You are currently browsing the tag archive for the ‘a dance with dragons’ tag.

A DANCE WITH DRAGONS
av George R. R. Martin

(Ni som inte läst de fyra första böckerna i serien — vad nu ni gör här — är härmed varnade för SPOILERS.)

Jag väntade i ett halvår med att köpa Dance, femte delen i Ice and Fire-serien, bara för att få den i pocketformat så att den skulle matcha övriga böcker i bokhyllan (för sån är jag). Tror ni att jag köpte rätt upplaga av boken? Nä, just det.

Men nu har jag alltså äntligen läst den. Och jag håller med alla bokbloggare som köpte den inbundna versionen: Martin ÄR tillbaka.

Tyrion är tillbaka. Jon Snow är tillbaka. Daenerys är tillbaka. Herregud, seriens elit är tillbaka!

Nåja. Låt oss börja med det negativa. Bokens namn utlovar drakar, så jag hade förstås höga förväntningar på Daenerys, som stått och stampat ända sedan första boken slutade. Men när jag hade läst klart Dance och min sambo (Deanerys största anti-fan) frågade: ”Är det någon som helst mening med att jag läser hennes kapitel? Kan jag hoppa över dem?” så insåg jag att, ja, man kan hoppa över nästan allt. Och det gör mig jäkligt grinig, för Daenerys har den potentiellt coolaste rollen i hela bokserien men det enda hon gör är badar.

Bleh.

I gengäld är precis allt som händer uppe i norr bättre än någonsin. Jon Snow, Stannis, Melisandre… och herregud, Reek! Det är bara att läsa och njuta.

Och starkast lyser Melisandre. Det här är ett blandat intryck från Dance och andra säsongen i tv-serien, men hennes röda gud börjar faktiskt skrämma mig rejält nu. Alla andra gudar i serien verkar bete sig som gudar gör mest — som om de kanske inte finns. Men Melisandres spådomar slår in, hennes hot blir verklighet och de hon vill döda dör. Är R’hllor Guden med stort G? Jag vet inte, men natten är mörk och full av fasor och den som lever får se.

A Dance with Dragons lämnar ett blandat intryck. Stundtals är den seg, och inte bara under Daenerys kapitel. Man läser och läser och ingenting händer. Oftast är man nöjd ändå eftersom Martin är en mästare på att skriva intressant om just ingenting, men serien ska vara på väg mot sitt slut och det är hög tid att den peakar snart. Det gör mig nervös att han i stället ägnar tiden åt att strö ut ännu fler trådar som måste knytas samman.

Men boken är ju så bra ändå! Aldrig tidigare har jag varit känslomässigt involverad i så många karaktärer samtidigt. Aldrig tidigare har jag låtit en författare överrumpla mig så totalt med vändningar i intrigen (Dance innehåller några av seriens bästa så långt). Och jag gissar att jag aldrig tidigare kommer att ha väntat så länge och så spänt på nästa del i en fantasyserie heller.

Hoppas, hoppas den blir bra.

A Dance with Dragons
Utgiven av HarperVoyager 2012
Serie: Del 5 av planerade 7 i The Song of Ice and Fire
Betyg: 4/5

Så börjar boken: The night was rank with the smell of man. 

THE LEFT HAND OF GOD
av Paul Hoffman

Cale växer upp hos the Redeemers, en kristen kult som ligger i ständigt krig mot några de kallar the Antagonists. Tillsammans med tusentals andra pojkar i det stora klosterkomplexet drillas han hårt i strid och religionslära. Här hade det lätt kunnat bli en mörk Harry Potter av det hela — men då kommer en vändning.

När Cale och hans kompisar i bästa Harry Potter-stil smyger omkring i förbjudna korridorer får de sig sitt livs chock: NAKNA TJEJER! Djävulens Verktyg, spritt språngande, i klostret! De har aldrig förr sett en kvinna, men de vet ju vad skökan Eva dömde mänskligheten till och att det är en synd att så mycket som titta på en kvinna. Så de kan förstås inte slita ögonen från dem.

Sedan tvingas de fly från klostret, det blir krig och bla bla bla.

The Left Hand of God blir aldrig speciellt spännande. Utgångspunkten är bra, men resten känns förvånansvärt slätstruket. Småtråkigt krig, småtråkig YA-kärlekshistoria… och eftersom det är den första delen i en trilogi så kommer delarna som faktiskt ÄR intressanta aldrig någon vart. (Världsbygget, till exempel, har potential. Författaren serverar fina hintar om att allting faktiskt utspelar sig på vår jord — det finns norrmän! — men uppenbarligen har folk återgått till ett senmedeltida levnadssätt. Postapokalyps/fantasy? Kan bli intressant i senare böcker.)

Mest störde jag mig på hur slentrianmässigt allt beskrivs. Så fort en kvinna presenteras får vi veta om hon är snygg, ful eller mittemellan. När en man presenteras får vi veta hårfärg, kläder och placering i den sociala hierarkin. Författaren återkommer ständigt till kvinnornas kurvor och bröst och svanlika nackar. Till männens bistra miner och döda ögon. Sedan skojar han till det lite och säger att det är kvinnorna som regerar över männen, för de bestämmer ju i huset när männen kommer hem från kriget.

ಠ_ಠ

Nåväl. Om sanningen ska fram så är The Left Hand of God helt okej. Medioker standardfantasy, men helt okej för det. Synd bara att de försöker sälja boken som vuxenfantasy, för den fungerar gissningsvis mycket bättre som ungdomsbok. (Mitt tolvåriga jag hade tyckt att Cale var supercool!)

Nu ska jag läsa A Dance with Dragons, som äntligen kommit i pocket!

The Left Hand of God
Utgiven av Penguin Books 2010
Betyg: 2/5

Så här börjar boken: Listen. The Sanctuary of the Redeemers on Shotover Scarp is named after a damned lie, for there is no redemption that goes on there and less sanctuary.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3