You are currently browsing the tag archive for the ‘apokalyps’ tag.

Den här artikeln sprids i min Facebook-feed just nu. Och jag bara känner som så… Beijing, är inte den staden väldigt mycket sci fi-dystopi?

Beijing

 Originaltitel: Day by Day Armageddon: Beyond Exile
 Svensk titel: –
Författare: J. L. Bourne
Betyg: 4/5

Beyond Exile är fortsättningen på stressrysliga zombieboken Day by Day Armageddon, som jag recenserar här.

I Beyond Exile förflyttas fokus från ensamma överlevare till en större helhetsbild. Det handlar inte längre om att bara överleva dag för dag, utan också om att flytta gränserna framåt. Vad kan en liten spillra överlevare åstadkomma i ett land där nästan 300 miljoner zombier drar runt?

Ibland får jag intrycket av att Bourne pusslat ihop handlingen kring olika scenarion som intresserat honom – så speciella är en del scener. Framför allt är det de mångsidiga mötena med zombier som gör intryck. Bournes zombier är en väldigt heterogen grupp, där individuella zombier ofta låter ana sin bakgrundshistoria – något som gör dem både mer mänskliga och obehagliga (ibland lätt komiska). Detaljer som att zombier ser dåligt i mörkret känns logiska men ändå pinsamt originella inom genren. Med tiden ökar antalet zombier som är blinda, döva och allmänt förruttnade – och beter sig därefter. Nytt för Beyond Exile är de radioaktiva zombier som kommer sig av statens bombningar av tätbefolkade områden.

En sak som jag från och till störde mig på i första boken var att huvudpersonen är… tja, inte direkt sexistisk, men oreflekterat fördomsfull till ve och förbannelse. Därför uppskattar jag verkligen att Bourne (som säkert fått kritik för detta) tagit med en händelse som gör att huvudpersonen själv skäms lite över denna karaktärsbrist. Varefter han visserligen fortsätter precis som vanligt, men med lite mer goodwill från min sida. Han är trots allt en trovärdig karaktär och hans fördomar måste ses som en del av det.

Slutet av boken avslöjar varifrån zombiesmittan kom. Förklaringen bakom smittan kan man antingen älska eller hata, misstänker jag. Själv ger jag den tummen upp och längtar nu efter del tre. När kommer den egentligen?

Bokens första mening: I started feeling physically better the day of the twenty-first.

…så har ni väl inte missat Discoverys survivalserie The Colony?

Tio personer ska överleva i en uppbyggd postapokalyptisk värld; hitta mat och vatten och försöka att inte slå ihjäl varandra på kuppen.

I säsong ett hittills har de byggt två generatorer, en dusch och en eldkastare(!) och för tillfället jobbar de på solkraft.

Jepp, de är släkt med MacGyver hela bunten och du och jag skulle spontant lägga oss ned och självdö av skam i deras närhet.

Titel: Toffs bok: med kommentarer av Muham Bentson
Författare: Kalle Dixelius
Betyg: 3/5

Det första kapitlet i Toffs bok är ett rent och skärt mästerverk.

Handlingen tar plats i ett framtida, dystopiskt Stockholm, där människorna har övergivit och glömt bort allt vad teknologi heter. Det är förbjudet att läsa och skriva och för de flesta innebär det nya samhället hårt kroppsarbete, fylla och prostitution.

Det går inte att komma ifrån att det är fruktansvärt underhållande att läsa om Stockholm på det här sättet. Rester av det gamla samhället finns kvar i namn som ”Tantlunden” och i muntliga berättelser om ”Ringen” eller ”Lok och Leja” (”Lok blev så jävla sned!”) Jag skrattade med Dixelius hela vägen igenom det första kapitlet.

Sedan blir boken tyvärr ganska tjatig. Den är inte tillräckligt intressant eller tillräckligt bra skriven och gör man misstaget att tänka upptäcker man snart oförlåtliga luckor i logiken. Boken återhämtar sig framåt slutet, där Dixelius ägnar sig åt en inte alls diskret samhällskritik som ändå är rätt underhållande. Man skulle kunna sammanfatta det som att Toffs bok är som bäst när den är rolig, men lite onödig när den tar sig själv på allvar.

(Sen får gärna också den påhittade historikern Muham Bentson hålla käften – han personifierar begreppet onödig utfyllnad.)

En lustig sak med Toffs bok är namnen som framtidssvenskarna har. Varför heter de Toff och Tompy? Famsa? Vilket hjärnsläpp gjorde att alla föräldrar började föredra hobnamn på sina barn? Jag kan inte hjälpa att jag ser små hober framför mig, som skuttar runt där i dystopi-Stockholm. Vet inte riktigt om det var den bilden Dixelius ville förmedla.

Hur som helst är det här en klart läsvärd bok som inte liknar någonting annat. En helt unik upplevelse. Att den dessutom är skriven av något så ovanligt som en snygg författare får ses som en liten bonus.

Svensk titel: Metro 2033 – den sista tillflykten
Författare: Dmitrij Gluchovskij
Betyg: 4/5

Under den vecka det tog mig att läsa Metro 2033 har mitt tänkta betyg för boken växlat vilt mellan 2, 3 och 4. Det finns helt enkelt väldigt mycket bra med den här boken, men tyvärr också en hel del skit. Eftersom jag är en sucker för apokalypser (och Östeuropa) blev det till slut en fyra ändå, men bedöm själv vad du skulle ge den:

Låt oss börja med det som är bra: Idéerna och miljöerna. Metro 2033 utspelar sig, såsom titel antyder, i en nära framtid. I denna framtid har vi människor slutligen gått bananas och atombombat sönder planeten och därmed omöjliggjort överlevnad på den strålskadade ytan. De överlevande hittar vi istället nere i Moskvas kärnvapensäkra tunnelbanesystem. Med tiden har denna spillra av mänskligheten anpassat sig till ett liv nere i tunnlarna och olika autonoma ”stater” har uppstått, styrda av allt från kommunister till nazister. (Eller Jehovas vittnen!)

Gillar man apokalypser finns det hur mycket som helst att hämta här; högvis med material att mata sin egen fantasi med. Uppfödning av boskap och odling av svampar och mossor kan bara ta människan så långt – de vet att de en dag kommer att behöva återerövra ytvärlden, eller gå under. Men livet på ytan har gått vidare utan människan, med muterade varelser som bättre klarar de stränga förhållandena. Samtidigt finns det i metrons inre gamla bortglömda tunnlar, där det lever människor som aldrig ens vetat att någon yta finns.

Det stora problemet med Metro 2033 är inte idéerna, utan hur de framställs. Boken känns allt som oftast lite pladdrig och oseriös. Att vår protagonist är en osnuten 20-åring som envisas med att filosofera på en barnunges nivå gör ju inte saken bättre. Att han dessutom ger sig iväg på ett diffust uppdrag som han fått av en okänd man där han måste färdas nästan hela vägen till andra sidan av sin kända värld… Jag köper det inte. Författaren har gjort det alldeles för enkelt för sig själv, som knuffar ut sin huvudperson i ett förutbestämt händelseförlopp på det sättet. Det intrycket förstärks bara av att boken innehåller oräkneliga exempel på deus ex machina. Det spelar ingen roll hur inkompetent huvudpersonen är, han verkar alltid kunna bli räddad i sista sekunden av folk som bara råkade ha vägarna förbi.

Den första 1/4 av boken tyckte jag faktiskt inte var speciellt bra alls. Framåt slutet växer den. Mognar lite, tätnar lite. Men det skulle vara att ljuga att säga att storyn är det som imponerar.

Men riktigt grymma idéer och schyssta miljöbeskrivningar räcker väldigt, väldigt långt. Min gissning är att det kommer att ta lång tid att skaka av sig Metro-tunnlarnas klaustrofobiska mörker…

Dessutom är jag riktigt jävla sugen på att åka till Ryssland nu.

Titel: World War Z
Författare: Max Brooks
Betyg: 5/5

 

Zombie-epidemin spred sig snabbt till världens alla hörn. Människorna slogs för sina liv och lyckades med tiden freda sig från det största hotet. Tio år senare reser en journalist runt i världen och intervjuar olika personer som överlevde apokalypsen. Detta är World War Z.

World War Z hanterar ämnet zombier genom att vara väldigt saklig. Eftersom boken utspelar sig efter ”apokalypsen” är den värsta paniken över och folk kan nu tala rationellt om vad som hänt. I kapitel efter kapitel svarar boken metodiskt på alla de där frågorna som stör dig när du ser på en zombiefilm. Den viktigaste frågan är: hur skulle folk – folk över hela världen – faktiskt reagera om zombieism började spridas?

 

Brooks besvarar den frågan, både på en nationell och personlig nivå. Alla möjliga olika människor blir intervjuade – många är militärer eller på andra sätt nyckelpersoner, men med finns också ett gäng människor som helt enkelt var på fel plats vid fel tillfälle. Alla har de något att berätta, vare sig det är om den fruktansvärt misslyckade striden vid Yonkers, eller om hur det är att som tonårig datanörd upptäcka att någonting är fel när ens föräldrar slutar att ställa in mat på ens rum.

Att World War Z äger zombiegenren säger kanske mer om genren i sig än om boken, men den är fruktansvärt bra. Kudos till författaren som försöker att återge vad som hänt i hela världen och inte bara i USA (även om det finns en anledning till att jag valde att skriva ”försöker”). Den största behållningen med boken är människofaktorn, något som aldrig överges. Det spelar ingen roll vem som intervjuas, det finns alltid ett uns av mänsklighet med i bilden. Hela boken känns helt enkelt väldigt verklighetstrogen. Frågar ni mig skulle World War Z mycket väl kunna vara en bok skriven efter en riktig zombieapokalyps.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3