You are currently browsing the category archive for the ‘Noveller & kortromaner’ category.

THE WOLF AND THE THREE WISE MONKEYS
av Hal Duncan

En superkort och underhållande nyversion av den klassiska sagan om de tre små grisarna och vargen som huffar och puffar och blåser ned deras hus.

Hal Duncan har dock ersatt de oskyldiga små grisarna med tre skrupelfria ”hear no evil, see no evil”-apor, som bygger sina hus av dollarsedlar och skelettdelar. Samhällskritiken är så uppenbar att det viner om det.

En i min mening mycket effektivt berättad och underhållande novell som går att hitta här (tillsammans med många andra potentiellt spännande noveller).

The Wolf and the Three Wise Monkeys
Utgiven på internet 2011
Betyg: 4/5

Så här börjar novellen: Once upon a time, there was a Big Bad Wolf, a cultivated guy, top hat and tails, but a bit of a cad, a cur, a bounder, not a bad sort per se, but of dubious scruples, and instatiable appetites, a propensity for exotic narcotics and avante garde Swedish art magazines featuring young male cyclists in sundry stages of undress.

GOTHIC!: TEN ORIGINAL DARK TALES
samlade av Deborah Noyes

Tio noveller av tio författare där den gemensamma nämnaren är gotik.

Överlag är det trevlig läsning där de flesta av novellerna håller god kvalitet, men många glömmer man ändå bort i samma sekund som de tar slut. Hos mig var det bara en av novellerna som lämnade ett bestående positivt intryck, medan två av dem — Caitlin R. Kiernans och Neil Gaimans(!) — faktiskt var så upprörande menlösa att jag kommer ihåg dem på grund av det. Övriga sju noveller är olika grader av ”hey, rätt schysst!”

Överlägset bäst är Watch and Wake av M. T. Anderson. En minst sagt olustig historia som utspelar sig i en skruvad parallellvärld till vår, där häxor stjäl de dödas ansikten. Skickligt berättad och weird som tusan. Den ska tydligen utspela sig i samma värld som något annat Anderson skrivit, vilket förstås gör att jag nu är nyfiken på hans övriga författarskap.

Annars finns här flera noveller som kort och gott är bra.  Morgan Roemar’s Boys och Writing on the Wall är båda av ett mer klassiskt spökhistoriestuk och lagom mysrysliga för stunden. Samlingens inledande novell Lungewater är stämningsfullt berättad och egentligen riktigt bra, men styper på mållinjen eftersom den inte leder någonstans.

Det fanns element jag gillade i Stone Tower och The Prank också, även om jag i ärlighetens namn inte minns vad det var längre eftersom det var så länge sedan jag läste samlingen nu. I The Prank måste det i alla fall ha varit protagonisten jag tyckte om, eftersom hon är en våldsam problemtonåring utan förskönande egenskaper (en mycket förskönande egenskap i mina ögon).

Sammanfattningsvis är Gothic! kanske en samling man överlever utan, men bra för det. Kom ihåg att ta er en titt på Watch and Wake om ni gillar weird fiction.

Nu blev jag inspirerad, så jag skrev en dikt med gotiskt tema:
(och så här enkelt kan du också göra det)

death deserved
what have you wrought?
a cloud of betrayal as affections scream.
once we experienced heaven
childlike and untainted.
but your desire died a sickening vision of pain –
tears follow love, follow darkness,
love ground to dust
in a burst of sorrow,
 I reject you

Gothic! Ten Original Dark Tales
Utgiven av Candlewick 2004
Betyg: 3/5

DEAD BRIGADE
av James Lovegrove

Dex Hammond är en föredetta soldat inom den brittiska armén. Efter en traumatisk upplevelse på fronten degraderades han till ett skrivbordsjobb, där han ägnat de senaste sex åren åt självhat. När han plötsligt får chansen att delta i ett hemligstämplat uppdrag tackar han förstås inte nej.

Han får snart veta att armén avser återanvända döda kroppar som soldater. Med hjälp av komplicerad teknologi får de liken att röra på sig, gå dit de vill, stå i givakt… Potentialen är stor för dem som soldater – de känner trots allt ingen smärta och de lyder blint. Nu är det upp till Hammond att träna dem.

Som ni kanske förstår är Dead Brigade en bok med skyhög rysfaktor. Varje sekund nere i bunkern med Hammond och hans radiostyrda lik är underbart plågsam. Hammond själv växlar mellan att vara professionell soldat och professionellt nervknippe. Vilka var de innan de dog? frågar han sig. Och hur vet jag säkert att de verkligen är helt döda?

Emellanåt känns dialogen lite väl uppstyltad, men det är också det enda jag har att klaga på. Som helhet är Dead Brigade en 150-sidig liten pärla som är precis så makaber som den borde vara.

 

Dead Brigade
Utgiven av Barrington Stoke 2007
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: A thin wind slid like a ghost between the mountain peaks. Sleet steeped down from a grey sky.

  
 
Titel: Spår i snön
Författare: Jonas Karlsson
Betyg: 4/5

Spår i snön är en liten, liten novell i en liten, liten bok – men den gör ett stort intryck.

Den norrländska landsbyggden.

Knirrande snö och pragmatiska människor.

Men också en olustig stämning, som växer sig starkare och starkare…

Med små medel får Karlsson mig att rysa och undra. Och att sympatisera – med den lille pojken som alla rynkar pannan åt, han som hellre pysslar än spelar fotboll och som det nog är något fel på, kan tro.

Det gjorde liksom ingenting att jag listade ut slutet innan det kom. Vägen dit var kort och intensiv och väckte fler känslor än de flesta romaner kan stoltsera med under sina hundratal av sidor. Dags att läsa fler noveller?

Spår i snön är en av fyra mininoveller från bokförlaget Novellix.

 

 

Novellens första meningar: Spåren i snön var som gjutformar i marken. Konserverade negativ av fyra skor. Två stora. Två små.

 Titel: Infekterad
 Författare: Eira Andersson Ekre
Betyg: 2/5

Infekterad är en kort novell om zombieapokalypsen, publicerad på sidan Svensk skräcklitteratur.

När novellen börjar har den unga (tonåriga?) huvudpersonens pappa just blivit biten. Även mamman är illa däran på grund av sjukdom och framtidsutsikterna ser helt enkelt inte så bra ut för den lilla familjen. Det är ett kort men fint nedslag i en överlevandes liv, som lätt för tankarna till World War Z, där ibland otippade apokalypsöverlevare intervjuas.

Det som gör Infekterad speciell är Ekres berättarstil, som på sitt sätt är alldeles lysande. Tanken är att det är tonårsdotterns egna anteckningar man läser och det är en väl uppmålad illusion. Så här kan det låta:

Tillbaka till nutid igen. Eller igår-tid. Ah, whatever. Så där låg mamma. Yr av feber och mumlande i sömnen. Och det var såklart då som de infekterade jävlarna dök upp. Ett gäng på tio tjugo stycken. Vi räknar dem aldrig. Om man räknar kan fel impulser slås på i hjärnan. Helt plötsligt är logiken igång. Skriker ‘tjugosju stycken? I helvete heller! Jag drar!’

Som synes är meningarna korta och fragmentariska, och lån från engelskan återkommer med jämna mellanrum. Det jag faller för, däremot, är hur hela novellen genomsyras av en slags desperat nonchalans, där djup oro och glättig ironi existerar sida vid sida. Det här är en tonårsgestaltning jag tror på – hon som berättar om det jobbiga med en axelryckning och ett flin, för att det blir för tungt annars.

Andra delar av novellen känns mindre trovärdiga.  Mammans plötsliga fäbless för motorsågar till exempel – att hon, som verkar ha varit en vanlig svennemorsa, blir ”en jävel på närkamp” från klarblå himmel. Och pappan bara råkar ha ett helt artilleri av vapen undangömt hemma, som ingen annan i familjen kände till. Det är klart att det skulle kunna hända, men det känns mer oseriöst än troligt och gör tyvärr att novellen stundvis känns lite tramsig.

 

Novellens första mening: Pappa har blivit biten.

John Ajvide Lindqvist ger ut en ny bok nu i maj.

[utrymme för snabb andhämtning]

Tjärven heter den, och kommer i alla fall för tillfället bara att komma som e-bok och ljudbok. Från vad Lindqvist själv berättar i klippet nedan låter det som om boken är lite av ett experiment från hans sida, som kommer att skilja sig en del från hans tidigare böcker. Han ville skriva något lite mer actionfyllt den här gången, säger han, och gav sig därför bara 35 dagar att skriva den. Slutresultatet beskriver han som ”en rejält splattrig zombiehistoria”.

Samtidigt låter boken väldigt, väldigt Lindqvist – komplett med en ö, en fyr och flertalet ungdomar som lyssnar på popmusik.

Så vad tror vi?

Själv hoppas jag på något i stil med äckelzombien, det drunknade liket, som skrämmer vettet ur Mahler och Anna i Hanteringen av odöda – även om utdragna obehagsscener i stil med den antagligen inte går ihop med splatter.

Titel: Svenska kulter
Författare: Anders Fager
Betyg: 4/5

 

Novellsamlingar är sällan sträckläsare.

Ofta tjänar de på att plockas upp och läggas ifrån ett par gånger. Så att varje berättelse får tid att sjunka in och filosoferas lite över.

Svenska kulter, däremot, är ypperligt lämpad till sträckläsning – det vet jag av egen erfarenhet. Jag började läsa, och helt plötsligt tog den slut.

Det är nämligen så att det här är en mycket tajt novellsamling. Varje enskild skräckberättelse – för det är skräck det rör sig om – flätar sig försåtligt in i de andra och målar upp en bild av ett uråldrigt Sverige, fullt av kusliga oegentligheter. Det ligger en närmast Lovecraftiansk stämning över det hela, trots det är en hel del blood, guts and gore med också.

Samtidigt är novellerna väldigt varierande. De utspelar sig från Skåne till Norge i både nutid och dåtid. De handlar om besättningen på en minsvepare, en rik lyxhustru, en provocerande konstnär… Bäst är den alldeles lysande obehagliga Lyckliga för evigt på Östermalm, om en äkta man som kommer hem från en affärsresa och beter sig f e l… Det riktigt kryper i kroppen på en, som berättelsen utvecklar sig.

Flera gånger tänker jag att det är lite synd att Fager tycker om monster så mycket. Många av berättelserna hade med fördel kunnat förklaras av naturliga orsaker, som psykiska problem eller ren och skär ondska, men bortförklaras alltid hastigt och lustigt i slutet som produkten av något övernaturligt. Det är synd, eftersom det ofta förtar själva skräckkänslan. Vad är egentligen läskigast – Djävulen, eller det egna psykets bräcklighet?

Originaltitel: Ostatnie życzenie
Svensk titel: Sista önskningen
Författare: Andrzej Sapkowski
Betyg: 3/5

 

The Last Wish är ett slags mellanting mellan novellsamling och roman.

Det börjar med att huvudpersonen Geralt blir skadad i en strid och måste stanna på ett kloster för att vila upp sig. Under sin tid där tänker han tillbaka på sin långa karriär som monsterjägare i novellånga berättelser.

Minneskapitlen fungerar utmärkt som fristående noveller, men bildar också en helhetsbild tillsammans.

Konceptet fungerar till en början lysande. Berättelserna känns originella och spännande. Det är en väl genomtänkt värld som skymtar fram mellan raderna, full till bredden av underliga men utdöende monsterarter som strigor och kikomoror. Det är omöjligt att inte förälska sig i mångfalden och de halvgalna vändningarna berättelsen tar.

Sapkowski tar gärna ut svängarna, hellre än skriver på blodigt allvar. Han blandar in referenser till gamla sagor i stil med Snövit och Rapunzel, parodierar moderna företeelser som skönhetsoperationer och byråkrati och skriver generellt på ett väldigt underhållande sätt. Ibland blir stilen nästan lite väl fri, som när den dittills mänskligt felbara Geralt plötsligt förvandlas till Drizzt Do’Urden och ensam besegrar åtta erfarna krigare samtidigt.

The Last Wish är den typen av bok som lockar till många förvånade skratt. Den är också den typen av bok som lockar till irritation emellanåt; kvinnorollerna fick mig ibland att vilja kasta boken i väggen.

Alla kvinnor är antingen horor, dödligt farliga men också dödligt vackra (som kvinna kan man inte vara farlig och äcklig)… eller klosternunnor. Suck. Huvudpersonen själv skakar på huvudet över alla kåta män, som anlitar honom för att jaga rätt på nymfer och sjöjungfrur åt dem.

Det är uppenbart att Sapkowski på intet sätt är sexistisk eller omedveten. Det han gör är helt enkelt att, utan fantasygenrens brukliga skygglappar, skildra  ett samhälle där du helt enkelt inte vill bo som kvinna. Det är skickligt gjort och fruktansvärt irriterande att läsa.

För mig höll tyvärr inte boken  hela vägen i mål. Mot slutet kändes en två-tre noveller halvtråkiga och det började bli alltför uppenbart att ramberättelsen inte skulle leda till någonting intressant – vilket den heller inte gjorde. En slags halvtöntig pseudo-kärlekshistoria börjar utvecklas och själva slutet är obegripligt i sin meningslöshet. Och vad värre är: den sista önskan som bokens titel syftar på visade sig vara en fjantsak utan betydelse!

Kort sammanfattat älskade jag verkligen boken och den var sjukt bra – men jag ångrar att jag någonsin läste de tre sista kapitlen och förstörde den.

Titel: Lindas bästa/värsta
Författare: Linda Skugge
Betyg: 3/5

 

Jag var en av alla dem som växte upp med Linda Skugge. Läste hennes krönika varje dag och gladde mig åt söndagarna då hon fick extra utrymme. Minns att pappa berättade en gång att han köpte Expressen enbart för att Linda (och senare även Linna Johansson) var krönikör där.

Och jag tyckte som Linda. Jag höll inte alltid med henne – absolut inte! – och jag både älskade och hatade henne. Men tyckte om henne gjorde jag alltid, just därför att hon är en person som väcker starka känslor hos folk. Hon gav mig massvis av bra och dåliga tips, var både ett bra inflytande och ett dåligt. Jag är genuint glad att hon var en del av min tonårstid.

Lindas bästa/värsta är ett slags best of hennes samlade krönikor. Jag läste den på en dag och insåg att jag saknar henne. Seriöst, vad GÖR alla tonårsflickor nu för tiden? Nu när Skugge har försvunnit från spalterna och feminismen tycks stendöd? Stackars satar.

Tycker att den här boken är ett mycket trevligt initiativ. Jag har bara två frågor: VEM VALDE FRAMSIDAN? VARFÖR???

Titel: ICH BIN EIN BIBLIOTHEKAR!
Författare: Christer Hermansson
Betyg: 4/5

 

I den här boken får vi stifta bekantskap med en till ytterligheten timid bibliotekarie, som hamnar i blåsväder när biblioteket han jobbar på får en ny och reformtokig chef – hur ska han klara sig?

Rent spontant tycker jag att Ich bin ein Bibliothekar är en riktigt charmig liten bok/novell. Oväntat kort är den och rätt absurd. Man kan nästan känna kultvibbarna vibrera i luften under läsningen.

Jag blev först lite besviken på att den inte innehöll mer, men inser nu mer och mer eftersom jag inte kan sluta tänka på den att den kanske innehåller precis tillräckligt lite. Kan ni låna den på biblioteket (150 spänn som adlibris tar är ett rån) rekommenderar jag den varmt.

Värt att nämna är förresten också att boken är väldigt snygg. Det syns inte alls på bilden, men den är det.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3