You are currently browsing the category archive for the ‘Science fiction’ category.

Inget piggar väl upp en bok som en välplacerad förolämpning. Här är ett gäng förolämpningar från böcker jag läst. Har ni några favoritförolämpningar?

humour-book

“The man is as useless as nipples on a breastplate.”
– A Feast for Crows, George RR Martin

”You guys are so unhip it’s a wonder your bums don’t fall off.”
– The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy, Douglas Adams

‘Meed is a primping dunce,’ she shot over her shoulder. ‘He’ll be as much use on a battlefield as a two-copper whore.’ She thought about it a moment. ‘Actually, I’m not being fair. The whore at least might improve morale. Meed is about as inspiring as a mouldy flannel.’
– The Heroes, Joe Abercrombie

‘It would seem that you have no useful skill or talent whatsoever,’ he said. ‘Have you thought of going into teaching?’
– Mort, Terry Pratchett

His whole personality was like an elaborate joke that never stopped telling.
The Magician, Lev Grossman

”I got to tell you, you don’t look too bright. I got a son, stupid as a man who bought his stupid at a two-for-one sale, and you remind me of him.”
American Gods, Neil Gaiman

”You wouldn’t have the wit to find the fucking ground if I threw you out a bloody window! Are you listening? You’d have to take your shoes and breeches off to count to twenty-one!”
– Red Seas Under Red Skies, Scott Lynch

Mr. Moony presents his compliments to Professor Snape and begs him to keep his abnormally large nose out of other people’s business.
Mr. Prongs agrees with Mr. Moony and would like to add that Professor Snape is an ugly git.
Mr. Padfoot would like to register his astonishment that an idiot like that ever became a Professor.
Mr. Wormtail bids Professor Snape good day, and advises him to wash his hair, the slime-ball.

– Harry Potter and the Prisoner of Azkaban, J.K. Rowling

path-of-destructionTwo there should be; no more, no less. One to embody power, the other to crave it.
– Darth Bane

Efter Rogue One klev jag ut från biografen, för första gången genuint intresserad av att veta mer om Star Wars-universat. Snabbt såg jag om alla de andra filmerna – men det släckte inte törsten efter mer. Skulle jag våga ge mig på min första Star Wars-bok istället? Och i så fall: var tusan börjar man?

Efter en snabb googling verkade konsensus på internet vara att man bör göra ett av dessa två:

  • Läsa Thrawn-trilogin från 1991-1993 som ett bra intro
  • Läsa vad tusan man vill som låter intressant

Jag valde alternativ två. Det blev en tio timmar lång, nästan fånigt välproducerad ljudbok om Darth Bane, sithen som införde rule of two.

Vi lär känna Bane i början av boken som en 23-årig gruvarbetare på en miserabel liten planet i the Outer Rim. Planeten är del av republiken men ligger så långt ut att de som bor där sällan ser några fördelar med det, utan tvärtom ofta känner sig utnyttjade av republiken, som köper deras produkter billigt, värvar deras unga som soldater – och drar vidare till nästa planet. Stödet för sith är starkt.

Karpyshyn lyckas riktigt bra med att förklara den mörka sidans dragningskraft och göra ”sith vs jedi” till en inte fullt så svartvit fråga. Det är lätt att dra paralleller till dagens politik och hur människor i utsatta områden tappar tron på den goda staten. Det är så självklart, ur Banes perspektiv, att välja sithsidan. Och när bokens enda kvinnliga karaktär introduceras – en föredetta jedi som bytt sida – förstår man henne bara alltför väl.

Boken som helhet får en stark trea av mig. Det är ingen fantastisk prosa eller något för den djupa tänkaren, men en nog så underhållande historia i högt tempo. För mig som nybörjare besvarar boken därtill många frågor om allt från politik och historia till stridsteknik med ljussvärd. Ljudboken är välproducerad och känns lyxig, med en riktigt bra uppläsare, schyssta ljudeffekter och välavvägt bakgrundssorl. Stundtals känns boken lite seg eftersom man ju vet i förväg ungefär vad som ska hända, och Karpyshyn väger inte alltid upp för den förutsägbarheten i hur han skriver.

Star Wars: Darth Bane: Path of Destruction
Utgiven av Arrow Books Ltd 2006
Utgiven som ljudbok av Random House Audio 2012
Uppläsare: Jonathan Davis
Serie: Del 1 av 3 i serien ”Star Wars: Darth Bane”
Betyg: 3/5 – bra bok

Så börjar boken: In the last days of the Old Republic, the Sith – followers of the Force’s dark side and ancient enemies of the Jedi order – numbered only two: one Master and one apprentice. Yet it was not always so.

Sci fi ombord på ett generationsskepp!aurora

Jag har konstaterat förut här på bloggen att sci fi som handlar om att åka och bosätta sig på nya planeter är som knark för mig, och Kim Stanley Robinson visar sig vara en sjujäkla langare.

AURORA är till stor del en bok om problemen med att resa i rymden och befolka nya planeter. Om allt som kan gå fel – framförallt rent tekniskt och biologiskt, när verkligheten sätter gränser för vad människan kan uppnå. Stor vikt läggs vid tekniska och vetenskapliga detaljer på ett sätt som aldrig känns tråkigt utan bara trovärdigt och engagerande.

Berättargreppet gör sitt till. Precis i början av boken får skeppets AI till uppdrag att dokumentera det som händer och skeppet blir således berättarröst under resten av boken. Här får det plats en hel del torr humor – lingvistisk humor, till min stora glädje! – eftersom det förstås tar ett tag innan skeppet fattar det här med berättarteknik. Och trots att skeppet snart lär sig att skapa ett narrativ så behåller det sitt förvrängda skepp-perspektiv på verkligheten där det lägger vikt vid andra saker än en mänsklig berättare skulle ha gjort, något som skickligt utnyttjas av Robinson i olika syften hela boken igenom.

Har man något som helst intresse för hård science fiction och/eller generationsrymdskepp är det här både genomtänkt och briljant framfört.

Boken består av många olika delar där, det får medges, vissa är betydligt intressantare än andra. Intrycket blir därför något ojämnt, med höga wow!-toppar och grundare jaja…-dalar.

Aurora
Utgiven av Orbit 2015
Betyg: 4/5 – rekommenderas!

Så börjar boken: Freya and her father go sailing.

VAD ÖGAT SERvad-ogat-ser
av Lars Östling

Den här boken plockar snabbt poäng genom att pricka in två av mina absoluta favoritgenrer:
1. science fiction där mänskligheten befolkar nya planeter och
2. berättelser där allt går käpprätt åt helvete.

Fyra arker fyllda med kolonisatörer från jorden har precis hittat fram till en lämplig planet. Dessvärre visar det sig att planeten redan är bebodd. Och trots att de aplika invånarna är primitiva klassas de ändå som snäppet för intelligenta för att en kolonisation av planeten ska anses etisk. Allt enligt politiska beslut tagna på jorden.

Jag älskar den tanken. Att man diskuterade etik och moral före avfärd. Att man satt i möten och hade höga standard och bestämde att mänskligheten inte ska vara en pest för universum, som utan urskiljning krossar ekosystem varhelst vi drar fram. Att vi är bättre än så. Självklart bättre än så.

Precis lika självklart känns det att man, när man väl står där, helst räcker fingret åt bestämmelser i den stilen. Liksom, seriööst, skippa kolonisation och resa vidare mot okänt mål, för några apors skull? Eh!?

Så ja, planeten koloniseras.

Hur det går sen berättas i korta, korta kapitel ur många olika människors perspektiv, så att sidorna riktigt flyger förbi. Det är ett bra sätt att lära känna kolonin och förstå vilka problem det kan leda till, när folk som inte alls känner varandra ska bilda samhälle ihop (1000 människor per by är kanske lite väl tilltaget, dessutom?). Det enda som är lite synd är att karaktärernas personligheter inte bara visas i ord och handling, utan dessutom beskrivs, som om författaren inte vågat lita på att läsaren kan ta en hint.

Slutet av boken är också aningen långdraget i min smak. Utan att avslöja för mycket om handlingen kan sägas att den är pusslig av sig, så att man länge undrar hur allt hänger ihop, och när bitarna väl faller på plats och man förstår vartåt det barkar… ja, då känner i alla fall jag mig nöjd så. Då vill jag bara hoppa direkt till sista kapitlet, och mysa över hur det slutar.

Tack Epok förlag för rec-ex!

Vad ögat ser
Utgiven av Epok förlag 2014
Betyg: 3/5

Så börjar boken: Vår resa har nu pågått i sammanlagt 27 år och 23 dygn.

AMBASSADÖRENambassadören
av Björn Amby

Mikael begår självmord men vaknar upp igen. Av en utomjordisk AI får han reda på att mänsklighetens dagar är räknade — vi har krigat så mycket och förstört vår planet så till den grad, att övriga galaktiska civilisationer inte längre vill veta av oss.

Men innan de utplånar hela mänskligheten för alltid vill de ge oss en sista chans, och det är där Mikael kommer in. Han får erbjudandet att födas på nytt i ett barns kropp, med hela sitt vuxna minne intakt. Kan han med sitt nya liv bli en tillräckligt betydelsefull person för att vända trenden och rädda mänskligheten?

Idén bakom boken är bra. Det är stora frågor som dryftas, om mänsklighetens framtid på den här planeten, samtidigt som boken har en tydlig känslomässig förankring i Mikael som person och alla runt omkring honom (hans nya föräldrar till exempel, som det är omöjligt att inte känna för). Att se Mikael växa upp som en hybrid mellan vuxen och barn är dessutom riktigt rolig läsning som jag gärna hade sett ännu mer av.

Dock märks det att det rör sig om en egenpublicerad bok. Språket är konsekvent inkonsekvent och klumpigt och ibland glider handlingen över mot gränsen till parodi. Det är synd, för det finns en bra bok här någonstans — den hade bara behövt gå några ronder mot en hård redaktör.

(Gissning: Det första redaktören skulle ha sagt var ”skippa undertiteln”.)

Tack Björn Amby för rec-ex!

Ambassadören — en fri fantasi om framtiden
Utgiven av Hav & Granit AB 2013
Betyg: 2/5

Så börjar boken: Till dem det berör! Jag skriver det här brevet dagen före min 40e födelsedag för att jag har fattat ett avgörande beslut.

Den här artikeln sprids i min Facebook-feed just nu. Och jag bara känner som så… Beijing, är inte den staden väldigt mycket sci fi-dystopi?

Beijing

Fler än jag som inte läst Divergent än? Här kan du ladda ner e-boken gratis.

Ha en bra advent ^_^

KOMOkomo
av Pontus Joakim Olofsson

Kattarina Krasznapolski är läkare på en psykiatrisk klinik i Zürich. Fast det är inte sant, egentligen är hon en av patienterna…

Hon har varit med om något, ett trauma, men knaprar piller för att glömma. Nu har det gått så långt att hennes förmåga att skapa nya minnen har gått förlorad i pillerdimman. Och plötsligt inser hon att hon vill minnas.

Hon har fått en gåva, en KoMo, en liten tankeläsande skrivmaskin i form av en insekt. (Vem fick hon den av egentligen? För inte kan det väl ha varit…?). Kanske kan KoMon hjälpa henne reda ut tankarna.

Hur förklara min kärlek till KoMo? Det är en till en början smått surrealistisk berättelse, med en huvudperson som inte kan minnas ens vad hon gjorde sidan innan. Stämningen blir ibland snudd på obehaglig eftersom det inte känns som om man kan lita på någon — kanske allra minst Kattarina själv.

Handlingen utspelar sig i framtiden, vilket bidrar till läsarens osäkerhet; man vet ju inte vilka regler som gäller. Och Olofsson är inte den som skriver någon på näsan, så även om en hel del har hunnit hända med tekniken och politiken är det inte mycket som förklaras rakt ut. Det mesta flikas istället snyggt in i förbifarten, som självklarheter för Kattarina. Ett mindre exempel är att det (naturligtvis?) inte är standard att äta kött längre:

Jag försäkrar mig om att de håller de vanliga rätterna noga separerade från köttalternativen innan jag beställer en låda med vårrullar och två portioner nudlar med sötsur sås att ta med.

I takt med att Kattarina minns mer av sitt liv blir världen större även för läsaren. Själv var jag så förtjust i Kattarinas minnesproblem i början att jag gruvade mig lite för hur resten av boken skulle bli, men det hade jag inte behövt göra, för Olofsson gör det till en sömlös övergång som bjuder på många nya glädjeämnen. Att den svenska författaren har valt att försätta handlingen i Schweiz — ett icke-EU-land mitt i EU — är förstås ett högst medvetet drag.

Det finns faktiskt så många saker jag gillar med KoMo att min recension snart riskerar att bli tämligen osammanhängande. Så tillåt mig göra en lista!

Bokmalande älskar: det schweiziska, det polska och det turkiska; vardags-science fiction och städrobotar; framtidspolitik; psykologi, identitet och nervösa sammanbrott; suspekta vetenskapliga projekt; väl valda namn på karaktärer; artificiella intelligenser; weltangst; svensk science fiction som faktiskt är bra skriven; fina, fiiina KoMo (jag vill ha en!) och, så klart, Styxx sedvanligt supersnygga bokomslag med svärtade kanter.

Baserat på antalet punkter i ovanstående lista du själv gillar, eller inte gillar, kan du säkert avgöra ganska exakt hur mycket du kommer att uppskatta KoMo.

KoMo
Utgiven av Styxx fantasy 2013
Betyg: 5/5

Så börjar boken: Bredvid mig ligger en man som kallar sig Jasper. Han frågar mig saker som jag inte kan svara på.

WOOLwool
av Hugh Howey

I en framtida värld existerar ett slutet samhälle inuti en gigantisk, underjordisk ”silo”. Luften utanför är så förgiftad att ingen kan lämna silon och förvänta sig att överleva. Människornas enda kontakt med omvärlden är de kameror som för längesedan sattes att filma utsidan, för den dag det går att flytta tillbaka ut igen. Det var många generationer sedan.

Det finns så klart de som tvivlar. Hur kan man veta att kamerorna inte ljuger? Ibland skickas brottslingar ut från silon som en form av dödsstraff. De utrustas med rengörings-verktyg och skyddsdräkter så att de ska hinna putsa de viktiga kameralinserna innan de dör — och konstigt nog är det aldrig någon som inte putsar linserna när de väl kommit ut. Varför går de med på det? Det är silons största mysterium.

Howey skrev Wool i kortare avsnitt som han lade ut via Kindles själv-publiceringsverktyg. Till en början bestod berättelsen bara av en enda kort novell, prologen i den färdiga boken, om en man som frivilligt väljer att lämna silon. Den här prologen är fantastiskt bra, inget snack om saken. En novell i sin egen rätt, som jag är mycket glad över att ha fått läsa och gärna höjer till skyarna.

I jämförelse med prologen upplevde jag resten av boken som något av en besvikelse. Förvisso en bra berättelse, bättre än väldigt mycket annat, men efter prologen kunde jag inte komma över känslan av att det hade inte behövts mer.

Jag vet inte vad mer jag kan säga om Wool riktigt. Den är bra. Läs den för allt i världen, folk älskar den. Om du kan sälla dig till fanskaran har du både en film och en grafisk roman att se fram emot, och dessutom en prequel-bok och en uppföljare. Men för min del hade det inte behövts mer.

Wool
Utgiven av Arrow Books 2013
Betyg: 3/5

Så börjar boken: The children were playing while Holston climbed to his death; he could hear them squealing as only happy children do.

ROADSIDE PICNIC
av Arkadij & Boris Strugatskij

Roadside Picnic är en riktig sci fi-klassiker, men kanske mest känd som boken som inspirerade till filmen Stalker. Som kanske mest är känd som filmen som inspirerade till datorspelsserien S.T.A.L.K.E.R.. Fast numera är Stalker möjligen mer känd som filmen som inspirerade till boken Metro 2033. Som också blev ett spel. …Hur som helst kan man nog sluta sig till att det finns något här som engagerar…?

Jorden har fått besök av utomjordingar. Visserligen bara en gång och det var ingen som såg dem — men de platser de besökte har för alltid förändrats, ungefär som om de terraformerats med en annan planets fysiklagar i åtanke. Underliga, rent livsfarliga händelser utspelar sig i dessa ”zoner”, och de har alla spärrats av för mänsklighetens säkerhet. Men de som bor i anslutning till zonerna kan inte undgå deras påverkan. Forskarna vallfärdar förstås dit, men de få barn som föds lider av olika mutationer och det uppstår snart en svart marknad för utsmugglade utomjordiska artefakter.

Precis som allt annat zonrelaterat är de här artefakterna i närmast obegripliga och det är förstås strikt förbjudet att föra med dem ut ur zonerna. De som ändå försöker kallas stalkers. Redrick Schuhart är en stalker som får höra ryktet om den ultimata artefakten, en artefakt som kan uppfylla önskningar…

Okej, det om Redrick är alltså själva huvudintrigen och allt annat är bara bakgrundsstory. Men ärligt talat är det ju den som är intressant. Bjud mig på en kanna te så kan jag sitta en hel kväll och diskutera olika teorier om vad det var för utomjordingar och vad syftet var med deras Tellus-drive by. Inramningen är både unik och fantasieggande, så jag förstår precis varför Roadside Picnic blivit en klassiker. Men det är inte heller så svårt att förstå varför den återuppfunnits i andra format med nya handlingar — Redricks berättelse engagerar faktiskt inget vidare.

Bokens namn kommer för övrigt från en av de de mer knäckande teorierna om varför utomjordingarna kom till jorden. Teorin går ut på att de aldrig ens lade märke till mänskligheten. Att de bara slog sig ner för en stund, som människor på picknick, och sedan försvann lika fort igen utan att lämna annat efter sig än skräp. Skräp som mänskligheten sedan förundrats över på samma sätt som en skata som hittar en kvarglömd plastmugg.

Piknik na obochine (1977)
Roadside Picnic
Översättning Antonia W. Bouis
Utgiven av Gollancz 2007
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: ”I suppose that your first serious discovery, Dr. Pilman, would be considered what is now called the Pilman Radiant?”
”I don’t think so. The Pilman Radiant wasn’t the first, nor was it serious, nor was it really a discovery. And it wasn’t completely mine, either.”

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3