You are currently browsing the category archive for the ‘Serieromaner och sånt’ category.

THE LADYBIRD BOOK OF MINDFULNESSmindfulness
av Jason Hazeley & Joel Morris

Tycker du som jag, att självhjälpsböcker är ett jävla gissel?

Då kommer du att tycka om den här självhjälpsboken.

Ladybird vet nämligen att hjälpa den ironiska generationen genom livet. Inte med smeksamma ord, uppmuntrande tillrop och inspirerande citat att skriva på väggen. Utan genom att göra narr av alltihop.

I den här lilla boken om Mindfulness använder sig författarna av vackra illustrationer från Ladybirds eget arkiv av (seriösa) barnsagor – men sätter nya texter till dem för att på ett så drypande ironiskt sätt som möjligt leda dig fram till ett upplyst tillstånd av vaken mindfulness och inre själslig ro.

mindfulness2

Känner du hur lugnet lägrar sig?

Perfekt som presentbok till hen den där sarkastiska du vet, eller som personligt lyckopiller i bokhyllan.

lol

lala2

Om jag brydde mig skulle jag skriva nånting här om Ladybirds andra böcker i samma serie, men de verkade inte lika roliga så det skiter jag i.

The Ladybird Book of Mindfulness
Utgiven av Ladybird 2016
Betyg: 4/5 – rekommenderas

Annonser

HÄMNDS_H__mnd_516fb08b545b2
av Kalle Güettler & Viktor Engholm

De kallar oss ‘nya svenskar’,
men jag är 18 och fan inte ny.
Jag får ju redan rösta
och döda människor i krig.

Elias är född i Sverige, men hans mamma flydde från kriget.  Hon har aldrig berättat vad hon var med om, men det har satt djupa spår. En natt ligger Elias vaken när hans mamma pratar med sin man i andra rummet, och Elias får för första gången höra sin mamma berätta om övergreppen. Han fylls av hat.

När en man ur mammans förflutna flyttar in i samma stad kan Elias bara tänka på en sak. Hämnd.

Hämnd är en mörk berättelse som erbjuder läsaren mycket lite tröst — något som jag i vanlig ordning är mycket förtjust i. Lägg därtill att boken är en grafisk roman och författaren har mig i sin ficka, det förstår ni väl? Güettler skriver med en befriande rättframhet som samspelar fint med Engholms uttrycksfulla illustrationer i dova färger.

Hämnd

Det är inte en alltigenom mörk historia. Här finns ändå en del humor och gott om sympatiska karaktärer: den snälla styvpappan, lillasystern… till och med barnen till mammans förövare.  Men det gör bara mörkrets närvaro så mycket outhärdligare. Den tänkta målgruppen, ungdomar i högstadieåldern, mår nog bäst av att ha någon att diskutera boken med efteråt.

Vuxna också, förresten, för Hämnd är en berättelse som ligger kvar och skaver. Högaktuell, som allt som rör invandring, och med så många gråzoner att man blir alldeles matt av att tänka på det.

Brasklapp: Eftersom jag arbetar inom bokbranschen har jag här på bloggen haft den outtalade regeln att aldrig recensera något jag varit personligt involverad i. Den regeln är härmed bruten. Jag har arbetat med Hämnd sedan manusstadiet, och det är högst troligt att jag är partisk.

Hämnd
Utgiven av Argasso 2013
Betyg: 4/5

HUNDRA PROCENT FETTstromquist-liv-hundra-procent-fett
av Liv Strömquist

Förra året kärade jag ner mig totalt i Liv Strömquist när jag läste hennes seriealbum ”Prins Charles känsla” och ”Einsteins fru” — vilket politikhumoristiskt snille!

Därför var jag så klart tvungen att läsa hennes första album, Hundra procent fett. Det är feminism, anti-konsumtion och klassanalys, och ja, man känner igen sig. Gillar man nånting annat Strömquist har gjort så gillar man det här.

En del grejer känns lite återanvända. Det mesta som handlar om feminism till exempel finns i vidareutvecklad form i de två ovannämna albumen, så har man redan läst dem kan Hundra procent fett emellanåt kännas lite tunn — men det är ju ens eget fel eftersom man läser albumen i fel ordning, haha.

Har man läst Strömquist förut är det därför roligast när hon pratar om helt andra saker, som tredje världen, bananrepubliker och människohandel (saker jag nu önskar att hon ville skriva mer om).

Om du inte har läst några album av Strömquist föreslår jag att du gör det, pronto.

Hundra procent fett
Utgiven av Ordfront Galago 2012
Betyg: 3/5

HETERO I HÄGERSTENHetero i Hägersten_2
av Sofia Olsson

Hetero i Hägersten handlar om ett par mellan tjugofem och trettio som flyttar ihop. Och så går det som det går:

Den ena har aptaskigt morgonhumör och ett jäkla arbetarklasstäcke (!) medan den andra har världens ocreddigaste boksmak och flyttpackar jävligt konstigt (!!!). Och inte kan nån av dem backa med släp heller.

Kort sagt schysst igenkänningshumor för alla som någonsin varit sambo. Själv har jag varit sambo två gånger, och ungefär så här kändes det:

IMG_0774IMG_0775

 

 

 

 

 

 

Bild 1: När jag och killen flyttade ihop och jag insåg att han hade asful töntfantasy som han ville blanda ihop med min assnygga coolfantasy. Jag menar, kom igen?
Bild 2: I’m looking at you, Jenny!

Hetero i Hägersten har nyligen fått en uppföljare, Det bästa barnet, där det lilla serieparet vill få barn. De är så himla söta båda två, man vill bara krama om dem, och jag lider redan med dem eftersom jag vet att det där med barnet inte blev så lätt som de trodde. Jag tänker aldrig, aldrig, aldrig läsa den, för barnlöshet är en stor, oresonlig skräck för mig och jag kommer bara att bli ledsen och gråta ;__;

 

olsson3_437708v530x800

 

 

 

 

 

 

 

 

Hetero i Hägersten
Utgiven av Galago 2012
Betyg: 4/5

ALENA
av Kim W. Andersson

Alena går på en snobbig internatskola och hennes liv är ett helvete. Hon är där på nåder — inte rik som de andra — och det tar tjejerna i lacrosselaget alla chanser att påminna henne om. Alenas enda tröst går att finna i kompisen Josefin, som stöttar henne när livet blir för svårt. Fast egentligen har Josefin varit död i ett år… och hon börjar bli jävligt förbannad över att Alena inte försvarar sig själv.

Alena är en grymt snyggt tecknad serieroman av samma författare som till Love Hurts. Det är en ren fröjd att bläddra bland bilderna, som varken värjer sig för nakenhet eller blod och inälvor.

Handlingen kan jag däremot tycka är väl tunn och klichétyngd — den elaka lacrossebruden Filippa känns som en parodi på sig själv, och den-väldigt-random-snälla-killen-som-blir-polare-med-den-missanpassade-tjejen känns också övergjord. (Diskussionsfråga: Varför belönas missanpassade tjejer i böckernas värld alltid med en enda, jättefin killkompis som står vid deras sida i vått och torrt? Och var befann sig mitt tonårsjag när de delades ut?)

I grund och botten gillar jag idén, men det känns som om berättelsen bara svischar förbi. Den hade tjänat mycket på att vara längre och mer psykologiskt djupgående.

Alena
Utgiven av Kolik förlag 2012
Betyg: 3/5

Någon annan än jag som missat att Prins Charles känsla går som teater? Trevlig överraskning på SVT2 efter en lång lördag på bokmässan!

20120929-211517.jpg

Sugen på en kort, japansk skräckis i e-serieformat?

Här är Bongcheon-Dong Ghost.

(Det är bara att scrolla ner en bit så kommer du till den.)

ZELDA 2: KAMPEN FORTSÄTTER
av Lina Neidestam

Jag har aldrig tyckt om Zelda.

Första gången jag stötte på henne var i tidningen Nemi. Bredvid slanka, coola Nemi var Zelda ett äckligt litet troll. Själv var jag tonåring och hade någon slags önskan om att alla feminister (nej, ALLA som öppet stod för åsikter jag gillade) skulle vara skitsnygga, välartikulerade övermänniskor som på rutin krossade meningsmotståndarnas alla argument och fick dem att framstå som patetiska losers.

Men Zelda är raka motsatsen till allt det där. När hon blir arg så tänder hon på alla cylindrar och börjar skrika osammanhängande om patriarkatet. Hon har dåligt självförtroende, dubbelmoral och — gud förbjude! — hår på benen. Hon var den patetiska losern i sin egen tidning och mitt tonårsjag tyckte att det var skitjobbigt att förhålla sig till.

Men ni fattar ju vart jag vill komma: Mitt vuxenjag började misstänka att jag faktiskt skulle kunna gilla Zelda nu för tiden.

En snabb inhandling av Neidestams nysläppta Zelda 2 och jag har svaret svart och färglagt på vitt: Zelda har gått från äckligt troll till pricksäker igenkänningskomik. Jag inte bara gillar, jag älskar!

Älskar samma saker jag hatade som tonåring.

Hon är så befriande besvärlig. Högljud och skrävlande tar Zelda (nästan) alltid kampen och beter sig precis som jag själv skulle göra om jag utan filter sa allt jag tyckte och tänkte. Asjobbig, verkligen, men också underhållande på ett väldigt mänskligt sätt. Humorn (och allvaret) bygger ofta på kontrasten mellan ideal och individ och Neidestam lyckas verkligen sätta fingret på hur det kan vara att växa upp som ung ”upplyst” kvinna idag.

Det är fint, är det, och jag är glad att jag gav Zelda en ny chans. Hon förtjänar det. Om sanningen ska fram så bor det nog ett äckligt litet troll i mig också.

Zelda 2: Kampen fortsätter
Utgiven av Kartago 2012
Betyg: 5/5

CTHULHU TALES #1
av Mark Waid, Keith Giffen, Steve Niles m.fl.

Det finns inga tvivel om att H.P. Lovecrafts Cthulhu-mytos lever vidare.

Vill man finns det gott om nyskrivna Cthulhu-böcker att läsa, nyutgivna Cthulhu-rollspel att spela och — enligt IMDB — i alla fall åtta nyproducerade Cthulhu-filmer från 00-talet. Och eftersom detta är den bästa av alla tänkbara världar kan du förstås avnjuta dessa saker i sällskap av din alldeles egna smaragdgröna mjukis-Cthulhu.

Cthulhu Tales #1 är en i mängden produkter (närmare bestämt det första av tretton album i samma serie) och visar sig vara något så snitsigt som en grafisk novellsamling. Olika serieförfattare och illustratörer har samlats runt temat ”Cthulhu” och bidragit med var sin miniserie.

Mini var ordet. Arton sådana ”noveller” har de lyckats klämma in på albumets 130 sidor. Den kortaste upptar bara en sida, men de allra flesta är på åtta sidor och ingen är längre än så. Bortsett från det gemensamma temat skiljer sig novellerna mycket från varandra, såväl berättarmässigt som bildestetiskt. Det blir skräck, galenskap, humor och lite tonårsångest — mörkt och mystiskt, spralligt färgglatt och manga-Cthulhu.

Kort sagt är det jäkligt schizo, vilket jag kan tycka känns passande, och jag skulle tro att det finns något här för alla smaker.

Som helhet gör albumet inget större intryck. Några av novellerna lyckas glimra till, men de flesta hade tjänat på att få breda ut sig lite mer, vara lite längre. Dock är Cthulhu Tales #1 en kul idé och ett klart godkänt förstaförsök.

Cthulhu Tales #1
Utgiven av Boom! Studios 2008
Betyg: 2/5

28 DAYS LATER: THE AFTERMATH
av Steve Niles

Jag tyckte att  filmen 28 dagar senare var alldeles lysande, men när den tar sin början… ja, då har ju tjugoåtta dagar redan gått. Rage-smittan är spridd vida och Londons gator ekar redan kusligt tomma. Hur såg det ut under de där första veckorna? Aftermath är ett seriealbum med den uttalade ambitionen att besvara den frågan, och dessutom fylla igen hålet mellan 28 dagar… och 28 veckor senare.

Det känns ju som ett koncept som är svårt att misslyckas med, eller hur?

Albumet har fyra delar: Development, Outbreak, Decimation och Quarantine. De två första kapitlen utspelar sig innan 28 dagar… och de andra två efter. Delarna tycks till en början fristående från varandra — ett intryck som förstärks av att det är olika tecknare för varje del — men allt knyts samman i slutet.

Första kapitlet handlar om forskarna som utvecklade viruset. Det är stabilt berättat och fyller i en del luckor, men bjuder inte direkt på några överraskningar. Efter det kommer däremot Outbreak-kapitlet, som var det jag såg fram mest emot. Det ska nämligen utspela sig mellan dag 1 och 14 — med andra ord under den där spridningsperioden som de flesta ”zombie”-skildringar tycks hoppa över. Det kan ju bli hur intressant som helst!

Eller inte. Faktum är att det är rena rama påhittet att kapitlet utspelar sig under två veckors tid. Det som händer är att vi under Dag #1 får träffa en familj… som blir rädda och gömmer sig i ett hus tills de ”Days later” kryper fram ur sitt gömställe. Småtrist berättat och med karaktärer som för tankarna till sopiga USA-stereotyper (kan det bero på att både författaren och illustratörerna är amerikaner?)

Det blir inte bättre.

En sida in i andra halvan av albumet är jag ohjälpligt less på det. Det är helt enkelt tråkigt. För att inte tala om djupt oengagerande. Och till slut irriterande, eftersom det borde ha varit så mycket bättre. Nej, gör er själva en tjänst och slösa ingen tid på det.

28 Days Later: The Aftermath
Utgiven av Fox Atom Comics 2007
Betyg: 1/5

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3