You are currently browsing the tag archive for the ‘Betyg: 4/5’ tag.

Boktitel: Dawnthief
Författare: James Barclay
Serie: Chronicles of the Raven (nr. 1 av 3)
Betyg: 4/5

 

”Dawnthief”. Smaka på namnet. Dawnthief.

Fantasy borde vara som den här boken lite oftare. Huvudkaraktärer som helt oväntat dör på icke-hjältemässiga sätt, till exempel. Och gärna att man inte har en aning om ens huvudkaraktärernas motiv, någonsin.

I Dawnthief berättar ingen för läsaren vad karaktärerna tänker – ofta får man vänta och se och helt enkelt bedöma dem efter vilka handlingar de utför. Ett överraskande effektivt (för att inte tala om ovanligt) knep, som gör att man både är mer misstänksam mot karaktärerna och tycker mer om dem. Dessutom innehåller boken det mest lysande användandet av en familjär som jag varit med om.

Men eftersom det här är Barclays debutroman har tyvärr ett par nybörjarfel smugit sig in också… En mycket irriterande grej han gör är att han ö v e r f ö r k l a r a r allt. Med resultatet att en av personerna i hans äventyrargrupp tycks vara helt dum i huvudet. Helt tiden frågar han ”va? vad hände nu? vad är det för stad? men hur funkar magi? vadå andra dimensioner? men hallå, av någon konstig anledning har jag aldrig hört talas om den sammanslutningen… snabbt! ge mig en sida trist monolog där du berättar för mig exakt vad de står för!” Och det värsta är att ungefär 90% av gångerna har man som läsare redan listat ut svaret.

Och så är det ett jävla tjat om The Ravens och brödraskap hit och dit. Suck.

Men ja. Det är en bra bok, och för nu får den en fyra. Jag håller tummarna inför nästa bok i serien.

Albumtitel: The Walking Dead
Författare: Robert Kirkman
Illustratörer: Tony Moore & Charlie Adlard
Betyg: 4/5

Är för tillfället på tidning 60-eller-så och tänkte att det nog är dags att pusha lite för den här serien, eftersom den är bra.

I The Walking Dead får vi följa en blandad grupp människor som slagit sig ihop för att kunna överleva i en värld full av zombier. Tyvärr för dem visar det sig att människor är minst lika farliga som zombier är, och bra mycket mer skrämmande.

Kirkman leverarar vad som känns som en trovärdig vision av hur människor – från småbarn till gamlingar – skulle reagera om en zombieepidemi slog ut samhället från under deras fötter. Illustrationerna fungerar bra under både Moore och Adlard, trots deras olika stilar, och zombierna är ursnygga.

Det är också snack om att The Walking Dead ska bli en TV-serie.

Boktitel: Stardust
Svensk titel: Stjärnstoft
Författare: Neil Gaiman
Betyg: 4/5

Stardust är ett 200-sidigt litet guldkorn i bokvärlden.

Allt börjar i den lilla staden Wall i England, där invånarna i generationer vakat över den mur som gett staden dess namn. Vad som finns på andra sidan? Nädu, sånt pratar man inte om. En dag smiter en ung man igenom för en dag, och nio månader senare hittar han en bebis på sitt trappsteg. När den lilla pojken växt upp och ser en stjärna falla bakom muren följer han i sin faders fotspår… men får, milt sagt, vara med om mer.

Stardust är barnfantasy och den är vuxenfantasy, på en och samma gång. Det kryllar av tomtar, enhörningar och älvor, men likväl finns det sexscener och begär och onda karaktärerna som klyver små söta djur med köttyxor. Det är en medveten parodi och en medveten hyllning till klichéfantasy — sekunden du börjar känna igen dig och tror att du vet vad som ska hända härnäst… har du fel. Riktigt smart skriven, och den första boken av Gaiman som jag verkligen kan säga att jag älskade förbehållslöst.

Filmen är förresten hur mysig som helst den med.

On another note! Stardust innehöll en scen som jag inte kunde låta bli att koppla till en bok som heter Stormchaser (författare: Paul Stewart och Chris Riddell). Stormchaser går ut på att huvudpersonen är ombord på ett flygande piratskepp som jagar stormar för att utvinna energi ur blixtarna. I Stardust träffar huvudpersonen ett gäng pirater på ett flygande skepp och jagar stormar med dem för att utvinna energi ur blixtarna. (Stormchaser skrevs senare av de två böckerna).

Titel: Revolutionary Road
Författare: Richard Yates
Betyg: 3/5

 

Revolutionary Road är namnet på den gata där våra huvudpersoner bor – tillsammans med sina barn, diverse jobbiga grannar och en trädgård som av någon anledning måste tas hand om. Båda är extremt missnöjda med sitt villaförotsliv och anser någonstans att det är den andres fel.

Boken riktigt osar ångest och ouppfyllda drömmar. Det är en delikat framskriven livsleda som genomsyrar romanen och du blir garanterat en olyckligare människa av att läsa den.

Däremot får du dig en riktig läsupplevelse. Det här är bra skit. Jag önskar att jag hade läst den på engelska, för den är full av tidsenliga uttryck (”fräck” och ”rar” säger de på svenska).

Ju längre man läser desto klarare står det: alla deras ”problem” skulle kunna lösas med bättre kommunikation. Av bättre människor. Av människor som inte levde i femtiotalets mellanting mellan jämställdhet och sexism. Med jämställdheten i sikte, men det förödande kravet på starka, tappra män.

Originaltitel: The Bell Jar
Svensk titel: Glaskupan
Författare: Sylvia Plath
Betyg: 4/5

 

Återigen femtiotal. Återigen ångest och misär. Men låt inte det avskräcka dig, för självklart är den hur bra som helst.

Huvudpersonen Esther är ung, vacker och intelligent. Till och med utvald. Men hon är djupt olycklig. Hon ser ingen mening med sin framtid eftersom hon saknar viljan att göra någonting över huvud taget. Varför anstränga sig när ingenting är värt någonting?

I The Bell Jar har Plath fångat existentiell ångest när den är som allra värst. Det är ofta jobbigt enkelt att känna igen sig i Esthers misär. Till och med när hon blir inskriven på psykhem (oh! skildringen av ett psykhem på 50-talet!) framstår hon som den enda vettiga personen i existens.

Det är inte konstigt att Plath lyckas bra med sin skildring av depression efter hon själv var djupt olycklig. Faktum är att boken är halvt om halvt självbiografisk. En månad efter att The Bell Jar publicerades tog hon livet av sig.

Ja fy fan för femtiotalet.

Titel: Familjegraven (ljudbok)
Författare: Katarina Mazetti
Serie: Uppföljaren till ”Grabben i graven bredvid”
Betyg: 4/5

Storstadstjejen Desirée flyttar in hos bonden Benny ute på landet, och snart har de inte bara ett utan tre barn. Bonde som han är ställer sig Benny lite oförstående inför Desirées knasiga tankar om att fortsätta arbeta. Vill hon inte vara hemmafru – sylta, safta och knyppla – som alla andra kvinnor i byn?

Jag har inte läst Grabben i graven bredvid, men nu har jag lust att göra det! Familjegraven är en väldigt rolig bok som bjuder på många skratt, mitt i huvudpersonernas vardagselände. Jag vet inte hur hon lyckas, men Mazetti kan få en att skratta till och med när man verkligen inte b o r d e. Ett ganska talande exempel var när både jag och min kära mor bröt ihop i ett frustande gapskratt, samtidigt som deras döende son låg inne för operation.

Jag rekommenderar stark att lyssna på den som ljudbok, för det tror jag att den tjänar mycket på (den hade antagligen fått en trea i bokform). Det är nämligen så att Desirée och Benny berättar vartannat kapitel, med sina två helt väsensskilda berättarröster: Desirées försynta, lite trötta röst i kontrast till Bennys högljudda, dialektala bonnmål. Min enda invändning är att skillnaden i ljud är lite f ö r stor – ofta fick vi dra ner när det var Bennys kapitel, och höja volymen igen när Desirée pratade.

titel: Människohamn
Författare: John Ajvide Lindqvist
Betyg: 4/5

Oj! Jag hade visst glömt att recensera den här lysande boken, som jag läste i somras.
Precis som i Låt den rätte komma in är Lindqvist bra på att hålla uppe spänningen; Människohamn är välskriven och engagerande läsning, med många obehagliga stycken.

Medan vi i de tidigare av hans böcker ställs mot konkreta skräckobjekt som zombier och vampyrer, förväntas vi i Människohamn vara rädda för… havet. Sådana teman blir ofta fåniga (enligt mig alltså), men Lindqvist lyckas istället väldigt bra med det och bevisar verkligen att han har talang för att skriva. Stockholms skärgård kommer för alltid att kännas lite otrevligare efter att du läst Människohamn, och du kommer aldrig mer att se på GB-glass-gubben med samma ögon.

En sak är jag däremot kritisk mot och det är trollkarlstemat. Författaren har själv varit trollkarl tidigare, och det var säkert roligt för honom att få utlopp för det i boken… men hela grejen med ”Spiritus” (vad fan?) känns slumpmässig och malplacerad. Över huvud taget är det lite jobbigt när berättarperspektivet skiftar från den nerdekade, hemsökte huvudpersonen och över till trollkarls-Simon – huvudpersonens historia är helt enkelt för mycket mer intressant för det.

Titel: Border Crossing
Författare: Pat Barker
Betyg: 4/5

Boken börjar med att psykologen Tom räddar livet på en ung man som försökt ta livet av sig. Det visar sig snart att de träffats förr. Då var den unge killen bara tio år gammal, och stod åtalad för mord.

Border Crossing är mycket välskriven och svår att lägga ifrån sig (för mig kändes det som slöseri med tid att ä t a innan den var utläst). Så här i efterhand vet jag faktiskt inte exakt vad det var som gjorde den så spännande, men det var i alla fall vad den var. Troligtvis för att psykologin bakom en mördare – och speciellt en tioårig sådan – är så förbannat intressant.

Bäst är författaren; Barker är fantastiskt på att bygga upp stämningen. Mot mitten av boken hade hon mig så i sitt grepp att hon bara behövde antyda att något otrevligt kanske eventuellt skulle kunna hända (möjligen…) för att få mig att ofrivilligt rysa till. Hon är därtill mästerlig på att skapa bra dialog mellan sina karaktärer. Och med tanke på hur mycket dialog Border Crossing består av är nog det tur.

Albumtitel: Wolverine: Enemy of the State
Författare: Mark Millar
Illustrationer: John Romita Jr & Kaare Andrews
Betyg: 4/5

Wolverine är awesome, och det är dagens sanning. Visst, just den här berättelsen har sina klichéer och cheesy kommentarer (läs: Captain America), men det är coola moves, snygga illustrationer och en massa blood and gore. Extra creds för delen med Spindelmannen och The Hornet. …Och nu ska jag gå och snacka svengelska nån annanstans, promise.

Titel: The Voyage
Författare: Katherine Mansfield
Betyg: 4/5

Jag är ju vanligtvis inget större fan av noveller, men The Voyage tog mig med storm. Bara fåtalet sidor kort suger den genast tag i läsarens intresse. Med ett detaljrikt men ändå smidigt språk imponerar Mansfield stort som författare. Jag kommer absolut att läsa mer av henne.


Titel: A Scandal in Bohemia
Författare: Arthur Conan Doyle
Betyg: 2/5

Sherlock Holmes i all ära, men i A Scandal in Bohemia förlitar sig Arthur Conan Doyle liiite för ofta på osannolika sammanträffanden. Osannolika sammanträffanden av typen ”oj, hon jag skulle spionera på rusar iväg för att gifta sig preciiiis när jag kommer till hennes hus, och jag får vara vittne till bröllopet!”, eller ”om jag ser till att nån klår upp mig utanför hennes hus… ja, då bjuder hon in mig och plåstrar om mig, och tycker inte att det är konstigt om jag sedan försvinner utan att säga hej då!”  Sherlock, du borde vara smartare än så…


Titel: The Withered Hand
Författare: Thomas Hardy
Betyg: 2/5

Bra novell med lite för många frågetecken.

Titlar: The Blade Itself, Before They Are Hanged & Last Argument of Kings
Svenska titlar: Det lockande stålet, (inga fler översatta i skrivande stund)
Författare: Joe Abercrombie
Betyg: 4/5

I grunden bygger The First Law-trilogin på typiskt lökig, heroisk fantasy. Frontpersonen är en överstark barbar från norr som överlever allt. Han tvingas slå sig ihop med nån PUG-grupp för att utföra någon typ av magiskt quest eftersom det håller på att dra ihop sig till krig. (Krig! I en fantasyvärld! Den var du inte beredd på, va?)

På pappret låter det alltså stereotypt, men i verkligheten är det en helt annan grej. Abercrombie har en enorm fingertoppskänsla när det kommer till att tråckla ihop spännande karaktärer och fnissframkallande dialog, och han ironiserar öppet om genren han skriver inom. Han har ett språk som är lika poetiskt som barskt och en sorts bister humor som träffar mitt i prick för mig. 

Krigsskildringarna i bok två är ett bra exempel på vad Abercrombie gör rätt. Egentligen handlar nästan inget om själva striden, utan det som dokumenteras är arméns väg till striden — hur de får släpa på kungens dubbelsäng i ek; hur de glömde ta med sig smeder för att laga hästskor och trasiga svärd; hur kungens son tillåts fatta taktiska beslut trots att han saknar erfarenhet i fält;  hur de tar med sig horor och bönder och barn men inte mat eller kläder eller svärd. Förvirringen är ständig och till och med den mest erfarne krigare kan råka snubbla och slå sig. När han skriver om sånt är Abercrombie grymt skönt.

Serien blir tyvärr sämre bok för bok. I bok tre verkar Abercrombie helt ha glömt bort att han brukade förhålla sig ironiskt till genrenormerna och blir (ironiskt nog?) ganska stereotyp. Ett stort störningsmoment är att sista boken inte känns slutförd. Det saknas liksom information, som om ett gäng kapitel kom bort. Vad var det tänkt att jag och seriens huvudpersoner egentligen skulle lära oss av det hela? Att trots allt inte förvänta oss för mycket av heroisk fantasy?

Hur rekommenderar man första boken i en trilogi när man själv inte vill läsa om den tredje?

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3