You are currently browsing the tag archive for the ‘apokalypser’ tag.

Titel: Toffs bok: med kommentarer av Muham Bentson
Författare: Kalle Dixelius
Betyg: 3/5

Det första kapitlet i Toffs bok är ett rent och skärt mästerverk.

Handlingen tar plats i ett framtida, dystopiskt Stockholm, där människorna har övergivit och glömt bort allt vad teknologi heter. Det är förbjudet att läsa och skriva och för de flesta innebär det nya samhället hårt kroppsarbete, fylla och prostitution.

Det går inte att komma ifrån att det är fruktansvärt underhållande att läsa om Stockholm på det här sättet. Rester av det gamla samhället finns kvar i namn som ”Tantlunden” och i muntliga berättelser om ”Ringen” eller ”Lok och Leja” (”Lok blev så jävla sned!”) Jag skrattade med Dixelius hela vägen igenom det första kapitlet.

Sedan blir boken tyvärr ganska tjatig. Den är inte tillräckligt intressant eller tillräckligt bra skriven och gör man misstaget att tänka upptäcker man snart oförlåtliga luckor i logiken. Boken återhämtar sig framåt slutet, där Dixelius ägnar sig åt en inte alls diskret samhällskritik som ändå är rätt underhållande. Man skulle kunna sammanfatta det som att Toffs bok är som bäst när den är rolig, men lite onödig när den tar sig själv på allvar.

(Sen får gärna också den påhittade historikern Muham Bentson hålla käften – han personifierar begreppet onödig utfyllnad.)

En lustig sak med Toffs bok är namnen som framtidssvenskarna har. Varför heter de Toff och Tompy? Famsa? Vilket hjärnsläpp gjorde att alla föräldrar började föredra hobnamn på sina barn? Jag kan inte hjälpa att jag ser små hober framför mig, som skuttar runt där i dystopi-Stockholm. Vet inte riktigt om det var den bilden Dixelius ville förmedla.

Hur som helst är det här en klart läsvärd bok som inte liknar någonting annat. En helt unik upplevelse. Att den dessutom är skriven av något så ovanligt som en snygg författare får ses som en liten bonus.

Svensk titel: Metro 2033 – den sista tillflykten
Författare: Dmitrij Gluchovskij
Betyg: 4/5

Under den vecka det tog mig att läsa Metro 2033 har mitt tänkta betyg för boken växlat vilt mellan 2, 3 och 4. Det finns helt enkelt väldigt mycket bra med den här boken, men tyvärr också en hel del skit. Eftersom jag är en sucker för apokalypser (och Östeuropa) blev det till slut en fyra ändå, men bedöm själv vad du skulle ge den:

Låt oss börja med det som är bra: Idéerna och miljöerna. Metro 2033 utspelar sig, såsom titel antyder, i en nära framtid. I denna framtid har vi människor slutligen gått bananas och atombombat sönder planeten och därmed omöjliggjort överlevnad på den strålskadade ytan. De överlevande hittar vi istället nere i Moskvas kärnvapensäkra tunnelbanesystem. Med tiden har denna spillra av mänskligheten anpassat sig till ett liv nere i tunnlarna och olika autonoma ”stater” har uppstått, styrda av allt från kommunister till nazister. (Eller Jehovas vittnen!)

Gillar man apokalypser finns det hur mycket som helst att hämta här; högvis med material att mata sin egen fantasi med. Uppfödning av boskap och odling av svampar och mossor kan bara ta människan så långt – de vet att de en dag kommer att behöva återerövra ytvärlden, eller gå under. Men livet på ytan har gått vidare utan människan, med muterade varelser som bättre klarar de stränga förhållandena. Samtidigt finns det i metrons inre gamla bortglömda tunnlar, där det lever människor som aldrig ens vetat att någon yta finns.

Det stora problemet med Metro 2033 är inte idéerna, utan hur de framställs. Boken känns allt som oftast lite pladdrig och oseriös. Att vår protagonist är en osnuten 20-åring som envisas med att filosofera på en barnunges nivå gör ju inte saken bättre. Att han dessutom ger sig iväg på ett diffust uppdrag som han fått av en okänd man där han måste färdas nästan hela vägen till andra sidan av sin kända värld… Jag köper det inte. Författaren har gjort det alldeles för enkelt för sig själv, som knuffar ut sin huvudperson i ett förutbestämt händelseförlopp på det sättet. Det intrycket förstärks bara av att boken innehåller oräkneliga exempel på deus ex machina. Det spelar ingen roll hur inkompetent huvudpersonen är, han verkar alltid kunna bli räddad i sista sekunden av folk som bara råkade ha vägarna förbi.

Den första 1/4 av boken tyckte jag faktiskt inte var speciellt bra alls. Framåt slutet växer den. Mognar lite, tätnar lite. Men det skulle vara att ljuga att säga att storyn är det som imponerar.

Men riktigt grymma idéer och schyssta miljöbeskrivningar räcker väldigt, väldigt långt. Min gissning är att det kommer att ta lång tid att skaka av sig Metro-tunnlarnas klaustrofobiska mörker…

Dessutom är jag riktigt jävla sugen på att åka till Ryssland nu.

Albumtitel: The Walking Dead
Författare: Robert Kirkman
Illustratörer: Tony Moore & Charlie Adlard
Betyg: 4/5

Är för tillfället på tidning 60-eller-så och tänkte att det nog är dags att pusha lite för den här serien, eftersom den är bra.

I The Walking Dead får vi följa en blandad grupp människor som slagit sig ihop för att kunna överleva i en värld full av zombier. Tyvärr för dem visar det sig att människor är minst lika farliga som zombier är, och bra mycket mer skrämmande.

Kirkman leverarar vad som känns som en trovärdig vision av hur människor – från småbarn till gamlingar – skulle reagera om en zombieepidemi slog ut samhället från under deras fötter. Illustrationerna fungerar bra under både Moore och Adlard, trots deras olika stilar, och zombierna är ursnygga.

Det är också snack om att The Walking Dead ska bli en TV-serie.

 
Boktitel: Pride and Prejudice and Zombies: The Deluxe Heirloom Edition
Svensk titel: Stolthet och fördom och zombier (dock ingen deluxe-version)
 
Författare: Jane Austen & Seth Grahame-Smith
Betyg: 4/5

Grahame-Smith med sin egen tolkning av Stolthet och fördom.
Nu med lite fler zombier.

LÄTT den bästa idén 2009.

Visst, Grahame-Smith skriver kanske inte så bra, och hans försök att efterlikna 1800-talsengelska är stundtals farsartade (svett kallas för ”exercise moisture”, ahahaha).

Men så är det ju faktiskt tänkt att vara en fars också — något man kanske kunde ana redan vid titeln, Pride and Prejudice and Zombies. Ni hör ju själva hur det låter.

Allting hänger väl på vilken humor man har. Garvade du första gången du hörde talas om boken finns det en stark möjlighet att du, som jag, kommer att fnissa dig från pärm till pärm. Dessutom är det en fördel — eller kanske rentav en förutsättning — att ha läst Austens original först, eftersom mycket av humorn bygger på små, små ändringar av originalberättelsen som blir komiska i ljuset av vad det stod innan.

Jag tycker att det här är fruktansvärt roligt. Deluxe-utgåvan är dessutom riktigt snygg, med sina fina färgbilder och det praktiska bibelsnöret. Rekommenderas till smått kravlösa fans av Jane Austen, zombier och kanske alla som gillade Buffy (jodå, likheterna finns där).

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3