You are currently browsing the tag archive for the ‘assassin’s apprentice’ tag.

…det är väl för fan ingen fråga?

Klart böcker ska översättas! Inte för att jag personligen har några problem med att läsa på engelska, utan för att det helt enkelt är förbannat trevligt med översättningar för översättningarnas egen skull. (Och sen är jag ju rätt dålig på polska till exempel.)

Händer det dig ibland att du läser engelska böcker, bara för att hela tiden fundera ”hmm, undrar hur man skulle översätta det dääär…” eller ”haha! schysst ordvits – men kommer den att fungera på svenska?” Jag gör det hela tiden!

Nu i och med min c-uppsats har jag ynnesten att få läsa lite engelska original och svenska översättningar parallellt, vilket man ju sällan gör annars. Jag läser Assassin’s Apprentice och Mördarens lärling av Robin Hobb, The Blade Itself och Det lockande stålet av Joe Abercrombie och Harry Potter and the Philosopher’s Stone/De vises sten av J.K. Rowling.

Och jag är överförtjust.

Över hur duktiga alla översättare är.

Jag läste The Blade Itself på engelska när den kom och imponerades över Abercrombies rakt-på-saken-sätt att skriva. Han har en väldigt vacker såväl som barsk engelska. En stämningshöjare jag måste säga att översättaren Mats Blomqvist helt och hållet lyckats återskapa på svenska. Trots att svenskan helt saknar motsvarande dialektala drag till hur Abercrombies karaktärer pratar! Är inte det imponerande vet jag inte vad som är det.

Blomqvist har dessutom ändrat en del av namnen på karaktärerna, och helt ärligt föredrar jag faktiskt hans översättningar framför Abercrombies original i många av fallen. Töntiga Rudd Threetrees som jag aldrig förstod mig på blev indianskklingande Rudd Treträd, och Karg är ju helt klart ett grymmare adjektiv att heta än Grim. (Däremot funkar Tul Duru Thunderhead helt klart bättre än Tul Duru Åskmoln.)

Att Eva-Fries Gedin, som översatt Harry Potter, är ett geni behöver kanske inte ens nämnas? Det är väl ändå ganska etablerad kunskap hos alla under 25 att hon gjort ett bra jobb. Återigen ser vi ju det där problemet med att engelska dialekter inte har några svenska motsvarigheter, vilket gör att karaktären Hagrid låter som en helt annan person på svenska. Men å andra sidan passar ju hans svenska ”dialekt” till hans personlighet, så det är väl inget att gnälla över?

Ylva Spångbergs översättning av Robin Hobb är möjligen lite mer svårsmält. Åtminstone på namnfronten. Coola Molly Nosebleed blir till… Molly Blodknoppen! Nej vet du vad… Och låter verkligen Regal lika töntigt för engelsmän som Kunglig låter för svenskar?

Hur som helst är det spännande att läsa och jämföra – en upplevelse jag rekommenderar!

Serie: The Farseer Trilogy (Berättelsen om fjärrskådarna)
Titlar: Assassin’s Apprantice, Royal Assassin, Assassin’s Quest
Svenska titlar: Mördarens lärling, Vargbroder, Mördarens jakt del 1, Mördarens jakt del 2
Författare: Robin Hobb
Betyg: 4/5

 

I kungariket The Six Duchies har det rått fred länge. Så länge att när skepp plötsligt dyker upp utanför dess kuster och börjar anfalla städerna har folket inte mycket att sätta emot; de flesta är ju bönder och köpmän utan någon som helst erfarenhet av att slåss. Mitt i detta växer pojken Fitz upp, den blivande kungens oäkting. Det blir en hård uppväxt för den lilla pojken som alla vill utnyttja och han hinner bli uppfostrad till både stalldräng och prins såväl som till lönnmördare. Det kommer att visa sig att han är en katalysator; att hans blotta närvaro påverkar händelseförvecklingen i kungariket, på gott och ont.

Farseer-trilogin är ett gediget verk av väldigt bra fantasy. Både de två första böckerna når lätt upp till en femma i betyg. Språket är tajt och Hobbs värld känns stor, genomarbetad och mycket intressant.

Tredje boken föll mig inte riktigt lika mycket i smaken som de andra två. Den är fortfarande bra, men det var lite för mycket fläng hit och dit, lite för mycket upprepning. Och i förhållande till de andra två böckerna, lite för mycket high fantasy (jämför framsidorna så förstår du skillnaden). I tredje boken spelar telepatiska förmågor en väldigt, väldigt stor roll och det blir snabbt tröttsamt att läsa om hur de spionerar på varandras tankar och sliter för att inte själva påverkas av telepatins krafter – kan det inte hända nåt istället? Hobb börjar dessutom i tredje boken att återberätta en del saker. Huvudpersonen sitter och tänker långt om länge på saker som hände i den första eller andra boken. Och vad som stod i dem vet jag ju redan.

Imponerande är världen och alla genomarbetade karaktärer, något av en besvikelse är slutet.

Titel: Assassin’s Apprentice
Svensk titel: Mördarens lärling
Författare: Robin Hobb
Serie: Farseer trilogy/Berättelsen om fjärrskådarna (nr 1 av 3)
Betyg: 5/5

Jag har velat läsa Robin Hobb i ÅR. Det tog ett tag att få tummen ur, men sedan ett efterlängtat besök på hufvudstadens SF-bokhandel är jag nu stolt ägare till min första Hobb-bok.

Och så bra den var sen! Jag var andäktigt imponerad redan efter första sidan.

Varför? Av alla anledningar.

Assassin’s Apprentice handlar om lille Fitz, den blivande kungens oäkta (men enda) barn. Hans blotta existens ställer till med kris i hela kungariket och eftersom det är oklart vem som borde uppfostra pojken blir hans uppväxt en skön mix av en stallpojkes och en prins. En del anser att det är viktigt att gå i allians med den sexårige pojken, medan andra är mer intresserade av att röja honom ur vägen… Hobb tar sig god tid med karaktären och låter hela hans uppväxt spela roll, vare sig han är sex, femton eller något däremellan.

Bäst är att Hobb aldrig tycks känna något behov av att skriva en på näsan. Hon förklarar aldrig för mycket. Det är snarare tvärt om. Man känner hur hon håller tillbaka med högvis av intressant information om sin värld. Långt efter att jag lagt ifrån mig boken för natten ligger jag vaken och funderar över olika formuleringar som k a n ha innehållit ledtrådar.

Aldrig har jag varit mer nyfiken på en fantasyvärld. Eller på tvåan i en trilogi.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3