You are currently browsing the tag archive for the ‘bok’ tag.

Jag har fått en utmaning av min eminenta (jäpp, det är Eurovisiontider nu och då får man använda det ordet fritt, har jag hört) bokbloggarkollega Linda Steen — elva bokfrågor att besvara. Let’s go!

1. Favoritgenre?
Apokalyps och elände och otrevlig jävla skit. Tänk American Psycho, tänk The Road, tänk Stephen Kings mer obehagliga skapelser. Ju sämre jag mår när jag läser, desto bättre mår jag — och om kärlek eller lyckliga slut nästlar sig in har jag en tendens att bli upprörd (jag ville att Harry Potter skulle DÖ). Nu är väl inte ”elände” en genre i sin egen rätt, men det är vad jag ofta söker i de genrer jag brukar läsa. Favvogenre? Jag vet inte. Vanligtvis skulle jag säga fantasy, men jag är lite GoT-bakis för tillfället. Ska försöka hitta tillbaka till skräckgenren i stället, samt läsa mer science fiction. Tips?

2. Brukar du känna att du måste försvara ditt läsande?
Nope. De enda som någonsin ifrågasatt min smak är min mamma och min sambo, och de får gnälla på bäst de vill utan att jag bryr mig, hehe. Mamma klagar för att hon gillar lyckliga slut och sambon för att han tycker att fantasy är lite töntigt (samtidigt som han spelar fantasyrollspel och läser rollspelsbaserade romaner med seriöst lökiga omslag, hahaha!). Och just det, mormor också, som tycker att läsning gör folk asociala. Vilket förstås inte är sant; man är väl asocial sedan innan!

3. Bästa svenska bok i år?
Oj. Jag har noll koll. Pass.

4. Unga Vuxna-böcker – vad tycker du om dem?
Generellt gillar jag ungdomsböcker. De kan vara riktiga sträckläsare på ett sätt vuxenböcker sällan är. Kanske är YA-böcker för tillrättalagda ibland, kanske är de lite förutsägbara — men en riktigt bra YA-bok är en riktigt bra vuxenbok, punkt. Eller nästan punkt. YA-genren lider nämligen av en åkomma jag personligen har mycket svårt för: kärleksdrama. Det är som om de bara måste klämma in töntiga små kärlekshistorier i varenda ungdomsbok. Och jag struntar väl i om Bella väljer Edward eller Jacob, om Katniss väljer Peeta eller Cale, om Mary från De vassa tändernas skog väljer, öh, kille A eller kille B. Herregud, ligg med båda, see if I care.

5. Nämn tre nya författare som du vill hylla!
Ojdå, nu har jag visst noll koll igen. Jag är liksom inte så bra på det här med ”nytt”. Men Anders Fager måste väl fortfarande räknas? Han mer eller mindre golvade mig med Svenska kulter 2009, och novellsamlingen var länge mitt stående boktips till folk. Och räknas Fager så räknas Ali Shaw — han som också debuterade 2009 med vemodiga Flickan med glasfötter. Ja, och så Mats Strandberg + Sara Bergmark Elfgren så klart, som debuterade tillsammans förra året med Cirkeln. Se där, nu blev det fyra hyllade författare, fastän jag inte kunde någon, trodde jag.

6. Hur ska vi se till att biblioteken inte alltid ska känna sig hotade?
Låna en massa böcker? Shit, jag borde inte ens få uttala mig i frågan; jag är bibliotekens sämsta kund. Jag har inte lånat en enda bok sedan jag flyttade hemifrån och fick egna bokhyllor att fylla, och då ligger ändå min arbetsplats precis bredvid stadsbiblioteket. Det är inte bibliotekens fel (de är fantastiska). Det är Adlibris fel. Och vår i-landsstatus. Vem bestämde egentligen att vi ska ha så mycket pengar att vi gärna betalar för det vi kan få gratis? Bränn Adlibris alla lager och försätt Svensson i ekonomisk kris så löser sig nog det hela.

7. Den ideala läsmiljön för dig?
Sängen. Och då menar jag inte sängen vi sover i, utan sängen vi har som stand in-soffa i vardagsrummet. Sååå bra! Perfekt ljussättning, en miljon kuddar i olika storlekar och oändliga möjligheter att sitta/ligga i vilken ställning man vill. Att köpa soffa ligger knappast högt upp på min prioriteringslista nu.

8. Ljudbok eller e-bok, vilket föredrar du och varför?
Ljudböcker. Främst för att jag inte riktigt fattar poängen med e-böcker — de är ju som vanliga böcker, fast på en skärm. (Obs! Enligt ledande forskning är det här en indikation på att jag är en lågutbildad tant. Välutbildade unga män älskar e-böcker.) Ljudboken är något helt annat än en bok, ett mellanting av bok och film, och det gillar jag. Dessutom lämpar de sig ypperligt för långa bilfärder. Tyvärr är jag ganska dålig på att lyssna på ljudböcker. När Ajvide Lindqvist släppte Tjärven som ljudbok köpte jag den samma dag som den kom, men nu har det gått ett år och jag har fortfarande inte lyssnat på den. Slutsats: Jag behöver en bil.

9. Vilka böcker tipsar du om till tioåringar?
Om tioåringen är lik mig borde hon genast plocka upp De trennes bok och resten av Prydainsviten, allt annat vore brottsligt försumbart (beskrivning: spännande barnfantasy som dessutom finns som tecknad film). Annars råkar jag veta att alla barn älskar Roald Dahls Häxorna och hans mer tokroliga bok Matilda. Harry Potter känns kanske som ett lite väl uppenbart tips? Hur som helst är det en kritisk ålder — är man förälder till en tioåring gäller det att indoktrinera stenhårt! Tar man inte sin uppfostrande roll på allvar kan det hända att barnet börjar läsa deckare eller Harlequinromaner, och då står man där sen. Med skammen.

10. Vilka böcker skulle du tipsa mig om:)?
Kom ihåg Linda att när du vill ha…
något mystiskt och vackert: Flickan med glasfötter.
rolig myspysfantasy: Stjärnstoft + tillhörande film.
nihilistisk fantasy: The Magicians.
stereotyp hack’n’slashfantasy, fast bra: The Blade Itself.
något asdeprimerande men skitbra: The Road.
en läsupplevelse som får dig att må fysiskt illa: American Psycho.
machomilitäramerikanism och zombier: Day by Day Armageddon + uppföljare.
en novellsamling om tentakelmonster: Svenska kulter.
… så finns samtliga böcker till utlåning hemma hos mig :)

11. Årets positiva överraskning i bokväg?
Så långt i år är jag snarare negativt överraskad. Första halvan av 2012:s bokskörd har, för min del, mest bara varit halvtråkig. Kanske är det ett straff för att jag läste så bra böcker förra året.

Annonser

Någon annan än jag som läste I morgon när kriget kom-serien som barn? Denna underbart spännande berättelse om hur Australien helt oväntat kastas in i ett krig, i vilket ett gäng ungdomar kämpar för att överleva, samtidigt som de spränger en massa skit i luften. Jag var helt såld på böckerna när jag var liten och spenderade hela sommarlov med att leka att Sverige var invaderat.

Jag har en kompis som var precis lika förälskad i serien som jag, och vi såg precis filmatiseringen tillsammans. Den kom ut först förra året, en sisådär tio år för sent, men jag lovar att vi pep av förtjusning hela vägen igenom. Inte för att filmen är överdrivet bra egentligen, utan mest för att nostalgi är en fruktansvärt mäktig kraft.

Filmens upphottade huvudpersoner + en tillmesad Robyn på högerkanten

Något förlägen har jag insett att jag fortfarande avgudar allt det jag avgudade som elvaåring (förutom möjligtvis Dragonlance). Smaken må förändras med tiden, men nostalgi skänker ett visst rosenskimmer som gör att man lätt fortsätter att tycka om sådant man en gång börjat gilla. Handen på hjärtat – hur många av oss skulle egentligen betala Nintendo för att streama in Super Mario Bros till Wii:et, om spelet kom ut för första gången nu? Nä, just det.

Förresten! Du får gärna hålla utkik åt mig efter del två i serien; När natten är som mörkast. Har du den med omslaget på bilden nedanför är jag intresserad av att köpa den.

Böckerna jag är intresserad av.

Titel: Svenska kulter
Författare: Anders Fager
Betyg: 4/5

 

Novellsamlingar är sällan sträckläsare.

Ofta tjänar de på att plockas upp och läggas ifrån ett par gånger. Så att varje berättelse får tid att sjunka in och filosoferas lite över.

Svenska kulter, däremot, är ypperligt lämpad till sträckläsning – det vet jag av egen erfarenhet. Jag började läsa, och helt plötsligt tog den slut.

Det är nämligen så att det här är en mycket tajt novellsamling. Varje enskild skräckberättelse – för det är skräck det rör sig om – flätar sig försåtligt in i de andra och målar upp en bild av ett uråldrigt Sverige, fullt av kusliga oegentligheter. Det ligger en närmast Lovecraftiansk stämning över det hela, trots det är en hel del blood, guts and gore med också.

Samtidigt är novellerna väldigt varierande. De utspelar sig från Skåne till Norge i både nutid och dåtid. De handlar om besättningen på en minsvepare, en rik lyxhustru, en provocerande konstnär… Bäst är den alldeles lysande obehagliga Lyckliga för evigt på Östermalm, om en äkta man som kommer hem från en affärsresa och beter sig f e l… Det riktigt kryper i kroppen på en, som berättelsen utvecklar sig.

Flera gånger tänker jag att det är lite synd att Fager tycker om monster så mycket. Många av berättelserna hade med fördel kunnat förklaras av naturliga orsaker, som psykiska problem eller ren och skär ondska, men bortförklaras alltid hastigt och lustigt i slutet som produkten av något övernaturligt. Det är synd, eftersom det ofta förtar själva skräckkänslan. Vad är egentligen läskigast – Djävulen, eller det egna psykets bräcklighet?

Titel: Nation
Författare: Terry Pratchett
Betyg: 3/5

 

Högen med halvhjärtat påbörjade böcker förökade sig förrädiskt på mitt nattduksbord. Bara tanken på att läsa någon av dem fick mig att slösurfa en halvtimme extra på internet i ren protest.

Och så hittade jag Nation. Boken som visade sig vara precis vad jag behövde för att ta mig ur en monumental lässvacka. Så lätt, så lätt att plöja igenom, rena motsatsen till tung litteratur. Trots att den handlar om död.

Nation börjar med en tsunami. En gigantisk flodvåg som rasar förbi ett lapptäcke av små öar och krossar allt i sin väg. Framför allt krossar den pojken Maus by och alla som bor där. Själv överlever Mau eftersom han är på en annan ö. Han är där för att bevisa att han kan klara sig själv – ett måste om han vill kunna kalla sig för man. Men när han återvänder hem finns det ingen kvar som kan slutföra manlighetsriten och Mau ställs ansikte mot ansikte med tanken på att klara sig själv för alltid.

Som tur är behöver han inte vara ensam länge. Ett skepp (”some kind of giant canoe”) har nämligen kraschat på ön. Skeppets enda överlevande är den brittisk adelsflickan Daphne. Mycket trevande försöker de att göra sig förstådda av varandra. Innan jag läste boken trodde jag att det var detta som den skulle handla om – ung pojke och flicka växer upp tillsammans på en ö. Men snart börjar andra överlevande att droppa in från de kringliggande öarna. De är alla hungriga, skadade och har förlorat sina familjer. Trots att Mau och Daphne knappt är mer än barn blir det deras ansvar att hjälpa alla.

Ända sedan tsunamin 2004 har tanken på alla bortspolade infödings-civilisationer fascinerat mig. Kanske kände Pratchett likadant? I vilket fall hamnade tanken i god jord hos mig och bidrog till att jag uppskattade boken som jag gjorde. Pratchetts porträtt av Mau och hur han överlever sin hela världs undergång är mycket starkt.

Den kritik jag har mot boken är att den ibland går i lite väl upptrampade hjulspår (vilket i rättvisans namn antagligen beror på att den är en så kallad barnbok). Det lades till exempel ned överflödigt med tid på att diskutera huruvida gudar finns eller inte. Whatever. Men på det stora hela är Nation en tänkvärd bok och jag kommer nog alltid att bära med mig en liten Mau i mitt hjärta. Det finns en storhet i Nation, som gör den väl värd att minnas.

Humorn då? Jämförd med Pratchetts Skivvärldsböcker är Nation helt klart mer allvarlig och filosofisk. Men nu är Pratchett trots allt en skämtare och det blir en hel del komik även i Nation, även om den är rätt lågmäld. Det uppstår många knasiga situationer och då speciellt i Daphnes tidiga möten med infödingskulturen. Tillåt mig att avsluta med några citat:

”it’s the will of God”, which is grown-up speak for ”because”.

”Someone had to eat the first oyster, you know. Someone looked at half a shell full of snot and was brave.”

”Are the dead rising?” asked Ataba. ”You know, I really hoped nobody was going  to suggest that,” said Daphne.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3

Annonser