You are currently browsing the tag archive for the ‘Betyg: 2/5’ tag.

Boktitel: InterWorld
Författare: Neil Gaiman & Michael Reaves
Betyg: 2/5

Helt ok fantasy/sci fi, får man väl säga. Gullig tanke med att ”samma” person från hundratals olika parallellvärdar måste hjälpas åt att rädda världen.

I en annan dimension är InterWorld säkert mer än bara helt okej.

Titel: Onnellinen mies
Svensk titel: En lycklig man
Författare: Arto Passilinna
Betyg: 2/5

En brobyggnadsingenjör har fått i uppdrag att bygga en stor betongbro i en liten socken. Men hans närvaro ställer till med mer rabalder i den lilla byn än någon hade kunnat tänka sig.

En bok med mycket humor i.

Det är svårt att avgöra om man faktiskt tycker om huvudpersonen, eller om man tycker att han faktiskt är en ganska jobbig snubbe.

Titel: An Outpost of Progress
Författare: Joseph Conrad
Betyg: 3/5

An Outpost of Progress är ett utmärkt ironiserande över det mänskliga samhället. Novellens titel i sig är en ren sarkasm, då de två huvudpersonerna inte lyckas med någon som helst progress över huvud taget. Mot slutet är det svårt att veta om man borde skratta åt dem eller bedrövat skaka på huvudet.


Titel: Fanny and Annie
Författare: D.H. Lawrence
Betyg: 3/5

En tänkvärd novell om en kvinna som återvänder till sin barndoms arbetarklasstad för att gifta sig med sin ungdomskärlek. Inte för att hon vill egentligen, utan för att hon inte lyckades hitta någon medelklassman som ville ha henne, och nu är hon trettio. Utan att ta parti för varesig henne eller hennes blivande man hanterar novellen både hur fel det kan bli när man är för stolt, och hur sociala normer kan begränsa å det grövsta. Ett mycket intressant samtidsporträtt av Lawrence.


Titel: The Signalman
Författare: Charles Dickens
Betyg: 2/5

The Signalman känns lite som om den kunde ha varit tryckt i KamratPosten eller VeckoRevyn. Den håller förvisso hög litterär kvalitet och hade behövt förenklas i språket för att tryckas i tidningarna, men själva storyn har vi redan läst flera, flera gånger. The Signalman låter nämligen precis som där typen av ”spökhistoria” som inget barn någonsin blev rädd för. Ni vet antagligen vad jag menar.

Titel: The Voyage
Författare: Katherine Mansfield
Betyg: 4/5

Jag är ju vanligtvis inget större fan av noveller, men The Voyage tog mig med storm. Bara fåtalet sidor kort suger den genast tag i läsarens intresse. Med ett detaljrikt men ändå smidigt språk imponerar Mansfield stort som författare. Jag kommer absolut att läsa mer av henne.


Titel: A Scandal in Bohemia
Författare: Arthur Conan Doyle
Betyg: 2/5

Sherlock Holmes i all ära, men i A Scandal in Bohemia förlitar sig Arthur Conan Doyle liiite för ofta på osannolika sammanträffanden. Osannolika sammanträffanden av typen ”oj, hon jag skulle spionera på rusar iväg för att gifta sig preciiiis när jag kommer till hennes hus, och jag får vara vittne till bröllopet!”, eller ”om jag ser till att nån klår upp mig utanför hennes hus… ja, då bjuder hon in mig och plåstrar om mig, och tycker inte att det är konstigt om jag sedan försvinner utan att säga hej då!”  Sherlock, du borde vara smartare än så…


Titel: The Withered Hand
Författare: Thomas Hardy
Betyg: 2/5

Bra novell med lite för många frågetecken.

Originaltitel: The Dangerous Husband
Svensk titel: En farlig äkta man
Författare: Jane Shaprio
Betyg: 2/5

Jag blev aldrig riktigt klok på The Dangerous Husband.

Av baksidetexten och det (svenska) ljusblå omslaget slöt jag mig först till att den skulle vara lättsmält chick lit-aktig. Det var den inte. Istället är handlingen mörk och språket är oväntat svårtillgängligt. Stämningen blir fort ödesmättad – allting leder fram till något hemskt, förstår man. Det är en riktig nagelbitare; vad är det för fel på mannen vår 40-åriga huvudperson gått och gift sig med? Men även det intrycket klingar av efter hand och lämnar plats åt en stor förbryllning över vad fan huvudpersonen egentligen håller på med.

Jag har faktiskt ingen aning om vad boken vill säga. Den spretar lite åt alla möjliga håll. Trots (eller på grund av) det är den ganska intressant, på något plan.

Den ska tydligen filmatiseras till 2011. Ska bli kul att se.

Titel: Män som hatar kvinnor
Författare: Stieg Larsson
Betyg: 2/5

Nu är ju inte jag något större fan av deckare – (”Jag HATAR deckare!” vrålade jag redan vid späd ålder, till en stackars mamma som bara ville tipsa om bra böcker) – men det har hänt att jag läst några och att jag till och med tyckt om dem.

Detta var inte fallet med Män som hatar kvinnor.

Istället tyckte jag väldigt illa om den. Många, många gånger övervägde jag att helt enkelt strunta i att läsa klart den. Den var ju så outhärdligt TRÅKIG. Allt verkade gå ut på att man skulle lära sig en gammal gubbstrutts alla släktingar – hans farsa och bröder och kusiner och svågrar… snaaaaaaark! Vore jag intresserad av sånt skulle jag spendera dagarna framför Glamour.

Men sen – efter ganska exakt halva boken – blev det faktiskt spännande och jag började äntligen att tycka om berättelsen. När jag läst klart den tyckte jag att det var en rätt cool bok, helt klart. Men, allting inräknat, så var det knappast värt det.

Originaltitel: The War of the Worlds
Svensk titel: Världarnas krig
Författare: H.G. Wells
Betyg: 2/5

 

Att läsa Wells klassiker är ett rätt tradigt arbete, måste sägas. Handlingen är inte speciellt cool, huvudpersonen är inte speciellt cool och tanken med marsianer som tar över världen är definitivt inte speciellt cool.

Därtill är meningarna ofta för långa (definition av ”för långa”: halva sidan) och sammanfogade så att man har glömt vad meningen egentligen handlade om när man väl läst till punkt. Kort sagt: Världarnas krig har inte åldrats bra.

Likväl har boken ändå sina ljusa stunder. Eftersom den är så gammal (1898) är den full av roliga ord och lustiga uttryck. Vid ett tillfälle hör vår anonyme huvudkaraktär ett högt oljud, som han försöker beskriva. Han säger att det låter ”like that of the thing called a siren in our manufacturing towns.” Författaren förväntade sig tydligen inte att alla visste vad en siren var för något. Sött, hm?

Dessutom har jag alltid älskat slutet, som verkligen är genialt – kudos Wells!
Men vilken given dag som helst föredrar jag nog att se Steven Spielbergs film, framför att läsa boken.

Titel: Lagom finns bara i Sverige – och andra myter om språk
Författare: Mikael Parkvall
Betyg: 2/5

 

Titeln säger allt. Parkvall tar upp vanliga myter om språk – som ”svenskan är ett ordfattigt språk”, eller ”eskimåerna har över hundra ord för snö” – och förklarar varför det är fel, fel, FEL.

Och det är ju kul. Men det tar inte lång tid att börja ogilla Parkvall och hans tonfall. Han är ofta sarkastisk på ett väldigt nedlåtande sätt; den värsta sortens språkpolis. Det är ju inte direkt kvantfysik han snackar om, och att han ändå så tydligt placerar sig på en piedestal högt över alla andra får honom att verka väldigt oprofessionell. Nej tack Parkvall, vi behöver inte några föreläsningar från dig.

(Obs! Mina åsikter k a n ha att göra med att jag läser svenska på universitetsnivå, och har hört samma saker från mer akademiskt torra böcker.)

Titel: Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar
Författare: Lena Sundström
Betyg: 2/5

 

I Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar diskuterar Sundström den svenska politiken, med fokus på Socialdemokraternas högervridning. Hon skriver på ett väldigt humoristiskt sarkastiskt sätt, som alla som läst något av Michael Moore bör känna igen sig i. (Hon är dock mycket mer strukturerad än Moore, och enligt mig bättre.)


Sundström lyckas med konststycket att vara rolig, samtidigt som hon faktiskt hjälper en att förstå politiska problem. Länge tänkte jag faktiskt rekommendera den här boken till folk. Jag ville säga att det här är den perfekta boken att ha i ryggsäcken/på toaletten; den är rolig, kapitlen är korta nog och man lär sig till och med nånting på kuppen! Men nu tänker jag inte säga det, för Sundström irriterar skiten ur mig.

I längden blir hennes lite-för-personliga sätt att skriva väldigt tröttsam. Hon gör det för enkelt för en att börja ifrågasätta hennes kunskaper – speciellt när hon misslyckas med simpla popkulturreferenser (enligt henne är de prekognitiva från Minority Report tydligen ”tre brudar”, när två av dem i själva verket var män). Konsekvent genom hela boken fortsätter hon att säga halvdumma saker. Det tydligaste exemplet är antagligen när hon blir upprörd över att det finns ”tjejband” men inga ”killband”. Ehhh, hört talas om pojkband, kanske?

Titel: The Game: Penetrating the Secret Society of Pickup Artists
Svensk titel: Spelet
Författare: Neil Strauss
Betyg: 2/5

Författaren Neil Strauss påstår att Spelet handlar om hur han, under två år av sitt liv, gjorde allt för att bli ett proffs på att ragga. Under de här två åren genomgick Strauss en förändring – från en komplett tönt som ingen kvinna skulle vilja kyssa, till en självsäker alfahanne med multipla flickvänner.


Det är ett fascinerande ämne. Vem vill inte bli oemotståndlig för det motsatta könet, trots allt? Men som Björn Skifs lärt oss så är en sak inte härlig härlig utan att också vara farlig farlig… Spelet är nämligen inte en guide i raggningsteknik, utan snarare en varning för vad som kan hända om man tappar bort sig själv under sina försök att behaga andra.

Spelet är så fylld av sexuell frustration, obesvarad kärlek och omötta behov att man blir alldeles matt. Det är männen mot kvinnorna, var så goda att göra varandra miserabla nu. Mot slutet av boken kände jag mig omväxlande arg, frustrerad och deprimerad, tömd på allt självförtroende. Hade jag inte haft en pojkvän som kunde ta ner mig på jorden igen hade jag anslutit mig till ett nunnekloster, pronto.

Tycker man om böcker om andra människors ytlighet och svinerier är Spelet en guldgruva. För mig blev det lite för mycket.

Värt att nämna är förresten att boken är fruktansvärt snygg . Den är illustrerad, innehåller passande citat och känns över huvud taget väldigt genomtänkt. Pluspoäng!

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3