You are currently browsing the tag archive for the ‘böcker’ tag.

Böcker lästa:
48 lättlästa böcker
43 romaner
32 noveller/kortromaner
12 serieromaner
icke-skönlitteratur
ljudböcker

  • 27 av romanerna skrevs av män, 15 av kvinnor och 1 av båda ihop
  • 24 skrevs av amerikaner, 12 av britter, av svenskar, 2 av ryssar och 1 av en polack (nej, jag vet inte vad som hände, det bara blev så)

Intressant litterärt år för mig. Jag fick jobb på ett bokförlag (call me Ms. Förlagsredaktör) som ger ut lättläst ungdomslitteratur och jag blev rätt såld på genren, vilket kanske syns i lässtatistiken. För mig blir lättläst närmast att likna vid noveller — en annan genre jag satsat lite mer på i år med gott resultat. Överlag ett bra läsår med många trevliga upptäckter.

Bäst
Året började väldigt bra med den sorgliga och ack så vackra Flickan med glasfötter, och fortsatte episkt med tegelsteniga fantasyserien The Song of Ice and Fire. Det blev också en hel del riktigt bra serieromaner, som Maus, Prins Charles känsla och Mats kamp. Den sistnämnda var så bra att jag får mindervärdeskomplex av blotta tanken på att recensera den.

Sämst
Korrekturläsningen bland den egenutgivna svenska fantastiklitteraturen.
Tips: Jag arbetar som korrekturläsare på frilansbasis och är väl insatt i genren. Anställ mig, för tusan.

Årets överraskning
Att novellformatet numera tävlar jämlikt (nåja) med tegelstensformatet om min uppmärksamhet. Vem hade kunnat tro det?

Årets besvikelse
Alvklingan. Som jag ju gnällt på ett fåtal gånger. Det jobbiga med Alvklingan är att det finns så väldigt många bra grejer i den. Begravda i långa passager av gränslös uttråkning…

Årets boktips till vänner och bekanta
Det blev skräcknovellsamlingen Svenska kulter. Alla älskade den. Pappa blev så uppslukad av den att han till och med glömde bort att det var jag som gav den till honom, och tipsade mig om den ett halvår senare.

Och hur gick det med de däringa litterära nyårslöftena, hm?
Öhhhh, tja… Speciellt mycket renodlad rymd-science fiction blev det ju inte, fastän jag lovat. Det blev en klassiker i Solaris och så en nyutgiven svensk sci fi i K55. Utöver det läste jag i vanlig ordning bara framtidsdystopier — helt i avsaknad av rymdfärder, utomjordingar och främmande planeter. IG där, alltså. Gällande mitt löfte om att läsa mer tyskspråkig litteratur… Nja. Två romaner blev det (Metro 2034 und Solaris), en barnbok på dikt (Struwwelpeter) och i alla fall en början på Das Parfum.

Planer inför 2012
Mer tyskt och mer science fiction. Och procentuellt sett väldigt många färre amerikanska författare. (Plan: Läsa Asimov i tysk översättning och stenkallt räkna honom som ryss.)

Annonser

Och priset för Årets smalaste bok 2012 går till…

*trumvirveeeeeel*

VIRKADE KAKOR av Jennie Olsson! En stor applåd!

 

 

 

 

 

 

 

Det här är alltså, på största allvar, en bok om hur man virkar bakverk.

Skriven speciellt för dig som alltid velat virka en hallongrotta, bröllopstårta eller vafan-vare-du-sa?-boll.

Förbluffad än?

Kanske tänker du, precis som jag gjorde, att det här är ett så pass smalt ämne att det knappast kan tilltala mer än fem personer totalt?

Tänk igen!

Faktum är att om man googlar ”virkade kakor” så får man 98 100 bildträffar.

Det visar sig även finnas åtminstone två svenskar till som gett ut böcker i samma ämne:

 

 

 

 

 

 

 

Ni fattar vad det här innebär va?

Någonstans i Sverige sitter Virkmaffian.

De sitter där med sina grodbakelser och skrattar åt oss: ”Hahahahahahahaha! De veeeet inte vad amigurumisar är! Ahhahahahahaha!” säger de.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(Bild från bloggen Jannas Amigurumisar)

Jävla weirdos.

Själv ägnar jag mig faktiskt bara åt helt och hållet allmängiltiga fritidsintressen.

Som att lägga Nintendo 8-bitsmotiv med pärlor, till exempel.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dags att skriva en bok kanske?

Någon annan än jag som läste I morgon när kriget kom-serien som barn? Denna underbart spännande berättelse om hur Australien helt oväntat kastas in i ett krig, i vilket ett gäng ungdomar kämpar för att överleva, samtidigt som de spränger en massa skit i luften. Jag var helt såld på böckerna när jag var liten och spenderade hela sommarlov med att leka att Sverige var invaderat.

Jag har en kompis som var precis lika förälskad i serien som jag, och vi såg precis filmatiseringen tillsammans. Den kom ut först förra året, en sisådär tio år för sent, men jag lovar att vi pep av förtjusning hela vägen igenom. Inte för att filmen är överdrivet bra egentligen, utan mest för att nostalgi är en fruktansvärt mäktig kraft.

Filmens upphottade huvudpersoner + en tillmesad Robyn på högerkanten

Något förlägen har jag insett att jag fortfarande avgudar allt det jag avgudade som elvaåring (förutom möjligtvis Dragonlance). Smaken må förändras med tiden, men nostalgi skänker ett visst rosenskimmer som gör att man lätt fortsätter att tycka om sådant man en gång börjat gilla. Handen på hjärtat – hur många av oss skulle egentligen betala Nintendo för att streama in Super Mario Bros till Wii:et, om spelet kom ut för första gången nu? Nä, just det.

Förresten! Du får gärna hålla utkik åt mig efter del två i serien; När natten är som mörkast. Har du den med omslaget på bilden nedanför är jag intresserad av att köpa den.

Böckerna jag är intresserad av.

Titel: Svenska kulter
Författare: Anders Fager
Betyg: 4/5

 

Novellsamlingar är sällan sträckläsare.

Ofta tjänar de på att plockas upp och läggas ifrån ett par gånger. Så att varje berättelse får tid att sjunka in och filosoferas lite över.

Svenska kulter, däremot, är ypperligt lämpad till sträckläsning – det vet jag av egen erfarenhet. Jag började läsa, och helt plötsligt tog den slut.

Det är nämligen så att det här är en mycket tajt novellsamling. Varje enskild skräckberättelse – för det är skräck det rör sig om – flätar sig försåtligt in i de andra och målar upp en bild av ett uråldrigt Sverige, fullt av kusliga oegentligheter. Det ligger en närmast Lovecraftiansk stämning över det hela, trots det är en hel del blood, guts and gore med också.

Samtidigt är novellerna väldigt varierande. De utspelar sig från Skåne till Norge i både nutid och dåtid. De handlar om besättningen på en minsvepare, en rik lyxhustru, en provocerande konstnär… Bäst är den alldeles lysande obehagliga Lyckliga för evigt på Östermalm, om en äkta man som kommer hem från en affärsresa och beter sig f e l… Det riktigt kryper i kroppen på en, som berättelsen utvecklar sig.

Flera gånger tänker jag att det är lite synd att Fager tycker om monster så mycket. Många av berättelserna hade med fördel kunnat förklaras av naturliga orsaker, som psykiska problem eller ren och skär ondska, men bortförklaras alltid hastigt och lustigt i slutet som produkten av något övernaturligt. Det är synd, eftersom det ofta förtar själva skräckkänslan. Vad är egentligen läskigast – Djävulen, eller det egna psykets bräcklighet?

Titel: Fahrenheit 451
Författare: Ray Bradbury
Betyg: 3/5

 

Bara några sidor in i Fahrenheit 451 inser jag att jag läst boken redan. Som billigt plagiat och som Kalle Anka-pocket. Och jag har sett filmen. Inte den faktiska filmatiseringen av boken, den har jag inte sett, men åtminstone två (kanske tre!) andra filmer som kopierat grundidén rakt av.

Nu kan ju inte Bradbury lastas för att han skrivit något som är så fascinerande att alla vill plagiera det. Men det går ju inte att komma ifrån att läsupplevelsen blir lidande – urvattnad och långtråkig – om man redan hört historien på andra vägar.

Jag kan heller inte hitta något i Bradburys sätt att skriva som lyfter boken över sin berättelse. Inget lysande poetiskt språk eller inspirerande beskrivningar. Endast på två ställen stannar jag upp och tänker ”bra skrivet!” De två tillfällena vittnar tydligt om Bradburys potential som författare (Fahrenheit 451 är trots allt hans debutroman), men kan inte ensamma hålla boken flytande om man hört berättelsen förr.

Kort sagt är det en schysst berättelse, som är klart läsvärd om man inte råkat stöta på någon av de otaliga kopiorna som finns. Eftersom jag dessvärre gjort det kan inte förmå mig att ge boken mer än en trea i betyg, ens för originalitet, och då är jag snäll.

Jag vill däremot tipsa lite om författarens efterord till boken, som skrevs 50 år efter det att den gavs ut (om ni kikar på bilden av bokframsidan ser ni att det står ”The 50th Anniversary Edition”). Det är högst intressant, roligt och välskrivet!

Bokens första mening:  It was a pleasure to burn.

Har nu under årets första månad kommit fram till några bokrelaterade nyårslöften.

Först och främst ska jag försöka få in lite mer science fiction i bokhyllan. Det är en genre jag tycker om (eller tror att jag tycker om) men som jag läser fruktansvärt lite av. Eftersom jag har noll koll på genren och vad som är bra och dåligt ursäktar jag mig i förväg för alla felval jag kommer att göra, och ber ödmjukast om tips från personer som är bättre på sci fi än jag är.

För det andra! Jag ska läsa fler böcker på tyska. Jag kan ju språket, så varför inte? Tips mottages gärna på bra, tyskspråkiga böcker som går att beställa på Adlibris eller liknande sidor. Författaren behöver inte vara tysk, utan det kan lika gärna handla om en tysk översättning.

Tysk science fiction? Haha.

Titel: Röd skymning
Författare: Fredrik Lindblom
Betyg: 3/5

 

Kort sammanfattat handlar Röd skymning om den föräldralösa Theresa, vars högsta dröm är att bli soldat och att hämnas sina döda familj. Genom lite tur, ett par sammanträffanden och en hel del ränkspel får hon snart mer makt än väntat.

Rent designmässigt är Röd skymning en mycket vacker bok. Fantasyberättelsen går hand i hand med sjutton mangaaktiga färgbilder, som försänker allt i ett passande sagoskimmer. Boken är därtill utrustad med ett så kallat bibelsnöre, vilket jag personligen är en stark förespråkare av – viva la bibelsnöre!

Dessvärre är något av det första man lägger märket till när man öppnar boken språket. Närmare bestämt att språket har alltför många uppenbara brister. Lindblom strör kommatecken omkring sig som om de vore konfetti och dialogerna känns inte sällan stapplande onaturliga. ”[N]är jag och Hillevi stod ansikte mot ansikte på Suspirias slätter, talade hennes intensiva silverögon inga lögner”. Vem pratar så?

Emellanåt blir också karaktärernas handlande obegripligt. Vid ett tillfälle överraskar en karaktär huvudpersonen, varpå huvudpersonen blir skrämd. När hon vänder sig om och ser vem det är kastar hon sig i famnen på personen och kramar om honom. Men de möttes för första gången tidigare samma dag, och allt han gjorde var att ge henne en guidad tur runt en byggnad. Hon blir senare jätteledsen när han dör och räknar vid flera tillfällen upp honom som en person hon varit nära i livet. När då?

Å andra sidan… så fastnade jag snart i berättelsen. För trots att en del saker irriterar går det inte att undkomma att det är en mycket speciell saga Lindblom berättar. Den börjar relativt klichéartat med den föräldralösa flickan i medeltidsvärlden, men utvecklas i några oväntade vändningar åt ett betydligt mörkare håll. Ju längre in i berättelsen man kommer desto mer särskiljer sig Röd skymning från annan fantasy, på ett högst tilltalande sätt.

Jag vill även påpeka att språket tycks bli betydligt bättre senare i boken. En del småmissar finns fortfarande, men det är ingenting man stör sig på.

En sista sak är värd att nämna, och det är hur snabbt det går att läsa boken. Allting sker i ett rasande tempo och det är svårt att inte låta sig svepas med och läsa bara e t t kapitel till

Sammanfattningsvis är Röd skymning en klart läsvärd bok, för berättelsens skull. Språket och vissa händelser kan till en början vara svåra att smälta, men berättelsen utvecklas efterhand till något av en unik upplevelse. Vågar man kanske till och med hoppas på fler böcker av samma slag?

Bokens första mening: Bortom horisonten steg en mörk och kraftig rök mot skyn.

Titel: (The Complete) Maus
Författare: Art Spiegelman
Betyg: 4/5

 

Som den enda serieromanen att någonsin vinna Pulizerpriset är Maus en gripande skildring av Förintelsen.

Berättelsen kretsar kring den polska juden Vladek och hans familj. Den börjar redan innan kriget, med hur Vladek lever ett vanligt liv, träffar sin fru och får barn.

Snart kommer däremot kriget till Polen och Vladek visar då på en fantastisk uppfinningsrikedom i sina försök att hålla sin familj vid liv. Dessvärre kunde han ändå inte rädda dem från koncentrationslägren, och satt själv i både Auschwitz och Dachau.

Som ramberättelse till detta får vi vara med när författaren Art Spiegelman intervjuar Vladek, som är hans far. I de delarna får vi se en annan sida av honom. Han är nu en ganska gammal man, som allt som oftast irriterar sonen till vansinne med sina många egenheter. Ramberättelsen inbegriper också en hel del metatext, där författaren på ett bra sätt problematiserar sitt tecknande av Förintelsen.

Krigets fasor i kombination med författarens uppgivna irritation över sin far – som är så lätt att känna igen sig i! – bildar en riktigt fin helhet. Det är vardagsnära och helt absurt främmande på en och samma gång. Det är dessutom svårt att inte bli överdrivet förtjust i hur Vladek berättar sin historia på bruten engelska… Maus är ett lite oväntat och mycket egensinnigt porträtt av Förintelsen, som ingen borde missa.

Svensk titel

Betyg: 2/5

Uppföljaren till Metro 2033 – mycket kreativt namngiven Metro 2034 – kommer precis som sin titel inte med mycket nytt.

Huvudpersonen är visserligen ny – en äldre, mycket sympatisk man kallad Homeros på grund av sitt filosofiska sinneslag – men vi får även återse Hunter. Precis som i förra boken dyker han upp som någon slags mystisk mörkrets soldat och, precis som med Artiom, tvingar han på vaga grunder ut Homeros på en resa med oklart mål.

Tekniskt sett känns boken bättre skriven än sin föregångare. Gluchovskij undviker nu töntiga dues ex machina-utvägar, karaktärerna känns mer stabila (eller, i Hunters fall, fascinerande instabil) och det där ständigt återkommande filosoferandet över allt och inget som Gluchovskij älskar känns faktiskt riktigt tänkvärt från stund till stund.

Vilket ju gör det tråkigt att boken i stort sett inte handlar om någonting alls.

Storyn går i grund och botten ut på att en epidemi utan bot snart kommer att bryta lös och att människor snart kommer att dö som flugor. För att förhindra att det händer behöver Hunter – och av oklar anledning även Homeros – resa till Polis och snacka med nån. Sen händer lite grejer till och boken var slut. Jaha ja.

Personligen hade jag nog hoppats på någon form av utveckling. En utveckling i stil med att metroborna tog sig upp på ytan och försökte leva där, alternativt letade sig djupare in till den andra metron, som de i första boken antydde låg under den de lever i. Eller hittade fler överlevande, eller stötte på ”de svarta” igen, eller vad som helst egentligen.

I stället har Gluchovskij alltså valt att stanna kvar nere i metromörkret och bygga en ny berättelse i samma andra i samma miljö. Och det fungerade väl sådär.

Titel: Monsters: A Bestiary of the Bizarre
Författare: Christopher Dell
Betyg: 2/5

”Titta vilken fin bok jag har. Den har FJÄLL!”

…har jag antagligen sagt till de flesta jag känner vid det här laget.

Den fjällbeklädda boken i fråga är ett bestiarium, fullt av bilder på de monster människor i olika tider varit övertygande om existerade. Det är lätt att glömma bort, men monstren i kanten på gamla kartor finns ju där för att folk trodde på dem. På riktigt, alltså.

Författaren Dell kommenterar bland annat den romerske biologen Plinus, som med stort allvar beskrev Indiens bergstrakter som en hemvist för satyrer och andra monstruösa korsningar mellan människa och djur.

Sådana detaljer utgör de absoluta höjdpunkterna i Monsters: A Bestiary of the Bizarre. Dessvärre innehåller boken inte speciellt många sådana höjdpunkter.

Faktum är att boken över huvud taget inte innehåller speciellt mycket text – Monsters är framför allt en bilderbok. I den finns inte mindre än 161 olika monsterrelaterade konstverk, från olika länder och tidsepoker. En del är vackra, medan andra är rakt igenom bisarra eller obehagliga.

Sättet bilderna presenteras på i boken hade kunnat vara mer genomtänkt. Det har gjorts alltför omständligt att ta reda på vad bilderna föreställer. I stället för att informationen står skriven precis under bilden är den förpassad till olika(!) register längre bak i boken, som man måste bläddra fram till. ”På sida si och sida så ser du den här och den där bilden, som föreställer det här”. Suuuuuck. Efter halva boken gav jag upp och tittade på bilderna utan några förklaringar.

Personligen hade jag gärna sett mer text – mer berättarlusta! Men det är tydligt att Dells kärlek är riktad till bildmediet. När han ”tvingas” skriva är han sparsmakad med detaljerna och tycks mest slänga ur sig lite monsternamn på måfå. Få monster ägnas mer än en menings värde av uppmärksamhet. Det är ett intressant ämne han skriver om, så varför inte göra det på riktigt?

En annan möjlig utväg hade varit om konstälskaren Dell helt låtit bli att skriva någon text. Att han i stället låtit bilderna tala för sig själva.

Som det ser ut nu uppstår ett olustigt mellanting. Texten säger både för mycket och för lite samtidigt. Den tvingar en att bli intresserad, men tillfredsställer aldrig nyfikenheten ens litegrand.

Bättre böcker i ämnet finns säkert.

Fast det förstås – min bok har ju fjäll.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3

Annonser