You are currently browsing the category archive for the ‘Tyskt’ category.

hornDen här fantasyromanen utspelar sig faktiskt helt och hållet på ett värdshus. Det blir snöstorm och alla där inne – krigaren Havard, magikern Leandra, värdshusvärden och hans tre döttrar, ett ruffigt banditgäng och många andra – blir insnöade. Tillsammans med en varulv.

Första delen av boken är som en slutna rummet-deckare i fantasymiljö. Ingen vet vem varulven är men folk fortsätter att dö. Det är välskrivet och spännande och tekniskt sett hade det kunnat vara hela boken, jag hade inte klagat!

Nu har författaren däremot större visioner än så och andra halvan av boken antar ett mer klassiskt episkt fantasystuk där världen breddas utanför värdshusets väggar – lite historia, lite politik, lite kartor, lite om hur magin fungerar – för att förbereda läsaren inför del två i serien, som förstås inte kan utspela sig på värdshuset den också. Det mesta är tekniskt sett intressant, men allting presenteras genom vad de läser och pratar om samtidigt som de fortfarande sitter fast inne på värdshuset och borde oroa sig över annat, så historielektionerna kan kännas lite påtvingade.

Överlag gillade jag boken som fristående verk men jag vet inte om jag vill fortsätta med serien eftersom den aldrig höjde sig över normalbra. Framförallt de båda huvudpersonerna, Havard och Leandra, känns ganska platta och klichéartade – den kompetente manliga krigaren och den vackra unga oerfarna magikern som också råkar vara halvalv liksom, tillåt mig himla med ögonen. Författaren uppehåller sig också något för mycket vid de kvinnliga karaktärernas läppar och bröst och kurviga figurer för min smak. Man får känslan av att boken är äldre än den är.

Das Erste Horn
Utgiven av Piper Verlag 2011
Serie: Del 1 av 6 i ”Das Geheimnis von Askir”
Betyg: 2/5 – nja

Så börjar boken: Ich war schon häufiger im Gasthof Zum Hammerkopf gewesen, und so besaß ich das Privileg, einen einzelnen Tisch in der Nähe der Theke mein Eigen nennen zu dürfen.

Annonser

Jag har hittat en ny favoritblogg!

http://topp3n.blogspot.se/

Namnlös

Hur kommer det sig att varje gång jag hittar en ny favoritblogg, så har den inte blivit uppdaterad sen början av 2013? Varje gång.

PLÖTZLICH SHAKESPEAREplötzlich
av David Safier

Plötzlich Shakespeare är en liten lättviktare till bok, kanske bäst lämpad för solstolen eller sjuksängen. Passar för alla som gillar chick lit… med en twist!

Rosa är över 30 och allmänt missnöjd med sitt liv. Hon är lågstadielärare men gillar inte barn, hennes expojkvän tillika livs kärlek ska gifta sig och bjöd precis in henne till bröllopet och hennes bögkompis Holgi har inte ens vett att vara sådär snygg och glamouröst Hollywood-bögig som han borde vara, utan ser ut som en tysk jäkla hobbit!

Det är nu twisten kommer. Rosa råkar liksom bli tillbakaskickad i tiden… och hamnar i William Shakespeares kropp! Shakespeare själv är inte alls glad över den här händelseutvecklingen och de båda grälar fram och tillbaka inne i Shakespeares huvud, innan de till slut bestämmer sig för att samarbeta för att skicka tillbaka Rosa till hennes egen kropp och tid. Men twist #2: Rosa kan inte återvända förrän hon funnit Den Sanna Kärleken™.

Som sagt, det här är en lättviktare. Småmysig, smårolig, med en ganska uppenbar men ändå fin sensmoral — och fullständigt historiskt inkorrekt, ifall någon undrade.

Plötzlich Shakespeare
Utgiven av Rowohlt Taschenbuch Verlag
Betyg: 3/5

Så börjar boken: Au Mann, ich war ja so etwas von einem Frauenklischee!

BERLIN REQUIEMBerlin Requiem von Peter Huth
av Peter Huth

En tysk zombieroman som utspelar sig i Berlin och som samtidigt tacklar ämnet främlingsfientlighet — kann es etwas anderes ausser toll sein!?

Hm, jo, det kunde den visst. ”Berlin Requiem” visade sig tyvärr vara en rejäl besvikelse. Jag förväntade mig blodig, episk apokalyps, men istället har berlinarna redan hunnit isolera zombiesmittan innan boken ens börjat och upplägget känns mer som det i en kriminalroman, där diverse reportrar åker runt och ställer kritiska frågor till män i maktposition — gäsp.

Det finns onekligen någon form av god grundidé här. Att tyskarna tvingas bygga en hög mur rakt igenom Berlin är förstås komiskt i sig, och när medierna börjar rapportera att det bara är invandrare som drabbas av zombieviruset är det lätt att tro att det här är en Bok Med Ett Budskap™.

Och det kanske det är också, men i så fall tappade både jag och författaren bort poängen någonstans på vägen. Huth förirrar sig bort i oinspirerade sidospår — som den där kärlekstriangeln som inte tillför någonting alls och vem tror han att han är egentligen, en ungdomsboksförfattare? — och en av karaktärerna (den enda kvinnan, givetvis) är så otroligt enerverande irrationell hela hela tiden att jag fick ge upp mina försök att förstå mig på henne.

Guldstjärna i kanten för gott försök?

Berlin Requiem
Utgiven av Heyne Verlag 2014
Betyg: 1/5

Så börjar boken: Das Wasser war schwarz vor lauter Ölschlieren.

DER LETZTE KRIEGERder-letzte-krieger
av David Falk

Människans tid är förbi. Ett enda stort, ödesdigert krig har jämnat mänskligheten med marken och Athanor står ensam kvar, den sista levande människan i en värld fylld av alver, dvärgar och orcher. Så vad gör han nu?

Ingenting överdrivet intressant, faktiskt. ”Der letzte Krieger” försöker ge intryck av att vara en mörk och rå bok — baksidetexten hyllar författaren som en tysk Abercrombie — men i själva verket är det en rätt standardmässig fantasyberättelse, där det krigas en hel del och alverna bor i skogen.

Nu är jag lite orättvis, för det är inget fel på boken. Det är en stabilt berättad episk fantasy. Världen är genomtänkt och ett och annat unikt inslag gör det hela lite mer intressant (troll och harpyor spelar oväntat och roligt nog stora roller), vilket gör boken till helt okej underhållning för stunden, om än utan djup.

Det jag hade hoppats på, förresten, var en fantasyvärld där mänskligheten inte utrotats i något stort krig, utan där den istället, långsamt men obevekligt, blivit utkonkurrerad av de andra intelligenta raserna. För allvarligt talat nu, med tanke på hur många humanoida raser fantasyvärldarna vanligtvis brukar krylla av, varför har jag ännu inte läst en enda bok på det temat? (Finns den boken redan? Var hittar jag den?)

Der letzte Krieger
Utgiven av Piper Verlag 2013
Betyg: 2/5

Så börjar boken: Der Schrei des Gefangenen hallte durch die Nacht.

HAUPTSACHE NICHTS MIT MENSCHENhämta
av Paul Bokowski

Det här är en humoristisk liten novellsamling av tyska författaren och homosexprofilen Paul Bokowski, där han berättar om knäppa grejer han råkat ut för.

Bokowski bor i förorten bland turkar och Westfalenbor. En gång råkade han av misstag hamna på personalfest på IKEA fast han inte var anställd, en annan gång gick han på ett schlager-nakenparty (för, öh, det är en grej) som plötsligt fick besök av ett gammalt par som ville fråga om vägen, och så var det den där gången när hans mamma gjorde något alldeles oförlåtligt chockerande…

En mysrolig samling med en emellanåt fräck ton — 10/10 would read again.

Hauptsache nichts mit Menschen: Geschichten
Utgiven av Satyr Verlag
Betyg: 4/5

Så börjar boken: Etwas Schreckliches ist passiert. Nie hätte ich gedacht, dass es wirklich so weit kommen könnte, aber es ist. Plötzlich, unerwartet und ohne jede Vorwarnung: Meine Mutter hat mich gegoogelt.

BLITZblitz
av Alexey Pehov

Det här inlägget är 1/4 recension och 3/4 diskussion med öppen fråga till alla bokbloggare. Inlägget är spoilerfritt, så den som är intresserad av serien som recenseras kan tryggt läsa vidare. Boken i fråga är Blitz, andra delen i serien som började med Wind.

Jag följer många tyska bokbloggar. Dels för att få tips om tyska böcker förstås, men också för att det är roligt att se vilka böcker de läser som vi svenskar missar. För så är det ju; bokbloggare tipsar varandra. Den här serien, Die Chroniken von Hara, är ett typexempel på det, för den är verkligen superstor bland tyska fantasyfans just nu — alla läser den och serien kammar hem högvis med fyror och femmor i betyg. Samtidigt som vi svenskar väl inte ens hört talas om Pehov. (Jodå, han finns översatt till engelska så det finns inget som hindrar oss.)

Nu var Wind knappast den mest inspirerande fantasybok jag läst, men den var helt okej. Efter tyskarnas samstämda hyllningskör visste jag att jag nog hade lite väl höga förväntningar på Blitz, men ingenting hade kunnat förbereda mig på hur lite jag faktiskt skulle tycka om den här boken.

Blitz är en riktigt tråkig bok. Visserligen tråkig på ett ganska harmlöst, fantasymysigt sätt, men ändå, tråkig. Det händer inte speciellt mycket, och det som händer är förutsägbart. Monologerna är många och långa och handlar om ingenting. På ren viljestyrka tog jag mig igenom halva boken innan jag till slut gav upp, och trots att det nu har gått flera veckor sen dess är jag faktiskt inte ens lite nyfiken på hur det gick för alla. 

Sånt händer. Visst har ni tänkt på det? Att vi bokbloggare ibland haussar upp vissa böcker oförtjänt mycket? Ni vet … man läser en hel drös recensioner som hyllar boken, och gillar den väl själv också men kanske inte såå mycket. Men så ska man skriva den där recensionen och då kanske, kanske man råkar bli lite för positiv, för den var ju så bra, visst var den väl det, det var nog bara jag som inte riktigt förstod…?

Jag har bokbloggat i många år nu (sex år i januari!) och tror gärna att jag står över det här problemet nu för tiden. Men i bloggarkivet, aj, aj, aj — där gömmer det sig allt en del pinsamheter. Min recension av Metro 2033 till exempel, en bok som absolut inte borde ha fått något högre betyg än en trea från mig (och kanske till och med en tvåa).

Hur är det med er? Slits ni med av ”grupptrycket” ibland? Eller råkar ut för det omvända — får så höga förväntningar på en hyllad bok att den framstår som dålig när ni till slut läser den? Har ni skrivit recensioner ni ångrar? Recensioner som kanske var mer positiva eller negativa än boken egentligen förtjänade?

Veter polyni (2006)
Blitz
Översättning: Christiane Pöhlmann
Utgiven av Piper Verlag 2012
Serie: Del 2 av 4 i ”Die Chroniken von Hara”
Betyg: 2/5

Så börjar boken: Es scherte Luk nicht weiter, dass Ga-nor düster wie eine Gewitterwolke dreinblickte.

Nä, hörrni. Snart är det nyår och jag ligger långt efter med bloggandet. Inte för att jag alltid recenserar allt jag läser, men jag har en bunt böcker på skrivbordet som faktiskt förtjänar någon typ av utlåtande. Så varför inte Twitterrecensioner? Ni har säkert ingen tid att lägga på bloggläsande just nu i alla fall ;)


 

Världens mått av Daniel Kehlmann (4/5)Världens mått

Handling på 140 tecken: De två tyska vetenskapsmännen Humboldt och Gauss, den ene mer excentrisk än den andre, ska träffas för första gången på ålderns höst.

Omdöme på 140 tecken: Härligt skrönaktigt berättad! Satt och fnissade för mig själv mest hela tiden. Och tydligen lärde jag mig en del naturhistoria på kuppen?

Så börjar boken: I september 1828 lämnade landets störste matematiker för första gången på flera år sin hemstad för att delta i Tyska naturforskarkongressen i Berlin. Självfallet ville han inte dit.


 

Die Entdeckung der Currywurst av Uwe Timm (3/5)ZHR2XzEyODM5

Handling på 140 tecken: Ung tysk soldat under andra världskriget tillbringar natten med äldre kvinna och råkar liksom desertera på kuppen. Plus currywurst.

Omdöme på 140 tecken: Lågmäld humor varvad med oväntad svärta. En tempomässigt lugn bok som förtjänar långt mer läsro än jag hade att erbjuda vid tillfället.

Så börjar boken: Vor gut zwölf Jahren habe ich zum letzten Mal eine Currywurst an der Bude von Frau Brücker gegessen.


 

Han åt mitt hjärta av Viktor Algren (4/5)9789197787550_200_han-at-mitt-hjarta_haftad

Handling på 140 tecken: Desillusionerad bibliotekarie och bög blir varulv och börjar mörda Sverigedemokrater — ‘nuff said!

Omdöme på 140 tecken: ÄLSKAR första halvan. Svart humor och hög igenkänning för den nyutexaminerade kulturaren. Dock inte lika förtjust i varulveriet.

Så börjar boken: Jag skulle vilja börja min historia sensationellt och dramatiskt men jag måste hålla mig till sanningen och börja en måndag.


 

Trollkarlen från Övärlden av Ursula K. Le Guin (2/5)trollkarlen från övärlden

Handling på 140 tecken: Pojke blir trollkarlslärling och lite för högmodig. Släpper lös en farlig kraft i världen som han flyr i många år, men slutligen måste möta.

Omdöme på 140 tecken: Begriper mig inte på storheten i den här fantasyklassikern. Kanske är jag för gammal? En enda lång uppenbar läxa i ödmjukhet.

Så börjar boken: Ön Gont är en enda stor klippa som lyfter sin spets upp över den stormhärjade Norra fartleden. Den ön är berömd för sina trollkarlar.


 

Fred så gyllene av Stefan Hagel (2/5)fred-sc3a5-gyllene-liten-v3

Handling på 140 tecken: Episk fantasy om ett land i slutet av en långvarig fredsperiod, där bondflickan Tennara ska spela en större roll än hon kunnat anat.

Omdöme på 140 tecken: Svår att komma in i. Karaktärerna och koncepten finns där, men allt är liite för hög fantasy för mig och transportsträckorna är för långa.

Så börjar boken: Lansar bröt igenom den vita morgondimman, burna av osynliga förebud.

KRABBANS GÅNGkrabbans gång
av Günter Grass

Så var den utläst! Den där sablans hand-skrivna boken som jag ville kasta ifrån mig redan efter första sidan och aldrig någonsin se röken av igen.

Den blev bättre.

Låt mig börja med att berätta om ett skepp, Wilhelm Gustloff, ett tyskt passagerar-fartyg som sjönk 1945 efter att ha träffats av ryska torpeder. Aldrig hört talas om det? Då är du inte ensam. Men från och med nu vet du att det är, på riktigt, den värsta fartygskatstrofen i världshistorien, där över 9000 människor dog, varav hälften var barn. (Som jämförelse kan nämnas att Titanic hade cirka 2000 passagerare. Totalt.)

Berättarjaget i Krabbans gång är den numera medelmåttiga journalisten Paul som föddes mitt under Wilhelm Gustloffs förlisning. I hela sitt liv har han fått den natten återberättad för sig av sin mor — en riktig personlighet! — som anser att det är hans förbannade plikt att skriva om den bortglömda katastrofen. Själv är han mycket tveksam. Hur klokt vore det egentligen att, under rådande politiskt klimat, försöka lyfta fram ett gammalt skepp, namngivet efter en nazistprofil? I likhet med många andra tyskar är han mer bekväm med att låta det förflutna vara.

Men så en dag när han klickar runt på nätet hittar han en neonazistisk sida som hyllar Wilhelm Gustloff (mannen och skeppet). När han väl har sett den kan han inte låta bli att gå in dit läsa, om och om igen. När judesignaturen ”David” plötsligt dyker upp och börjar kommentera på sidan skruvas stämningen upp. Paul följer spänt händelseutvecklingen, samtidigt som han tänker tillbaka på sina egna upplevelser, historiska fakta och allt hans mamma berättat för honom. Och är det förresten inte något som är lite bekant med internetsidans grundare…?

Bokens titel, Krabbans gång, syftar på dess något speciella berättarstil, som likt en krabba kilar fram och tillbaka mellan nutid och dåtid och mellan fakta och prosa. Det är ett ganska krävande sätt att berätta en historia och det tvingar fram ett långsamt lästempo, något som kanske inte uppskattas av alla — gudars vet att jag, som gärna läser snabbare än jag hinner tänka ibland, hade svårt att vänja mig vid det.

Trots att jag upplevde den som rätt seg slutar det ändå med ett övervägande positivt omdöme för boken, som, bara man ger den tid till det, kilar fram och tillbaka över en enorm spännvidd känslor och teman. Internetforumvinklingen på nazismen känns ju ganska så aktuell… Dessutom blev jag nog lite småkär i moderns minst sagt överväldigande personlighet. På baksidan av boken står det att hon är med i författarens ”Danzig-trilogi” också, men det har jag faktiskt inte orkat kolla upp alls. Nu får det vara nog med Günter för ett tag…

Slutligen vill jag bara kort nämna den svenska översättningen av Lars W. Freij, för den är alldeles förträfflig. Vilket hästjobb till bok! Speciellt imponerad är jag över hur han lyckas fånga tonen i mammans språk. Hon pratar utpräglad dialekt hela vägen igenom, och inte en enda gång känns det krystat eller fel, utan bara helt och hållet klockrent.

(OBS! Den här boken ingår i 3 på 3-utmaningen 2013, där jag läser modern tysk litteratur.)

Im Krebsgang (2002)
Krabbans gång
Översättning: Lars W. Freij
Utgiven av Albert Bonniers förlag 2003
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: ”Varför först nu?” sade någon som inte är jag.

041015556-die-chroniken-von-hara-windWIND
av Alexey Pehov

Wind är först ut i en fantasyserie på fyra delar som just nu cirkulerar flitigt på tyska bokbloggar: Die Chroniken von Hara.

Författaren Pehov är en prisbelönt ryss som länge varit populär i sitt hemland, men som först nyligen har börjat översättas i väst. På engelska finns än så länge bara en trilogi.

Handling

I Hara är magi en kraft som är ovanlig men potentiellt övermäktig. Ett faktum som har lett till stenhård kontroll av alla magiker inom det så kallade Imperiet. Alla som uppvisar minsta lilla magiska kraft samlas ihop för undervisning och vägledning som ska göra dem till nyttiga och laglydiga medborgare. (Dragon Age, nån?)

Lahen har aldrig haft något intresse av att bli varesig nyttig eller laglydig. Tillsammans med sin kompanjon och äkta man, bågskytten Ness, har hon använt sin magi för att råna och lönnmörda sig igenom ungdomens dagar. Men det var många år sen nu. Vid det här laget har de båda tjänat ihop allt guld de behöver och uppnått den aktningsvärda åldern av cirka trettio. De har slagit sig till ro, gått i pension, och ser fram emot ett långt, lugnt liv ihop.

Men nä. Då bryter det förstås ut ett krig. Arméer av nekromantiker och vandöda väller in över Imperiets gränser, och Lahen och Ness tvingas på flykt.

Recension

Wind är första delen i en serie och det märks. Lore ska nötas in och karaktärer presenteras, och det hela hade kunnat bli bra mycket mer tungrott än det faktiskt är. Pehov räddar oväntat läget genom att låta Ness berätta i förstaperson. Och nu hade kanske inte det varit så underligt, om det inte varit för att alla andra karaktärer i boken behandlas i tredjeperson. Ett ovanligt men riktigt effektivt sätt att särskilja Ness och Lahen från mängden, samtidigt som vi förstås kommer dem närmare än någon av de andra.

Som luttrad fantasyläsare kan jag tycka att det är ganska skönt att Ness och Lahen redan har gjort sitt, så att säga. Att de inte är ärelystna, i behov av snabba pengar eller tänker ge sig ut på något galet quest för att rädda världen. Vad de vill är att få vara i fred, och det är en oväntat sympatisk drivkraft. Det gör att jag känner extra för dem när de ändå kastas in i den ena jobbiga situationen efter den andra.

Det är roligt att läsa om ett par —  när hände det senast? — men stundtals har jag lite svårt för dynamiken dem båda emellan. Ganska tidigt i boken förlorar Lahen alla sina krafter. Bara tillfälligt, men det betyder ändå att hon är helt beroende av Ness för resten av boken och (trots att vi vet bättre) mest av allt framstår som ett mjäkigt fruntimmer som måste beskyddas. Det hela blir inte bättre av att Ness ständigt kallar henne för ”min ögonsten”. Som tur är hintar författaren starkt om en tuffare framtida Lahen, som jag hoppas ska dyka upp så snart som möjligt.

Handlingen följer också en handfull andra personer. Mina favoriter är två mycket olika karaktärer, den übermäktiga nekromantikern Thia och byfånen Pork, vars vägar korsas med katastrofala följder för dem båda. Något som överraskade mig positivt är att det finns flera bra kvinnliga karaktärer i boken, både bland huvudpersonerna och bikaraktärerna. Det hade jag ärligt talat inte förväntat mig av en rysk författare, vilket jag inser gör mig till en ganska fördomsfull person…

För en fantasybok är Wind relativt kort, en ”lättviktare” på cirka 450 luftiga sidor. Mycket hinner hända, men det klimax handlingen bygger upp mot dröjer hela vägen fram till slutet. Det gör att boken känns mer som en inledning till resten av serien, än som en bok i sin egen rätt. Övertygad, det är jag inte, men Pehov har min uppmärksamhet.

Iskateli vetra (2005)
Wind
Översättning: Christiane Pöhlmann
Utgiven av Piper Verlag 2012
Serie: Del 1 av 4 i ”Die Chroniken von Hara”
Betyg: 3/5

Så börjar boken: Luk hatte eine Stinklaune: Diese Nacht hatte er unvermutet Wache schieben müssen. Jetzt war er hundemüde, zitterte in der morgendlichen Kälte, stampfte mit den Füßen auf und zog die Jackenärmel über die klammen Finger.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3