You are currently browsing the tag archive for the ‘abercrombie’ tag.

DER LETZTE KRIEGERder-letzte-krieger
av David Falk

Människans tid är förbi. Ett enda stort, ödesdigert krig har jämnat mänskligheten med marken och Athanor står ensam kvar, den sista levande människan i en värld fylld av alver, dvärgar och orcher. Så vad gör han nu?

Ingenting överdrivet intressant, faktiskt. ”Der letzte Krieger” försöker ge intryck av att vara en mörk och rå bok — baksidetexten hyllar författaren som en tysk Abercrombie — men i själva verket är det en rätt standardmässig fantasyberättelse, där det krigas en hel del och alverna bor i skogen.

Nu är jag lite orättvis, för det är inget fel på boken. Det är en stabilt berättad episk fantasy. Världen är genomtänkt och ett och annat unikt inslag gör det hela lite mer intressant (troll och harpyor spelar oväntat och roligt nog stora roller), vilket gör boken till helt okej underhållning för stunden, om än utan djup.

Det jag hade hoppats på, förresten, var en fantasyvärld där mänskligheten inte utrotats i något stort krig, utan där den istället, långsamt men obevekligt, blivit utkonkurrerad av de andra intelligenta raserna. För allvarligt talat nu, med tanke på hur många humanoida raser fantasyvärldarna vanligtvis brukar krylla av, varför har jag ännu inte läst en enda bok på det temat? (Finns den boken redan? Var hittar jag den?)

Der letzte Krieger
Utgiven av Piper Verlag 2013
Betyg: 2/5

Så börjar boken: Der Schrei des Gefangenen hallte durch die Nacht.

RED COUNTRYred country
av Joe Abercrombie

Jag är ganska säker på att Red Country , rent objektivt, är ungefär lika bra som Abercrombies böcker brukar vara — den kännetecknas trots allt av samma bistra humor, samma bleka utsikter, samma sorts moraliska förfall… Men för mig bara funkar det inte. Fyra hundra sidor in och jag är så uttråkad att jag till slut ger upp.

Problemet är lättidentifierat: Jag, personligen, är mätt på Abercrombie nu. Fem långa romaner har jag hängt med — och vilka tider det har varit! — men det börjar kännas som att han upprepar sig. Han är liksom inte en författare som förnyar sig speciellt mycket, utan det här är, på gott och ont, precis samma grej som alltid.

Nope, tack för allt Abercrombie, men nu drar jag vidare till nya jaktmarker. Ny fantasy, nya författare — TIPS!?

(PS: Den här webcomicen blir man förstås liite sugen på att läsa: First Law Comic.)

Red Country
Utgiven av Gollancz 2012
Serie: Fristående uppföljare till Abercrombies tidigare böcker
Betyg: 2/5

Så börjar boken: ‘Gold.’

Titlar: The Blade Itself, Before They Are Hanged & Last Argument of Kings
Svenska titlar: Det lockande stålet, (inga fler översatta i skrivande stund)
Författare: Joe Abercrombie
Betyg: 4/5

I grunden bygger The First Law-trilogin på typiskt lökig, heroisk fantasy. Frontpersonen är en överstark barbar från norr som överlever allt. Han tvingas slå sig ihop med nån PUG-grupp för att utföra någon typ av magiskt quest eftersom det håller på att dra ihop sig till krig. (Krig! I en fantasyvärld! Den var du inte beredd på, va?)

På pappret låter det alltså stereotypt, men i verkligheten är det en helt annan grej. Abercrombie har en enorm fingertoppskänsla när det kommer till att tråckla ihop spännande karaktärer och fnissframkallande dialog, och han ironiserar öppet om genren han skriver inom. Han har ett språk som är lika poetiskt som barskt och en sorts bister humor som träffar mitt i prick för mig. 

Krigsskildringarna i bok två är ett bra exempel på vad Abercrombie gör rätt. Egentligen handlar nästan inget om själva striden, utan det som dokumenteras är arméns väg till striden — hur de får släpa på kungens dubbelsäng i ek; hur de glömde ta med sig smeder för att laga hästskor och trasiga svärd; hur kungens son tillåts fatta taktiska beslut trots att han saknar erfarenhet i fält;  hur de tar med sig horor och bönder och barn men inte mat eller kläder eller svärd. Förvirringen är ständig och till och med den mest erfarne krigare kan råka snubbla och slå sig. När han skriver om sånt är Abercrombie grymt skönt.

Serien blir tyvärr sämre bok för bok. I bok tre verkar Abercrombie helt ha glömt bort att han brukade förhålla sig ironiskt till genrenormerna och blir (ironiskt nog?) ganska stereotyp. Ett stort störningsmoment är att sista boken inte känns slutförd. Det saknas liksom information, som om ett gäng kapitel kom bort. Vad var det tänkt att jag och seriens huvudpersoner egentligen skulle lära oss av det hela? Att trots allt inte förvänta oss för mycket av heroisk fantasy?

Hur rekommenderar man första boken i en trilogi när man själv inte vill läsa om den tredje?

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3