You are currently browsing the category archive for the ‘Zombier’ category.

VARMA KROPPAR
av Isaac Marion

R är en zombie. Han minns inte så mycket av hur han var som människa, annat än att hans namn började på R, men eftersom han var hyggligt välklädd när han dog gissar han att han måste ha varit ”affärsman, banktjänsteman eller mäklare, eller nån ung praktikant på väg in i branschen”.

Han försöker att inte stöna så mycket eller släpa benen efter sig, och kanske tänker han lite mer än zombierna runt omkring sig också, det är svårt att säga. Men så en dag vänds hans icke-liv (oliv, haha) upp och ner när han får för sig att rädda en människa i stället för att käka upp henne. Vad ska hända nu?

Varma kroppar är en udda fågel i zombiegenren, berättad utifrån en zombies eget perspektiv. Det är lätt att sympatisera med R, där han hasar runt på en flygplats, åker upp och ner i rulltrapporna och undrar över meningen med icke-livet. Det är inte en bok för puritaner — Marions zombier kan både prata och köra bil. Hjälpligt.

Ett övergripande tema i boken är Meningen med Livet. Julie, människan R räddar, funderar också mycket över det. Hon kommer från en stor betongfästning där det mesta är krass verklighet och ingenting tillåts vara vackert, roligt eller bara onödigt. Ja, R har ta mig tusan roligare i sina rulltrappor än människorna i boken har. Så varför lever de?

Jag gillar Varma kroppar, det är en cool bok. Eftersom det finns en kvinnlig huvudperson har de förstås lyckats knöka in en romans (nekrofilin i det hela bevärdigas tyvärr inte med en tanke) och jag har oh-så-svårt för kärlek och romantik i böcker att det närmast är ett handikapp. Här passerar det ändå relativt smärtfritt eftersom romansen spelar en viktig del i händelseutvecklingen, men jag får ända jobbiga Twilight-vibbar.

Twilight-vibbarna kan förstås bero på filmaffischen.  I filmen, som kommer nästa år, har R transformerats till en rufshårig pojkspoling med munktröja.

Munktröja, ja. Av någon anledning gör den lilla detaljen mig så outsägligt ledsen. Allt annat kan jag acceptera, bara inte tröjan. Min R är stiligt klädd (se citat ovan), och så himla svårt hade det faktiskt inte varit att slänga på honom en skjorta och ändå göra den tänkta målgruppen till viljes genom att, ja inte vet jag, riva sönder den på taktiska ställen och liksom hunka till den lite?

Men se filmen, det ska jag definitivt göra.

Warm Bodies (2010)
Översatt av Kristoffer Leandoer
Utgiven av Mix Förlag 2012
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: Jag är död, men det är inte så farligt. 

28 DAYS LATER: THE AFTERMATH
av Steve Niles

Jag tyckte att  filmen 28 dagar senare var alldeles lysande, men när den tar sin början… ja, då har ju tjugoåtta dagar redan gått. Rage-smittan är spridd vida och Londons gator ekar redan kusligt tomma. Hur såg det ut under de där första veckorna? Aftermath är ett seriealbum med den uttalade ambitionen att besvara den frågan, och dessutom fylla igen hålet mellan 28 dagar… och 28 veckor senare.

Det känns ju som ett koncept som är svårt att misslyckas med, eller hur?

Albumet har fyra delar: Development, Outbreak, Decimation och Quarantine. De två första kapitlen utspelar sig innan 28 dagar… och de andra två efter. Delarna tycks till en början fristående från varandra — ett intryck som förstärks av att det är olika tecknare för varje del — men allt knyts samman i slutet.

Första kapitlet handlar om forskarna som utvecklade viruset. Det är stabilt berättat och fyller i en del luckor, men bjuder inte direkt på några överraskningar. Efter det kommer däremot Outbreak-kapitlet, som var det jag såg fram mest emot. Det ska nämligen utspela sig mellan dag 1 och 14 — med andra ord under den där spridningsperioden som de flesta ”zombie”-skildringar tycks hoppa över. Det kan ju bli hur intressant som helst!

Eller inte. Faktum är att det är rena rama påhittet att kapitlet utspelar sig under två veckors tid. Det som händer är att vi under Dag #1 får träffa en familj… som blir rädda och gömmer sig i ett hus tills de ”Days later” kryper fram ur sitt gömställe. Småtrist berättat och med karaktärer som för tankarna till sopiga USA-stereotyper (kan det bero på att både författaren och illustratörerna är amerikaner?)

Det blir inte bättre.

En sida in i andra halvan av albumet är jag ohjälpligt less på det. Det är helt enkelt tråkigt. För att inte tala om djupt oengagerande. Och till slut irriterande, eftersom det borde ha varit så mycket bättre. Nej, gör er själva en tjänst och slösa ingen tid på det.

28 Days Later: The Aftermath
Utgiven av Fox Atom Comics 2007
Betyg: 1/5

DEAD BRIGADE
av James Lovegrove

Dex Hammond är en föredetta soldat inom den brittiska armén. Efter en traumatisk upplevelse på fronten degraderades han till ett skrivbordsjobb, där han ägnat de senaste sex åren åt självhat. När han plötsligt får chansen att delta i ett hemligstämplat uppdrag tackar han förstås inte nej.

Han får snart veta att armén avser återanvända döda kroppar som soldater. Med hjälp av komplicerad teknologi får de liken att röra på sig, gå dit de vill, stå i givakt… Potentialen är stor för dem som soldater – de känner trots allt ingen smärta och de lyder blint. Nu är det upp till Hammond att träna dem.

Som ni kanske förstår är Dead Brigade en bok med skyhög rysfaktor. Varje sekund nere i bunkern med Hammond och hans radiostyrda lik är underbart plågsam. Hammond själv växlar mellan att vara professionell soldat och professionellt nervknippe. Vilka var de innan de dog? frågar han sig. Och hur vet jag säkert att de verkligen är helt döda?

Emellanåt känns dialogen lite väl uppstyltad, men det är också det enda jag har att klaga på. Som helhet är Dead Brigade en 150-sidig liten pärla som är precis så makaber som den borde vara.

 

Dead Brigade
Utgiven av Barrington Stoke 2007
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: A thin wind slid like a ghost between the mountain peaks. Sleet steeped down from a grey sky.

DE VASSA TÄNDERNAS SKOG
av Carrie Ryan

Det var en gång för länge, länge sedan… en värld utan zombier. Det vet Mary och alla andra i den lilla byn. Men människan hädade, lekte gud, och Gud blev vred och bestraffade dem. Kanske är de ensamma kvar i världen…

Jag tycker riktigt mycket om hur samhället i De vassa tändernas skog beskrivs. Jag kan så lätt se det hända: Den kristna församlingen som gömmer sig undan apokalypsen – och överlever. Snabbspola några generationer av anpassning, glömska och utveckling framåt, och det här är vad du får. Onekligen intressant.

Tyvärr slösas ungefär hälften av berättelsen bort på ett genomtöntigt kärleksdrama. Till en början har jag inga problem med det, eftersom dramat driver handlingen framåt på ett bra sätt. Vad jag däremot har problem med är att lovestoryn tillåts ta över nästan helt i andra halvan av boken. Jag hade hellre sett killen bli uppkäkad (sa jag att det var en zombiebok? det är en zombiebok). Och kanske hade det gått bra ändå, om inte kärleksscenerna varit så himla pinsamma! Åhhhh vad jag skämdes. Huvudet ner i skämskudden-style. (Är det så här det känns att läsa Twilight?)

Synd på en riktigt fin start.

Däremot går det inte att förneka att boken trots allt är spännande, på sanna sträckläsarmanér. Det är första delen i en trilogi – vilket väl i visst mån förlåter att handlingen inte blir mer betydande än den blir – och jag vill nog läsa tvåan också. Min gissning är att den tar en heeelt annan riktning än ettan, eftersom utgångsläget är så annorlunda. Återstår att se om det är bra eller dåligt.

(Tänker för övrigt vänta på den svenska översättningen. Styxx utgåva – med sin vackra omslagsbild och de svärtade kanterna – har mötts av spontana utrop av beröm från alla jag visat den. En JPG-fil på internet gör den verkligen inte rättvisa. Vilken färg går nästa omslag i? Jag röstar på blått.)

The Forest of Hands and Teeth 2009
Översatt av Lisbet Holst
Utgiven av Styxx fantasy 2011
Betyg: 2/5

Bokens första meningar: Min mamma brukade berätta för mig om havet. Hon sa att det existerade en plats där det inte fanns något annat än vatten så långt ögat nådde och att det var i ständig rörelse, det kom rusande emot en och drog sig sedan bort igen. En gång visade hon mig ett foto som hon sa föreställde min mormors mormors mor som barn, stående i havet.

 Originaltitel: Day by Day Armageddon: Beyond Exile
 Svensk titel: –
Författare: J. L. Bourne
Betyg: 4/5

Beyond Exile är fortsättningen på stressrysliga zombieboken Day by Day Armageddon, som jag recenserar här.

I Beyond Exile förflyttas fokus från ensamma överlevare till en större helhetsbild. Det handlar inte längre om att bara överleva dag för dag, utan också om att flytta gränserna framåt. Vad kan en liten spillra överlevare åstadkomma i ett land där nästan 300 miljoner zombier drar runt?

Ibland får jag intrycket av att Bourne pusslat ihop handlingen kring olika scenarion som intresserat honom – så speciella är en del scener. Framför allt är det de mångsidiga mötena med zombier som gör intryck. Bournes zombier är en väldigt heterogen grupp, där individuella zombier ofta låter ana sin bakgrundshistoria – något som gör dem både mer mänskliga och obehagliga (ibland lätt komiska). Detaljer som att zombier ser dåligt i mörkret känns logiska men ändå pinsamt originella inom genren. Med tiden ökar antalet zombier som är blinda, döva och allmänt förruttnade – och beter sig därefter. Nytt för Beyond Exile är de radioaktiva zombier som kommer sig av statens bombningar av tätbefolkade områden.

En sak som jag från och till störde mig på i första boken var att huvudpersonen är… tja, inte direkt sexistisk, men oreflekterat fördomsfull till ve och förbannelse. Därför uppskattar jag verkligen att Bourne (som säkert fått kritik för detta) tagit med en händelse som gör att huvudpersonen själv skäms lite över denna karaktärsbrist. Varefter han visserligen fortsätter precis som vanligt, men med lite mer goodwill från min sida. Han är trots allt en trovärdig karaktär och hans fördomar måste ses som en del av det.

Slutet av boken avslöjar varifrån zombiesmittan kom. Förklaringen bakom smittan kan man antingen älska eller hata, misstänker jag. Själv ger jag den tummen upp och längtar nu efter del tre. När kommer den egentligen?

Bokens första mening: I started feeling physically better the day of the twenty-first.

 Originaltitel: Day by Day Armageddon
 Svensk titel: –
Författare: J. L. Bourne
Betyg: 4/5

Ni vet hur det är… Ena dagen är man en helt vanlig stridspilot inom USA:s militärkår… och nästa dag är ens hem belägrat av vandöda och man tvingas kapa ett flygplan för att ta sig ifrån statens försök att atombomba ihjäl en. Typiskt.

Mannen som spelar huvudrollen i Bournes zombieapokalyps är charmerande olik mig. Han är så amerikansk att han antagligen sover invirad i Stjärnbaneret och så mycket man och militär att G.I. Joe får mindervärdeskomplex. Fruntimmer begriper han sig inte på och han är obekväm runt barn, men i gengäld har han stenkoll på olika typer av vapen, kan morsekod och vet hur man tjuvkopplar gamla ubåtsbatterier.

Skön snubbe att ha med sig i en överlevnadssituation, helt enkelt.

Och en rätt skön snubbe att läsa om i en zombiebok också, visar det sig. I början känner man sig tryggt förvissad om att han kan ta hand om sig själv – senare inser man med fasa att just detta innebär att han ständigt utsätter sig själv för risk. Om och om igen tvingas han ta en massa snabba beslut. Berättad i en militäriskt kort ton rasar berättelsen förbi i ett halsbrytande tempo – sällan har jag väl läst en så i grunden stressande bok.

Perfekt bok att vila hjärncellerna med mellan fantasytegelstenarna och – hurra! – det finns en del två också.

 

Bokens första mening: Happy New Year to me.

 Titel: Infekterad
 Författare: Eira Andersson Ekre
Betyg: 2/5

Infekterad är en kort novell om zombieapokalypsen, publicerad på sidan Svensk skräcklitteratur.

När novellen börjar har den unga (tonåriga?) huvudpersonens pappa just blivit biten. Även mamman är illa däran på grund av sjukdom och framtidsutsikterna ser helt enkelt inte så bra ut för den lilla familjen. Det är ett kort men fint nedslag i en överlevandes liv, som lätt för tankarna till World War Z, där ibland otippade apokalypsöverlevare intervjuas.

Det som gör Infekterad speciell är Ekres berättarstil, som på sitt sätt är alldeles lysande. Tanken är att det är tonårsdotterns egna anteckningar man läser och det är en väl uppmålad illusion. Så här kan det låta:

Tillbaka till nutid igen. Eller igår-tid. Ah, whatever. Så där låg mamma. Yr av feber och mumlande i sömnen. Och det var såklart då som de infekterade jävlarna dök upp. Ett gäng på tio tjugo stycken. Vi räknar dem aldrig. Om man räknar kan fel impulser slås på i hjärnan. Helt plötsligt är logiken igång. Skriker ‘tjugosju stycken? I helvete heller! Jag drar!’

Som synes är meningarna korta och fragmentariska, och lån från engelskan återkommer med jämna mellanrum. Det jag faller för, däremot, är hur hela novellen genomsyras av en slags desperat nonchalans, där djup oro och glättig ironi existerar sida vid sida. Det här är en tonårsgestaltning jag tror på – hon som berättar om det jobbiga med en axelryckning och ett flin, för att det blir för tungt annars.

Andra delar av novellen känns mindre trovärdiga.  Mammans plötsliga fäbless för motorsågar till exempel – att hon, som verkar ha varit en vanlig svennemorsa, blir ”en jävel på närkamp” från klarblå himmel. Och pappan bara råkar ha ett helt artilleri av vapen undangömt hemma, som ingen annan i familjen kände till. Det är klart att det skulle kunna hända, men det känns mer oseriöst än troligt och gör tyvärr att novellen stundvis känns lite tramsig.

 

Novellens första mening: Pappa har blivit biten.

Tips: Läs aldrig intensiva zombieböcker innan läggdags!

J. L. Bourne är skyldig mig en hel del psykoterapi nu, efter att jag läst Day By Day Armageddon, somnat och drömt. I drömmen blev jag uppäten av zombier. Bit för smärtsam bit. I realtid.

Aj.

…En lite mer positiv nyhet är att jag hittade handduken, medan jag irrade runt i ett inbillat smärttöcken i lägenheten vid fyratiden i morse.

John Ajvide Lindqvist ger ut en ny bok nu i maj.

[utrymme för snabb andhämtning]

Tjärven heter den, och kommer i alla fall för tillfället bara att komma som e-bok och ljudbok. Från vad Lindqvist själv berättar i klippet nedan låter det som om boken är lite av ett experiment från hans sida, som kommer att skilja sig en del från hans tidigare böcker. Han ville skriva något lite mer actionfyllt den här gången, säger han, och gav sig därför bara 35 dagar att skriva den. Slutresultatet beskriver han som ”en rejält splattrig zombiehistoria”.

Samtidigt låter boken väldigt, väldigt Lindqvist – komplett med en ö, en fyr och flertalet ungdomar som lyssnar på popmusik.

Så vad tror vi?

Själv hoppas jag på något i stil med äckelzombien, det drunknade liket, som skrämmer vettet ur Mahler och Anna i Hanteringen av odöda – även om utdragna obehagsscener i stil med den antagligen inte går ihop med splatter.

Albumtitel: The Walking Dead
Författare: Robert Kirkman
Illustratörer: Tony Moore & Charlie Adlard
Betyg: 4/5

Är för tillfället på tidning 60-eller-så och tänkte att det nog är dags att pusha lite för den här serien, eftersom den är bra.

I The Walking Dead får vi följa en blandad grupp människor som slagit sig ihop för att kunna överleva i en värld full av zombier. Tyvärr för dem visar det sig att människor är minst lika farliga som zombier är, och bra mycket mer skrämmande.

Kirkman leverarar vad som känns som en trovärdig vision av hur människor – från småbarn till gamlingar – skulle reagera om en zombieepidemi slog ut samhället från under deras fötter. Illustrationerna fungerar bra under både Moore och Adlard, trots deras olika stilar, och zombierna är ursnygga.

Det är också snack om att The Walking Dead ska bli en TV-serie.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3