You are currently browsing the category archive for the ‘Populärvetenskap & faktaböcker’ category.

EXPEDITIONENexpeditionen
Bea Uusma

Alldeles nyligen recenserade jag ”Evig natt” av Michelle Paver (här). Jag fick den i present när jag fyllde år, i samma bokpaket som den här boken, för det är två böcker som tjänar på att läsas ihop. Båda har samma häftiga inramning i ogästvänliga Arktis, och båda visar på sitt eget sätt hur fruktansvärt dåligt anpassade vi människor är för att överleva där.

Den stora skillnaden består i att ”Expeditionen” är en faktabok. Den handlar om Andrée-expeditionen, en svensk polarexpedition från slutet av 1800-talet. Tre svenska män skulle bli först i världen med att korsa Nordpolen — i vätgasballong! — men istället försvann de. Trettiotre år senare hittades deras lik till slut, men än idag är det en gåta hur de egentligen dog.

En gåta som författaren Bea Uusma förälskat sig i — därav bokens undertitel. Hennes tydliga entusiasm för ämnet (som jag i förväg knappt visste något om) är smittsam. Här har vi en kvinna som inte nöjt sig med att gå på museum, utan som också: djupdykt i alla arkiv; läst alla dagböcker och brev och olika tolkningar som finns av dem; kollat obduktionsprotokoll; DNA-undersökt gamla skelettdelar; uppsökt de platser männen bodde på när de levde; hälsat på deras efterlevande i Sverige och utomlands; åkt på otaliga turistresor till Nordpolen för att förhoppningsvis få kliva iland där de dog, och när det inte lyckats finansierat en egen expedition dit; letat en hel dag efter ett pyttelitet, över hundra år gammalt brev som kanske ligger någonstans uppe på ett berg… och så vidare. Man skulle kanske kunna konstatera att hennes intresse för längesen övergått i besatthet, och nu har hon alltså skrivit den här boken för att en gång för alla reda ut allt.

”Expeditionen” är framförallt en vacker bok. Vacker att se på och vacker i innehållet. Tonfallet är kärleksfullt mjukt, vilket kontrasterar fint mot den hårda verkligheten bakom allt, samtidigt som det går hand i hand med den tragiska kärlekshistoria som hela tiden finns i bakgrunden, mellan den yngste expeditionsmedlemmen och hans blivande fru. För även efter det att ballongen kraschat mitt bland all is fortsätter unge Nils skriva brev till sin Anna i dagboken, varifrån mycket av den information som överlevt kommer, och Titanic kan ju slänga sig i väggen eller nåt för det här är bannemig det sorgligaste jag läst.

Men det är inte alltid så lätt att hålla moralen uppe när man släpar på var sin 200-kilos släde över skruvis och genom isvatten:

Nils Strindberg räknar. Han räknar igen. Men siffrorna stämmer. Vid positionsbestämningen den 2 augusti upptäcker han att isen de går på har drivit norrut fortare än de har gått åt söder. Hela tiden, trots att de inte märker det, pågår en ständig rörelse i ismassorna. Isen driver. De senaste dagarna har de dragit slädarna all sin vakna tid, i över tio timmar per dygn, men trots detta har man inte kommit framåt. Man har kommit bakåt.

Nu slutar Nils att skriva till Anna.

Uusmas styrka är just detta: hennes förmåga att ta hårda fakta och fånga upp det som väcker känslor. På så sätt målar hon upp en levande bild, som mellan raderna låter en ana hur den här resan måste ha tett sig för de tre männen, som var så oändligt oförberedda på det de skulle råka ut för.

 

Expeditionen: Min kärlekshistoria
Utgiven av Norstedts 2013
Betyg: 4/5

Så börjar boken: Allt i den här boken är sant. Allt har hänt på riktigt. Utom sidan 271 och 272.

Aftermath: Population Zero är en schysst dokumentär om vad som skulle hända om alla människor bara försvann.

Hur går det för husdjuren? När störtdyker elektriciteten? Vad händer med kärnkraftverken? Hur ser New York ut efter ett år?

Det är ett underhållande upplägg där mycket man knappast tänkt på tas upp. Perfekt, alltså, om man med fakta vill förstöra sitt läsande av apokalypslitteratur för all framtid.

(Men jo, den är USA-centrerad.)

DEN YTTERSTA GRÄNSEN
av Frances Ashcroft

Vad? En faktabok som handlar om människo-kroppen och vad den är kapabel till.

Men framförallt om vad den inte är kapabel till.

Ashcroft tar med oss upp på hög höjd, ner i världshavens djup och till kalla såväl som varma platser — och bjuder på många pikanta detaljer och anekdoter på vägen, om vad som händer när vi testar dessa gränser.

På hög höjd glömmer vi bort att andas — varför då? Och vad har hänt i kroppen när en dykare plötsligt börjar bete sig irrationellt och erbjuder sitt luftmunstycke till en förbipasserande fisk?

Perfekt sträckläsare i hängmattan. Men se till att ha kompisar eller familjemedlemmar i närheten! Att läsa den ensam blir nog smärtsamt frustrerande i längden, för behovet att utbrista ”Oj! Visste du att…”, åtföljt av en längre utläggning, är svårt att kuva.

Life at the Extremes: The Science of Survival (2000)
Den yttersta gränsen: mellan liv och död – vad människan kan uthärda
Översättning Jan Malmsjö
Utgiven av Forum 2002
Betyg: 4/5

TOUJOURS TINGO
av Adam Jacot de Boinod

Tingo är ett ord från Påskön med betydelsen ”att ett efter ett låna föremål från en väns hus tills det inte längre finns några kvar”. Det är bisarra tillika briljanta ord och uttryck i den stilen som författaren till Toujours Tingo intresserar sig för. Här har han samlat dem i en mycket fin och roligt illustrerad bok som han hoppas ska locka både till skratt och kulturell reflektion. Fundera på saken du — vad säger egentligen följande ord om mänskligheten?

  • Tantenverführer (tyska) — en ung man med ett misstänkt trevligt sätt
  • nito-onna (japanska) — en kvinna som är så upptagen med karriären att hon inte har tid att stryka och därför klär sig i stickade tröjor
  • tlazlimquiztli (aztekiska) — lukten otrogna människor ger ifrån sig
  • ikibari (japanska) – bokstavligen en ”livlig nål”; en man som är villig i sängen, men inte speciellt välutrustad
  • butika-roko (kiribatiska) — en svärbror som hälsar på för ofta
  • gagung (kantonesiska) — man i Kina som blir över vid parbildning eftersom det på grund av enbarnspolicyn finns så många fler män än kvinnor i landet
  • castigar (latinamerikansk spanska) — att medvetet ignorera sin partner för att höja deras längtan efter en
  • digdig (filipinska) — att berömma en person för en egenskap denne inte har i hopp om att de ska uppmuntras till att utveckla den
  • rombhoru (bengali) — en kvinna med lår lika välformade som bananträd

Vad olika och ändå lika vi människor är varandra! För visst har jag både digdigat och castigarat i mitt liv, trots brist på specifika ord för det. Och var vi än befinner oss i världen tycks vi behöva kreativa ord som beskriver jobbiga släktingar, påträngande raggningsförsök och den arbetslusta en kvinna plötsligt får när hennes man tar sin andra fru. Typ.

Som svensk blir jag förstås lite uppspelt varje gång ett svenskt ord dyker upp. Ord som vi får stoltsera med är till exempel lappsjuka, yuppienalle och innesko. Men det tar inte lång tid att konstatera att det nordiska språk som författaren föredrar är norska… och i andra hand danska… Jag blir faktiskt lite svartsjuk när de norska orden hopar sig och tänker tjurigt för mig själv att ”vi har faktiskt också ett ord för att dunka ner nåns huvud i snön!”

Det är helt klart en rolig bok, men dessvärre är trovärdigheten sisådär. Eller visste ni att nachspil är det svenska ordet för, öh, efterfest? Eller att våra barn när de kommer i tonåren tydligen hamnar i slynåldern (ha!). Då får man väl se upp så att de inte blir kvarsittare (vilket enligt författaren inte betyder att de får kvarsittning, utan att de får gå om ett helt år). Och, for your information, symbolen @ har TVÅ namn på svenska. Nämligen kattsvans och kanelbulle.

Så nej, Toujours Tingo ska nog inte tas på så stort allvar. Men till förströelse och inspiration för språknörden inom dig fungerar den ypperligt!

(Se även The Meaning of Tingo, författarens första bok i ämnet.)

Toujours Tingo: More extraordinary words to change the way we see the world
Utgiven av Penguin 2007
Betyg: 3/5

 Originaltitel: Aus der schönen neuen Welt
 Svensk titel: Rapport från vår sköna nya värld
Författare: Günter Wallraff
Betyg: 3/5

Ni har väl hört talas om Günter Wallraff? Den tyska journalisten, mest känd för hur han sminkade om sig till en svart man för att kunna möta vardagsrasismen som den ser ut i verkligheten. I den här boken går det att läsa om hur han omväxlande ignoreras, hånas och hotas med polisen, tills han knappt vill visa sig ute.

Att wallraffa, som vi säger på ren svenska, innebär att utföra undersökande journalistik under täckmantel. Wallraff själv har ägnat år av sitt liv med antaget utseende och falsk identitet, inte bara som svart utan även som uteliggare, brödbagare för Lidl eller anställd på callcenter. På det här sättet har han uppdagat stora orättvisor, och åtta av de reportage han gjort finns samlade i Rapport från vår sköna nya värld.

Arbetarskyddslagar till trots finner sig Wallraff arbeta i sektliknande arbetsmiljöer under fysiskt och psykiskt farliga förhållanden, med obefintlig lön och obetald övertid. Trots att han bara är en tillfällig besökare på arbetsplatserna mår han snart outsägligt dåligt. Hans enda tröst blir att han kan sluta när han vill – för till skillnad från sina arbetskamrater behöver han ju inte pengarna.

Hans reportage speglar en allt annat än skön värld. En värld i vilken ingen tycks kunna kontrollera storföretagen. En värld i vilken tusentals människor är i desperat behov av pengar (arbetslösheten är ännu större i Tyskland än i Sverige) och därför måste ta de jobb som erbjuds. En värld i vilken ett människoliv inte är mycket mer värt än en bake off-limpa från Lidl.

Min enda invändning mot boken är att den är väldigt ojämn. De två första reportagen – om hur han klär ut sig till svart och uteliggare – hör inte ihop med de övriga sex, som alla handlar om kapitalism och storföretag. Visst är de de två starkaste reportagen, men det blir en aning missledande att de inleder hela samlingen. Annars är det här är en bok jag rekommenderar till alla som vill bli upprörda.

Titel: Monsters: A Bestiary of the Bizarre
Författare: Christopher Dell
Betyg: 2/5

”Titta vilken fin bok jag har. Den har FJÄLL!”

…har jag antagligen sagt till de flesta jag känner vid det här laget.

Den fjällbeklädda boken i fråga är ett bestiarium, fullt av bilder på de monster människor i olika tider varit övertygande om existerade. Det är lätt att glömma bort, men monstren i kanten på gamla kartor finns ju där för att folk trodde på dem. På riktigt, alltså.

Författaren Dell kommenterar bland annat den romerske biologen Plinus, som med stort allvar beskrev Indiens bergstrakter som en hemvist för satyrer och andra monstruösa korsningar mellan människa och djur.

Sådana detaljer utgör de absoluta höjdpunkterna i Monsters: A Bestiary of the Bizarre. Dessvärre innehåller boken inte speciellt många sådana höjdpunkter.

Faktum är att boken över huvud taget inte innehåller speciellt mycket text – Monsters är framför allt en bilderbok. I den finns inte mindre än 161 olika monsterrelaterade konstverk, från olika länder och tidsepoker. En del är vackra, medan andra är rakt igenom bisarra eller obehagliga.

Sättet bilderna presenteras på i boken hade kunnat vara mer genomtänkt. Det har gjorts alltför omständligt att ta reda på vad bilderna föreställer. I stället för att informationen står skriven precis under bilden är den förpassad till olika(!) register längre bak i boken, som man måste bläddra fram till. ”På sida si och sida så ser du den här och den där bilden, som föreställer det här”. Suuuuuck. Efter halva boken gav jag upp och tittade på bilderna utan några förklaringar.

Personligen hade jag gärna sett mer text – mer berättarlusta! Men det är tydligt att Dells kärlek är riktad till bildmediet. När han ”tvingas” skriva är han sparsmakad med detaljerna och tycks mest slänga ur sig lite monsternamn på måfå. Få monster ägnas mer än en menings värde av uppmärksamhet. Det är ett intressant ämne han skriver om, så varför inte göra det på riktigt?

En annan möjlig utväg hade varit om konstälskaren Dell helt låtit bli att skriva någon text. Att han i stället låtit bilderna tala för sig själva.

Som det ser ut nu uppstår ett olustigt mellanting. Texten säger både för mycket och för lite samtidigt. Den tvingar en att bli intresserad, men tillfredsställer aldrig nyfikenheten ens litegrand.

Bättre böcker i ämnet finns säkert.

Fast det förstås – min bok har ju fjäll.

Titel: Plato and a Platypus Walk into a Bar… Understanding philosophy through jokes
Författare: Thomas Cathcart & Daniel Klein
Betyg: 3/5

 

Plato and a Platypus Walk into a Barär precis som den låter; nördrolig.

Man skulle kunna se boken som en slags crash course i filosofi. Författarna förklarar olika filosofiska koncept som metafysik och existentialism på ett lätt och ledigt sätt – med hjälp av en herrans massa skämt.

Det är en väl lyckad mix av allvar och humor. De flesta skämten är simpla och du har antagligen hört dem förut. Cathcart och Klein tar däremot dessa vardagliga skämt till en helt ny nivå, genom att visa de djupa, filosofiska tankar skämten i grunden bygger på (host).

Det är knappast en bok som ger dig världsomvälvande insikter, men den är bra mysig.

Titel: The Candy Machine
Svensk titel: Kokain
Författare: Tom Feiling
Betyg: 2/5

 

Tom Feiling anser att en av de dummaste grejerna vi någonsin gjort i västvärlden var att förbjuda droger. Det enda det ledde till var nämligen att droghandeln drevs rakt i händerna på maffian – med gravt ökad kriminalitet som resultat.

Det är drogförbudets fel att så många mördas, att så många sitter i fängelset och att Colombia är fucking skitland.

När Feiling argumenterar mot drogförbudet är Kokain en väldigt, väldigt bra bok. Hans många och starka argument för friare droger går inte att vifta bort. Han visar med all tydlighet att detta med droger inte är en så svartvit fråga som vi gärna tror.

Däremot hade boken tjänat på att vara hälften så kort. De första två kapitlen och de sista två utgör spännande läsning, men allting däremellan är snark och apati. Författaren går igenom några olika drogländers historia (Mexiko, Jamaica, Colombia) och det som borde vara intressant blir bara namn och årtal. Trist.

Vad tror ni? Skulle världen bli en bättre plats om vi knarkade lite mer?

Titel: Dr Tatiana’s Sex Advice to All Creation
Svensk titel: Dr Tatianas råd om sex och samlevnad för hela skapelsen
Författare: Olivia Judson
Betyg: 4/5

 

”Kära dr Tatiana

Min pojkvän är den stiligaste lilla halvapa man kan tänka sig. På ryggen är hans päls vackert gyllenbrun och hans mage är gräddvit. Han doftar ljuvligt och har så nätta små händer och fötter. Det är bara en sak som bekymrar mig, förstår doktorn. Hur kommer det sig att hans penis är täckt av jättestora taggar?”

Det är bara en av alla de frågor du kan få svar på i den här boken! Djur från hela världen har skrivit in med sina frågor till den uppdiktade doktor Tatiana (egentligen evolutionsbilogisten Olivia Judson), och hon levererar kolugnt det ena bisarra svaret efter det andra.

Det har tagit mig några månader att läsa den, eftersom det är en bok man gärna betar av några frågor i sänder. Läsningen har varit både rolig och intressant, för att inte säga häpnadsväckande. Det naturliga urvalet är helt klart ett sjukt, sjukt system och har gett upphov till en stor mängd underligheter. Jag kan absolut rekommendera den till folk som är, eller vill bli, fascinerade av världen vi lever i. Boken har också en av de mest imponerande långa källförteckningarna jag sett – och då går jag ändå på universitetet.

Ett tips är att försöka undvika att diskutera innehållet i boken för mycket med personer du känner (speciellt om du inte känner dem så väl). Fråga mig inte varför, men folk tenderar att bli lite irriterade när man gör det till en vana att utbrista saker som ”åh! visste du att det finns en slags bläckfisk som harpunerar sin tilltänkta partner med sin penis och sen lämnar den kvar där!?” eller ”haha! de här sniglarna utsöndrar slem på en gren tills det blir så mycket att de kan hoppa bungyjump med det! och sen hänger de där och har sex i timmar!” eller ”eyy, inte för att förstöra dina fina föreställningar om delfiner eller så, men det finns bögdelfiner som har sex med varandra i blåshålen!”

Vi människor är rätt normala ändå…

Titel: Översättarens anmärkningar: Dagbok från arbetet med Ringarnas herre
Författare: Erik Andersson
Betyg: 5/5

 

Jag har precis påbörjat arbetet med min b-uppsats i svenska, som kommer att handla om ortnamn i skönlitterär översättning. Uppsatsen kommer att bygga kring Tolkiens The Lord of the Rings och de två svenska översättningarna som finns.

Just namnen (på både personer och platser) i bokserien har ju varit ett väldigt kontroversiellt ämne, speciellt nu i och med Erik Anderssons nyöversättning, där han ändrat många av de namn vi  sedan 50 år vant oss vid (Bagger blir Secker, Vattnadal blir Riftedal osv). Som hjälp i mitt uppsatsskrivande använder jag mig av Översättarens anmärkningar, som är Anderssons egen dagbok om hur hans tankar gick från och med att han fick det digra arbetet till och med att det avslutades.

Det här är något av det mest intressanta jag läst, översättarnörd som jag är. Andersson berättar bland annat om hur han fått hjälp av flertalet inbitna tolkienister och de ändlösa detaljdiskussionerna detta ledde till – diskussioner på flera hundra sidor som handlade om till exempel vad diverse hobbitsläkten borde heta.

Men det är inte främst Tolkiens verk Översättarens anmärkningar handlar om, utan översättarens roll i stort. Anderssons tankar om översättarens slitsamma arbete är fascinerande att följa och han skriver med en stor självdistans och humor. Extra roligt blir det när han hyr in Anna från ManPower som hjälp – då blir skillnaden mellan en riktig översättare och medelsvensson ruskigt tydlig.

En annan underhållande passage är när Andersson under täckmantel ger sig in i en diskussion på ett svenskt Tolkienforum, och där får höra att han nog inte riktigt förstår enligt vilka principer Erik Andersson arbetar.

För alla som är intresserade av antingen Ring-trilogin eller översättning (eller båda) rekommenderar jag varmt den här fina lilla boken. Översättare är vanligtvis osynliga. Det är spännande med en som tar plats.