You are currently browsing the tag archive for the ‘alexey pehov’ tag.

BLITZblitz
av Alexey Pehov

Det här inlägget är 1/4 recension och 3/4 diskussion med öppen fråga till alla bokbloggare. Inlägget är spoilerfritt, så den som är intresserad av serien som recenseras kan tryggt läsa vidare. Boken i fråga är Blitz, andra delen i serien som började med Wind.

Jag följer många tyska bokbloggar. Dels för att få tips om tyska böcker förstås, men också för att det är roligt att se vilka böcker de läser som vi svenskar missar. För så är det ju; bokbloggare tipsar varandra. Den här serien, Die Chroniken von Hara, är ett typexempel på det, för den är verkligen superstor bland tyska fantasyfans just nu — alla läser den och serien kammar hem högvis med fyror och femmor i betyg. Samtidigt som vi svenskar väl inte ens hört talas om Pehov. (Jodå, han finns översatt till engelska så det finns inget som hindrar oss.)

Nu var Wind knappast den mest inspirerande fantasybok jag läst, men den var helt okej. Efter tyskarnas samstämda hyllningskör visste jag att jag nog hade lite väl höga förväntningar på Blitz, men ingenting hade kunnat förbereda mig på hur lite jag faktiskt skulle tycka om den här boken.

Blitz är en riktigt tråkig bok. Visserligen tråkig på ett ganska harmlöst, fantasymysigt sätt, men ändå, tråkig. Det händer inte speciellt mycket, och det som händer är förutsägbart. Monologerna är många och långa och handlar om ingenting. På ren viljestyrka tog jag mig igenom halva boken innan jag till slut gav upp, och trots att det nu har gått flera veckor sen dess är jag faktiskt inte ens lite nyfiken på hur det gick för alla. 

Sånt händer. Visst har ni tänkt på det? Att vi bokbloggare ibland haussar upp vissa böcker oförtjänt mycket? Ni vet … man läser en hel drös recensioner som hyllar boken, och gillar den väl själv också men kanske inte såå mycket. Men så ska man skriva den där recensionen och då kanske, kanske man råkar bli lite för positiv, för den var ju så bra, visst var den väl det, det var nog bara jag som inte riktigt förstod…?

Jag har bokbloggat i många år nu (sex år i januari!) och tror gärna att jag står över det här problemet nu för tiden. Men i bloggarkivet, aj, aj, aj — där gömmer det sig allt en del pinsamheter. Min recension av Metro 2033 till exempel, en bok som absolut inte borde ha fått något högre betyg än en trea från mig (och kanske till och med en tvåa).

Hur är det med er? Slits ni med av ”grupptrycket” ibland? Eller råkar ut för det omvända — får så höga förväntningar på en hyllad bok att den framstår som dålig när ni till slut läser den? Har ni skrivit recensioner ni ångrar? Recensioner som kanske var mer positiva eller negativa än boken egentligen förtjänade?

Veter polyni (2006)
Blitz
Översättning: Christiane Pöhlmann
Utgiven av Piper Verlag 2012
Serie: Del 2 av 4 i ”Die Chroniken von Hara”
Betyg: 2/5

Så börjar boken: Es scherte Luk nicht weiter, dass Ga-nor düster wie eine Gewitterwolke dreinblickte.

041015556-die-chroniken-von-hara-windWIND
av Alexey Pehov

Wind är först ut i en fantasyserie på fyra delar som just nu cirkulerar flitigt på tyska bokbloggar: Die Chroniken von Hara.

Författaren Pehov är en prisbelönt ryss som länge varit populär i sitt hemland, men som först nyligen har börjat översättas i väst. På engelska finns än så länge bara en trilogi.

Handling

I Hara är magi en kraft som är ovanlig men potentiellt övermäktig. Ett faktum som har lett till stenhård kontroll av alla magiker inom det så kallade Imperiet. Alla som uppvisar minsta lilla magiska kraft samlas ihop för undervisning och vägledning som ska göra dem till nyttiga och laglydiga medborgare. (Dragon Age, nån?)

Lahen har aldrig haft något intresse av att bli varesig nyttig eller laglydig. Tillsammans med sin kompanjon och äkta man, bågskytten Ness, har hon använt sin magi för att råna och lönnmörda sig igenom ungdomens dagar. Men det var många år sen nu. Vid det här laget har de båda tjänat ihop allt guld de behöver och uppnått den aktningsvärda åldern av cirka trettio. De har slagit sig till ro, gått i pension, och ser fram emot ett långt, lugnt liv ihop.

Men nä. Då bryter det förstås ut ett krig. Arméer av nekromantiker och vandöda väller in över Imperiets gränser, och Lahen och Ness tvingas på flykt.

Recension

Wind är första delen i en serie och det märks. Lore ska nötas in och karaktärer presenteras, och det hela hade kunnat bli bra mycket mer tungrott än det faktiskt är. Pehov räddar oväntat läget genom att låta Ness berätta i förstaperson. Och nu hade kanske inte det varit så underligt, om det inte varit för att alla andra karaktärer i boken behandlas i tredjeperson. Ett ovanligt men riktigt effektivt sätt att särskilja Ness och Lahen från mängden, samtidigt som vi förstås kommer dem närmare än någon av de andra.

Som luttrad fantasyläsare kan jag tycka att det är ganska skönt att Ness och Lahen redan har gjort sitt, så att säga. Att de inte är ärelystna, i behov av snabba pengar eller tänker ge sig ut på något galet quest för att rädda världen. Vad de vill är att få vara i fred, och det är en oväntat sympatisk drivkraft. Det gör att jag känner extra för dem när de ändå kastas in i den ena jobbiga situationen efter den andra.

Det är roligt att läsa om ett par —  när hände det senast? — men stundtals har jag lite svårt för dynamiken dem båda emellan. Ganska tidigt i boken förlorar Lahen alla sina krafter. Bara tillfälligt, men det betyder ändå att hon är helt beroende av Ness för resten av boken och (trots att vi vet bättre) mest av allt framstår som ett mjäkigt fruntimmer som måste beskyddas. Det hela blir inte bättre av att Ness ständigt kallar henne för ”min ögonsten”. Som tur är hintar författaren starkt om en tuffare framtida Lahen, som jag hoppas ska dyka upp så snart som möjligt.

Handlingen följer också en handfull andra personer. Mina favoriter är två mycket olika karaktärer, den übermäktiga nekromantikern Thia och byfånen Pork, vars vägar korsas med katastrofala följder för dem båda. Något som överraskade mig positivt är att det finns flera bra kvinnliga karaktärer i boken, både bland huvudpersonerna och bikaraktärerna. Det hade jag ärligt talat inte förväntat mig av en rysk författare, vilket jag inser gör mig till en ganska fördomsfull person…

För en fantasybok är Wind relativt kort, en ”lättviktare” på cirka 450 luftiga sidor. Mycket hinner hända, men det klimax handlingen bygger upp mot dröjer hela vägen fram till slutet. Det gör att boken känns mer som en inledning till resten av serien, än som en bok i sin egen rätt. Övertygad, det är jag inte, men Pehov har min uppmärksamhet.

Iskateli vetra (2005)
Wind
Översättning: Christiane Pöhlmann
Utgiven av Piper Verlag 2012
Serie: Del 1 av 4 i ”Die Chroniken von Hara”
Betyg: 3/5

Så börjar boken: Luk hatte eine Stinklaune: Diese Nacht hatte er unvermutet Wache schieben müssen. Jetzt war er hundemüde, zitterte in der morgendlichen Kälte, stampfte mit den Füßen auf und zog die Jackenärmel über die klammen Finger.

Jag läser ju gärna böcker på tyska emellanåt, men scheiße vad svårt det är att veta vilka böcker som finns. Jo, klassikerna fattar man ju — men hur ser det till exempel ut på den tyska fantastikfronten? Keine Ahnung!

Så i november började jag leta tyska bokbloggar. Processen att hitta tyskar med samma boksmak som jag har varit omständlig på Kafka-nivå (ALLA tyskar läser deckare!?). Men nu har jag precis börjat få lite utdelning, åtminstone på fantasyfronten.

Så jag tänkte dela med mig av några bloggar, utifall det skulle sitta någon annan svensk därute och desperatgoogla ”rezension + phantastik + deutschland”.

  • Papierflüster läser mestadels fantasy, och precis som svenska fantastikbokbloggare som hör talas om en svensk fantastikförfattare slår hon baklängesvolter när en tysk skriver något fantastikit. Nyligen tipsade hon om Richard Schwartz och hans Das erste Horn, där ett gäng klassiska fantasykaraktärer plötsligt finner sig insnöade på ett värdshus.
  • Buchjunkies består av tre ungdomar som skriver mängder av recensioner. Nästan allt är fantasy eller ungdomsböcker, fast dessvärre ofta i en äcklig paranormal romance-kombo (så gott som alla böcker har amerikanska författare). Dock en välskriven blogg som är trevlig att läsa. Recenserade nyligen hela Harry Potter-serien, som lästes för första gången.
  • Fantasie-und-Traeumerei drivs av en 28-åring som älskar Flickan med glasfötter lika mycket som jag gör. Älskar gör hon även Berlinförfattaren Tobias O. Meißners bok Barbarendämmerung. Och det är hon inte ensam om — tydligen har den hyllats enhälligt av den tyska kritikerkåren.

Det jag slås mest av under mitt blogghoppande är att tyskarna inte alls läser samma grejer som vi svenskar. Stora titlar som Hungerspelen och A Game of Thrones går förstås inte att komma undan, men går man ett snäpp nedåt på popularitetsskalan ser det helt annorlunda ut.

Är inte det de böcker vi själva hittar och sedan tipsar varandra om? Har vi blivit en ankdamm? Kul med en ny ankdamm i så fall, i form av ett annat lands bloggosfär.

tysk bok

 

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3