You are currently browsing the category archive for the ‘Ungdom’ category.

Hirka o_dinsbarcmyk_10735har, till skillnad från alla andra barn i byn, växt upp utan svans. Hon har alltid fått höra att en varg tog hennes svans när hon var nyfödd, och hennes värld rasar samman när hennes adoptivpappa avslöjar sanningen – hon har aldrig haft någon.

Avslöjandet kommer när Hirka är femton och det börjar bli dags för Riten. Trots att hon är så gammal har hon fortfarande inte har lärt sig att ”famna”, att använda magi, och hennes pappa tror att det kan vara direkt farligt för henne att delta i Riten som är en ceremoni där man som tonåring reser in till huvudstaden för att visa hur stark magisk kraft man besitter. Alla kan famna, men i folktron finns hemska myter och legender om ”odinsbarn”, de svanslösa, som inte kan famna. Rötan. Är Hirka ett odinsbarn? Och vad ska hon ta sig till nu?

Mycket trevlig ungdomsfantasy med nordisk feeling. Originell, spännande och kittlande mörk. Världsbygget känns självklart.

Odinsbarn (2013)
Odinsbarn
Översättning: Ylva Kempe

Utgiven av B. Wahlströms 2015
Serie: Del 1 av 3 i ”Korpringarna”
Betyg: 4/5 – rekommenderas!

Så börjar första boken: Thorrald lyckades ta sig in genom dörren, men han förmådde inte stänga den bakom sig.

VAR ÄR ALASKA?var är alaska
av John Green

En fin liten ungdomsbok om att vara en outsider, fast med vänner — vänner man kanske inte känner sådär jätteväl ändå.

När Miles lämnar sitt trista, ensamma high school-liv bakom sig och börjar på college i Alabama hoppas han att hans liv ska förändras. Och visst gör det det — snart har han ett gäng nya vänner att plugga med, flörta, filosofera, festa, smygröka och ställa till med allehanda hyss på det strikta internatet.

Och så träffar han Alaska, den absolut snyggaste och intressantaste tjej han någonsin mött.

”Var är Alaska?” är den sortens bok som ligger kvar och skaver inne i tonårshjärtat. Alla karaktärer är lite skadade, har fått sina törnar i livet liksom, och många saker får hända utan att några direkta svar ges till varför de händer. Precis som det ofta är.

Looking for Alaska (2005)
Var är Alaska?
Översättning: Mats Fierras
Utgiven av Pocketförlaget (via Berghs Förlag AB) 2010
Betyg: 3/5

Så börjar boken: Veckan innan jag lämnade mina föräldrar och Florida och resten av mitt småttiga liv för att plugga på ett internat i Alabama, ville mamma prompt ställa till med en avskedsfest för mig.

SPOILERVARNING — Det här är en retroperspektiv recension som kan innehålla spoilers från precis var som helst i serien, säsong 1-7.

Säsong 1 – Säsong 2

Säsong tre: Sista året i high school

Upplägg:

  1. Handling   6. Xander 11. Faith
  2. Minus   7. Giles 12. Mayor Wilkins
  3. Plus   8. Angel 13. Annat positivt
  4. Buffy   9. Cordelia 14. Annat negativt
  5. Willow 10. Oz 15. Slutord

 

S3_buffy-faith_b3x17_sc_01-XL (2)

Det här är mångas absoluta favoritsäsong av Buffy och det är inte svårt att förstå varför. Det en väl sammanhållen säsong, med avsnitt som följer naturligt på varandra och en tematik som går som en röd tråd genom allt. Men desto viktigare är det också slutet på en era. Det  är det definitiva, episka slutet på high school — efter det här kommer allt bli annorlunda — och det är ett slut som onekligen gjorts mycket tillfredsställande.

   3×01 Anne 3×12 Helpless
   3×02 Dead Man’s Party 3×13 The Zeppo
   3×03 Faith, Hope & Trick 3×14 Bad Girls
   3×04 Beauty and the Beasts 3×15 Consequences
   3×05 Homecoming 3×16 Doppelgängland
   3×06 Band Candy 3×17 Enemies
   3×07 Revelations 3×18 Earshot
   3×08 Lovers Walk 3×19 Choices
   3×09 The Wish 3×20 The Prom
   3×10 Amends 3×21 Graduation Day (Part 1)
   3×11 Gingerbread 3×22 Graduation Day (Part 2)

 

Handling

Så, vad handlar säsongen om? Som det visar sig, väldigt mycket om identitet. Det är ett tema som ständigt återkommer hela säsongen igenom, både i huvudintrigen med Faith och the Mayor och i de flesta fristående avsnitten. I610696_1293987526263_full säsongsstarten ”Anne” [3×01] får vi se hur Buffy själv försöker leva under antagen identitet, på flykt från sitt liv som den utvalda — ett öde vi vet sen tidigare att hon haft svårt att acceptera. Men något händer med Buffy under säsongens gång och i ”Helpless” [3×12] erkänner hon rakt ut att hon inte längre vet vem hon skulle vara utan sin identitet som dräpare.

Buffy är inte den enda som pusslar med sin självbild. ”The Zeppo” [3×13] är ett avsnitt som fokuserar helt och hållet på Xander och hans värde, eller brist på detsamma. ”Doppelgängland” [3×16] och ”Choices” [3×19] tar tempen på snälla lilla Willow, och i ”The Prom” [3×20]faith consequences tvingas även Cordelia omdefiniera sig själv, efter att hennes familj förlorat allt. Säsongen ser också början på en splittring i gruppen. Vännerna glider ifrån varandra allt mer — och mitt i allt kommer Faith inramlande.

Med buller och bång, ska tilläggas, och med sin alldeles egen uppsjö identitetsproblem. Allt går till sist överstyr  i ”Bad Girls” [3×14], när Faith av misstag dödar en man och i jakt på förståelse söker sig till Mayor Wilkins, säsongens stora badguy. Här slår säsongen över i ett högexplosivt läge. Mayor Wilkins är odödlig, Faith är helt psyko, Angel är nära att dö igen (vadå, glömde jag nämna att han var tillbaka?), Buffy knivhugger Faith in i ett koma, Oz skämtar om hummus och hela Sunnydale High reser sig upp som en enda man, krossar allt motstånd och spränger skolan åt helvete.

Och det, mina vänner, är vad jag kallar en säsongsavslutning.

graduation

 

Minus

– Känslomässig ”nollställning” efter säsong två
– Få riktigt framstående avsnitt

– Angel

Nåväl, säsong tre är långtifrån den enda säsongen av Buffy att bjuda på en intensiv final. Säsong två-finalen vi precis lämnat bakom oss var brutal, vilket sätter ribban högt för manusförfattarna nu när de måste följa upp allt i början av säsong tre för VI HAR HÖGRE KRAV NU Y’ALL.

Det görs inte perfekt.

Mest beror det på att övergången från Stort Känslomässigt Trauma till ”Tjohoo, nu är allt bra igen!” hanteras ganska illa. När Buffy kommer tillbaka är det verkligen inte utan bagage och i ”Dead Man’s Party” [3×02] får vi se hur hon måste hantera konsekvenserna av att hon drog: mammans ilska, vännernas avståndstagande, att hon blivit relegerad från skolan… och till en början sköts det hela riktigt snyggt. Det är fruktansvärt obekvämt och upprörande att se på (käften Xander), men snyggt.

Ända tills de blir anfallna av zombier, vill säga. Efter det tycks allas känslor nollställas totalt och i slutet av avsnittet ser vi Scoobygänget sorglöst skämtandes med varandra igen, som om ingenting hänt. Det hela känns lite billigt, speciellt med tanke på allt elakt som sägs i samma avsnitt, och jag har helt enkelt kommit att förvänta mig bättre av Buffy, i fråga om uppföljning.

Zombie-Pat hypnotiserade alla. Så var det nog.

Zombie-Pat verkställer känslomässig hjärntvätt.

Efter det kommer säsongen däremot igång och rullar på som den ska. Det är en stark, jämn säsong utan några direkta missar och som helhet gör den sig riktigt bra. Men.

Mamma: ”Alltså, är inte det är lite tråkigt nu? Var är Faith?”

Säsongens stora akilleshäl är att den aldrig riktigt imponerar, sett avsnitt för avsnitt. Trots att flera avsnitt kännetecknas av avgjort viktiga ögonblick är det få som verkligen sticker ut och känns engagerande i sin helhet. Ett typiskt exempel på det här är ”The Prom” [3×20], som innehåller en av de mest vida omtyckta scenerna i Buffys hela historia, utan att avsnittet i sig är speciellt minnesvärt alls.

Det här är ett allvarlig fel. Tv som inte engagerar är inte tv värd att se om. Jag och mamma satt till och med och spelade mobilspel ett tag eftersom vi var så uttråkade. Det här hände någon gång under avsnittssträckan 9-12 — fyra tunga och i stort sett humorbefriade avsnitt som vill så mycket att det riskerar suga musten ur en. Lyckligtvis följs de upp av ”The Zeppo” [3×13], som vänder ut och in på berättarperspektiven och gör lättsinnigt narr av det mesta i serien. Lite som manusförfattarnas sätt att säga: ”Ja, ibland blir vi lite melodramatiska, men oroa er inte — vi vet.”

Åh, och apropå melodrama, kolla vem som precis ramlade in. Det är ju dadadadadadadadadadadadada…

David BOREAN-ASS!

David Borean-ASS!

Förlåt. Men man måste faktiskt ta ett visst egenansvar för sina skrattrynkor här. Angel själv är trist som en bordslampa och det är kanon.

Det jag först och främst har problem med är att Angel får komma tillbaka över huvud taget. Jag ogillar rent generellt när fiktiva karaktärer tas tillbaka från de döda och även om Angel egentligen aldrig dog, inte i ordets rätta bemärkelse, behandlades det hela ändå som ett dödsfall i serien och det var ett starkt, värdigt slut för en viktig karaktär, punkt. Eller inte punkt. Men frågar ni mig så ska det mycket till efter något sådant för att rättfärdiga ett återupplivande.

Så vad använder de Angel till då, som är värt det?

35revelations_sweaty

Hahahahahaa, vilken dum fråga! Angel uppstår naturligtvis ifrån det döda för att kunna inleda ett långdraget på/av-förhållande med Buffy, smockfyllt med högstämt melodrama, tårar och ÅNGEST.

Det är ganska eländigt, faktiskt.


Plus

+ Överlag jämnare kvalitet
+ Tydlig, genomgripande tematik och schysst kontinuitet

+ Stark huvudintrig

+ Allting Faith

+ Slutet(!) på high school

I och med säsong tre höjs lägstanivån hos serien ännu ett snäpp. Borta är nu de där riktiga bottennappen som fortfarande cirkulerade i säsong två — här finns inte ett enda ”Some Assembly Required” [2×02], ”Inca Mummy Girl” [2×04] eller ”Go Fish” [2×20]. Eller ja, det skulle vara ”Gingerbread” [3×11] då, men… ändå.

De fristående avsnitten i säsong tre bygger inte längre på det trötta konceptet ”ett nytt avsnitt, ett nytt monster”. Istället samlas de kring ett gemensamt tema (identitet), och med det som utgångspunkt berättas flera historier som trots att de är separata känns obestridligt sammanlänkande. Detta bygger upp ett väldigt stark helhetsintryck, som gör att säsongen när allt kommer till kritan blir större än sina delar.

Berättandet i säsong tre är som ett enda stort spindelnät. Allt hänger ihop, från huvudintrigen till singelavsnitten, och inte ens bikaraktärerna kommer undan. Jonathan försöker ta sitt liv, Larry har kommit ut som homosexuell och även Spike gästar säsongen och får lite välbehövlig karaktärsutveckling inför sin utökade roll i säsong fyra. Det är bara att konstatera: För den som gillar berättarmässig kontinuitet och fiktiva karaktärer som lever och utvecklas är det här en grymt tillfredsställande säsong (och serie!)

Men nu är det dags att snacka allvar, för det är Faith som ÄR säsong tre.

faith faith hope and trick

Bitch please I’m fab by fab.

Faith utgör hela säsongens själva grundval — det är tack vare henne säsongen fungerar så bra som den gör. Hon är ständigt problematisk men ändå lätt att sympatisera med, och hon dyker upp vid precis rätt tillfälle i serien för att fungera som en välkommen motvikt till lättyoghurt-ätande Buffy och alla andra präktiga scoobisar. Från hennes uppdykande till hennes fall är Faiths storyline dessutom riktigt väl genomförd. Trots att det är en så massiv förändring hennes karaktär genomgår, på så väldigt kort tid, känns allt hon gör in character och det tycker jag är otroligt imponerande.

Det är när Faith byter sida och börjar samarbeta med Mayor Wilkins som säsongen verkligen hittar sitt fokus — då är det bara att kapitulera och erkänna att allt det här är helt genialiskt. Allting passar ihop. Alla har haft sina egna små identitetskriser, men ingen med större konsekvenser än Faith. Alla har räknat ner till studentdagen, men ingen med större förväntan än Mayor Wilkins. Borgmästarens egen personliga nedräkning ligger hela säsongen och bygger spänning i bakgrunden, inte som ett hot, utan mer som ett löfte om en riktig grande finale. Vilket återigen förstärks av allt annat som händer runt omkring, från scoobisarnas lågmälda grubblande över vad de egentligen ska göra efter high school, till känsloladdade ”The Prom” [3×20] där eleverna på Sunnydale High för första gången ger Buffy det erkännande hon förtjänar.

*Snyft*

Puss på dig, Jonathan.

Alltså… den scenen. Den gör mig så otroligt jag-är-så-glad-nu-så-jag-tror-jag-måste-gråta-rörd. Hela scenen bär på en sådan fantastisk känsla av slutgiltighet. Snart är skolan slut. Säsong tre nästan över. Och alla de här åren som gått och allting som har hänt på Sunnydale High har inte(!) gått eleverna förbi, utan allt det tillkännages i en enda stor, fin gest och Buffy får sitt perfekta high school-moment och jag har bara så himla många känslor här, okej?

Mamma: ”…Tönt.”

Ett ordentligt avslut. För ibland finns det ingenting som är värt mer än det.

 

Buffy

buffy anne3Buffy: ”I’m Buffy. The Vampire Slayer. And you are…?”

Det mesta som händer med Buffy i den här säsongen är kopplat till hennes identitet som vampyrdräpare. Tydligast märks det i säsongsstarten ”Anne” [3×01]. Här har Buffy övergett Sunnydale och försöker leva det normala liv vi sett henne önska sig om och om och OM igen ända sedan serien startade. Men hon kan inte låta bli att ingripa när något händer. När hon stirrar en av avsnittets slavväktare i ögonen och säger: ”I’m Buffy. The Vampire Slayer. And you are…?” ser vi hur hon till slut accepterar den hon är: en kombination av både Buffy och den utvalda.

Den här nya acceptansen ges uttryck för i sin helhet i ”Helpless” [3×12], när Buffy tillfälligt förlorar sina krafter och blir vettskrämd inför tanken på att hon kanske aldrig får dem tillbaka. Till Angel säger hon: ”Angel, if I’m not the Slayer, what do I do? What do I have to offer?” Willow gör ett försök att muntra upp henne och påminna henne om alla fördelar med att vara normal, men sekunden Giles kliver in i rummet springer Buffy fram till honom och vill veta om helplesshan har hittat något botemedel.

Men även om Buffy nu omfamnar dräparen inom sig så förblir hon alltid en egen person också, med starka åsikter. Ett ögonblick som verkligen definierar henne är när hon i ”Graduation Day Pt. 1” [3×21] vänder ryggen åt Väktarnas råd. Att Rådet är en samling översittare utan inblick i Buffys verklighet visar sig många gånger under säsongen, inte minst i ”Helpless” [3×12] när de utsätter henne för ett grymt test och till på köpet normal_badgirls031avskedar Giles, för att tvinga på henne en ny väktare som de har större kontroll över. Buffys brytning med Rådet är en tydlig markering av att hon vet vad hon håller på med och att rollen som den utvalda är hennes egen att bestämma över. (Fuck. Yeah.)

Glädjande som det här må vara finns det också en mörkare aspekt med i dräparmixen. Faith. Som den enda andra dräparen i existens är Faith givetvis viktig för Buffys självbild och hon fungerar under säsongen som en sorts spegling av Buffy — en mer aggressiv och impulsiv Buffy, men en person Buffy mycket väl hade kunnat vara, något Buffy själv erkänner i ”Doppelgängland” [3×16]: ”I know Faith’s not gonna be on the cover of Sanity Fair, but she had it rough. Different circumstances, that could be me.

grange85_dancing_badgirlsFaith och Buffy jämförs flera gånger under säsongen, men i ”Bad Girls” [3×14] dras allt till sin spets när Buffy för en tid adopterar Faiths destruktiva livsfilosofi ”want, take, have” och faktiskt blir förförd av ruset i det. Men konsekvenserna blir digra och Buffy ryggar undan från mörkret. Att Buffy till skillnad från Faith klarar av att göra det är det som i grund och botten gör att hon klarar sig bättre som dräpare. Inte ens när det är som värst, inte ens när Buffy medvetet sticker kniven i en annan människa, faller hon lika långt som Faith. Vari ligger egentligen skillnaden?

Vid det här laget har säsongen faktiskt redan försett oss med ett väldigt tydligt svar på den frågan, i ”The Wish” [3×09]. Det här avsnittet utspelar sig i ett parallelluniversum där Buffy aldrig kom till Sunnydale — hon har aldrig träffat Giles, hon har aldrig träffat någon av sina vänner… och hon är milt Buffy the wish final shotuttryckt inte någon munter typ. Att Buffys vänner trots sin relativa svaghet är (livs!)viktiga för henne är en poäng serien återkommer till gång på gång. I säsong fyra ingår det i Adams plan att separera Buffy från vännerna för att försvaga henne och i säsong fem säger Spike: ”Every Slayer… has a death wish. Even you. The only reason you’ve lasted as long as you have is you’ve got ties to the world. Your mum, brat kid sister, Scoobies. They all tie you here… ” Buffys vänner är hennes styrka och hennes länk till livet, och hon behöver dem.

Så synd då, att den här säsongen också ser starten på vännernas separation ifrån varandra! Den här separationen blommar ut på riktigt först i säsong fyra, men redan här kan vi se hur Buffy, Willow och Xander börjar fjärma sig från varandra. Mycket beror på allt som ligger ouppklarat mellan dem sedan slutet av säsong två — Xander och Willow är fortfarande upprörda för att Buffy lämnade dem, medan Buffy på grund av Xanders lögn (”Willow buffy faith willowsays… kick his ass”) lever under villfarelsen att alla, inklusive hennes bästa vän, var glad att se Angel dödas. Det här missförståndet kan mycket väl ha varit den avgörande faktorn till att Buffy flydde till att börja med, eftersom hon kände att hon inte kunde anförtro sin sorg ens till Willow, och det kommer att fortsätta påverka deras relation för en lång tid framöver eftersom det helt enkelt aldrig reds upp.

På grund av det här ägnar Buffy större delen av säsongen åt sin womance med Faith och sin romance med Angel, två förhållanden som i slutändan inte skänker henne mycket annat än sorg. Speciellt hennes förhållande med Angel, hennes första stora kärlek, sätter djupa spår och kommer att påverka även hennes framtida relationer.

Sammanfattningsvis utvecklas Buffys personliga självbild mycket under den här säsongen och på ett positivt sätt, men många av hennes nära relationer tar stryk och kommer även fortsättningsvis att bli lidande.

 

Willow

willowMrs. Rosenberg: ”You’re upset, I hear you …”
Willow: ”No, Ma, hear this! I’m a rebel! I’m having a rebellion!”
Mrs. Rosenberg: ”Oh, Willow, honey, you don’t need to act out like this to prove your specialness!”
Willow: ”Mom, I’m not acting out, I’m a witch! I can make pencils float! And I can summon the four elements! Okay, two, but four soon. …And I’m dating a musician!”

Willow kommer in i säsongen med en ny frisyr och ett nytt, kaxigare förhållningssätt till livet. Det senare är kanske inte något man genast lägger märke till, men vid det här laget utvecklas Willow stadigt till att bli en alltmer självständig person.

Det här är inte nödvändigtvis något positivt, däremot. Under säsongens gång blir det allt tydligare hur djupt Willow börjar falla för magin och den makt den skänker henne. Giles fortsätter att uttrycka sin oro över det i ”Faith, Hope & Trick” [3×03] , men som vanligt är det ingen som lyssnar på honom. I ”Gingerbread” [3×11] ser vi Willow både arbeta på en willow doppelgängland3skyddsbesvärjelse för Buffy och stå upp för sina häxerier inför sin mamma, i ett försök att bevisa att  hon inte längre är den oskyldiga lilla flicka mamman vill minnas.

Att Willow inte längre vill bli sedd som den söta nörden är ett faktum — se bara på hennes kränkta reaktion i ”Doppelgängland” [3×16] när Xander kallar henne ”old reliable”. I sin upprördhet över att alltid ses som den tillförlitliga (och tråkiga? töntiga!?) i gruppen går hon med på att hjälpa exdemonen Anya med en besvärjelse. Men den slår fel och Vampyr-Willow släpps lös i staden, Willows mörka dubbelgångare från samma tröstlösa parallelluniversum som ”The Wish” [3×09] utspelade sig i.

Allt det här hade kunnat bli en nyttig läxa för Willow, och i slutet av avsnittet säger hon faktiskt till Buffy: ”I see now where the path of vice leads. I mean, she [Vampire Willow] messed up everything she touched. I don’t ever want to be like that.”3x16_3 Men då dyker Percy upp. Vampyr-Willow slog ner Percy på The Bronze och nu tycker han att Willow är stencool. För Willow verkar det här fungera som ett slags bevis för att hon trots allt kan ha mycket att vinna på en tuffare attityd, och när jag tänker på hur hon utvecklas efter avsnittet kan jag inte tro annat än att hon påverkas väldigt starkt av den här händelsen.

Precis som Buffy har Willow i den här säsongen ett definierande ögonblick, som säger mycket om vem hon vill vara. I ”Choices” [3×19] försätter sig själv i fara för att hjälpa sina vänner och visar hon att hon kan vara både tuff och självständig. När hon blir infångad kan hon använda sin magi för att fly och hon står ensam upp mot Faith när hon blir hotad. I slutet av avsnittet har Willow fattat det avgörande beslutet att inte göra det självklara valet och inleda en trygg, akademisk karriär — istället tänker hon stanna kvar i Sunnydale och fortsätta utforska den här nya sidan av sig själv.

willow doppelgängland2Willows förändring och ökade magibruk går hand i hand med hennes separation från vännerna. I säsong två är hon nära vänner med både Buffy och Xander, men mycket av deras vänskap kommer att urholkas och förstöras, och i förlängningen lämna Willow utan några andra nära relationer än Tara och magin — till katastrofala följder som alla vet.

Willows relation till Buffy är ansträngd redan i början av säsongen och under lång tid delar de inga personliga känslor med varandra över huvud taget. I ”Faith, Hope & Trick” [3×03] visar Willow att hon inte har någon som helst förståelse för vad Buffy går igenom efter sin förlust av Angel, när hon pushar för att Buffy ska börja dejta igen. Snart börjar Buffy dessutom bonda med Faith — en relation som helt utesluter Willow. Först i ”Consequences” [3×15] talar de båda vännerna ut med varandra, men trots goda föresatser kommer de aldrig riktigt nära varandra igen.

hämtaWillows relation till Xander störtdyker strax efter att deras otrohetsaffär uppdagas — jag kan inte minnas att de kommunicerar med varandra på ett personligt plan en enda gång efter det i säsongen. När det i ”Consequences” [3×15] kommer fram att Xander haft sex med Faith låser Willow in sig på skoltoaletten och gråter. Mamma och jag är högst oense om betydelsen av den här scenen. Mamma är mest irriterad över att den finns med över huvud taget — Willow är ju ihop med Oz igen, varför skulle hon bry sig om Xander? — medan jag mer tolkade det som att det hon gråter över är hennes och Xanders förlorade vänskap. De två brukade kunna berätta allt för varandra, men efter det här är de aldrig riktigt öppna med varandra igen. Vad tror ni, varför gråter Willow? Ge mig teorier!

Willows förhållande med Oz är ironiskt nog (med tanke på otroheten) den relation som fungerar bäst för henne och framåt slutet av säsongen har de byggt upp ett riktigt fint förhållande igen. Det är på det sättet Willow kommer att inleda säsong fyra — med den trofasta (nåja) pojkvännen vid sin sida och ett helt nytt självförtroende att svänga sig med på college.

 

Xander

xanderCordelia: ”It must be really hard when all your friends have, like, superpowers. Slayer, werewolf, witches, vampires, and you’re, like, this little nothing. You must feel like Jimmy Olsen.”
Xander: ”I happen to be an integral part of that group. I happen to have a lot to offer.”
Cordelia: ”Oh, please.”

Xander inleder säsong tre som den gravt empatistörda rövhatt han är. Det finns inga ursäkter. Och det finns framförallt ingenting som inte är extremt olämpligt med hans impromptu utskällning av Buffy i ”Dead Man’s Party” [3×02]. Högst upp på listan över saker att inte säga till den som nyligen tvingats döda sin pojkvän: ”Look. I’m sorry your honey was a demon, but most girls don’t hop a Greyhound over boy troubles.”

Eftersom ingen i hela världen förutom jag blir arg på Xander och eftersom mordhot från tv-soffan bevisligen är helt verkningslösa tillåts han fortsätta sitt terrorvälde i ”Revelations” [3×07], där han 1) berättar för Faith var Angel finns, 2) ber henne döda honom och 3) undrar ”Can I watch?” FÖR GUDS SKULL, XANDER!

xander revelations2Men sedan händer något oväntat. Xander… ber Buffy om ursäkt?

På riktigt, alltså. Xander ber om ursäkt. Och från den stunden verkar det faktiskt som om han börjar försöka bete sig en liten aning mer som en person jag inte vill döda. I ”Amends” [3×10] ber han Buffy om ursäkt igen, den här gången riktigt ordentligt, och erkänner att han har varit en dålig vän till henne (no shit Sherlock). Han passar samtidigt på att kamma hem lite extra sympatipoäng genom att fira en helt eländig jul ensam i en sovsäck utanför sina fulla föräldrars hus.

xander zeppoAllt det här gör att man faktiskt är ganska välvilligt inställd till Xander, lagom till ”The Zeppo” [3×13]. Det här är Xanders stora, definierande avsnitt i säsong tre. I början av det drivs han till att ifrågasätta sitt eget värde — har han över huvud taget något värde? Hans försök att besvara den här frågan sätter igång en kedjereaktion av händelser som slutligen leder till att det blir Xander som räddar dagen och får känna sig som en hjälte för en gångs skull. Det här är viktigare än man kan tro för Xander, som annars alltid hamnar i bakgrunden. Som senare säsongers vuxenliv ska visa är han en i grund och botten mycket osäker person, med en djupt rotad rädsla för att misslyckas i livet. Tack vare ”The Zeppo” [3×13] lindras den här skräcken tillfälligt och Xander blir mer självsäker, vilket lockar fram än fler av hans positiva sidor.

xander the promI ”The Prom” [3×20] betalar han till exempel för Cordelias balklänning, som ett tydligt bevis för den potential han har att vara en god människa. Xander går sedan på balen med Anya och redan här märks det att hon är attraherad av honom. I ”Gradution Day Pt. 1” [3×22] gör hon sitt bästa för att övertala honom att fly stan med henne. Intressant nog så använder hon sig av samma resonemang som knäckte Xander i början av ”The Zeppo” [3×13] — Xander har inget att bidra med i en fajt och han kommer bara att vara i vägen för de andra. Men Xander tror inte längre på det här, utan ser nu sig själv som en fullvärdig medlem av gruppen. Han förklarar för Anya att han måste stanna kvar och hjälpa sina vänner oavsett vad som händer, just för att de trots allt är hans vänner.

I slutet av säsongen står Xander rakryggad och stolt, till synes beredd på vad som helst. Något han förstås kan behöva. Genom hela säsongen har det nämligen gjort väldigt klart att Xander inte kommer gå vidare till college som de andra vännerna, utan att han istället ska börja tackla det riktiga vuxenlivet direkt, med allt vad det innebär.

(P.S. Eftersom jag antagligen borde adressera Willows och Xanders otrohetsaffär på något sätt: Det hände. Det var jobbigt för alla. Och sen gick de vidare med sina liv. Jag är inte upprörd.)

 

Giles

giles!2Gwendolyn Post: ”The fact is, there is talk in the Council that you have become a bit too… American.”
Giles: ”Me?”
Buffy: ”Him?

Till skillnad från de andra tre i originalgruppen är Giles den ende som inte bekymrar sig nämnvärt över sin identitet — det sparas till nästa säsong. Istället fortsätter han att som vanligt främst befatta sig med Buffy.

Trots att Giles rent officiellt förlorar sitt jobb som Buffys väktare efter ”Helpless” [3×12] förändras ingenting i praktiken. Giles stannar kvar vid Buffys sida som trofast vän och fadersfigur och jag absolut avgudar deras förhållande den här säsongen. Något jag alltid kommer att älska Giles för är hur lättad har blir när han får veta att Buffy är tillbaka i ”Dead Man’s Party” [3×02]. Alla andra hyser blandade känslor för hennes återkomst, men Giles är bara genuint glad. Han är också den första som faktiskt försöker sätta sig in i vad Buffy har varit med om, varför han i ”Faith, Hope & Trick” [3×03] hittar på den här trollformeln för att få Buffy att prata om när Angel dog.

Buffy svarar honom med tillgivenhet i lika mängder. När hennes riktiga pappa som vanligt sviker henne i början av ”Helpless” [3×12] föreslår hon för Giles attbuffy giles de kanske kan gå på den här far- och dottergrejer tillsammans. Att Giles sedan också sviker henne naggar deras relation allvarligt i kanten, men det verkar ändå som att Buffy kan förlåta honom för hans snedsteg och kanske är deras relation tillräckligt stark vid det här laget för att ta en del smällar. När Wesley dyker upp är Giles och Buffy hur som helst ett sammansvetsat par, som himlar med ögonen bakom Wesleys rygg och skämtar på hans bekostnad.

Giles och Wesley utgör ett underhållande par. De har båda en liknande bakgrund men det är tydligt att Giles inte alls vill förknippas med Wesley — i ”Bad Girls” [3×14] putsar de båda sina glasögon samtidigt, något som får Giles att rodna. Under resten av säsongen verkar han fast besluten att bevisa att han, till skillnad från Wesley, minsann är någon att räkna med, inte bara iwesley prom biblioteket utan även i en fajt. Och faktum är att Giles har förändrats en hel del sedan säsong ett. Han verkar betydligt mer avslappad nu, är kvick i sina kommentarer och tar gärna till ironi och han stammar väldigt sällan längre. Dessutom är han mer benägen att skrida till handling i olika situationer och det är han, inte Wesley, som förstår att bekämpa vampyrer och demoner och kan hantera Buffy och Faith.

En liten men rolig parentes i Giles utveckling är hans förhållande med Joyce. I ”Band Candy” [3×06] umgås de båda medan de är under inflytandet avgiles band candy3 förhäxat godis, något som bland annat leder till att de har sex ovanpå en polisbil. Effekten av godiset försvinner, men deras minnen av det som hände finns kvar. Det här gör att de båda blir väldigt roliga att iaktta under resten av säsongen, då det alltid ligger en lätt spänning i luften mellan dem och de båda är påtagligt förlägna. Händelsen sätter också effektivt stopp för minsta chans de två hade att få ihop det på riktigt.

Säsongsavslutningen försätter Giles i ett intressant läge. Han har förlorat sitt jobb som väktare och förlorat sitt jobb som skolbibliotekarie (det var han som sprängde skolan!) och han har fortfarande räkningar att betala och en dräpare att hjälpa. Giles står nu inför utmaningen att definiera om hela sitt liv från grunden.

 

Angel

David Boreanaz as Angel in Buffy The Vampire Slayer S03E010 Amends 7Angel: ”I’m a funny guy. ”

It’s funny cuz it’s not true!

Oh boy, Angel, du gör verkligen ditt bästa för att testa mitt tålamod den här säsongen, eller hur?

Jag menar… Tai Chi? I kostymbyxor? Bitch, really?

När jag är på ett förlåtande humör kan jag, handen på hjärtat, nästan tycka lite synd om Angel den här säsongen. Här får han liksom en ny chans att leva… och så har han ingenting att leva för. Utöver Buffy alltså, en artonårig high school-student. Angel har på största allvar ingen annan mening i livet under hela säsongen; han tjänar inget som helst syfte vid sidan av att vara Buffys nästan pojkvän. Är inte det bara för sorgligt? Inte konstig då att han klänger sig fast vid henne, trots den enorma bevisbördan som byggs upp för att deras förhållande aldrig någonsin kommer kunna fungera.

Det exakta ögonblicket Angel förstod att hans och Buffys förhållande var dödsdömt.

Det exakta ögonblicket Angel förstår att hans och Buffys förhållande är dödsdömt. 4-ever.

Något som kanske inte heller är så konstigt är hans önskan att bara få dö. ”Amends” [3×10] är Angels stora avsnitt den här säsongen. Här hemsöks han av en riktigt ful mustasch den Första Ondskan, som plågar honom med hans egna minnen av alla hemska saker han gjort i sitt förflutna. Angel drivs snart till självmordets rand, men medan han står där och väntar på att solen ska gå upp och utplåna honom kommer Buffy.

snow3Hon säger: ”Angel, you have the power to do real good, to make amends. But if you die now, then all that you ever were was a monster … ‘Strong’ is fighting! It’s hard, and it’s painful, and it’s every day.” Hennes ord ger honom ny motivation till att fortsätta leva och slåss på det godas sida — man skulle till och med kunna säga att det här är det motto Angel lever efter när han i nästa säsong går vidare till sin egen serie. Den mirakulösa snön som räddar honom i slutet av avsnitten får nog ses som ett tecken från Angel-seriens ”Powers That Be” om att de vill ha honom vid liv.

Om Angel efter det här direkt hade flyttat och påbörjat sitt nya liv hade jag varit helt okej med det. Men det gör han förstås inte. Istället inleds århundradets mest ångestfyllda melodram när Angel och Buffy går runt en halvDavid Boreanaz as Angel in Buffy The Vampire Slayer S03E010 Amends 13 säsong till och försöker vara ihop, trots att precis vem som helst kan se att deras försök är dödsdömda (seriöst, till och med Joyce och Mayor Wilkins). Om det inte hade varit för att det hela är så evinnerligt tråkigt att sitta se på, så hade jag nog nästan kunnat uppskatta att det är en så lång process för dem att göra slut, för det ligger en hel del sanning i det — hur många förhållanden slutar värdigt?

Men någonstans här blir jag bara så hjärtligt less på Angel. Buffy försöker faktiskt göra slut med honom flera gånger, men Angel själv tar inga som helst egna initiativ. Till slut gör han ändå det och i ”The Prom” [3×20] tar deras förhållande sent omsider slut. Eftersom det drar ihop sig mot slutstrid väljer Angel att stanna kvar ett tag till för att kunna vara med och slåss, men så fort striden är över tänker han försvinna utan att ta farväl, berättar han, eftersom det blir för smärtsamt annars.angel graduation day pt 1

BITCH, REALLY? Håll käften, Angel. Jag är så less på dig och ditt konstanta behov av melodrama. Först vill du inte ha Buffy där. Sen vill du det. Sen vill du inte leva längre. Och nu kan du inte ens tänka dig att stanna kvar för några futtiga sekunder och ta ett ordentligt farväl eftersom det skulle vara ”för smärtsamt”. Har du någonsin övervägt att själva anledningen till att allt blir så himla smärtsamt hela tiden kan vara att du fan aldrig kan bestämma dig för nåt? Och kan du föreställa dig hur mycket smärta du utsätter Buffy för på det här sättet? Seriöst, LÄGG AV. /Team Buffy

Åh, säsong fyra, vad jag har sett fram emot dig. Hej då, Angel! Hej då, melodrama! Ha så kul tillsammans i L.A! Och kom helst inte tillbaka och klå upp Buffys framtida pojkvänner, om ni kan låta bli.

angel graduation day pt 2

Jag: ”Vi kanske borde börja titta på Buffy och Angel parallellt, så att vi får hela storyn?”
Mamma
: ”NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJ!”

 

Cordelia

cordelia wishCordelia: ”What? I can’t have layers?”

Precis som för Angel är det här Cordelias sista säsong i Buffy. Det är en tuff säsong för henne där hon måste använda sig av hela sitt register, från bitchig alfahona till bräckligt sårbar.

Till en början fungerar Cordelia mest bara som comic relief. Men när hennes förhållande med Xander tar slut och i chocken efter det börjar hon komma till många nya insikter om sig själv. Som vi ser i ”The Wish” [3×09] distanserar hon sig omedelbart från Xander och försöker återvända till sina gamla vänner igen, som om allt var som förr. Men ingenting är som förr och alla vet om det.

Harmony och de andra gör narr av henne och Cordelia lär sig den hårda vägen just hur elaka de är, och hur elak hon själv brukade vara. Över säsongens gång återgår hon så sakteliga till att hjälpa Scoobygänget igen. Snyggingen Wesley ger henne en bra ursäkt att titta förbi och som hon ska inse i Angel har hon vid det här laget blivit alldeles för insyltad i den övernaturliga världen för att kunna återgå till ett normalt liv.

cordy promIntressantast konsekvenser har det vi får lära oss om Cordelia i ”The Prom” [3×20]. Här kommer det fram att Cordelias pappa har åkt dit för skattefusk efter att ha ”räknat fel på skatten” tolv år i sträck, och nu är hennes familj luspank. Här visar Cordelia att hon är en överlevare, då hon tagit sig jobb i en klädaffär för att kunna klara det ekonomiskt. Hon visar också att hon kan vara väldigt varm och förlåtande när hon vill; när Xander går in och betalar resten av hennes balklänning besvarar hon hans gest med ett innerligt tack.

Det är på många sätt tråkigt att se Cordy lämna Buffy, men det är helt klart rätt väg för henne att gå. I Buffy kan hon aldrig bli mer än en bikaraktär, och hur bra serien än må vara på att förvalta sina bikaraktärer så förtjänar hon definitivt att få bli en av huvudrollsinnehavarna i sin egen show. Adjö, Cordelia!

 

Oz

ozCordelia: ”I personally don’t think it’s possible to come up with a crazier plan.”
Oz: ”We attack the Mayor with hummus.”
Cordelia: ”I stand corrected.”
Oz: ”Just keeping things in perspective.”

Oz är en intressant individ. Han håller sig mest i bakgrunden och säger egentligen aldrig speciellt mycket, men när han gör det kan man ge sig på att det är den bästa repliken i hela avsnittet.

Det finns ett fåtal tillfällen som verkligen definierar Oz för mig. Ett av dem är hur han hanterar att se Willow och Xander kyssa varandra i ”Lovers Walk” [3×08]. Först drar han sig undan för att tänka över saker och ting och ber Willow ge honom tid för det. När hon ändå fortsätter söka upp honom säger han på sitt patenterade lugna sätt: ”Look… I’m sorry this is hard for you. But I told you what I need. So I can’t help feeling like the reason you want to talk is so you can feel better about yourself. That’s not my problem.

Mamma: ”Iiiiiiiiiiih, han är så förståndig! varför är inte jag förståndig som Oz???”

I ”Amends” [3×10] visar sig Oz från sin allra bästa sida, när han först är villig att ge förhållandet med Willow en ny chans och sedan tackaroz choices nej när hon erbjuder honom sex som ett slags ”förlåt”. Efter det växer sig deras förhållande bara starkare. I ”Choices” [3×19] visar Oz tydligt hur starkt han känner för Willow, när han i ett okaraktäristiskt prov på ilska vräker omkull och tar sönder den behållare som krävs för att förstöra Gavrocks ask. I ”Graduation Day Pt. 1” [3×21] ser vi dem sedan ta sitt förhållande till nästa nivå, där vi ska möta dem igen i säsong fyra.

Något jag lade märke till under säsongen var att Oz varulvssida aldrig riktigt användes till något. De låser in honom vid rätt tillfällen och så, men det faktum att en del av honom är varulv diskuteras knappt, vilket är lite synd med tanke på att det är en så stor del av anledningen till att han försvinner ur serien efter ”Wild at Heart” [4×06].

 

Faith

faith 7pBuffy: ”I’m on your side.”
Faith: ”I’m on my side, and that’s enough.”

Faith är en rolig, problematisk och karismatisk karaktär som kommer in som en frisk fläkt och andas nytt liv i serien. När vi först träffar henne i ”Faith, Hope & Trick” [3×03] har hon precis flytt till Sunnydale efter att hennes väktare blivit dödad. Med hjälp av Buffy övervinner hon den ansvariga vampyren redan i samma avsnitt, vilket friar upp henne för att starta upp ett nytt liv i Sunnydale.

I början försöker Faith göra gott, men så dyker Gwendolyn Post upp och påstår sig vara Faiths nya väktare (”Revelations” [3×07]). Gwen får Faith att lita på henne och bedrar sedan den tilliten grundligt. Avsnittet slutar i en olycksbådande ton när Faith stöter bort Buffy och hennes erbjudande om vänskap. Det är den första riktiga hinten om den mörka resa Faith står inför.

faith bad girlsMen Faiths berättelse är inte helt och hållet mörk och hon ges många försonande drag. Att hon saknar en familj och tillhörighet görs mer än tydligt i ”Amends” [3×10] när hon dyker upp utanför Buffys och Joyces hus för att acceptera erbjudandet om att få fira julen tillsammans med dem. Det ställs bortom alla tvivel att Faith är mycket ensam och saknar något att komma hem till.

Med tiden hittar Faith dock både ett nytt hem och en ny familj. När hon byter över till Mayor Wilkins sida ordnar han med ett hem där Faith kan känna sig både behövd och uppskattad för den hon är. Det är anledningen till att hon faller så snabbt för mörkret — hon är så glad över att äntligen få känna sig behövd att hon blir blind för allt annat. Inget av det här ursäktar så klart det hon gör, men det hjälper att känna till hennes motivationer. Det gör henne till en karaktär som går att sympatisera med även i väldigt mörka stunder.

faith bad girls3Det som från början triggar Faith och leder fram till hennes sidbyte är det oavsiktliga mordet på borgmästarens underhuggare i ”Bad Girls” [3×14]. Strax före mordet fastslår hon att hon anser sig stå över lagen och medan Buffy är alldeles förstörd över att ha blivit inblandad i ett mord vill Faith ge sken av att hon inte ens bryr sig. I slutet av avsnittet säger Buffy till henne: ”Faith, you don’t get it. You killed a man” och Faith svarar snabbt och med ett leende: ”No, you don’t get it. I don’t care!” Det här är bevisligen inte sant, men hon gör sitt bästa för att trycka ner sina känslor. I ”Consequences” [3×15] pratar Angel med henne och lyckas faktiskt nå fram och göra lite framsteg, men då stormar Wesley och andra medlemmar av Rådet in och tar Faith med sig därifrån.

Faith lyckas rymma och hamnar på gatan igen. Hon bestämmer sig för att dra från stan och beger sig till hamnen, men där konfronteras hon av Buffy och de börjar göra upp med varandra. Mitt i deras debatt dyker mr Trick upp, vampyren som är Mayor Wilkins närmsta man. Faith dödar honom, vilket slutligen ger henne möjligheten att ersätta Trick vid borgmästarens sida.

Buffy och de andra inser inte genast vad som hänt, vilket gör att Faith för ett tag kan spela för båda sidor innan Buffy och Angel avslöjar henne. Efter det ärfaith coma hennes relation med Mayor Wilkins det enda som återstår — och han behandlar henne som en dotter. Det här är precis den typen av uppmärksamhet Faith har längtat efter. När det börjar dra ihop sig för borgmästarens Uppstigning tar Faith på sig uppdraget att distrahera Buffy och förgiftar Angel. Buffy dyker upp för att döda hennes och de börjar slåss. Buffy knivhugger henne och Faith hamnar i ett koma, vilket blir slutet för henne i säsong tre.

 

Mayor Wilkins

mayorMayor Wilkins: ”There’s more than one way to skin a cat. And I happen to know that’s factually true.”

Mayor Wilkins en rätt knäpp och himla rolig karaktär. Han är ju så fruktansvärt GLAD — hur kan man inte tycka om honom?

Som människa är han politiker och även om hans högsta dröm är att förvandlas till en jättestor demon så är det ett jobb han verkar trivas bra med. Han skämtar med sina kollegor, som han tycks hålla av, och uppvisar ett verkligt engagemang för det som händer i staden. Det är inte svårt att förstå varför han skulle ta till sig om en besvärlig tonåring som Faith.

Hans sätt gör honom till en skurk som sällan känns särdeles hotfull, till skillnad från Angelus i säsong två, men det är en brist han kompenserar fint med sin härliga personlighet. På det stora hela är Mayor Wilkins en riktigt bra badguy, som lyckas vara både mänsklig och trevlig på samma gång som han är klart och tydligt genomond.

meeen, jag vill ha mellanrum här ju
sluta trotsa mig, formateringsjävel

Annat positivt

Den här listan riskerade att bli fruktansvärt och oöverskådligt lång, så jag har försökt hålla mig till mina absoluta favoritstunder. Som:

  • Oz tar sikte för att kasta pålen mot den flyende vampyren! Musiken stegras! Oz koncentrerar sig! Han siktar… siktar… siktar… OCH KASTAR! Och missar. För självklart missar man.
  • Oz: ”Well, it’s sort of a funny story. You remember when I didn’t graduate?” Willow: ”Well, I know you had a lot of incompletes, but that’s what summer school was for.” Oz: ”Yeah, well, you remember when I didn’t go?” Åh, Oz, du är bäst <3
Oz med en pilbåge, fuck yeah!

Oz med en pilbåge, fuck yeah!

  • Buffy: ”Hey Ken, wanna see my impression of Gandhi?” *hugger huvudet av honom med en yxa* Lily: ”Gandhi?” Buffy: ”Well, you know, if he was really pissed off.” För att Buffy också är bäst.
  • Giles: ”Do you like my mask? Isn’t it pretty? It raises the dead! …Americans!” Och Giles, förstås.
  • Älskar all tid som ägnas åt att bygga upp inför Wes och Cordys stora kysscen, och så utmynnar den bara i ett enda stort ”meh”.
  • Wesley är förresten älskvärd i största allmänhet — och så pimpinett! Minns att jag var gaalet frustrerad på honom första gången jag såg säsongen, men nu när jag vet vem han är vill jag bara krama honom.
  • Alltså, Giles, Joyce och Snyder som tonåringar i ”Band Candy” [3×06], hahahahaha jag döööööööör.
  • “YOU HAD SEX WITH GILES? ON THE HOOD OF A POLICE CAR!? TWICE?!?”
  • Amy förvandlas till en råtta ^_^
  • Angel: ”Willow’s dead… Hey, Willow. …Wait a second.” Jag hade glömt att ”Doppelgängland” [3×16] var så sjukt rolig.
  • All underbar foreshadowing. Faith pratar med Buffy om ”big sister pants” och ”Little Miss Muffet counting down from 7-3-0” och Willow tycker att hennes jag från en annan dimension är ”kinda gay”.
  • Det här:

spike-pretends-to-attack-joyce

 

Annat negativt

  • Buffy går ut high school med jättebra betyg? Puh-leez! Minst trovärdiga händelsen i hela serien, bar none.
  • Se om jag har förstått det här rätt… Giles är alltså den väktare som satts att vaka över den Enda Utvalda? Den enda i hela världen, kring vilken allt arbete Väktarnas råd någonsin utför kretsar? Så varför i hela friden bjuder de inte in honom till sina sammankomster? Och vad gör de i England över huvud taget? Alltså jag är ledsen men ganska precis all lore och historia kring Rådet går mig rakt över huvudet.
  • Minns ni Scott? Klart ni inte minns Scott. Men det är i alla fall killen Buffy försöker dejta i början av säsongen. Och precis all dialog Scott får är fruktansvärd. INGEN NORMAL MÄNNISKA PRATAR SOM HAN. Gud vad jag hatar honom. Och den som skrev hans repliker. (Som tur är avslöjas det senare att han var gay hela tiden, så jag brukar låtsas att han överkompenserar på grund av det.)

 

Slutord

Det generella helhetsintrycket av säsong tre är starkt och speciellt huvudintrigen med Faith och Mayor Wilkins imponerar. Men det finns också många avsnitt som trots att de inte är dåliga heller aldrig riktigt lyckas engagera, vilket sänker återtittningsvärdet en hel del.

Vad som får ses som säsongens viktigaste uppdrag är att på ett bra sätt avrunda high school-tiden, så att nästa säsong kan börja om och bygga upp något nytt och fräscht. Det här är ett uppdrag säsong tre ror i hamn med högsta betyg. Ett av de allra coolaste ögonblicken i Buffy kommer alltid att vara när hundratals studenter samtidigt ställer sig upp, sliter av sig sina studentkåpor och tillsammans tar till vapen mot Mayor Wilkins. Ett mer tillfredsställande val av handling får man leta efter.

Flame units, fuck yeah!

Flame units, fuck yeah!

Säsongen är det definitiva slutet på seriens high school-era och mycket kommer att förändras efter det här. Vilket bara är bra, för det bidrar till att hålla serien fräsch och oförutsägbar. Så vinka adjö nu en sista gång till Snyder, Angel, Cordelia och Sunnydale High — nästa säsong är det dags att möta vuxenlivet.

MONSTRETS DOTTERmonstrets dotter
av Kristin Cashore

Flamma är ett så kallat ”monster” — övernaturligt vacker och med en medfödd talang för att styra andras tankar och vilseleda dem efter eget behag. Monsteregenskaperna har hon fått i arv efter sin far, en stor tyrann som ”alltid [funnit] tillfredsställelse i överflöd, och han började behöva fler kvinnor, fler fester och mer vin, och barn från hovet för omväxlings skull när kvinnorna blev för enformiga”.

Flamma själv är en betydligt vänare själ, snar till att hjälpa och trösta, men med fadern som enda exempel på vad man kan använda de manipulativa monsterkrafterna till har hon blivit rädd för sin egen makt och vilka hemskheter den kan locka henne till. Nu är fadern död sedan många år tillbaka och Flamma börjar bli vuxen på riktigt — kan hon göra upp med sitt förflutna och finna en egen väg i livet?

Cashore fortsätter att skriva engagerande för den unga läsaren, här i en fin coming of age-saga om att överkomma andra människors (men kanske mest sina egna?) förväntningar om vem man är. Precis som tidigare är författaren inte rädd för mörkret, utan vågar både antyda och beskriva ganska så gräsliga saker, som i citatet ovan. Trots det är ”Monstrets dotter” en i grund och botten snäll berättelse. Mycket tack vare Flamma själv, som jag upplevde som en ovanligt mjuk och fin huvudperson i dessa Hungerspelstider. Nej, det är inte någon direkt brist på tuffa tjejer i ungdomslitteraturen längre, men det här är första gången jag har velat beskriva en huvudperson som ”vän”. Det kändes oväntat på ett positivt sätt, och mycket passande i en bok där ett av de viktigaste budskapen är att det går att vara både en stark person och snäll — det ena måste inte utesluta det andra.

”Monstrets dotter” är bok nummer två i serien ”De utvalda”, men den är helt fristående från första boken (”Tankeläsaren”) och utspelar sig till och med många år före den. Handlingen är försatt till en annan ort där man inte har någon som helst kontakt med de kungadömen första boken utspelar sig i, och ingen har någonsin hört talas om några särlingar. Det är kul att se att Cashore kan variera sig och ”Monstrets dotter” gör sig tveklöst bra som fristående ungdomsbok, men har man läst första boken är det nog ändå lätt hänt att man blir lite besviken, vid bristen på de intressanta särlingarna.

Fire (2009)
De utvalda: Monstrets dotter
Översättning: Carina Jansson
Utgiven av Bokförlaget Semic 2012
Serie: Bok 2 av 3 i ”De utvalda” (Graceling Realm), fristående
Betyg: 3/5

Så börjar boken: Larch tänkte ofta att om det inte hade varit för hans nyfödde son, skulle han aldrig ha överlevt sin hustru Mikras död.

EVERY DAYevery-day-no-t
David Levithan

Här har jag inte läst en bok på så länge. Och när jag väl läser en, så är det en bok jag ÄLSKAR.

Konceptet kan vid en första anblick tyckas simpelt: Huvudpersonen vaknar upp i en ny kropp varje morgon.

Men som med alla bra koncept är enkelheten bedräglig — börjar man ställa frågor blir det genast mer komplext.

[utrymme för bloggläsaren att själv komma på frågor]

[extra utrymme]

Förstår ni vad jag menar? En sån här bok kan bli precis vad som helst. Det gör att den blir väldigt beroende av sin författare, för med en till synes oändlig potential är det också lätt att falla platt. Levithan får allt att verka lätt. Han manövrerar sig igenom alla frågor och svar utan att det för en sekund känns som en föreläsning och gör det med så stor säkerhet att jag litar obetingat på honom redan två sidor in i första kapitlet.

Jag vill inte avslöja hur Levithan väljer att skriva ut sin berättelse. Det är något som bäst upplevs. Men om vi säger så här: Det här är ingen bok för den som har svårt med queerhet. Ingenting för den som inte gillar ordet ”hen”. Baksidestexten säljer den som en bok om kärlek, men man måste inte vara en romantiker för att gilla den. Bedrägligt enkel och lätt att läsa, men omöjlig att bli av med.

Every Day
Utgiven av Ember 2013
Betyg: 5/5

Så börjar boken: I wake up.

SPOILERVARNING — Det här är en retroperspektiv recension som kan innehålla spoilers från precis var som helst i serien, säsong 1-7.

—> Säsong 1 <—

Säsong två: Buffy och Angelus

Upplägg:

  1. Handling   6. Xander 11. Spike & Drusilla
  2. Minus   7. Giles 12. Annat positivt
  3. Plus   8. Cordelia 13. Annat negativt
  4. Buffy   9. Oz 14. Slutord
  5. Willow 10. Angel/Angelus

 

Namnlös

   2×01 When She Was Bad 2×12 Bad Eggs
   2×02 Some Assembly Required 2×13 Surprise (Part 1)
   2×03 School Hard 2×14 Innocence (Part 2)
   2×04 Inca Mummy Girl 2×15 Phases
   2×05 Reptile Boy 2×16 Bewitched, Bothered and Bewildered
   2×06 Halloween 2×17 Passion
   2×07 Lie to Me 2×18 Killed by Death
   2×08 The Dark Age 2×19 I Only Have Eyes for You
   2×09 What’s My Line (Part 1) 2×20 Go Fish
   2×10 What’s My Line (Part 2) 2×21 Becoming (Part 1)
   2×11 Ted 2×22 Becoming (Part 2)

 

Handling

Redan i första avsnittet ”When She Was Bad” [2×01] går det att ana att säsong två tar allt på lite större allvar än tidigare. En hel sommar har gått sedan slutet på säsong ett, men Buffy har fortfarande psykologiska ärr kvar från sin strid mot The Master.

Till en början pendlar säsongen upp och ner i kvalitet. Många avsnitt  (”Some Assembly Required” [2×02], ”Inca Mummy Girl” [2×04], ”Reptile Boy” [2×05]) har ingen riktig vikt bakom sig, utan påminner mycket om det vi såg i säsong ett. Men som tur är får vi redan i ”School Hard” [2×03] en försmak på det som kommer att bli så bra i den här säsongen, nämligen 2x03_1huvudintrigen. Säsongens badguys, vampyrparet Spike och Drusilla, kraschar in i stan och Spike proklamerar: ”From now on we’re gonna have a little less ritual, and a little more fun around here!” Ett löfte han genast börjar infria när han dödar The Annoying One, till uppspelta tjoanden från tv-soffan.

I början är Spike den drivande av de två, då Drusilla är svag efter en svår skada. Men i och med ”What’s My Line? Pt. 2” [2×10] blir rollerna ombytta, när Spike invalidiseras och Drusilla tar över som den dominanta vampyren. ”Innocence” [2×14] vänder sedan effektivt dasupp och ner på hela säsongen. Buffy har sex med Angel, och han förlorar sin själ och blir ond. Plötsligt har vi en situation där Angel jobbar för motståndarsidan, Spike är på bättringsvägen och Drusilla (i vanlig ordning) är helt sinnessjuk.

Resten av säsongen är galet stark. Nu ligger fokus nästan uteslutande på Buffy och Angelus. Han går in helhjärtat för mental tortyr och terroriserar henne under några avsnitt, innan han chockartat dödar Jenny Calendar i ”Passion” [2×17]. Det triggar den tudelade säsongsfinalen ”Becoming Pt. 1” [2×21] och ”Becoming Pt. 2” [2×22], där Buffy förlorar allt — sitt hem, sin pojkvän, sin skolgång och framtid — och flyr Sunnydale.

 

Minus

– Flera lågkvalitativa fristående avsnitt
– Bristande logik, Buffy kunde ha dödat Spike flera gånger om

– Buffys och Angels förhållande, pre-Angelus

Hur mycket jag än gillar den här säsongen går det inte att bortse från att början lämnar en del i övrigt att önska. Trots Spikes och Drusillas tidiga introduktion i ”School Hard” [2×03] tvingas vi sitta igenom några mediokra monsteravsnitt à la säsong ett innan det äntligen händer något på riktigt. Helt ok första gången man ser serien, mindre roligt efter några omtittningar. Detsamma gäller avsnitt 18-20 — tre (3!) fristående avsnitt på raken, placerade mittemellan Jenny Calendars död och säsongsfinalen. feltänkt.

Mamma: (om ”Go Fish” [2×20]) ”Det här måste vara det mest meningslösa avsnittet någonsin! HELA säsongen hade varit bättre utan det.”

fisky

”Grr, påstår du att jag är ointressant!?”

Något annat som snabbt blir gammalt är alla chanser Spike och Buffy har att döda varandra utan att faktiskt göra det. Tre gånger tidigt i säsongen försöker Spike döda Buffy, i ”School Hard” [2×03], ”Halloween” [2×06] och ”Lie To Me” [2×07], och samtliga gånger jagas han iväg lite för lätt, av en Buffy som inte ser ut att ens försöka döda honom. Lata manusförfattare? Det kunde ha skötts bättre.

Men det finns bara en sak jag har riktigt, riktigt svårt för i den här säsongen, och det är Angels och Buffys förhållande. Förlåt men de är urtråkiga, och deras ständiga ångest utlöser himla-med-ögonen-VM här hemma i tv-soffan. Är de två någonsin annat än osäkra, svartsjuka, småsinta och gnälliga mot varandra? Helt förståeligt i Buffys fall — hon är sjutton och förlåten — men vad har Angel för ursäkt egentligen? Fattar han inte att det blir trist tv?

David Boreanaz as Angel and Sarah Michelle Gellar as Buffy Season 2 Episode 13 Surprise 4

”Vi har ett så roligt förhållande.”

Nej, tacka vet jag Angelus. När hans halva av säsongen drar igång har jag plötsligt väldigt svårt att hitta något alls att klaga på längre.

 

Plus

+ Bättre allt!
+ Tyngden i huvudintrigen
+ Spike, Drusilla och Angelus

Kontinuitet ^_^

Bara så att det är sagt: Bättre filmat, bättre soundtrack, bättre humor, bättre handling, bättre ALLT.

Det som bär upp hela säsong två är dess huvudintrig. Det vill säga först Spike och Drusilla, och sedan Angelus. Jag älskar dessa tre vampyrer. Spike och Drusilla har en sån skön, störd romans — ondskan! galenskapen! mjukheten! humorn! — och de är helt enkelt förjäkligt roliga att titta på. Sen kommer Angelus och bara massakrerar sig igenom resten av säsongen, som en av de få skurkarna i serien som är skrämmande på riktigt. Dynamiken de tre vampyrerna får tillsammans är störtskön och bjuder på några av seriens klart roligaste ögonblick, samtidigt som de ändå känns som verkliga hot mot Buffy. När ett avsnitt handlar om dem vet man att det kommer vara bra.

9

”Could do without the laugh track, Dru.”
”But it’s so funny!”

Nu, låt oss prata om kontinuitet. VIKTIG GREJ om man vill skapa sammanhang i en tv-serie och göra så att varje avsnitt känns angeläget. Säsong ett försökte knappt, utan hade avsnitt som isolerade öar där inget som hände fick några vidare konsekvenser. Säsong två, däremot, bjuder på kontinuitet en masse. Plötsligt minns karaktärerna vad som har hänt tidigare, relaterar till det och påverkas av det. Och det gör ju onekligen allting en aning mer intressant.

j2

Jonathan = ond?

Mycket ligger i detaljerna. När Willow frågar Buffy i ”Halloween” [2×06] hur det gick på dejten hon skulle på i avsnittet innan både hjälper det oss med tidsuppfattningen och för handlingen framåt, på ett obesvärat sätt som från och med nu är standard. Det är också nu serien begåvas med återkommande bikaraktärer, som Jonathan. Att vi lär känna honom redan nu skänker naturligtvis större tyngd åt hans självmordsförsök i slutet av säsong tre än om han bara varit en slumpmässig kille. Samtidigt som det förstås bygger upp mot den än större roll han kommer att spela först i säsong sex.

Mamma: ”Åh-åh-åh! Han! … Han är o n d !”

Säsongen lyckas även bra med att återknyta till säsong ett. I ”Phases” [2×15] kan vi till exempel se den nya karaktären Oz stå framför skolans trofékabinet och misstänksamt studera en av troféerna (den som vi vet håller en ond häxa inspärrad sedan ”Witch” [1×02]). I samma avsnitt råkar Xander avslöja att han visst minns det som hände i ”The Pack” [1×06], vilket genast får Buffy att haja till.

Men för den som redan vet vad som ska hända är kanske foreshadowing den roligaste typen av kontinuitet. Lägg märke till vad Buffys mamma säger redan i första avsnittet: ”I’ll just be happy if she makes it through the school year”, och addera Principal Snyders kommentar: ”That Summers girl. I smell trouble. I smell expulsion, and just the faintest aroma of jail.” I slutet av säsongen är Buffy både utsparkad från skolan och efterlyst för mord… och Joyce är inte glad.

Dags att ta sig en titt på hur våra hjältar mår!

 

Buffy

buffSpike: ”A Slayer with family and friends. That sure as hell wasn’t in the brochure.”

När säsong två börjar har Buffy fortfarande psykologiska ärr kvar från sin strid (men framförallt död) mot The Master. I ”When She Was Bad” [2×01] ser vi henne ta ut sin smärta på alla omkring sig, och även om hon lyckas övervinna sina problem lagom till slutet av avsnittet så fungerar det som en tydlig markering av att allt inte är som förr. Nu vet vi hur Buffy hanterar kriser — och vad är väl säsong två för henne om inte en enda lång kris med ett fruktansvärt, krisartat slut?

”Halloween” [2×06] är ett bärande avsnitt den här säsongen för alla tonåriga scoobisar och deras identitetssökande. Buffys självförtroende får sig en törn när hon inser att hennes c:a 240-åriga pojkvän säkert brukade dejta vackra adelskvinnor en gång i tiden, med fina klänningar och korsetter hallooch all tid i världen till att göra sig fina i håret. Det får henne att klä ut sig till en adelskvinna på Halloween, varpå hon förvandlas till en sådan på riktigt, blir helt värdelös i strid och nästan dödad. Och låt det bli dig en läxa, liksom.

Efter det fortsätter det länge bra för Buffy. I ”What’s My Line? Pt. 2” [2×10] visar det sig att hennes ”död” i säsong ett fått en positiv bieffekt när Kendra dyker upp, nästa utvalda vampyrdräpare som kallades till tjänst i samma sekund som Buffy dog. Buffy har fortfarande blandade känslor inför sin roll som den utvalda och är uppenbart lättad över utvecklingen; nu är hon inte längre ensam. Kendras existens ger Buffy chansen att leka med tanken på pension och ett normalt liv, och hon verkar inte direkt främmande inför idén.

Avsnittet efter, ”Ted” [2×11], bjuder på ett intressant dilemma, när Buffy får tro att hon dödat en annan människa. Tyngden av det går visserligen förlorad när vi får veta att Ted var 222_Becoming2en ond mördarrobot, men det är ändå en gripande scen när Buffy står upp för det hon har gjort inför polisen, trots att hennes mamma försöker ljuga för henne. Händelsen borde vara en viktig tankeställare för Buffy och jag tror gärna att den följer med henne till liknande situationer i framtiden, som nu närmast när Faith faktiskt råkar döda en kille (”Bad Girls” [3×14]).

Men ingenting påverkar Buffy mer än Angels transformation till Angelus. Vid det här laget går deras förhållande bra och allt är väldigt fint och romantiskt när de har sex tillsammans för första gången i ”Surprise” [2×13]. Nästa morgon är Angel försvunnen och när de träffas igen är det Angelus Buffy möter, i en fruktansvärt plågsam scen där han hånar henne för deras natt tillsammans. Men Angelus går för långt och Buffy finner styrka i sin ilska. I slutet av ”Innocence” [2×14] är hon mycket nära att döda honom, men det är för snart och hon klarar inte riktigt av att göra det. Men vid det här laget i serien händer ingenting som inte får konsekvenser och att Buffy skonar Angelus kostar Jenny Calendar livet i ”Passion” [2×17]. (Det här får mig alltid att undra om Buffy någonsin berättade för någon om att hon lät bli att döda Angelus när hon kunde. …Antagligen portalinte.)

Säsongsfinalen ”Becoming Pt. 2” [2×22] är intensiv. Drusilla dödar Kendra, varpå Buffy blir anklagad för mordet, utsparkad från skolan, berättar för sin mamma att hon är en vampyrdräpare — varpå hon blir utkastad av henne med — och hon tvingas slutligen döda Angel, bara sekunder efter att hon sett honom återfå sin själ. När vi ser henne lämna Sunnydale i slutet av säsongen krävs det inte mycket inlevelse för att förstå att hon är ett känslomässigt vrak.

En sak är säker: Buffy är inget barn längre efter det här.

Mamma: ”Men alltså, Buffy. Kan man HETA det?”

 

Willow

glassWillow: ”I’m probably he only girl in school who has the coroner’s office bookmarked as a favorite place.”

Säsongen är betydligt snällare mot Willow, som får uppleva en hel massa glädjande positiv utveckling. Vid säsongsstarten är hon fortfarande ganska mesig och går runt och är olyckligt kär i Xander. Men hon har hittat sin plats i gänget nu, och det är till på köpet en riktigt viktig roll hon spelar med sina specialkunskaper om datorer.

Det dröjer inte länge förrän hennes ökade självförtroende börjar ta sig uttryck. När hon måste berätta för Giles och Angel att Buffy ljugit för dem för att smita iväg på en fest (”Reptile Boy” [2×05]) är hon först nervös, men det slutar med att hon istället skäller ut dem båda två för att de gör livet svårt för vlcsnap-2011-03-26-10h13m48s99hennes vän. Den här utvecklingen följs genast upp i ”Halloween” [2×06], där Willows förmåga att stå upp för sig själv sätts på hårt prov. Buffy pressar henne att klä ut sig till något mer vågat än ett spöke, men Willow vägrar och drar lakanet över huvudet. När alla sedan förvandlas till det de klätt ut sig till är spök-Willow den enda av dem som fortfarande är sig själv och kan ta kommandot över situationen, något hon också gör. I slutet av avsnittet kastar hon, mycket symboliskt, sin spökdräkt i soptunnan och marscherar självsäkert hem genom natten.

Fortsättningsvis ser vi ofta Willow stå upp för sina åsikter inför de andra. Den här personliga mognaden bidrar bland annat till att hon äntligen klarar av att släppa Xander, vilket i sin tur gör henne öppen för möjligheterna med Oz och hennes första riktiga förhållande. Oz utövar sedan ett stilla, gott inflytande på henne under resten av säsongen.

BecomingII520

Men det är också nu Willow hittar magin. I ”Becoming Pt. 2” [2×22] utför hon en trollformel för att ge Angel hans själ tillbaka. Vi får senare veta (”Dead Man’s Party” [3×02]) att Willow ägnar hela sommaren mellan säsong två och tre åt att fortsätta experimentera med magi. Det här är ju som bekant en i längden inte helt positiv utveckling för Willow, och redan nu varnar Giles henne: ”Willow… channeling… such potent magicks through yourself, it could open a door that you may not be able to close.

Om han bara visste hur rätt han hade.

Mamma: ”Hon är smart och snäll och är kär i Oz och Xander kan slänga sig i väggen! :D Och och och hon har fint hår.”

 

Xander

xand1Giles: ”I cannot believe that you are fool enough to do something like this.”
Xander: ”Oh, no, I’m twice the fool it takes to do somethin’ like this.”

Ack ja, säsong två-Xander… Stundtals så väldigt relaterbar, stundtals världens värsta person.

Säsong två (och början av säsong tre) är utan tvekan Xanders mest ocharmiga period i livet. Han är slentrianmässigt misogyn, egofixerad och en allmänt kass vän. Något av det första vi lär oss i säsongen är att Xander fortfarande går runt och trånar efter Buffy. Hon är inte intresserad och till en början ser det ut som om han faktiskt tänker acceptera läget, då han själv erkänner det osannolika i att Buffy skulle vilja ha just honom i ”When She Was Bad” [2×01]. Meeeen så fortsätter han ändå sextrakassera och slutshama Buffy omvartannat genom hela ”Inca Mummy Girl” [2×04] och ”Reptile Boy” [2×05]… och faktiskt resten av säsongen också… även efter att han skaffat sig en annan flickvän… så näh.

xan2I ”What’s My Line? Pt. 2” [2×10] blir han inlåst i en källare tillsammans med Cordelia. De börjar genast gräla om vem som hatar den andra mest (”I hate you!” ”I hate you!”) och vid upptäckten att de har så mycket gemensamt kysser de varandra. Aww? Efter det smyghånglar de  med varandra så fort de får chansen, tills de blir avslöjade och Cordelia dumpar honom i ”Bewitched, Bothered and Bewildered” [2×16] eftersom hon inte kan stå för att hon tänder på säsong två-Xander och fair enough liksom.

Xander bestämmer sig för att det icke-psykotiska svaret på detta är att använda svart magi för att tvinga Cordy att bli kär i honom igen så att han kan dumpa henne. (Något som får hans kommande förhållande med en före detta hämnddemon att känns rätt passande, inte sant?) Trollformeln slår naturligtvis fruktansvärt fel och hälften av alla elever på skolan plus mattanten dör nästan — men Cordelia tar honom tillbaka så… slutet gott, allting gott? Ett roligt avsnitt blir det hur som helst.

Vilket är typiskt för Xander i de här tidiga säsongerna: mycket dumt han gör och säger spelas ut som skämt och får inga konsekvenser, eller i vissa fall till och med bra konsekvenser(!), eftersom ingen av hans vänner dristar sig till att säga emot honom.

kill xander

Då kan man lätt känna så här om Xander.

Men låt oss glömma Xanders idiotier för en sekund och fokusera på hans goda kvaliteter. Precis som för de andra spelar avsnittet ”Halloween” [2×06] en viktig roll för Xander den här säsongen. Eftersom han klär ut sig till en soldat tillåts han vara okaraktäristiskt badass hela avsnNamnlösittet och får dessutom behålla sina kunskaper om det militära även efter att allt återgått till det normala — något som bland annat låter honom bidra med sin första egna plan i gruppen i ”Innocence” [2×14]. Den som är uppmärksam märker att Xander över huvud taget är en förvånansvärt kompetent gruppmedlem under säsongen, som tar många egna initiativ och tänker själv.

Det här med att Xander tänker själv är viktigt. Han är aldrig fullt ut en lagspelare — inte den som bara accepterar vad andra säger till honom eller den som är rädd för att säga emot när han inte håller med. Xander vägrar till exempel konsekvent att lita på Angel.  Och när Angel väl har blivit ond och dödat Jenny Calendar och resten av scoobygänget fortfarande diskuterar möjliga sätt att rädda honom på är det bara Xander som tänker steget längre och vågar stå för den impopulära, men helt och hållet berättigade åsikten: ”So this spell might restore Angel’s humanity? Well, here’s an interesting angle: who cares?” All respekt till honom för det.

xan3Och då har vi kommit fram fram till Xanders lögn till Buffy i slutet av säsongen, i vad som råkar vara en av de mest kontroversiella och omdiskuterade scenerna i seriens historia. De andra scoobisarna ska, efter många om och men, till slut utföra trollformeln som ska rädda Angels själ i ”Becoming Pt. 2” [2×22]. Willow ber Xander berätta det för Buffy så att hon kan uppehålla Angelus tills trollformeln verkar. Men när Xander möter Buffy kör han som vanligt sitt eget race och hälsar istället: ”Willow says… kick his ass.” Den här lögnen avslöjas inte förrän i säsong sju(!) och bidrar direkt till att Buffy tvingas döda sin pojkvän(!!!), att hon flyr fältet efteråt istället för att söka tröst hos sina vänner, och att hennes relation till Willow börjar falla samman med start i nästa säsong. Bra jobbat, Xander. Verkligen.

Det är synd att det dröjer ända till säsong tre innan man får veta mer om Xanders hemförhållanden (i ”Amends” [3×10]) för det behövs för att man ska förstå honom fullt ut och den krokiga väg han vandrar mot att bli en vettig person. Förebilder har han få — föräldrarna super, Giles som enda ansvariga vuxen gör narr av honom, och hans närmaste vänner är två tjejer som inte tycks göra några närmare försök att vare sig förstå honom eller sätta honom på plats när han uppför sig som ett as.

 

 

Giles

gilesBuffy: ”I’m not gonna lie to you. It was scary. I’m so used to you being a grownup, and then I find out that you’re a person.”
Giles: ”Most grownups are.”

I den här säsongen börjar vi få lära känna Giles utanför hans roll som Buffys väktare. Vi lär oss en hel del om hans bakgrund i ”The Dark Age” [2×08], när ett ”pojkstreck” från hans ungdom kommer tillbaka för att döda honom. Avslöjandet att till och med Giles har haft en rebellisk fas i livet är välkommen och ger hans karaktär en ny dimension.

För nutida Giles är det däremot hans förhållande med Jenny Calendar som är det viktiga. Hon representerar Giles egna ansträngningar för att ha ett liv utanför sin väktarroll. Tyvärr verkar han inte kunna hålla isär sitt jobb och sin relation, varför han och Jenny är ihop i ”Some Assembly Required” [2×02], inte ihop efter ”The Dark Age” [2×08] och ihop igen i ”Passion” [2×17], alldeles innan Angelus slutgiltigt bryter nacken av Jenny. Och frågan är om Giles någonsin riktigt återhämtar sig från det — vi ser honom aldrig mer igen med någon stadig flickvän.BuffyJennyGiles

Återstår Buffy. Det märks att de förlitar sig på varandra nu, väktare och dräpare, och de har flera stycken fantastiskt fina stunder ihop som bevisar det. Mitt favoritögonblick är den bitterljuva konversation de har i slutet på ”Lie to Me” [2×07], som så väl illustrerar deras dynamik, samtidigt som den ger en föraning om att säsongen inte kommer att vara speciellt snäll mot någon av dem:

Buffy: ”Does it ever get easy?”
Giles: ”You mean life?”
Buffy: ”Yeah. Does it get easy?”
Giles: ”What do you want me to say?”
Buffy: ”Lie to me.”
Giles: ”Yes, it’s terribly simple. The good guys are always stalwart and true, the bad guys are easily distinguished by their pointy horns or black hats, and, uh, we always defeat them and save the day. No one ever dies, and everybody lives happily ever after.”

Buffy: ”Liar.”

 

Cordelia

Xander-Cordelia-necklaceXander: ”I wish dating was like slaying. You know, simple, direct, stake to the heart, no muss, no fuss.”
Buffy: ”Sorry to say, Xand, slaying is a tad more perilous than dating.”
Xander: ”Well, you’re obviously not dating Cordelia.”

Cordelia börjar säsongen som sitt vanliga, hårda jag, men mjuknar betydligt under säsongens gång. Jag kan känna att det är nu hon på allvar blir någon att relatera till och känna sympati för.

Den stora omvandlingen börjar i ”Some Assembly Required” [2×02] när Xander räddar hennes liv, och fortsätter i ”Halloween” [2×06] när han ger sin jacka till henne. Dessa två händelser plus ett stycke läbbig maggotsnubbe bär det osannolika paret hela vägen fram till deras första, ilskna kyss i ”What’s My Line? Pt. 2” [2×10]. Här kan man inte annat än älska seriens alltid lika självmedvetna ironi, som matchar den absurda kysscenen med otroligt översvallande musik. Mwah.cord

När deras förhållande avslöjas ställs Cordelia inför ett avgörande val. Antingen dumpar hon Xander för sina vänner, eller så säger hon upp bekantskapen med vännerna i förmån för Xander. Ett inte helt enkelt val för någon som är så sliten mellan sitt gamla och nya liv som hon är — för det hon egentligen väljer mellan är ju ett simpelt liv som ytlig, självupptagen brud och en helt ny typ liv, där hon måste acceptera existensen av monster. Hennes val ges stort utrymme i ”Bewitched, Bothered and Bewildered” [2×16], där hon i ett svagt ögonblick väljer sitt gamla liv. Väl tillbaka trivs hon inte längre så bra som hon brukade och i en hjärtknipande scen får vi veta att hon fortfarande bär halsbandet hon fick av Xander dolt under kläderna. Trots vännernas hån och Xanders ärligt talat ganska obehagliga avsikter i avsnittet väljer Cordelia till slut att gå tillbaka till honom. Från och med nu måste hon lära sig leva fullt ut i den nya verkligheten, med Scoobygänget som enda sällskap.

Framåt slutet av säsongen är det tydligt att hennes tid med gänget har påverkat henne. I ”Becoming, Pt. 2” [2×22] ser vi henne trösta Xander på sjukhuset, samtidigt som hon ser genuint orolig ut för Willows skull. Ett närmast otänkbart scenario i början av säsongen.

 

Oz

ozGiles: ”Amy turned Buffy into a rat.”
Oz: ”Oh.” 

Oz är ett utmärkt exempel på hur en ny karaktär kan introduceras med framgång. Vi ser honom första gången i ”Inca Mummy Girl” [2×04], när han står och beundrar söta eskimå-Willow på avstånd. I följande avsnitt dyker han upp här och där, säger något humoristiskt/sympatiskt och försvinner lika snabbt igen.

När Willow äntligen repar mod i ”Surprise” [2×13] och bjuder ut honom har han redan vunnit en plats i hjärtat på alla utom de allra mest kallhamrade tv-tittarna. Och även dem vinner han sannolikt över med sin klockrena Sunnydale-reaktion på att vampyrer finns på riktigt: ”Actually, it explains a lot.”

Men det är först i ”Innocence” [2×14] som han på allvar lyckas sälja in sig som Willows framtida pojkvän. När Willow frågar om han vill hångla visar han sig vara både observant och behärskad när han säger: ”Well, to the casual observer, it would appear that you’re trying to make your friend Xander jealous or even the score or something. And that’s on the empty side. See, in my fantasy when I’m kissing you, you’re kissing me. It’s okay. I can wait.” Det är en perfekt spegling av något Willow själv sa i säsong ett och visar med all önskvärd tydlighet hur bra Willow och Oz passar ihop.vlcsnap-10684

Jo förresten, Oz är en varulv också, men det vet jag inte om det finns så mycket att säga om egentligen. Över seriens gång verkar det här mest fungera som en övernaturlig metafor för ”MÄN ÄR DJUR!”, vilket knappast gör det till min favoritstoryline. Men Oz reaktion över nyheten (i telefon med sin faster: ”Is Jordy a werewolf? Uh-huh. And how long has that been going on? Uh-huh”) är chillad och så klassisk Oz att jag måste le, och Seth Green passar på något sätt så bra in i rollen som varulv rent utseendemässigt, nästan så att man misstänker att han måste vara varulv på riktigt. Allvarligt talat, finns det någon som inte gillar Oz ? Och får jag slå den personen?

Mamma: ”Innan han är varulv är han liksom ‘rock-killen’. Fast snäll.”

 

Angel/Angelus

angelAngel: ”Things used to be pretty simple. Hundred years, just hanging out, feeling guilty. Really honed my brooding skills.”

Vid det här laget har väl alla fattat att jag inte är något större fan av Edward Cullen Angel, hans excellenta brooding skills till trots. Visst uppskattar jag att han är snäll (det är jättegulligt att han tar med Buffy och åker skridskor, även om jag inte kan begripa varför han låter henne åka själv) och jag har, tro det eller ej, även viss förståelse för hans allmänna ångesttillstånd. Jag tycker bara att det är fruktansvärt tråkig tv.

Så även om det på sätt och vis känns fel att bli glad över att Angel blir ond, så… Äsch. Klart jag blir glad, han gör sig ju så ruskigt bra som ond! Angelus är en riktigt otrevlig skurk, och jag får alltid en känsla av att David Boreanaz liksom hoppar jämfota av lycka inombords över att äntligen få spela angenågon med en personlighet. Hur annars förklara att hans skådespeleri plötsligt blir så mycket bättre?

I slutet av säsongen bjuds vi på en av seriens alltid lika fantastiska historiska tillbakablickar, där vi bland annat får en skymt av Angel innan han blev vampyr — en förvånansvärt rå och bufflig sälle. Här, i kontrasten mellan Liam, Angelus och Angel, finns den potential som kommer att göra Angel till en serie i sin egen rätt, men som i Buffy tyvärr förblir outforskad.

Nån gång skulle det vara kul att se om Buffy med ett dedikerat Angelfan. Mamma är nämligen inte till nån vidare hjälp här, för hon vårdar ett Angelhat som utväger mitt flera gånger om.

Mamma: ”Bläää vad Angel är tråkig. Han är som en hundvalp! … Fast, eh, hundvalpar är söta. Fick han nånsin sin själ tillbaka?”
Jag: ”Öh, ja. Du vet, nånstans där mellan alla dina gäspningar.”
Mamma: ”Jaha.”
Jag: ”Och sen blev Buffy ändå tvungen att köra ett svärd genom magen på honom.”
Mamma: ”Hihihi, jaaa! Det var bra.”
Jag: ”…”

(Till hennes försvar har hon faktiskt aldrig hört Angel sjunga Mandy. Högst upp på listan över Nästan Acceptabla Anledningar Att Återuppliva Angel.)

 

Spike & Drusilla

20Drusilla: ”We’re going to destroy the world. Want to come?”

Drusilla är, kort sagt, creepy som fan. Att hon är sinnessjuk står klart från sekund ett och hennes knepiga, nyckfulla beteende gör henne till en karaktär att antingen älska eller hata. Jag tillhör det första lägret; jag tycker att Drusilla är fantastiskt. Det finns ingenting som skulle kunna göra henne bättre än hon redan är.

Spike, å sin sida, är en mer mångsidig karaktär. Med sin historia av att döda vampyrdräpare utgör han ett reellt hot, samtidigt som han tidigt (1)visar prov på en unik mjukhet i den kärlek han hyser för Drusilla. Det står dessutom klart redan i ”School Hard” [2×03] att han är en stundtals inkompetent skurk som gärna låter impulsivitet gå före noggrann planering, något vi kommer få se prov på om och om igen under seriens gång. (Ironiskt nog lyckas han aldrig så bra med att skada  Buffy som han gör i säsong sex, när han försöker älska henne.) Alla de här sidorna hos Spike, tillsammans med hans humoristiska tajming, gör honom fantastiskt rolig att titta på, och jag tror ärligt att det enda riktiga problemet med säsong två är den allmänna bristen på Spike tidigt i säsongen.

Angelus uppdykande förändrar drastiskt Spikes syn på saker och ting. I början är han glad att få tillbaka sin gamla kompanjon, men i takt med att Angelus behandlar den svage, rullstolsbundne Spike allt sämre växer hans missnöje. I ”Becoming Pt. 2” [2×22] vänder sig Spike oväntat till Buffy. Han förklarar att 2x21_2han hatar Angel, att han vill ha Drusilla tillbaka för sig själv och att han faktiskt råkar vara ganska förtjust i världen och inte vill att den ska gå under. Ambiguitet, thy name is Spike!

Redan här verkar det för övrigt som om den första gnistan har tänts till Spikes besatthet av Buffy. I slutet av säsongen flyr han och Dru till Sydamerika där hon (som vi får veta i ”Fool for Love” [5×07]) ska komma att säga till honom: ”I can still see her floating all around you, laughing. Why? Why won’t you push her away? You can’t blame the ghoul, Spike. You’re all covered with her. I look at you… all I see is the Slayer.” Varefter hon gör slut med honom, vilket som bekant är starten på flera säsonger av fantastisk karaktärsutveckling för Spike.

Men nu får vi ta farväl tills vidare, för än dröjer det ett tag innan vi får se Spike igen på riktigt.

(19)

 

Annat positivt

  • När Willow ska smyga sig in på Giles kontor i ”Halloween” [2×06] och Buffy måste distrahera honom, så hon säger att Jenny Calendar kallade honom ”babe”. Haha!
  • Angel hånar vampyrdyrkarna i ”Lie to Me” [2×07] och säger att de inte vet någonting alls om vampyrer, och just då går det förbi en kille klädd exakt som han. Ägd.
  • Willow som eskimå! <3
2X04IMG1719

”Sigh…”

  • De firar Buffys födelsedag! Från och med nu firas hennes födelsedag i nästan varje säsong, och varje gång slutar det i katastrof på ett eller annat sätt. Som Spike anmärker i säsong sex: ”So, you ever think about not celebrating a birthday?”
  • ”How is Angel? Pretend I care.” Åh Xander, min själsfrände.
  • Drusilla kallar sin hundvalp för Sunshine <3
  • Jenny Calendars HYSTERISKT ROLIGA kärlekskranka beteende mot Xander i ”Bewitched, Bothered and Bewildered” [2×16].
  • Giles slår över i kickass-mode efter Jenny Calendars död i ”Passion” [2×17], slår Angel i fejset med en brinnande fackla och sätter eld på skurkarnas gömställe. Fuck yeah!
  • ”Go Fish” [2×20] suger egentligen som avsnitt, men det finns en positiv aspekt av det: Xander i speedos. Och allas reaktioner på det. Shit vad jag garvar.
  • Den där scenen i ”Becoming Pt. 2” [2×22] när Spike och Joyce sitter under pinsam tystnad i vardagsrummet.
  • Joyces tappra försök att bryta sagda tystnad: ”Have we met?” Spike: ”Uh, you hit me with an axe one time.”
  • Jonathan! I säsong två blir han: nästan dödad av en mumie (”Inca Mummy Girl” [2×04]), dissad av Cordelia (”Reptile Boy” [2×05]), tagen som gisslan (”What’s My Line, Pt. 2” [2×10]), hjärntvättad (”Bad Eggs” [2×12]), utstirrad av hela Scoobygänget när han försöker låna en biblioteksbok (”Passion” [2×17]), samt får huvudet nertryckt i en hink med isvatten och blir avslöjad som den som kissade i poolen (”Go Fish” [2×20]).

Annat negativt

  • Umm… När Kendra och hennes nya väktare blev inkallade, var det ingen som hörde av sig till Giles? Vet de om att Buffy lever? Och hur blev det inte en stor grej av det här?
  • Buffy är väldigt inkonsekvent stark och svag hela säsongen. Hon kan slita sönder hänglås (”Inca Mummy Girl” [2×04]) och böja gevärspipor (”Phases” [2×15]), men när Ethan Rayne binder fast hennes händer med ett vanligt rep i ”The Dark Age” [2×08] är hon plötsligt hjälplös. Och, icke att förglömma, i ”Bad Eggs” [2×12] blir hon nerslagen av Cordelia. Jösses.
  • Att Angelus plötsligt vill att världen ska gå under känns en smula ologiskt. Här har han precis lagt ner en massa energi på att terrorisera Buffy, och nu… vill han att alla människor (= all hans mat) urskillningslöst ska sugas ner i en helvetesdimension — wut?
  • Det är synd att Xanders hemsituation aldrig berörs i de två första säsongerna. I säsong två hade det sannerligen behövts. (Första gången är i ”Amends” [3×10].)

 

Slutord

Säsong två är en riktigt bra säsong. Trots sina svaga sidor, som mestadels ligger i säsongens första halva, ger den ett väldigt starkt helhetsintryck, full av träffsäker humor och diaboliska antagonister (ofta i kombination).

Säsongen är verkligen ingen lättviktare heller. När huvudintrigen väl rullar igång fullkomligt öser den på med brutalitet och jobbiga händelser, av vilka några ska komma att förändra våra Scoobyhjältar för alltid. Det är en välkommen vändning åt det lite mörkare hållet för Buffy och säsongen innehåller några av de bästa avsnitten i hela serien; speländraren ”Innocence” [2×14], chockerande ”Passion” [2×17] och den förödande säsongsfinalen ”Becoming Pt. 2” [2×22].

Säsong två är, om kanske inte den bästa säsongen i Buffy, så i alla fall bland kandidaterna för det.

Mamma”Jättebra säsong! Högre tempo, bättre skurkar, dialogen vassare… ja, allting var bättre. Hmm, det kanske är skurkarna som gör det? Första säsongen var så… trevande. Här hänger allting liksom samman bättre. …Förutom fiskavsnittet!”

Ba så ni vet: BTVS Confessions är typ universums roligaste sida för Buffyfans. Idén är att fansen anonymt får erkänna precis vilka pinsamma åsikter de vill om serien, och asså… så mycket guld!

Allra roligast är det nästan i augusti 2011 när de som driver sidan tillfälligt ledsnar, flippar ur och börjar hitta på egna ”erkännanden”. Gud. Vad. Jag. Skrattar.

tumblr_lq3k8zJE7q1r1puh0o1_500

SPOILERVARNING — Det här är en retroperspektiv recension som kan innehålla spoilers från precis var som helst i serien, säsong 1-7.

Jag ska börja direkt med att säga att jag är ett stort fan av Buffy och älskar serien av hela mitt hjärta. Från de inledande säsongernas oskuldsfullhet, genom alla svåra val i mittensäsongerna, till den smärtsamma komplexitet som långsamt infekterar allt från säsong fem. Nu är det dags att se om allt.

Jag behöver någon att hålla i handen genom detta, så jag har rekryterat min mamma (som sett Buffy en gång förut) som medkritiker. Bloggläsare som känner sig manade får gärna hänga på i kommentarsfältet.

Nu kör vi — once more with feeling.

 

Säsong ett: Welcome to the Hellmouth

Upplägg:

 1. Handling  6. Xander 11. Annat positivt
 2. Minus  7. Giles 12. Annat negativt
 3. Plus  8. Angel 13. Slutbetyg
 4. Buffy  9. Cordelia
 5. Willow 10. The Master
Buffy season 1

De ursprungliga scoobisarna. Ack, så söta och naiva.

Namnet på seriens första avsnitt, ”Welcome to the Hellmouth” [1×01], säger egentligen allt om vad den här säsongen handlar om; det är en introduktion. En 12 avsnitt kort och väldigt ojämn introduktion, som ändå klarar ett schysst underhållningsvärde under tiden den målar upp en tydlig bild av vilka Buffy och hennes vänner är och vad det innebär att bo i Sunnydale — på kanten till helvetet och omgiven av demoner — och ändå behöva oroa sig för sina betyg.

1×01 Welcome to the Hellmouth
1×02 The Harvest
1×03 Witch
1×04 Teacher’s Pet
1×05 Never Kill a Boy on the First Date
1×06 The Pack
1×07 Angel
1×08 I Robot, You Jane
1×09 The Puppet Show
1×10 Nightmares
1×11 Out of Mind, Out of Sight
1×12 Prophecy Girl

Handling

I det inledande avsnittet ”Welcome to the Hellmouth” [1×01] ser vi en sextonårig Buffy Summers flytta in i Sunnydale, Kalifornien med sin mamma. Hon hoppas på en nystart i livet, ett liv där hon slipper ikläda sig rollen som vampyrdräpare med världens tyngd på sina axlar. Istället finner sig Buffy snart stående vid helvetets portar. Bokstavligt talat. I Sunnydale finns det fler vampyrer är någonsin och — ännu värre! — den knäppa, brittiska skolbibliotekarien verkar veta vem hon är!

buffy-master

Buffy & The Master

Som tur är hittar Buffy snart ett par goda vänner i Willow och Xander, och i de följande avsnitten får vi se hur det lilla gänget, komplett med bibliotekarie-Giles, prövar sina förmågor när de stoppar läbbiga übervampen ”The Master” från att uppstå (”The Harvest” [1×02]), besegrar en ond häxa (”Witch” [1×03]) och räddar Xander från en jättebönsyrsa som vill ha sex med honom (”Teacher’s Pet” [1×04]). Att de går i highschool är ett genomgående tema och många monster används, mer eller mindre genomskinligt, för att demonstrera tonårsproblem av olika slag.

The Master fortsätter att ställa till med problem i ”Never Kill a Boy on the First Date” [1×05], ett avsnitt som dessutom ger Buffy en hel del att tänka på gällande hennes ansvar att skydda andra, när hon nästan får både sin dejt för kvällen och Giles dödade. Snart hittar hon dock ett nytt kärleksintresse i den mystiske Angel (”Angel” [1×07]), som dessvärre visar sig vara vampyr. (Men yay, han har en själ, så det blir inget problem förrän i säsong två!)

Säsongen fortsätter med några fristående avsnitt av högst varierande kvalitet, från den genomtöntiga (men underligt underhållande) 90-talsdemonen på internet i ”I Robot, You Jane” [1×08], till skrämmande/underhållande ”Nightmares” [1×10] där allas värsta mardrömmar blir till verklighet (ett närmast profetiskt avsnitt för Buffy, om man tänker på det). Säsongen slutar sedan hastigt och lustigt i ”Prophecy Girl” [1×12] när Buffy accepterar sitt öde och besegrar The Master.

 

Minus

– Lågt produktionsvärde
– Oinspirerad huvudintrig och symbolism

– Dåligt konsekvenstänk
– Överlag låg relevans bland avsnitten

Vi ska kanske börja med att konstatera det uppenbara: Produktionsvärdena? Ungefär vad man kan förvänta sig av en lågbudgetshow från slutet av 90-talet. Inget konstigt med det, men det blir ju knappast bättre med åren.

Säsong ett är den svagaste säsongen av Buffy, vågar jag påstå utan att tveka. Flera avsnitt lider av en närmast avskräckande låg kvalitet och huvudintrigen med The Master känns ofta bara fånig. Idén att använda sig av övernaturligheter för att visa hur jobbigt det är att vara tonåring känns väl sådär fräsch och leder mest bara till standardiserade monsteravsnitt, som alla verkar framtagna efter samma mall (de upptäcker att monstret finns, de listar ut hur Buffy ska döda det, Buffy dödar det). Allt är väldigt mycket ”åh titta en vampyr! *påle genom hjärtat*”

JesseMcNally

Jesse

Säsongen är även rätt godtycklig i hur den hanterar (eller oftare: inte hanterar) konsekvenserna av olika händelser. När Jesse, Xanders och Willows kompis i början av säsongen, blir dödad verkar de aldrig speciellt ledsna. De rekryterar snabbt Buffy som ersättare och Jesse nämns aldrig någonsin igen. Som kontrast till det blir Willow helt förstörd i ”Prophecy Girl” [1×12] när några andra killar hon (typ?) känner dör, för kommer döden plötsligt för nära.  I säsongens försvar är det här faktiskt ganska vanligt i tv-serier och det stör egentligen inte så mycket inom säsongens egna ramar — men det blir ett problem relativt till resten av serien, som ju tar betydligt hårdare på allt som händer.

Det största problemet däremot, så här vid en återtittning, är den allmänna bristen på relevans i många av säsongens avsnitt. Jag skulle vilja påstå att det som vanligtvis kännetecknar Buffy som serie är att alla avsnitt — även de som är helt fristående från säsongens huvudintrig — brukar tillföra något viktigt. De är aldrig isolerade öar, utan används effektivt för att säga något om karaktärerna (”Restless” [4×22]), för att driva karaktärsutvecklingen framåt (”Once More, With Feeling” [6×07]) eller i undantagsfall bara för att de är sådär hjälp-hjälp-jag-kan-inte-andas-roliga (”Something Blue” [4×09]). Den här typen av driv saknas i första säsongen och flera avsnitt, som ”Teacher’s Pet” [1×04] och ”I Jane, You Robot” [1×08], är inte bara dåligt gjorda utan påverkar till på köpet ingenting utanför sig själva, vilket ju i förlängningen gör dem rätt så ointressanta.

Mamma: ”Men vad dåligt det är! Var det så här dåligt förra gången också? Varför såg vi på det då? Jag minns att det var bättre! …Det blir bättre, va?”

 

Plus

Rolig, charmig dialog
Karaktärer som är ”sig själva” från första början
+ Kontinuitet med senare säsonger

Det är 90-tal:

laptop

Durr, I is 90’s computer geek, fear my laptop-y powers.

Inget Buffy utan humorn. Det märks måhända att säsong ett ännu inte riktigt hittat sin ton, men dialogen är redan alldeles godkänt superrolig. Den är sådär Whedon-aktigt smart och underhållande att även konversationer som borde vara tråkiga blir sevärda. Det är omöjligt att inte bli förtjust i Buffy, Willow, Xander och Giles och deras ständiga ordvänderier (undertexter på originalspråk är ett måste, ok?) och det finns inte ett enda avsnitt i säsongen som inte är citerbart.

Mamma: ”Hahahahahahahahahahahaha! …Vänta nu, dör inte hon sen?”

Buffy som serie handlar i grund och botten om sina karaktärer och om hur de växer upp, från den här säsongens osäkra tonåringar till de kompetenta, vuxna människor vi ser i slutet av säsong sju. Just därför är det så skönt att se att Buffy, Willow och Xander redan från start målas upp med så pass stor säkerhet. De är lätta att tycka om, samtidigt som de ändå har sina uppenbara brister. Har man sett Buffy förr är det svårt att inte känna uppskattning för att det var så här det började, så blåögt, och njuta av hur karaktärernas beteende den här säsongen trots det går hand i hand med vilka de kommer att bli. Det är värt att se om bara därför.

Även om kontinuiteten säsongens avsnitt emellan inte är speciellt hög så är säsongen som helhet bra på att knyta an till resten av serien. Mycket av det som händer i säsong ett återkommer, ofta om interna skämt som man så klart vill vara med på. För den som håller ögonen öppna finns dessutom flera riktigt fina små ledtrådar om vad som väntar i respektive karaktärs framtid, i fråga om personliga val och utveckling. (Om den här kontinuiteten beror på god planering i den här säsongen eller god uppföljning i de senare kan väl egentligen kvitta?)

Det är inte utan visst hjärtknip jag ser scoobisarnas första naiva steg ut i ”Buffyverse”. Från och med nu kommer allt bara bli värre.

Eller ja, värre för dem, bättre för oss.

 

Buffy

buffy-1x01-welcome-to-the-hellmouth-stills-gq-02Buffy: ”It’s just… been a really weird day.”
Xander: ”Yeah. Buffy died and everything.”
Willow: ”Wow. Harsh.”
Giles: ”I should’ve known that wouldn’t stop you.”

Buffy är en karaktär som det har tagit mig lång tid att lära mig gilla, men som jag känner att jag numera känner att jag  äntligen förstår och uppskattar fullt ut. Samtidigt som hon är en relaterbar, nästan vanlig tjej är hon den karaktär som förändras mest drastiskt över seriens gång, med mycket mörker och komplexitet to come. Sarah Michelle Gellar gör ett superjobb med samtliga passager i Buffys liv.

Säsong ett fokuserar mycket på en omogen Buffy och hennes ovilja att acceptera sitt liv som vampyrdräpare (= en metafor för tonårens ökade ansvar?) När hon anländer till Sunnydale i ”Welcome to the Hellmouth” [1×01] är det med förhoppningen att det livet ska vara över. Vilket det förstås inte alls är, som vi blir varse när hon kliver in på skolans bibliotek och möter Giles för första gången.

Jag gillar att Buffy redan har en historia av att döda vampyrer (och bränna upp gymnastiksalar) när serien börjar. Hon är inte någon liten duvunge som ställs inför Giles och hans krav, tvärtom. Hon vet precis vad livet som vampyrdräpare kan innebära, och ifrågasätter genast Giles relevans som väktare: ”Prepare me for what? For getting kicked out of school? For losing all of my friends? For having to spend all of my time fighting for my life and never getting to tell anyone because I might endanger them? Go ahead! Prepare me!

Säsongen är fylld med tillfällen där Buffy försöker leva ett normalt tonårsliv. I ”Witch” [1×03] vill hon bli cheerleader, men råkar kasta en annan flicka rakt in i en buffyvägg med sina superkrafter. I ”Don’t Kill a Boy on the First Date” [1×05] försöker hon sig på att dejta en vanlig kille, men tvingas bryta kontakten med honom när hon inser att hon bara skulle få honom dödad. Samtidigt blir den övernaturliga världen allt mer intressant för Buffy, som i Willow och Xander har hittat två vänner att dela den med, och vi ser henne axla ledarrollen i den lilla gruppen på ett allt mer självklart sätt.

Buffy gör, helt förståeligt, motstånd in i det sista.  I ”Prophety Girl” [1×12] får hon veta att hon är förutspådd att dö i sin strid mot The Master, men väljer till slut ändå att möta sitt öde och dör faktiskt(!) under några sekunder, innan lite hjärt- och lungräddning hjälper henne tillbaka. Profetior är kinkiga saker.

Förutom hennes roll som dräpare tacklar säsongen även Buffys kärleks- och familjeliv. Kärleken är förstås Angel, en relation som Buffy kastar sig in i med uppenbar naivitet. Något hon knappast kan klandras för som sextonåring. Det är fint att hon ger Angel en chans när hon får veta att han har en själ, men han har levt mer än 200 år längre än hon och det är mycket hon ännu inte vet om honom. Både Buffys oskyldiga känslor för Angel och den potentiella faran med relationen förvaltas väl och lägger en stabil grund för allt som kommer att hända mellan dem i säsong två.

Buffys familjeliv är en annan inte helt okomplicerad historia. ”Nightmares” [1×10] avslöjar Buffys stora skräck för att hennes pappa ska överge henne — en som det senare ska visa buffsig fullständigt berättigad rädsla. Buffys förhållande med mamma Joyce är närmare, men det ställer till det för henne att hon inte har berättat för mamman om sitt dubbelliv. Både jag och min egen mamma var riktigt upprörda över att hon inte hade gjort det (jag hade berättat direkt!), för Buffy utsätter ju henne för livsfara genom att hålla henne ovetandes. Men ah, minns ni? Att hon inte berättar får faktiskt sin förklaring i ”Normal Again” [6×17], seriens lätt(!) obehagligaste avsnitt, där vi får veta att Buffy visst försökte berätta för sina föräldrar i början — varpå de fick henne tvångsintagen på psyket. (Så skyll dig själv om du blir uppkäkad av en vampyr, Joyce.)

Buffy är en fantastisk karaktär och säsong ett gör ett riktigt bra jobb med att visa vem hon är och även utveckla henne, något som gör i att hon beger sig in i säsong två som en annan person än den obstinata flicka vi mötte i ”Welcome to the Hellmouth” [1×01]. Hennes strid mot The Master med resulterande död lämnar djupa ärr som hemsöker Buffy hela sommaren, vilket effektivt sätter tonen för en mörkare säsong två som tar allt på lite större allvar.

Mamma: ”HerreGUD vad korta kjolar hon har.”

 

Willow

willow 1Willow: ”Well… when I’m with a boy I like, it’s hard for me to say anything cool, or, or witty. Or at all. I-I can usually make a few vowel sounds, and then I have to go away.”
Buffy: ”It’s not that bad.”
Willow: ”No, i-it is. I think boys are more interested in a girl who can talk.”
Buffy: ”You really haven’t been dating lately.”

Det jag personligen uppskattar mest med Willow är nog hur väldigt gradvis hennes personlighet förändras över seriens gång, nästan så att man missar det eftersom det sker så naturligt. Hon är en karaktär som de allra flesta gillar, och gud så söt hon är i den här säsongen. Alyson Hannigan gör ett fantastiskt jobb med ett ärligt talat rätt tunt underlag och väcker liv i en Willow vi alla känner för.

I säsong ett består hennes personlighet mest av att hon är, tja, söt och blyg och nördig. Men det går går redan nu att ana en mörkare sida hos Willow, om man tittar riktigt noga. Lägg märke till hur ofta hon använder sina kunskaper om datorer och internet för uppenbart olagliga aktiviteter, något som rättfärdigas med en ”ändamålet helgar medlen”-attityd. Känns det kanske igen från hur hon senare resonerar kring sitt magibruk?

Och även om Willow kan verka osäker är det värt att notera vilken självrespekt hon besitter. Tänk på ”Prophecy Girl” [1×12] där Xander frågar Willow, som vid tidpunkten är kär i honom, om hon vill gå på skoldansen med honom — men först efter att han fått nej från Buffy. Willow inte bara tackar nej utan motiverar dessutom varför, och jag och mamma gör liksom vågen i soffan. Det finns en liknande scen mellan Willow och Oz i säsong två (”Innocence” [2×14]), där Oz är den som måste säga nej till Willow av samma anledning, och jag tycker att det är så fint att de är så lika på den punkten.

Det sker ingen direkt utveckling av Willow i säsong ett, men det är okej, för den Willow vi lär känna är trevligt sällskap.

 

Xander

xandGiles: ”Xander’s taken to teasing the less fortunate?”
Buffy: ”Uh-huh.”
Giles: ”And, there’s been a noticeable change in both clothing and demeanor?”
Buffy: ”Yes.”
Giles: ”And, well, otherwise all his spare time is spent lounging about with imbeciles.”
Buffy: ”It’s bad, isn’t it?”
Giles
: ”It’s devastating. He’s turned into a sixteen-year-old boy. Of course you’ll have to kill him.”

Xander är en sån där karaktär som jag älskar att hata – eller hatar jag att jag älskar honom? Han har ofantligt många dåliga sidor; han är svartsjuk och självisk och slentriansexistisk. Och det är okej här i säsong ett — han är sexton år, vi fattar. Jag tänkte inte ens på det när jag själv var tonåring och såg på Buffy. Och det är intressant på riktigt, tycker jag nu, att man kan se hela serien utan att någon gång ifrågasätta Xanders automatiska status som ”den snälla killen”.

I säsong ett är Xander på många sätt inte mer än en pojke. Lite fumlig och plump, men alltid charmig och redo att skämta till det för att lätta upp stämningen. Precis som Willow utvecklas han inte så mycket, men är en allmänt sympatisk närvaro i tv-rutan. Det är svårt att inte tycka om honom för det han för med sig till gruppen.

Jag har förstått att de flesta ogillar avsnittet ”The Pack” [1×06] (bevismaterial: 1, 2, 3, 4, 5) där Xander blir besatt av en hyena och beter sig riktigt otrevligt, till den punkt att han försökerxander våldta Buffy. Jag håller inte alls med om att det här är ett dåligt avsnitt. För mig är det en tydlig flört med hur Xander faktiskt ofta beter sig, alldeles av sig själv.

Bara för att förtydliga: Jag ogillar Xander ganska mycket från och till, men jag tycker inte att han är en dålig karaktär. Snarare tvärtom. Xander är oväntat komplex, och ju fler gånger jag ser Buffy, desto mer förtjust blir jag i hans krokiga resa mot vuxenlivet.

Säsong ett bjuder på en första vink om varifrån Xanders dåliga karaktär kan komma. I ”Out of Mind, Out of Sight” [1×11] ska Willow hem till honom för att äta hämtmat och kommenterar lättvindigt: ”Xander, do you guys even have a stove?” För den som känner till Xanders hemsituation är repliken talande…

Nicholas Brendon passar för övrigt utmärkt i rollen som Xander. Tro det eller ej när du ser säsongen, men han är bara två år yngre än David Boreanaz som spelar Angel. Jag känner att jag själv har lite svårt att acceptera det.

Mamma: ”Ha-ha! De sätter på honom fula kläder för att man inte ska fatta att han är snygg.”
Jag: ”…Ja-haaa. Xander är snygg.”
Mamma:
”…”
Jag:
”Ja alltså, jag såg det nu.”

 

Giles

gilesGiles: ”Oh, Emily Dickinson.”
Buffy: ”We’re both fans.”
Giles: ”Yes, she’s quite a good poet. I mean for a…”
Buffy[defensively] ”A girl?”
Giles: ”For an American.”

Giles, Giles, Giles… Med precis alla säsonger i åtanke samtidigt vet jag knappt vad jag ska tycka om honom. (Mer än att Anthony Stewart Head äger, förstås.) Han är helt oumbärlig i de tidiga säsongerna, dels i rollen som ”den vuxne” och dels som den som sätter in allt som händer i ett större sammanhang. Han är en trygghet, helt enkelt, vilket är vad som gör det till en sån chock när han helt plötsligt inte är det längre.

Den Giles vi lär känna i säsong ett är brittiskt torr och humorlös, med en personlighet som Earl Grey. Vilket absolut inte får missförstås som att han inte är rolig, eftersom han tvärtom är kanske den roligaste i hela säsongen, då han ständigt bjuder på en massa oavsiktlig humor i sitt fumliga samspel med andra.

Det mesta som händer med Giles i säsong ett rör hans relation med Buffy. Det börjar dåligt i ”Welcome to the Hellmouth” [1×01], när Buffy med sitt ”Protect me”-tal förnekar hans värde som väktare. Efter det hålls status quo uppe ett tag — Giles dyker till egen nackdel upp med dåliga nyheter hela tiden, men hjälper åtminstone till att lösa problemen. Efter vad gilessom känns som en smärre evighet tar sig Giles sedan äntligen ner till Buffys nivå i ”Never Kill a Boy on the First Date” [1×05] och säger som det är: ”I have volumes of lore, of prophecies, of predictions. But I don’t have an instruction manual. We feel our way as we go along.” Det är en fin bekräftelse av det Buffy sa till honom och markerar starten på ett mycket bättre förhållande dem båda emellan.

I avsnitten som följer visar Giles fortsatt stor respekt och förståelse för Buffy. När de till exempel får reda på att Angel är en vampyr (”Angel” [1×07]) har han inte ett dömande ord att komma med (till skillnad från en viss Xander) utan enbart sympati. Precis hur mycket Giles och Buffy faktiskt lär sig tycka om varandra i säsongen står klart i sista avsnittet ”Prophety Girl” [1×12]. Här blir Giles helt förstörd efter att ha läst en profetia om Buffys förestående död och bestämmer sig för att gå i hennes ställe (”Buffy, I’m not going to send you out there to die. Now, you were right. I’ve waded around in these old books for so long; I’ve forgotten what the real world is like. It’s time I found out.”). Buffy måste knocka honom medvetslös för att hindra honom. Aww?

Säsong ett gör ett fint jobb med Giles och Buffys relation. Det är rörande att se dem mjukna och börja acceptera varandra, nästan som far och dotter. Och det är bäst för dem att de är beredda, för säsong två har en hel del att utsätta dem båda två för.

 

Angel

s1e7-Angel18Giles: ” A vampire in love with a Slayer! It’s rather poetic. In a maudlin sort of way.”

I säsong ett ser vi Angel redan i första avsnittet, iklädd en förtjusande… silkeskavaj? Sedan dyker han upp lite nu och då, alltid oväntat och med dåliga nyheter — en mystisk, äldre man som sextonåriga Buffy givetvis faller hårt för.

Vi får vänta till ”Angel” [1×07] innan han får lite mer kött på benen, men då går det undan — under ett enda avsnitt hinner Buffy ta med sig Angel hem, kyssa honom, upptäcka att han är en vampyr, läsa på om hans historia (”Huh. 240. Well, he said he was older.”), luras att tro att han bitit hennes mamma, gå ut i syfte att döda honom och slutligen inse att han trots allt är en vän ändå och kyssa honom igen. Puh.

Mycket mer än så blir det inte av Angel i säsong ett, där han mest är en bikaraktär med den olyckliga rollen som Buffys kärleksobjekt. Som tur är ändrar säsong två ordentligt på den saken…

 

Cordelia

cordeliaGiles: ”Why would someone want to hurt Cordelia?”
Willow: ”Maybe because they met her? …Did I say that?”

Cordelia är ytlig, elak och korkad — och fantastiskt underhållande. En karaktär som gjord för comic relief.

Men serien har betydligt större planer för henne än så. I ”Out of Mind, Out of Sight” [1×11] får hon en ny dimension när hon öppnar sig för Buffy och erkänner en stor osäkerhet inom sig själv: ”I can be surrounded by people and completely alone. It’s not like any of them really know me. I don’t even know if they like me half the time.” I samma sekund blir hon en riktig person att räkna med i serien, något vi får se mer av med start i säsong två.

Under ytan spelar Cordelia däremot en viktig roll hela säsongen igenom, för hon vittnar om vilken person Buffy hade kunnat vara, om hon inte var den utvalda. Buffy och Cordelia har många beröringspunkter. Båda är (eller var, i Buffys fall) populära cheerleadertyper, något Buffys nya vänner knappast kan relatera till. I ”Out of Mind, Out of Sight” [1×11] får vi till och med se Buffy stå och känna sig utanför när Xander och Willow skämtar internt, varefter de båda två hånar Cordelia för att hon vill bli skolans May Queen — något som visar sig vara ett direkt hån mot Buffy också eftersom hon var det på sin förra skola.

Ett roligt sammanträffande: Jag läste att skådespelarna i själva verket provspelade för varandras roller — Charisma Carpenter ville vara Buffy och Sarah Michelle Gellar Cordelia, men det blev tvärtom. Cordelia är den person Buffy hade kunnat vara, minst sagt.

Mamma: ”Kul att det det är en brunett som spelar den korkade för en gångs skull! Och en blondin som spelar den… *tveksam blick på Buffy* …smarta?”

 

The Master & The Anointed One

masterThe Master: ”There will be a time of crisis, of world’s hanging in the balance. And in this time shall come the Anointed, the Master’s great warrior. And the Slayer will not know him, will not stop him. And he will lead her into hell.”

Seriens första ”big bad” är en riktigt klassisk vampyrskurk, som hänger nere i underjorden och skrattar rått, i väntan på att få vandra på jordens yta igen.

Något jag på sätt och vis gillar, för hey, det är första säsongen och då är det klart att vi måste få träffa de tuffa killarna från förr. Man får se The Master i hans sammanhang: Han leder ”the Order of Aurelius”, en orden som säger sig tillbe ”the Old Ones”, och jag tror att hela grejen med dem är att de är lite gammaldags, lite bakåtsträvande och… lite ute. Buffy själv står förstås för raka motsatsen, med sin ungdom och sina nymodiga metoder (som när hon i första avsnittet vet att en kille är vampyr för att han klär sig så omodernt — haha).anointed-one_buffy-the-vampire-slayer_pictureboxart_160w

Men även om jag i teorin gillar tanken bakom The Master så finns det inte mycket annat gott att säga om honom. I grund och botten är han en rätt tråkig och fånig badguy, som är dåligt inlemmad i handlingen. Från och med ”Don’t Kill a Boy on the First Date” [1×05] får han dessutom sällskap av The Anointed One — eller ”The Annoying One” som Spike mer träffande ska kalla honom i början av säsong två. Scenen där Spike äntligen dödar honom är kanske det enda som rättfärdigar den här meningslösa lillgrabbens existens.

Mamma: ”Vad röd han är om näsan — fyllo!”

 

Annat positivt

  • Den där scenen i ”The Pack” [1×06] när Giles återvänder till biblioteket efter ett personalmöte och ska berätta att rektorn är död. Buffys bedrövade ”They ate Principal Flutie?” får mig att bryta ihop varenda gång — något som knappast hjälptes av att mamma fullständigt kollapsade av skratt bredvid mig i soffan. Det är hårt att vara rektor.
principal flutie

R.I.P. Flutie

  • Snyders intåg inte långt därefter i ”The Puppet Show” [1×09]. Precis all tid den här mannen får i rutan är komiskt guld, älskar honom. Hela vägen till hans död i säsong tre när han blir, ah, uppäten.
  • Buffy slog ner hyena-Xander med ett skrivbord! <3
  • ”Excuse me, when did they put a cemetery in across the street?” ”And when did they make it night over there?”
  • FBI:s omhändertagande av den osynliga flickan i ”Out of Mind, Out of Sight” [1×11]. En första välbehövlig vink om att myndigheterna mycket väl vet vad som pågår. Önskar bara att hon kunde fått komma tillbaka i säsong fyra…
  • Giles: ”I’ve never actually heard of anyone attacked by a lone baseball bat before.” Xander: ”Maybe it’s a vampire bat.”

 

Annat negativt

  • Det stör mig något ENORMT när Angel i ”Prophety Girl” [1×12] säger att Xander måste ge Buffy konstgjord andning, för själv andas han inte. Samtidigt. Som. Han. Flåsar. Varje gång blir jag ungefär dubbelt så irriterad som gången innan. Hela serien lång ser vi vampyrer andas, röka och, ja jag vet inte, prata? Svårt om man inte kan andas, Angel.

(Vilket för övrigt påminner om ett avsnitt i Angel (”I Will Remember You” [1×08]) , där Angel får vara människa för en dag och blir helt extatisk för att han för första gången får smaka på nymodigheter som jordnötssmör, för som vampyr kunde han ju inte äta vanlig mat. Meanwhile on Buffy: Spike, fortfarande väldigt mycket vampyr, kommenterar hur dåligt hans öl smakar och beställer in en tallrik kycklingvingar.)

 

Slutbetyg

Säsong ett varierar mycket i kvalitet. I bästa fall är den riktigt rolig och charmig, men i värsta fall bara skämmig. Den har starka band till senare säsonger och är inte en säsong man kan skippa utan att gå miste om viktig information, eller om man vill förstå framtida internskämt i serien.

Introduktionen av alla karaktärer är lyckad och  i slutändan är säsong ett faktiskt tillräckligt Buffy-aktig för att vara underhållande. Bättre än mycket annat på tv, och en helt acceptabel introduktion till Buffy som serie, så länge man är medveten om att det blir bättre.

Och åh, så mycket bättre det ska bli.

Mamma: ”Hurra, ska vi se säsong två nu!?”

Nä, hörrni. Snart är det nyår och jag ligger långt efter med bloggandet. Inte för att jag alltid recenserar allt jag läser, men jag har en bunt böcker på skrivbordet som faktiskt förtjänar någon typ av utlåtande. Så varför inte Twitterrecensioner? Ni har säkert ingen tid att lägga på bloggläsande just nu i alla fall ;)


 

Världens mått av Daniel Kehlmann (4/5)Världens mått

Handling på 140 tecken: De två tyska vetenskapsmännen Humboldt och Gauss, den ene mer excentrisk än den andre, ska träffas för första gången på ålderns höst.

Omdöme på 140 tecken: Härligt skrönaktigt berättad! Satt och fnissade för mig själv mest hela tiden. Och tydligen lärde jag mig en del naturhistoria på kuppen?

Så börjar boken: I september 1828 lämnade landets störste matematiker för första gången på flera år sin hemstad för att delta i Tyska naturforskarkongressen i Berlin. Självfallet ville han inte dit.


 

Die Entdeckung der Currywurst av Uwe Timm (3/5)ZHR2XzEyODM5

Handling på 140 tecken: Ung tysk soldat under andra världskriget tillbringar natten med äldre kvinna och råkar liksom desertera på kuppen. Plus currywurst.

Omdöme på 140 tecken: Lågmäld humor varvad med oväntad svärta. En tempomässigt lugn bok som förtjänar långt mer läsro än jag hade att erbjuda vid tillfället.

Så börjar boken: Vor gut zwölf Jahren habe ich zum letzten Mal eine Currywurst an der Bude von Frau Brücker gegessen.


 

Han åt mitt hjärta av Viktor Algren (4/5)9789197787550_200_han-at-mitt-hjarta_haftad

Handling på 140 tecken: Desillusionerad bibliotekarie och bög blir varulv och börjar mörda Sverigedemokrater — ‘nuff said!

Omdöme på 140 tecken: ÄLSKAR första halvan. Svart humor och hög igenkänning för den nyutexaminerade kulturaren. Dock inte lika förtjust i varulveriet.

Så börjar boken: Jag skulle vilja börja min historia sensationellt och dramatiskt men jag måste hålla mig till sanningen och börja en måndag.


 

Trollkarlen från Övärlden av Ursula K. Le Guin (2/5)trollkarlen från övärlden

Handling på 140 tecken: Pojke blir trollkarlslärling och lite för högmodig. Släpper lös en farlig kraft i världen som han flyr i många år, men slutligen måste möta.

Omdöme på 140 tecken: Begriper mig inte på storheten i den här fantasyklassikern. Kanske är jag för gammal? En enda lång uppenbar läxa i ödmjukhet.

Så börjar boken: Ön Gont är en enda stor klippa som lyfter sin spets upp över den stormhärjade Norra fartleden. Den ön är berömd för sina trollkarlar.


 

Fred så gyllene av Stefan Hagel (2/5)fred-sc3a5-gyllene-liten-v3

Handling på 140 tecken: Episk fantasy om ett land i slutet av en långvarig fredsperiod, där bondflickan Tennara ska spela en större roll än hon kunnat anat.

Omdöme på 140 tecken: Svår att komma in i. Karaktärerna och koncepten finns där, men allt är liite för hög fantasy för mig och transportsträckorna är för långa.

Så börjar boken: Lansar bröt igenom den vita morgondimman, burna av osynliga förebud.

Fler än jag som inte läst Divergent än? Här kan du ladda ner e-boken gratis.

Ha en bra advent ^_^