You are currently browsing the category archive for the ‘Skräck & thriller’ category.

HÖGLANDETH-glandet
av Steinar Bragi

Men hoppsan, titta vad jag hittade: En färdigskriven recension från 2014,  som bara legat och väntat på att få bli publicerad! Och jo, nog minns jag än hur jag njöt av stämningen i HÖGLANDET

(så pass att jag knappt höll på att komma hem från bibblan, faktiskt.)

Titelns isländska högland är en stor ödemark i mitten av landet, klassad som Europas största sandöken. Höglandets avskildhet och karga ogästvänlighet blir en passande inramning till Bragis roman, där han blandar klassiska skräckelement och folktro med efterdyningarna av den isländska finanskrisen 2008.

Fyra stadsbor och en hund är på bilutflykt ute på höglandet. Med sig har de skumpa och hummer, knark och en god portion högmod, men allt slutar snopet med att de kör vilse i dimman och krockar med ett hus. Det gamla paret som äger huset låter dem stanna över natten och sen vet vi ju alla hur det går: Utför.

Det är något fel med gamlingarna. De smyger runt och låser dörrar, har målat hela huset svart och spikat för alla fönster, och de verkar rädda för något där ute i mörkret. När stadsborna försöker ta sig därifrån misslyckas de, gång på gång. Situationen blir alltmer mardrömslik. Hunden försvinner, någon skadar sig och slitningar uppstår i gruppen. En sista lösning kvarstår: De får ta sig hem till fots över höglandet.

En av de stora behållningarna med HÖGLANDET är personporträtten. Stadsborna, Hrafn, Vigdís, Egill och Anna, ges var och en gott om eget utrymme att visa vilka de är. Ingen är överdrivet sympatisk. Den isländska finanskrisen är ett faktum och samtliga har påverkats starkt av den. De två männen finner sig panikartat i slutet av sina nyligen påbörjade karriärer; den ekonomiska bubbla de bidragit till har spruckit. Flickvännerna är ännu omedvetna om att den livsstil de är vana vid är hotad. Vigdís och Anna, kanske mer än de båda männen, tillåts vara mångfacetterade karaktärer på riktigt.

Och höglandet är ständigt närvarande, som en ödslig femte huvudperson. Minst sympatisk av dem alla.

Osäkert vad som är verkligt och overkligt. Händelserna kan tolkas både bildligt och bokstavligt. Jag skulle INTE rekommendera den här boken till personer som ogillar öppna slut och böcker som får en att tänka ”men… vad var det egentligen som hände?” Men till alla andra — JA.

Hálendið (2011)
Höglandet
Översättning: Inge Knutsson
Utgiven av Natur & Kultur 2014
Betyg: 4/5 – rekommenderas

Så börjar boken: Hela naturen var stilla.

EN MAN AV STIL OCH SMAKen man av stil och smak
av Anders Fager

Tillbaka till Fagers Stockholm, där mystiska kulter och uråldriga gudar huserar och varje yta gömmer ett stort, krälande kaos.

Berättelsen tar vid där ”Jag såg henne idag i receptionen” slutade, som en direkt uppföljare. Cornelia Karlsson är försvunnen och hennes expojkvän CeO Molin (han med de bästa festerna) är ute på djupt vatten, då hans systematiska stölder och vidareförsäljning av värdefulla, ockulta böcker har börjat väcka fel sorts uppmärksamhet, både på hans arbetsplats Kungliga Biblioteket och bland Sveriges arkana sällskap.

Det bjuds på en hel del historia kring de svenska kulterna och många vid det här laget bekanta namn dyker upp igen: Fredman, Strindberg, Donatien, Bertholtz… Bokens huvudsakliga jobb tycks vara att fylla ut konturerna i Fagers arkana värld, och för den som redan är såld på den är det givetvis roligt att få fördjupa sig ytterligare. Första kapitlet, om tre lajv-arrangörer som ska kolla in en källarlokal de hyrt under Gamla Stan, är ett perfekt exempel på hur kompetent Fager kan vara som författare, när han ord för ord väver fram mythos och mörkerrädsla ur ett samtida Sverige.

Lika förtjust som i hans tidigare verk blir jag däremot aldrig riktigt. Mycket tror jag beror på att ”En man av stil…” är mer linjär än Fagers tidigare böcker — mer fokuserad i sitt berättande och mindre benägen att sticka iväg på knepiga sidospår. Jag råkar gilla Fagers knepiga sidospår. Alla de mörka, oväntade hörn och återvändsgränder han skriver in en i, där obehaget blir levande. De saknas här.

Nu verkar det ju som om den här bokserien blir åtminstone en trilogi, så det må vara hänt att just det här är något av en mellanbok — Fager håller hög klass ändå. Jag misstänker dessutom att det är hög tid att ge ”Svenska kulter” en ordentlig omläsning efter den här boken, när man nu som läsare har tillgång till så mycket mer bakgrundsinfo som kan hjälpa en att se nya sidor av de gamla novellerna.

Tack Wahlström & Widstrand för rec-ex!

PS: Wow, en hel Anders Fager-recension utan en enda referens till Lovecraft! …Tills nu då.

En man av stil och smak
Utgiven av Wahlström & Widstrand 2014
Betyg: 4/5

Så börjar boken: Det hänger snöflingor i luften.

EVIG NATTevig natt
Michelle Paver

Året är 1937 och Jack Miller lever ett eländigt liv i London. Intellektuell men utfattig sliter han hund på en fabrik, år ut och år in, bara för att ha råd att bo kvar så att han kan fortsätta slita. 28 år och hans liv tycks redan vara över.

Ändå tvekar han först, när han får erbjudandet att följa med som medhjälpare vid en polarexpedition till Gruhuken, Spetsbergen. Kylan är livsfarlig, natten fyra månader lång och de andra expeditionsmedlemmarna är sådana där olidliga överklasstyper.

Men med följer han ändå till slut, gubevars

”Evig natt” är en bok som till en början levererar precis allt jag vill ha. Jag älskar misären i London, den här känslan av hopplös, klibbig, kvävande vardag, och allt som har med klassfrågor att göra. Sedan bär det av norrut, och här gör Paver ett fantastiskt jobb med att bygga upp stämningen: hon beskriver overkliga ismiljöer, Jacks motvilja inför deras slädhundar, tystlåtna norrmän som säger ja på en inandning ”på det där skandinaviska sättet”… Och över allt vilar en obestämd känsla av att allt kommer att gå åt helvete. Älskar’t.

Det [Gruhuken] är tusentals mil från Tootings försök att uppehålla ett sken av välstånd trots fattigdomen; långt från oron över om kragen kunde duga ytterligare en dag. Min stackars mor levde för det där. Jag minns hur hon ”fixade trappan” utanför vårt hus i Bexhill. Hon hade en flicka till hjälp med grovsysslorna, men trapporna var hennes eget område. Hon målade trappan till ytterdörren vit, den vid grinden grå. När jag tänker på det nu är det hjärtslitande. Att slösa bort sin tid med att måla stenar.

När expeditionen väl infunnit sig på Gruhuken känns det som om en mer traditionell spökhistoria tar vid, och den engagerade mig inte på samma sätt — gissningsvis för att jag helt enkelt aldrig blev skrämd. (Spökhistorier har ju en viss tendens att stå och falla med sin förmåga att skrämmas…) Men vare sig man tycker att boken är läskig eller inte är det fortfarande trevlig läsning som ger mersmak, mycket tack vare den unika inramning Arktis skänker.

Så, vad är då sensmoralen i en sån här berättelse? Såvitt jag kan förstå, nånting i den här stilen:

♥ Stanna inte kvar där du vantrivs och måla stenar
— ta istället chansen att bege dig ut på äventyr,
så kanske du får dö en fruktansvärd död. 

Dark Matter (2010)
Evig natt: en arktisk spökromann
Översättning: Birgitta Gahrton
Utgiven av Månpocket (via Semic förlag) 2012
Betyg: 3/5

Så börjar boken: Det går inte, jag reser inte.

AMATKA115638
av Karin Tidbeck

Men herregud, varför var det ingen som SA till mig att den här boken är ett rent och skärt jävla mästerverk? Lite så känner jag.

Amatka har ett på många sätt typiskt dystopiupplägg. Staten är hård och kontrollfreaking, och huvudpersonen får vi lära känna via hennes arbete. Det är omöjligt att inte koppla ihop boken med närbesläktade föregångare som Kallocain och 1984, för de har många likheter, men givetvis är det olikheterna, det unika, som gör Amatka till så underbar läsning.

En av skillnaderna går att ana sig till redan på omslaget, för vad ser vi där? Jo, kvinnor och män. Kvinnor OCH män, hörde ni det!?!?!? Och de utför samma arbete. Ja, de kanske till och med har något gemensamt — vem vet!

Ovanstående är alltså något jag tycker mig sakna inom dystopigenren, och speciellt när det gäller den här typen av lite gråare vardagsdystopi, där man inte bara kan slänga in en brud med samurajsvärd och hoppas att det löser allt. Amatka är lite mer medveten än så, skulle man kunna konstatera.

Det finns framförallt två grejer jag tycker extra bra om i boken:

  1. Problematiserandet kring sexualitet, barnafödande etc. När till och med Boye väljer att ge sin huvudroll till en vit heteroman kan man lätt känna sig lite ledsen. Vilken tur då att Karin nr 2, Tidbeck, finns. Hon får det att verka så självklart att dystopi inte nödvändigtvis måste vara synonymt med heteronorm och strikt monogami.
  2. Spänningen. Allvarligt talat, när läste du senast en vardagsdystopi som var spännande? Som Amatka utvecklar sig blir den snart inte bara spännande, utan rent av obehaglig på ett… obestämbart sätt.

(3. Och märkandet, märkandet, märkandet — jag är fånigt förtjust i märkandet.)

Jag tänker inte påstå att jag förstod boken helt och hållet, för ärligt talat känner jag mig fortfarande lite som ett frågetecken över vad som egentligen hände. Allt jag vet är att jag gladde mig något enormt över att få läsa den, och att jag redan är lite sugen på omläsning och omtolkning.

Obs: Kul recension av boken för den som redan läst.

Amatka
Utgiven av Mix förlag 2012
Betyg: 5/5

Så börjar boken: Brilars Vanja Essre Två, informationsassistent för Hygienspecialisterna i Essre, steg ensam på autotåget till Amatka.

JAG SÅG HENNE IDAG I RECEPTIONENhämta (1)
av Anders Fager

Denna Fagers debutroman läste jag vid poolen i ett soligt Turkiet i sommar. Kanske inte den mest passande inramningen för en skräckroman, men så mycket mer cred till författaren då som ändå lyckades infektera semesterron med en vag känsla av obehag.

Handlingen kretsar kring Cornelia, dotter till en känd schlagersångerska som tar livet av sig. Det är när mamman dör som Cornelia, sedan tidigare ett udda barn, börjar höra honom. Den viskande mannen. Han kommer när hon är ensam. Han viskar att hon är hans drottning, att hon är utvald. Att hon ska öppna portarna.

Cornelia är rädd för den viskande mannen och för att hålla honom borta utvecklar hon i tidiga tonåren en livsstil av frenetisk aktivitet. Hon festar, knarkar och ”syntdansar” sig igenom ett fantastiskt fint beskrivet 90-tal. Tempot är högt, meningarna korta och staccatoartade och sammanhangen lämnas ofta åt läsaren att själv knåpa ihop. Personligen älskar jag det, men har förstått att just de här sakerna också hör till de vanligaste invändningarna mot boken.

Att Fager har en tydlig förankring i Lovecraft går inte att missa — båda beskriver en ondska som är tidlös, ogreppbar och vansinnesframkallande — men jag får erkänna att jag faktiskt tycker bättre om Fager, om det nu är okej. Kanske mycket för att han är en modern författare med fräschare referensramar och, ärligt nu, mer dramaturgisk variation, men också på så många andra plan (det skadar till exempel inte att han är svensk). Krasst sagt levererar Fager allt det där jag så gärna vill hitta hos Lovecraft, och det är hög tid att varenda skräckfantast i landet läser honom.

Jag såg henne idag i receptionen
Utgiven av Wahlström & Wikstrand 2012
Betyg: 5/5

Så börjar boken: ”Gå ut och lek en stund.” Cornelia Karlsson  låtsas inte höra. ”Det är så vackert väder ute.” Mamma ler på sitt lite stela sätt. Det hon använder när hon är ledsen. Det utan ögon.

Vill köpa Saeculum.

Borde rent logiskt köpa den på originalspråk.

Men allså…

Svenska Opals logo, visst är den grymt mycket snyggare än Loewes?

Saeculum Opal

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

HELLO KITTY MÅSTE DÖ9173518239
av Angela S. Choi

Det här visste jag om Hello Kitty måste dö innan jag började läsa boken:
Fiona är en kinesamerikan som inte trivs med de förväntningar hon har på sig som asiatisk kvinna. Helst ska hon bara vara söt, kunna laga mat och hålla käften — lite som Hello Kitty, den där fuljävla katten utan mun — så känner hon. En humoristisk men ändå allvarlig uppgörelse med det kulturella arvet. Jag tyckte att det lät som en lättsam mellanbok att ha på lut.

Det här hade konstigt nog INGEN berättat för mig om Hello Kitty måste dö:
Vad boken faktiskt handlar om. Hallå, det här är ju typ American Psycho, the fun edition! Fiona sliter 90 timmar i veckan på en advokatfirma och har en ohälsosam fascination för seriemördare. Hon är djupt passivt aggressiv, vilket bland annat visar sig när hon måste jobba på familjens kemtvätt på fritiden och roar sig med att krascha förhållanden genom att smeta läppstift på äkta mäns skjortkragar. När hon stöter ihop med sin barndomskompis Sean (som hon senast såg när han hamnade på ungdomsanstalt efter att ha tänt eld på en tjejs hår i plugget) börjar saker och ting gå snett… eller rätt?

Resultatet blir lite som om Caitlin Moran fått skriva en egen American Psycho, och det fattar ni väl hur stört det skulle bli? Jag älskar’t! Allt från psykopat-vibbarna till de knäppa dejterna Fionas pappa tvingar iväg henne på. Den är precis lika lättsam att läsa som jag trodde, men långt mer mångbottnad. Störd och störtskön på samma gång, precis som Fiona. En ny favorit.

Nån som har tips på bra dokumentärer eller böcker om seriemördare, förresten? (Gärna Jeffrey Dahmer.) Känner mig lite inspirerad nu, liksom.

Hello Kitty Must Die (2010)
Hello Kitty måste dö
Översättning: Lina Erkelius
Utgiven av Ponto Pocket, Damm förlag 2012
Betyg: 5/5

Så här börjar boken: Alltihop började med att jag upptäckte att jag saknade mödomshinna.

DIE THERAPIEdie therapie sonderausgabe
av Sebastian Fitzek

Jag hittade Die Therapie på en bokbytarhylla på hotellet under semestern och bestämde mig för att ge Fitzek en ny chans, trots mitt svala intresse för hans enda svensköversatta bok, Psykbrytaren. Han är trots allt stor i Tyskland, så lite bra borde han väl vara?

Och ja, faktum är att jag gillade Die Therapie betydligt bättre; jag till och med tyckte att den var lysande. En riktigt spännande psykologisk thriller som fick mitt hjärta att klappa fortare både vid poolkanten och i poolen. Jag njöt verkligen av att läsa den, it kept me guessing så att säga — hur jag än försökte lista ut hur allting hängde ihop kunde jag omöjligt göra det!

Men.

Sen gjorde Fitzek mig besviken. Igen. På exakt samma sätt som i Psykbrytaren: Han låter slutet paja resten av berättelsen. Och då menar jag att han verkligen totalpajar den, att han kraschar boken så långt åt helvete att ingen räddning finns. Alla röda trådar tjorvas ihop i en och samma skitförklaring och det visar sig att ingenting som hände i boken har spelat någon som helst roll, någonsin. (Spoiler i vittext: Allt är en satans DRÖM!)

Vafan, Fitzek — igen? På riktigt?

Våga vägra författare som inte kan skriva vettiga slut. Om ni vill veta vad boken handlar om så står det på internet. I’m so outta here.

Die Therapie
Utgiven av Knaur Taschenbuch 2010
Betyg: 3/5

Så börjar boken: Als die halbe Stunde verstrichen war, wusste er, dass er seine Tochter nie Wiedersehen würde.

INTERVIEW WITH THE VAMPIREinterview-with-the-vampire
av Anne Rice

Ni som är begåvade med mycket god syn och en fin ihågkomst av den här boken, ni kände möjligtvis igen den som den bok jag läste i poolen på semestern. Till er vill jag bara säga: oroa er inte. Allting löste sig. Biblioteket fick betalt och jag fick som tröst behålla den vattenskadade boken, som fick första hjälpen och en plats i bokhyllan bredvid en zombiebok och en science fiction. Senast jag frågade mådde den bra.

Vilket för övrigt är mer än man kan säga om bokens huvudperson: Louis mår aldrig bra. Som människa är han stenrik, äger ett stort plantage och en massa slavar under sent 1700-tal i New Orleans. Men efter sin brors död vill han själv bara dö. Vampyren Lestat hörsammar hans önskan och dödar honom alltså, men ger Louis livet åter som vampyr. Louis hamnar genast i en existentiell kris — vad innebär det att vara vampyr och leva för evigt?

Lestat, som är simpel till sinnes och lever för stunden, har inga svar. Han försöker lära Louis att njuta som han gör. Gå på teater, samla konst, döda människor. Men inget Lestat har att erbjuda duger. Till sist lurar han Louis att göra en ny vampyr: den lilla femåriga flickan Claudia, som ska bli deras dotter för evigt och äntligen ge Louis en mening i icke-livet.

Interview with the Vampire är en mörk och dekadent bok, full av tveksam moral, homoerotik och ond bråd död. En vampyrklassiker, och med god anledning så. Ingen sten lämnas ovänd, ingen tanke otänkt. En bok att läsa om man på något vis är intresserad av psykologin bakom en vampyr, och vill få förklaringen serverad i en mörk, historisk inramning.

Interview with the Vampire
Utgiven av Sphere 1981
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: ”I see…” said the vampire thoughtfully, and slowly he walked across the room towards the window.

SVULTENsvulten
av Hannele Mikaela Taivassalo

Jorunn Larsdotter levde i slutet av 1700-talet. Sedan blev hon förrådd. Nu är hon Jorunn Själfhämnd, ett blodtörstigt rovdjur som för ett kringflackande liv i Europas huvudstäder.

I bokens början har hon precis återvänt till Helsingfors för fortsätta den hämnd hon ägnat sig åt i generationer, den enda röda tråd som finns kvar i hennes liv.

Svulten är en bok helt utifrån vampyrens perspektiv. En äkta, klassiskt gotisk vampyr komplett med kista och allt. Taivassalo beskriver närgånget hur vampyren rör sig ute bland människorna — kropparnas olika dofter, förstärkta av det skrapa luktsinnet, tunn hud, bultande hjärtan, avdunstande värme. Det är en mycket fysisk bok, nästan kväljande så. Jorunns omänsklighet får det stundtals att krypa i mig (hon ser mig väl inte?) och sättet hon ser på människor gör mig både illa till mods och lite upphetsad.

Det är en speciell bok med ett speciellt språk som man antingen älskar eller hatar. Som vampyrporträtt träffar det mitt i prick; Jorunn är storslagen och tragisk på samma gång. Så ensam och stark i sitt eviga liv. Författaren gör dessutom ett lysande arbete med miljöerna. Vilnius, Västberlin, Sankt Petersburg, Stockholm, Köpenhamn — Norra Europa är som gjort för skräck och gotik.

Sedan jag slutade köpa (och började låna) böcker förra hösten är Svulten den enda bok jag faktiskt känt något behov av att inhandla. Tackar In another library för ett lysande boktips!

Svulten
Utgiven av Schildts & Söderströms 2013
Betyg: 5/5

Så börjar boken: Det jag berättar nu kommer du att glömma.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3