oäääändligt lång!”

Nu råkade jag däremot gilla boken och tänker inte säga något i den stilen — även om jag, handen på hjärtat, har full förståelse för dem som känner så. Det är en lång bok, med sävligt tempo och oklara mål. Men det är samtidigt en bok som är så hisnande fantasifull att min förskrumpnade vuxenhjärna tar glädjeskutt genom rummet.

Det hela börjar (om en oändlig berättelse alls kan ha någon början) med pojken Bastian Balthasar Bux. Hans verklighet är bister. Mamman är död, pappan deprimerad och själv blir han mobbad i skolan. En verklighet man gärna utövar lite verklighetsflykt på, alltså, och Bastian är förstås expert på det. Han älskar att läsa och att hitta på egna sagor. Och så en dag, utan att egentligen mena det, stjäl han en bok. Den oändliga historien.

Uppkrupen på skolans vind läser Bastian Den oändliga historien. Han läser om det magiska landet Fantásien som befinner sig i kris. Landets unga kejsarinna är mycket sjuk och utan henne faller landet i bitar, bokstavligen. Kejsarinnan ber Atréju, en tioårig pojke, om hjälp. Hon förklarar att Atréju måste komma på ett sätt att föra ett människobarn till Fantásien, eftersom bara ett människobarns fantasi kan rädda dem.

Och medan Bastian läser märker han att gränsen mellan skolans vind och Fantásien kanske inte är så tydlig…

Den oändliga historien är väldigt mycket en bok för barn. Det bjuds på svindlande äventyr och sevärdheter, färgglada öknar, krokiga städer, fantasifulla varelser och magiska föremål. Saker som mitt barnajag utan tvekan hade glatt sig helhjärtat åt. Men min tråkiga, tråkiga vuxenhjärna kommer i vägen ibland. Den kalkylerar i förväg, frågar sig vart berättelsen är på väg, vad sensmoralen är tänkt att vara, om allt bara är ett tanklöst pojkäventyr från början till slut… Tråkiga, tråkiga vuxenhjärna.

Ändå hade jag väldigt roligt medan jag läste. Boken är smockfull med charmerande och uppfriskande idéer som Ende gör levande och varenda liten detalj hade kunnat ligga till grund för sin egen berättelse (vilket, förstås, är den egentliga anledningen till att boken heter Den oändliga historien). Jag tvekar inte när jag påstår att Den oändliga historien är av samma klassikermaterial inom sin genre som till exempel böckerna om Narnia eller Oz.

Och, för er som är tillräckligt tråkiga för att undra: ja, det finns en sensmoral.

Die unendliche Geschichte
Utgiven av Thienemann Verlag 2004
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: ANTIQUARIAT Inhaber: Karl Konrad Koreander

BLOOD OF ELVESBlood_of_Elves_UK
av Andrzej Sapkowski

De norra kungadömena, en union av flera kungadömen, hamnar i krig med det mäktiga Nilfgaard. Det sydligaste av kungadömena har redan fallit, men den unga tronarvingen Ciri lyckas fly

Bortvillad i skogen stöter Ciri ihop med Geralt av Rivia, en så kallad häxkarl som med hjälp av olika mutationer anpassats till ett liv som monsterjägare. Geralt tar henne med sig tillbaka till häxkarlarnas fästning Kaer Morhen, och där börjar Ciris träning…

Den som gillade Sapkowskis novell-samling The Last Wish kommer inte att bli besviken på den här boken, där han tar steget in i romanernas värld. Faktum är att de båda böckerna kompletterar varandra perfekt — medan novellerna i The Last Wish bara eggade på fantasin mer och mer och mer står Blood of Elves för en fördjupning som äntligen släcker lite av den väckta törsten.

Framför allt är det roligt att få veta mer om häxkarlarna och vilka de egentligen är. Ciris introduktion till deras sätt att leva och hennes ifrågasättande av deras traditioner är bra stoff. Längre in i berättelsen stöter vi dessutom på alver och dvärgar, raser som är förtryckta i Sapkowskis människodominerade värld, och som bokens titel antyder finns det en stark koppling mellan alverna och bokens handling.

Sapkowski skriver med en underfundig humor och hans värld är lika intressant som tidigare, även om jag kan sakna novellsamlingens rika monsterutbud som här har fått stå tillbaka för en mer fokuserad handling. Något jag däremot inte saknar är tv-spelets oreflekterade sexism, som jag härmed rentvår Sapkowski från. Hans genustänk är tvärtom riktigt varierat, på ett sätt som får mig att både knyta nävarna av upprördhet och hoppa upp och ner av lycka, beroende på situationen.

Med sina dryga tre hundra sidor är Blood of Elves en riktig lättviktare i fantasysammanhang. Sapkowski är uppenbarligen inget större fan av transportsträckor, utan hoppar gärna framåt i tiden eller fram och tillbaka mellan olika berättarperspektiv för att undvika dödtid. Vilket förstås är skönt på många sätt, men det gör också att det där flytet som uppstår i en vanlig roman hela tiden bryts så att berättelsen får ett mer upphackat tempo som kan vara svårt att hänga med i.

Blood of Elves är första delen i en serie om fem delar (hurra!). Nästa del kommer på engelska senare i år, men den svenska översättningen är redan här. Det är förstås Coltso förlag som ger ut den — och det trots att de fortfarande inte har gett ut del ett i serien. Jag gissar att de helt enkelt ville förekomma den engelska översättningen…

i see

 

 

 

 

 

 

Krew elfów (1994)
Blood of Elves
Översättning: Danusia Stok
Utgiven av Gollancz 2008
Serie: Del 1 av 5 i The Saga
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: The town was in flames.

I mitt förra inlägg gnällde jag lite på The Witcher 2 och deras ”horiga” kvinnliga magiker.

Men nu läste jag precis i Blood of Elves att:

”Only druids and magicians – and whores – wore their hair naturally so as to emphasise their independence and freedom.

Kopplingen magiker/hora finns alltså i boken med! För bara druider, magiker och horor har utsläppt hår, ju.

Kunskapskanalen visade en intressant dokumentär i dag om C.S. Lewis och den dolda symboliken i hans Narnia-böcker. Dokumentären målar upp en rik och mångfacetterad bild av författaren. Som kreativt och älskat barn, som bortskickat barn, som ivrig student, ateist, teolog, kristen och lärd. Och sedan skrev han, något oväntat, en serie fantasyböcker för barn.

Michael Ward är expert på Lewis och har skrivit boken Planet Narnia (2008). Han menar att det går att finna en djupare betydelse i Narnia-böckerna än vi tidigare trott. Han säger, fritt citerad:

”Först kommer den grundläggande berättelsen, begriplig även för en femåring. Den som gräver lite djupare upptäcker snart alla referenser till kristendomen, som återigen är ganska uppenbara. Vad ingen har sett förrän nu är den tredje och mest grundläggande betydelsen bakom Lewis böcker — anledningen till att han skrev om Narnia till att börja med.”

Det Ward argumenterar för är att de sju böckerna i Narnia-serien motsvarar medeltidens sju ”planeter” — Jupiter, Mars, Saturnus, Merkurius, Venus, solen och månen. Lewis ska ha varit ett stort fan av medeltida livsåskådning och kosmologi. För medeltidsmänniskan var planeterna fyllda av betydelse och symbolik och Ward visar hur samma symbolik genomsyrar Narnia, bok för bok.

Lewis ska för övrigt ha gillat hemligheter också…

Narnia

Personligen är det här en teori jag gärna tror på. För ärligt talat… blev inte ni också rätt knäckta av vuxenförklaringen ”Aslan är Jesus och hela Narnia en enda lång referens till kristendomen”? Hej då, du barndomens mystik. Men stämmer det Ward säger så är ju mystiken tillbaka och Narnia än mer mångfacetterat.

Precis som sin författare. Som förresten ska ha varit ett stort fan av mystik och mycket skeptisk till modern snusförnuftighet.

Hemsida för Planet Narnia.
(FAQ-delen är riktigt bra.)

RUBINROT2010_rubinrot
av Kerstin Gier

Gwendolyns släktingar kan resa i tiden. Nå, inte alla, men det finns en gen för tidsresande som man kan ärva om man har otur. Ja, alltså… de andra i familjen tycker ju att den där genen är jättebra, men Gwen själv är väldigt, väldigt glad för att det inte var hon som ärvde den. Att det var Charlotte som fick det ansvaret.

Tidsresandet börjar någon gång i sextonårsåldern. Den resande har ingen som helst kontroll över när resorna händer eller hur länge de varar. Livsfarligt, alltså! Gwens kusin Charlotte har fått ägna hela sin uppväxt åt att lära sig prata olika språk, spela olika instrument, dansa olika danser… Medan Gwen har fått ett alldeles normalt, modernt liv.

Tyvärr visar det sig att det var Gwen som hade genen…

Rubinrot är 90% glad mysläsning och 10% skrynkelpannat funderande över tidsresor och hur de skulle fungera i praktiken. Gier håller sig inte till några konventioner, utan har satt upp sina alldeles egna ramar och regler för tidsresorna, vilket bara känns roligt.

Intrigen kretsar kring Gwendolyns släkt och vad de använder tidsresorna till. De har nämligen ett ultimat mål med dem… och nu måste Gwen hjälpa dem att uppfylla det. Rubinrot är första delen i en serie av tre böcker, så speciellt mycket avslöjas inte om de olika släktingarna och deras motiv, men det låter sig anas att alla kanske inte är så trevliga precis.

Det är en bok med en hel del mystik, lite kärlek och massor av igenkännande (jag kan inte heller tala franska, spela några instrument eller dansa fint). Gwen är en bra hjältinna, speciellt i kombination med sin bästa vän Leslie som kommer med en massa ogenomtänkta men ändå fullständigt vettiga idéer i stil med ”ta med dig mobilen till 1600-talet, så kan du knäppa kort!”.

Det är en snygg krock mellan nutid och dåtid, och jag ser redan fram emot nästa del i serien.

(Boken finns på svenska under namnet Rubinröd, utgiven av Bonnier Carlsen.)

Rubinrot
Del 1 av 3 i serien ”Liebe geht durch alle Zeiten”
Utgiven av Arena 2012
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: Während sie sich auf die Knie fallen ließ und anfing zu weinen, schaute er sich nach allen Seiten um.

UDDA VERKLIGHETOmslag: Udda verklighet
av Nene Ormes

Udda drömmer sanndrömmar, fruktansvärda sanndrömmar om våld och mord. När så hennes bästa vän Daniel försvinner börjar hon drömma om honom. För att kunna rädda Daniel söker sig Udda in i Malmös hemliga värld, där andra som hon finns. Snart rör hon sig bland hamnskiftare och orakel i en värld hon aldrig hade kunnat föreställa sig. Men kan någon hjälpa henne att hitta Daniel?

Jag träffade Nene Ormes på bokmässan tidigare i år och hörde henne prata om sina böcker. Jag slogs genast av hur vältalig och karismatisk hon var, som till synes utan att anstränga sig trollband en hel publik och fick oss alla att både skratta och rysa på rätt ställen. Så kanske var det något sånt jag förväntade mig när jag sedan plockade upp Udda verklighet och började läsa.

Dessvärre tycker jag inte riktigt att hon når fram på samma sätt i skrift (även om alla andra verkar tyck det?). Fingertoppskänslan saknas och tempot vacklar redan från första meningen. Jag blir aldrig intresserad av Malmös hemliga värld, hur gärna jag än vill. I jämförelse med min barndoms Harry Potter känns världen kulissartad och människorna underligt anonyma.

Klart att det är roligt med svensk fantasy, och boken har faktiskt sina fina sidor med. Men det är bara att konstatera — hade den svenska anknytningen inte funnits hade jag nog lagt ifrån mig Udda verklighet innan den tog slut. Den är ju inte ens skriven på speciellt bra svenska.

Udda verklighet
Utgiven av Styxx Fantasy 2010
Betyg: 2/5

Så här börjar boken: Luften brinner i hennes lungor och benen lyfter knappt från asfalten när hon slänger sig in i en portuppgång.

MY NAME IS O
av Sam Enthoven

Från den dag vi föds är våra liv förut-bestämda. De som kallar sig Mästarna styr över oss och tvingar oss att omedvetet handla efter deras bästa intressen.

O har levt hela sitt liv i Mästarnas tjänst. De har format O till ett vapen — stark, smidig och intelligent, förmögen att byta skepnad och överleva det mesta.

Men O har fått nog av Mästarna. Nu sätter hen sitt liv på spel för att störta Mästarna och ta tillbaka människornas fria vilja.

My Name Is O är en snabbläst fantasydystopi riktad till barn i yngre tonåren. Hela berättelsen (som tar kanske 20-30 minuter att läsa) utspelar sig under en enda natt, när O ska bryta sig in i Mästarnas högkvarter. Bakgrundshistorien är tilltalande med sin doft av Matrix och väcker tankar om den fria viljan. Slutet blir ganska förutsägbart, men det är okej.

Pluspoäng, såklart, för att O är en könslös karaktär. Historien berättas ur förstaperson och O är dessutom hamnskiftare, så det är helt enkelt omöjlig att könsbestämma henom.*

Vilket ju öppnar upp för ett antal andra intressanta diskussioner, av stilen ”HAR man ens ett bestämt kön, om man kunnat byta skepnad från födseln? Och kommer man ihåg hur man egentligen borde se ut?”

* Personligen såg jag O som en tjej. Många andra recensioner på internet avslöjar att recensenten såg O som en kille.

My Name is O
Utgiven av Barrington Stoke 2012
Betyg: 2/5

Så här börjar boken: (återkommer om detta)

THE WISE MAN’S FEAR
av Patrick Rothfuss

Jag föll stenhårt för The Name of the Wind, första delen i Rothfuss kungadräparkrönika. En del invändningar hade jag visserligen, men det enda jag egentligen önskade inför bok två var att handlingen skulle få förflytta sig någon annanstans, utanför universitetets begränsande murar. Och, tja… det är väl bara att konstatera att jag blev bönhörd över hövan.

Till en början trampas det vidare i gamla hjulspår. Kvothe går på sitt universitet, spelar på sin luta och pratar med sina färglösa kompisar. Och det är precis lika mysigt som i förra boken, men nu vill vi ha äventyr, right? Till slut tycks även författaren inse att det inte kan fortsätta så, och Kvothe får lämna universitetets trygga famn.

Resten av boken måste klassas som något av det ojämnaste jag läst.

Vissa delar gör mig riktigt uppspelt (Ademre!), andra får mig att vilja skrika av frustration och tristess (Felurian…)

Kvothe är på resande fot, men stannar ganska länge på varje ny plats. Ofta reser han vidare lagom till att man lärt sig all nödvändig information om platsen — och han kommer inte tillbaka senare i boken. Då kan man ju fråga sig varför jag var tvungen att lära mig namnen på en massa karaktärer som aldrig återkom, eller lokala regler och sedvänjor i en stad som sedan lämnades vind för våg. Man får anta att de dyker upp igen senare i serien?

På hela taget ger The Wise Man’s Fear ett lite osammanhängande och hattigt intryck. När boken är bra är den faktiskt bättre än sin föregångare, vilket håller intresset uppe och kärleken vid liv. Men när den är dålig, ja, då är den riktigt dålig. Då vill jag bara ta ett expressflyg till Wisconsin, slita tag i Rothfuss fula skägg och vråla ”DIN JÄVEL! Tyckte du seriöst att det var en bra idé med TRE HUNDRA SIDOR om en tonårspojke som har sex med en SKOGSNYMF?!”

The Wise Man’s Fear
Del 2 av tänkta 3 i The Kingkiller Chronicle
Utgiven av Gollancz 2011
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: Dawn was coming. The Waystone Inn lay in silence, and it was a silence of three parts.

THE NAME OF THE WIND
av Patrick Rothfuss

Kvothe har dragit sig tillbaka från ett skandalomsusat liv som äventyrare och magiker, och han lever numera stillsamt som värdshusvärd med sin kompanjon Bast som enda sällskap. Men så en dag hinner hans gamla liv ikapp honom. Otrevliga spindel-varelser börjar terrorisera lokalbefolkningen (som tror att det rör sig om demoner) och i samband med det dyker en vandrande skribent upp med önskan att få höra Kvothes livs historia.

The Name of the Wind hade lätt kunnat bli bara ännu en historia om en pojke som växer upp i en fantasyvärld. I stället är det historien om en vuxen man som själv berättar om sin uppväxt i en fantasyvärld, och det gör hela skillnaden. Delvis för att Kvothe förstås har blivit visare med åren och kan relatera sin historia på ett mer objektivt och intressant sätt, men kanske ännu mer för att berättelsen ibland får återvända till nuet — till Kvothe, Bast och skribenten på värdshuset — och till deras kommentarer.

När Kvothe till exempel ska beskriva sin Stora Kärlek letar han länge och väl efter adjektiv som är stora och sköna nog. Till sist måste Bast avbryta honom. Bast påpekar torrt att precis alla kvinnor hittills i Kvothes berättelse har varit outsägligt sköna — och nu kan han i och för sig inte säga emot Kvothe eftersom han inte har sett någon av dem, ”men jag har sett din stora kärlek, och hennes näsa var krokig och hennes ansikte för smalt”.

Jag tror jag skrattade rakt ut. För det var så sant. Den här ordväxlingen sker en bra bit in i boken och jag hade hunnit störa mig en hel del på att de få existerande kvinnorna var så vackra, slanka och älvlika. Att Bast får kommentera saken, och därmed avslöja Kvothes subjektivitet i frågan, förändrar hela intrycket.

Rothfuss tycks arbeta på det sättet. Det han har skrivit är en ganska klassisk fantasy, men den är marginellt bättre på nästan alla punkter som räknas. Användandet av magi är nyskapande, kartan i början av boken av det slag man gärna tittar på igen — och den drivande bakgrundshistorien känns intressant på riktigt. Dessutom är Kvothe antagligen den enda fantasyhjälten jag någonsin läst om som växte upp med två kärleksfulla föräldrar som älskade både varandra och honom.

Boken har sina nackdelar också, som att stora delar av berättelsen utspelar sig på ett universitet för magiker. Vi har hört den förr och det krävs mer för att imponera än Rothfuss kan leverera, även om jag gillar alla turer kring Kvothes ekonomiska situation. Sedan kan ord inte beskriva hur frustrerande det är att han ska hålla på och bli kär också. Är asexuella huvudpersoner verkligen för mycket begärt?

För att göra en nutida jämförelse så rankar jag The Name of the Wind på ungefär samma nivå som Grossmans ”The Magicians”. Grossman berättar intressantare om skolan och Rothfuss om äventyren. Grossman är mycket bättre på svärta och ångest, men Rothfuss briljerar i sin tur med stora portioner humor och glimten i ögat.

The Name of the Wind
Del 1 av tänkta 3 i The Kingkiller Chronicle
Utgiven av Gollancz 2008
Betyg: 5/5

Så här börjar boken: It was night again. The Waystone Inn lay in silence, and it was a silence of three parts.

SVAVELVINTER
av Erik Granström

Majura är, kort sagt, ett riktigt skithål. Det är kallt och jävligt och stinker av svavel — och som om inte det räckte gästas ön snart av en lynnig drake och en skeppslast förbannade svärd, som inte direkt gör saken bättre.

Eftersom svavelhandeln är ekonomiskt lukrativ faller det på överste Praanz da Kaelve att resa dit och undersöka saken närmare. Med på resan följer en brokig skara människor med sina egna motiv för att bege sig till den karga ön i norr. Möt vindhäxan som jagas av ett snedsteg ur sitt förflutna, flickan som råkat komma över en magisk dolk och mannen som är ute efter att lura gudarna. Hotet och löftet från den femte konfluxen ställer allting på sin spets…

När jag vill jämföra Svavelvinter med något kommer jag genast att tänka på Tolkien och hans ringtrilogi. Innehållet i berättelserna liknar visserligen inte varandra det minsta, men de är av samma episka kvalitet, samma form av nästan överambitiösa hantverk.

Nu kan ju det bero på att det finns otroligt mycket bakgrundshistoria att dra från i Svavelvinter. Boken delar namn med en omtyckt rollspelsmodul till Drakar och Demoner och utspelar sig också i den världen, med all lore som hör till. Granström utnyttjar tack och lov det hela på bästa sätt och presenterar mängder av små guldkorn i form av intressanta karaktärer, platser och händelser. Flera gånger kände jag mig tvingad att ta en paus från läsandet för att kunna berätta om en häftig detalj för närmaste person.

I början störde jag mig på bokens arkaiska språk och tyckte att det kändes tillgjort, men ju längre jag läste, desto mer föll det mig i smaken. På samma sätt kände jag inför berättarstilen. ”Show, don’t tell” brukar vara en tumregel för författare, men här pågår en himla massa telling och väldigt lite showing. Alla karaktärer är lika vältaliga och dialogerna nästan monologa i sin iver att förklara hur världen fungerar, och det gör att man hela tiden känner en viss distans till allt som händer. Men på något sätt får Granström också det att fungera och efter en kort invänjningsperiod känns det helt rätt.

Seriös vuxenfantasy är inte något vi är bortskämda med i det här landet. Man är helt enkelt inte van vid att läsa gedigna, väl genomarbetade verk på svenska. Men i Granström har vi, som jag ser det, äntligen fått någon som vågar utmana läsaren på riktigt. Kanske är han, i detta nu, på väg att ge oss det där episka verket vi längtar efter så att det värker i fantasyfolksjälen.

Bild från nya utgåvan av rollspelet Svavelvinter

Svavelvinter
Del 1 av tänkta 4 i Krönikan om den femte konfluxen
Utgiven av Coltso 2011
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: Enstaka kolflagor singlade fortfarande som svarta löv ned över stengolven.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3