You are currently browsing the category archive for the ‘Science fiction’ category.

SCIENCE FICTION SÅ IN I NORDEN
av Peter Öberg

Science fiction så in i Norden fungerar som ett uppslagsverk över nordisk science fiction på film och tv — filmer man oftast inte ens hört talas om, men som man med Öbergs hjälp plötsligt blir väldigt sugen på att se.

För vem vill inte se en svensk Bradbury-filmatisering, eller en dansk Godzilla? Herregud, det finns till och med en film om utomjordingar som anfaller min hemstad Örnsköldsvik — temafilmkväll nästa!

Precis som på författarens blogg Spektakulärt är texterna korta och kärnfulla. Filmer och tv-serier beskrivs och recenseras, med skön nördkänsla och tillbakalutad humor. Så här beskrivs till exempel finska Aurinkotuuli, som väl uppfyller alla svenska fördomar om finnen som person:

”Erik är en sjuk vetenskapsman som vaknar upp i framtiden efter att ha legat nerfrusen. Han vantrivs men livet blir lite ljusare när han blir kär i en kvinna, dottern till en av hans kompisar från förr som nu hunnit bli gammal. När hon berättar att det var hon som väckte upp honom blir han sur och fortsätter att vantrivas.”

Science fiction så in i Norden är dessutom en utmärkt toabok, om författaren ursäktar. Att gäster kommer ut efter ett toabesök och begär filmkväll får ses som det ultimata betyget.

Science fiction så in i Norden: Nordisk science fiction på film och tv 1916-2012
Utgiven av Affront 2012
Betyg: 4/5

KALLOCAIN
av Karin Boye

Kemisten Leo Kall arbetar på ett sanningsserum.

I den totalitära Världsstaten står invånarna redan under konstant övervakning, med filmkameror i sina hem och vakande ögon bland kollegor och familj. Kalls serum — kallocainet — ska bli den slutgiltiga triumfen för övervakningssamhället. Nu återstår bara att testa det…

Själv är Kall en övertygad medsoldat. Men ju fler personer han testar sitt kallocain på, desto mer förtvivlar han. Är människor verkligen så eländiga? Så falska och rädda och fyllda av tvivel? Hur Kall än försöker värja sig börjar försökspersonernas hemligheter att fräta på hans övertygelser.

När jag läser Kallocain kommer jag genast att tänka på 1984, en annan dystopiklassiker som följer samma formel: läsaren lär känna ett totalitärt samhälle genom ögonen på en man, som sedan börjar tvivla på sagda samhälle. Jag gillar båda böckerna skarpt, men Kallocain är helt klart snäppet vassare.

Framför allt beror det på att det är Leo Kall som är huvudperson. Jag blev, sanningen att säga, lite överrumplad när jag insåg att han inte gick runt och kände sig olycklig och missanpassad hela tiden, som verkar vara brukligt i dystopier. Istället har han fräckheten att vara relativt nöjd med livet. Det skänker ett nytt slags obehag åt berättelsen, eftersom man på många sätt förstår hans förhållningssätt till överstaten, och på så sätt kommer i kontakt med en lite obekväm sida av sig själv. Den sida som kanske, trots allt, skulle låta en anpassa sig till grava missförhållanden till den grad att man nöjer sig.

Många intressanta frågeställningar dyker även upp kring kallocainet, men de är svårformulerade och riskerar dessutom att spoila boken, så jag undviker dem i den här recensionen. Vet dock att de finns där!

Kallocain är snyggt berättad och tappar aldrig i tempo eller angelägenhet. Egentligen är det synd och skam att man alls ska behöva förklara något om boken, för det är en modern svensk klassiker som förtjänar att läsas minst lika flitigt som 1984, Brave New World eller Animal Farm.

Kallocain
Utgiven av Albert Bonniers Förlag 1958
Betyg: 5/5

Så här börjar boken: Den bok jag nu sätter mig ner att skriva måste verka meningslös på många — om jag alls vågar tänka mig, att ”många” får läsa den — eftersom jag alldeles självmant, utan någons order, börjar ett sådant arbete och ändå inte själv är riktigt på det klara med vad avsikten är.

I AM LEGEND
av Richard Matheson

Året är 1976 och Robert Neville är, såvitt han vet, den sista människan på jorden. Han har barrikaderat sig i sin villa — bränt ner grann-husen, startat vitlöksodling i garaget.

Utanför samlas vampyrerna varje natt

(”Kom ut, Neville!”)

och han tar en whiskey till och försöker, försöker intala sig att det fortfarande finns en mening med att leva.

Glöm Will Smith. Bokens Robert Neville är en helt annan person. Inte vetenskapsman, inte hundägare, inte full av välmenande Hollywoodskämt. Vilket kanske är tur, för det här är en helt annan berättelse också.

Vad är väl sorgligare än den ensamme överlevaren? Nevilles situation går lätt att leva sig in i. Man förstår vad som får honom att fortsätta försöka, men ännu mer förstår man hans vilja att supa skallen av sig. Matheson flörtar med vår inneboende känsla för hopplöshet, och han är ruskigt skicklig på det. Boken är bara drygt 150 sidor lång, men med tanke på hur mycket som får plats i den känns det faktiskt svårt att förstå. I Am Legend borde vara självklar läsning för alla apokalypsfans.

Boken är för övrigt del av serien ”SF Masterworks”, som Gollancz nyligen blåste liv i igen. Vi köpte hem en bunt Masterworks-böcker när SF-bokhandeln hade rea häromsistens, så det blir fler av dem här på bloggen framöver. Speciellt nyfiken är jag på Roadside Picnic, boken som inspirerade filmen Stalker (och Metro 2033, om jag inte tar fel).

I Am Legend
Utgiven av Gollancz 2010
Betyg: 5/5

Så här börjar boken: On those cloudy days, Robert Neville was never sure when sunset came, and sometimes they were in the streets before he could get back.

PALE
av Chris Wooding

Ett nytt serum gör det möjligt för oss att återuppväcka de som nyligen dött. De kan sedan fortsätta sina liv som om ingenting hänt, fast med en potentiell levnadslängd på för alltid. Det finns bara två nackdelar med att bli återuppväckt. Den ena är sidoeffekten att du blir helt vit. Den andra att halva världen hatar dig.

Jed är en av alla de som hatar ”de Bleka”. Han tycker att de är obehagliga där de står i grupper utspridda på skolgården, likbleka och blodådriga. Hans pappa har sagt att de borde förbjudas i skolorna — och han är advokat, så han borde ju veta. Livsserumet är en relativt ny upptäckt och pappan och många av hans kollegor utnyttjar bristande lagstiftning för egen vinning. En bra advokat kan ta en Blek persons alla ägodelar på grunderna att de är döda och att deras släktingar har rätt till sitt arv. Jed och hans kompisar speglar vuxensamhället på sitt eget sätt, då de har gjort det till en sport att trakassera Bleka ungdomar som vågar visa sig ute.

Men en dag händer just det som inte fick hända. Jed blir påkörd och dör. Och den enda på plats är hans flickvän, som förtvivlat ber ambulanspersonalen att återuppliva honom.

Wooding ger oss vad som i grund och botten är en berättelse om minoriteters utanförskap — men det faktum att minoriteten består av döda människor sätter en fin knorr på det hela och leder till en del frågor som inte är helt lätta att svara på. Är det till exempel moraliskt försvarbart att återuppliva någon mot deras vilja? Ett barn mot föräldrarnas vilja? Eller är det att inte återuppliva dem som är moraliskt förkastligt, när det nu går? Det blir som en debatt om dödshjälp, fast tvärt om.

Och vad man än tycker om moraliska dilemman utkristalliserar sig också ett mer reellt problem: De återupplivade dör inte och de blir bara fler och fler.

Pale är en kort och läsvärd bok som är skriven med lässvaga skolungdomar i åtanke. Det märks. Wooding skriver ruskigt bra inom sin genre; det här är precis den sortens bok jag skulle ha velat läsa om jag hade lässvårigheter! Men eftersom jag inte har det känns den lite tunn. För min del hade boken gärna fått vara bra mycket längre och mer detaljerad, typ dystopisk tegelsten med vuxen protagonist. Men det är väl bara att konstatera att jag inte direkt faller inom ramen för den tänkta målgruppen.

Vilket leder vidare till frågan om hur lagligt det skulle vara för en annan författare att kopiera Woodings grundidé rakt av och göra en helt ny historia av det. Jag läser nämligen gärna den boken.

Pale
Utgiven av Barrington Stoke  2012
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: We got the Pale on his way to school. ”Where do you think you’re going?” asked Kyle. The way he said it, it wasn’t a question. It was a threat.

PRETTY MONSTERS
av Kelly Link

Jag stötte på Kelly Link första gången i höstas i novellsamlingen The Restless Dead, där hon bidrog med The Wrong Grave. Jag blev inte helt övertygad, men det var ändå hennes novell jag minns bäst från samlingen. Den ville inte riktigt lämna mig ifred. Och förresten, kändes inte Kelly Link lite bekant på något sätt?

… Well, d’uh. Jag hade ju en hel novellsamling av henne i bokhyllan. Problem solved.

Pretty Monsters och nya svenska halvutgåvan Fel grav

Link serverar en omväxlade runda berättelser — ska vi snacka genrer finns här fantasy, skräck och en gnutta science fiction — som alla handlar om barn och ungdomar som befinner sig i smått märkliga eller obehagliga situationer. En del berättelser innehåller förresten inga som helst inslag av fantastik. Ändå känns det alltid som om magin och monstren finns där. På lur bakom kulisserna.

Huvudpersonen i The Wrong Grave beger sig till kyrkogården för att gräva upp sin döda flickväns grav. Vid begravningen lade han nämligen ned en bunt dikter i kistan, och nu vill han ha tillbaka dem för att kunna delta i en dikttävling. I The Faery Handbag får vi träffa en ung tjej och hennes Alfapet-lirande mormor Zofia, som påstår att hon har en hel värld undangömd i sin lurviga handväska. I The Surfer har USA passerat sitt bäst före-datum. Huvudpersonen vill bli fotbollsprofs, men precis innan en viktig match rövar hans egen pappa bort honom för att sticka till Puerto Rico och titta på utomjordingar.

Ungefär så.

Bäst gillar jag Link när hon skriver skräck. I novellerna The Specialist’s Hat och The Cinderella Game ska barnen i familjen ha barnvakt (ja, i båda), och ganska snart kommer ett svårgreppbart men ändå påtagligt obehag krypande.

Fantasyn har jag lite svårare för. Visst fångas jag för stunden av alla idéer och fascinerande beskrivningar, men det känns ofta som att det saknas ett ordentligt slut på berättelserna. Link tycks gilla abrupta slut. Ibland fungerar det bra, i andra fall sämre, och jag som är van vid riktiga fantasytegelstenar har kanske orimliga krav på hur mycket slutet bör innebära.

Hur som helst är det en kuriös samling berättelser. Link har ett säreget sätt att skriva på, och jag tror nästan att hennes berättelser måste läsas ihop för att helt komma till sin rätta (jag gillade The Wrong Grave mycket mer den här gången). Jag är förtjust, tror jag. Inte i de enskilda berättelserna, utan i helhetsintrycket. På det sättet är Pretty Monsters en grymt bra novellsamling.

(Men hey, den svenska utgåvan är snyggare.)

Pretty Monsters
Utgiven av Penguin Group 2008
Betyg: 4/5

Dags för ett uppsamlingsheat för böcker och noveller som halkat efter.
Go, go, go!

When Science Fiction Clichés Go Bad av Jennifer Pelland är en samling av tre sf-inspirerade noveller som går att hitta här. Den första, The Breeding Pair, är grymt underhållande. Där får vi träffa ett gäng utomjordingar med asexuell reproduktion som är nyfikna på hur vi människor reproducerar — men på grund av bristande förundersökningar har de valt helt fel människor för sitt experiment.
Minnesvärt citat: ”The aliens have porn!”

Härom året lyssnade jag på Katarina Mazettis Familjegraven som ljudbok, och ända sedan dess har jag varit sugen på att läsa Grabben i graven bredvid (som är boken innan). Den visade sig vara en fin mix av vardag och humor, men med en alldeles för stor dos av nykärt puttenuttgull för min smak. Precis som med Familjegraven tror jag att Grabben… har mycket att tjäna på ljudboksformatet.
Minnesvärt citat: ”Mig får ni se upp med! En förgrämd, ensamstående kvinna med klart avvikande känsloliv. Vem vet vad jag tar mig till nästa fullmåne? Ni har väl läst Stephen King?”

Viskningar på dagis av Jonas Lejon går att hitta på Skräckvåg och är en novell som lyckas vara obehaglig på mer än ett plan. Trond ogillar sitt jobb på dagis, men det hela vägs upp av Silja, ett smått underligt barn som Trond har utvecklat en stark fascination för. Berättelsen är lite opolerad men grundidén är toppenbra.
Minnesvärt citat: ”Det var bara inte den titeln han hade väntat sig vid nitton års ålder. Dagisfröken.”

Weaveworld var mitt första möte med Clive Barker, men utöver de första få kapitlen (som var lysande!) blev jag aldrig speciellt imponerad av boken. Jag har liksom lite svårt för författare som beskriver saker som ”obeskrivbara”. I Weaveworld är allting obeskrivbart, från hur outsägligt vacker världen är till hur outsägligt ond ondskan är. Och sen ska Barker lik förbannat beskriva det hela, och målar upp en rätt standardiserad fantasyvärld fylld av träd, fält och blå människor som käkar päron. Nu är jag hård. Om jag ville skulle jag kunna nämna hundra grejer jag tyckte om med Weaveworld. Men jag ids fan int; boken är minst fyra hundra sidor för lång.
Minnesvärt citat: ”Nothing ever begins.”

Och så Cthulhu Tales #2, som helt enkelt får sägas vara som ettan. Föga imponerande, med andra ord.

DÖMD PLANET
av Isaac Asimov

Florina är den enda planeten i universum där kyrt kan odlas. Eftersom priset på kyrt är högt gör det Florina till en ekonomiskt värdefull planet — något den självstyrande planeten Sark tog fasta på när de valde att kolonisera Florina och förslava dess befolkning. Sedan dess har ett tydligt klassamhälle uppstått, där de outbildade och bonniga florinianerna sliter dagarna i ända på kyrtfälten, medan sarkovanerna lever lyxliv på deras bekostnad.

Men så dyker en okänd rymdanalytiker upp och börjar svamla om Florinas stundande undergång, och allt ställs på ända.

Dömd planet utspelar sig mycket långt in i framtiden (ca år 11 000), när människan har kolonisera hela Vintergatan. Ingen minns längre vilken planet vi ursprungligen kom från, och det råder allmän begrepps-förvirring kring vår gemensamma historia. Majoriteten av alla människor har ljust brun hy i olika nyanser, men i vissa förbryllande extremfall kan de ha mycket mörkare hy eller vara nästan vita. Florinas underklass är till exempel så tydligt märkt av sin ljushyllthet att ingen kan missta dem för annat än dumma infödingar.

(En fin detalj är att Junz, bokens enda svarta person, sympatiserar starkt med florinianerna eftersom de i sitt utanförskap liknar honom.)

Det hela utvecklas till en sorts detektivhistoria i sf-miljö, något jag har förstått är typiskt för Asimov. Det är två gåtor som måste få sitt svar: Vad är det som hotar Florina och vem var det som raderade rymdanalytikerns minne? Frågorna stöts och blöts av samtliga huvudpersoner och det blir en hel del upprepningar. Framåt slutet samlas alla huvudpersoner i samma rum, summerar alla fakta i bästa Cluedo-stil och kommer fram till ett svar.

Alltså, nu eldar jag ju helst med deckare. Att Dömd planet ändå klarar sig undan vårens majbrasebål får ses som en bieffekt av ovan nämnda science fiction, som faktiskt förmår göra boken riktigt läsvärd. Ett typexempel på en bok vars världsbygge är bättre än intrigen, alltså.

The Currents of Space (1952)
Översatt av John-Henri Holmberg
Utgiven av Askild & Kärnekull 1974
Betyg: 2/5

Så här börjar boken: Mannen från jorden fattade sitt beslut. Det hade tagit lång tid att nå fram till det. Nu var det slutgiltigt. 

Just nu sitter min mamma och läser igenom sina gamla John Carter-böcker, full av förväntan inför filmatiseringen som går upp på biograferna just nu.

Så här tuff är John Carter 2012:

John Carter är, vad jag har förstått, typ fantasy i rymden.* Science fiction utan science, liksom. Modiga män med muskler av stål och rymdprinsessor i stringbikini av metall. (Rätta mig om jag har fel, mamma.)

Typ så här:

(Är inte skådespelaren imponerande lik konceptmålningen?)

Själv läste jag Blixt Gordon när jag var yngre. Det fanns en del rymdprinsessor där också, vill jag minnas. Och av någon anledning en ond kineskejsare som hette Ming, som bodde på planeten Mongo (!)

Och jag tyckte att det var bra.

How about you? Vilka hundörade lik har du i garderoben?

*Jag har precis infört genreapartheid i mina bokhyllor, så blotta existensen av fantasy- och science fiction-mashups känns riktigt vidrig.

RAINBOWS END
av Vernor Vinge

Ibland är det bara så uppenbart att ens morföräldrar tillhör en annan generation.

En internetvägrande generation som betalar sina räkningar på banken. Som tycker att Våra värsta år är höjden av komedi och Christer Sjögren det bästa som hänt musiken. Som anser att ”zigenare” är ett av landets största problem — tillsammans med ordet ”typ” i betydelsen ”ungefär”.

Inte kan man klandra dem heller, för det är trots allt lätt att bli daterad. (Visste ni till exempel att våra hjärnor bli språkligt konservativa redan när vi passerar 30-strecket?)

Rainbows End ger en inblick i hur det skulle kunna kännas att vara 80-plussare på 2040-talet, och i det avseendet är det en excellent bok. Robert föddes under vårt 60-tal och är i processen att tillfriskna från Alzheimers. Likt många andra av världens numera pigga åldringar tvingas han återvända till skolbänken och omskolas för att bli användbar i arbetslivet igen. Under tiden bor han hos sin sons familj, inklusive den 13-åriga sondottern som förstås har koll på läget.

Rainbows End är namnet på ett ålderdomshem i boken. När Robert kort reflekterar över namnet avslöjar han en hel del om hur han känner, både inför sin nya ”chans” i livet och det ändå oundvikliga slutet:

He’d never been able to decide if that spelling was the work of an everyday illiterate or someone who really understood the place.

Vinge målar upp en mycket trovärdig framtid. Han skrev Rainbows End för bara sex år sedan, 2006, men sedan dess har vi helt klart kommit långt på vägen mot hans förutspådda teknikframsteg. Den smarta telefonen, till exempel, är ett jättesteg mot de virtuella världar Vinge beskriver. Samma sak gäller politiken. Det är inte utan viss nervositet man läser om en framtid då massförstörelsevapen är så lätta att införskaffa att  minsta ligistgrupp kan hota med dem — inte när man samtidigt kan följa turerna kring Iran och deras potentiella atomvapenprogram på nyheterna.

Styrkan med boken är helt klart Vinges förmåga att skildra en trovärdig framtid — såväl tekniskt och politiskt som personligt.

En stor svaghet med boken är att författaren tycks tappa bort huvudstoryn någonstans på vägen. För boken handlar (egentligen) inte först och främst om Robert, utan om en världsomspännande konspiration, tankekontroll och annat science fiction-gottigt. Allt det begravs i lager på lager av annat — poesi, biblioteksböcker, tonårig kärlek, virtuella världar, längtan, längtan, längtan.

Huvudstoryn återhämtar sig lite framåt slutet, men sedan måste Vinge ha ledsnat igen, för han överger det hela och ägnar resterande sidor åt att berätta hur det gick för Robert och hans familj i stället. Det känns, minst sagt, lite futtigt.

Nyss stod hela världen på spel. Nu är boken slut och — trumvirveeel — vi får veta vem sondottern kanske är kär i.

Antiklimax? Jawohl.

Rainbows End
Utgiven av Tor Books 2006
Betyg: 2/5

Så här börjar boken: The first bit of dumb luck came disguised as a public embarassment for the European Center of Defense Against Disease.

DEAD BRIGADE
av James Lovegrove

Dex Hammond är en föredetta soldat inom den brittiska armén. Efter en traumatisk upplevelse på fronten degraderades han till ett skrivbordsjobb, där han ägnat de senaste sex åren åt självhat. När han plötsligt får chansen att delta i ett hemligstämplat uppdrag tackar han förstås inte nej.

Han får snart veta att armén avser återanvända döda kroppar som soldater. Med hjälp av komplicerad teknologi får de liken att röra på sig, gå dit de vill, stå i givakt… Potentialen är stor för dem som soldater – de känner trots allt ingen smärta och de lyder blint. Nu är det upp till Hammond att träna dem.

Som ni kanske förstår är Dead Brigade en bok med skyhög rysfaktor. Varje sekund nere i bunkern med Hammond och hans radiostyrda lik är underbart plågsam. Hammond själv växlar mellan att vara professionell soldat och professionellt nervknippe. Vilka var de innan de dog? frågar han sig. Och hur vet jag säkert att de verkligen är helt döda?

Emellanåt känns dialogen lite väl uppstyltad, men det är också det enda jag har att klaga på. Som helhet är Dead Brigade en 150-sidig liten pärla som är precis så makaber som den borde vara.

 

Dead Brigade
Utgiven av Barrington Stoke 2007
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: A thin wind slid like a ghost between the mountain peaks. Sleet steeped down from a grey sky.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3