You are currently browsing the tag archive for the ‘coltso’ tag.

EFTER FLODENEfter-floden
av PC Jersild

För omkring trettio år sedan gjorde kärnvapen slut på hela den mänskliga civilisationen. Enstaka människospillror och hela samhällen hankar sig fortfarande fram, här i ett Stockholms skärgård där ekosystemet är satt ur spel, sanden har blivit till glas och alla barn föds dödligt missbildade.

Edvin Fittmun, så kallad för sin harmynthet, var en av de sista att födas och överleva. När han säger hur ung han är, bara trettio, brukar folk hånskratta eller slå ner honom för hans fräckhet. När boken börjar försörjer han sig som älskare åt sjökaptenen på skeppet Diana. Men människorna ”efter floden” är en vidskeplig samling, och när kaptenen märker att besättningen börjar muttra bestämmer han sig raskt för att dumpa Edvin på närmsta ö (troligtvis Gotland). Där måste Edvin skapa sig ett nytt liv, långt från det liv på sjön han är van vid.

Efter floden är olikt allting annat jag läst, på ett bra sätt. Samhället, erfarenheterna och vidskepelserna, skiljer sig så mycket från det man själv är van vid att boken blir helt oförutsägbar. Man vet helt enkelt aldrig hur Edvin kommer att reagera på någonting och ibland måste man bara skratta åt hur absurt det blir. Trots det handlar Edvin alltid logiskt utifrån sin egen kunskap, det förstår man, och det är bokens styrka.

Icke-spoilande exempel: Edvin får syn på några djur i en inhägnad. Han har inte sett sådana djur förut, men efter att ha tänkt efter en stund kommer han fram till att det måste vara lamor. Dem har han ju sett på bild i en bok en gång. (Läsaren kan möjligen lista ut att det nog inte rör sig om lamadjur på Gotland, utan om ett gäng får. Men dem har ju Edvin inte sett ens på bild, så hur skulle han kunna veta det?)

Bokens oförutsägbarhet sträcker sig hela vägen fram till slutet. Och hela vägen genom epilogen också, för den delen. På grund av det är Efter floden en läsupplevelse som jag faktiskt tycker mycket bättre om nu i efterhand, än när jag först läste boken. För i sanningens namn var jag inte speciellt imponerad under själva läsningen; det här var lååångt ifrån en sträckläsare för mig.

Men nu har det gått någon månad sedan jag läste boken, och i backspegeln framstår Efter floden plötsligt som en grymt bra och unik dystopiupplevelse, som mitt liv definitivt hade varit fattigare utan. …Och så kan det va’!

Efter floden
Utgiven av Ersatz 2011
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: Inga måsar följer oss när ”Diana” lämnar öppet vatten. Med dieseln strypt till kvävningsgränsen och seglet revat styr vi in mot vad som ser ut att vara mynningen av en kilformad vik.

PSYKBRYTARENpsykbrytaren
av Sebastian Fitzek

”Psykbrytaren” är en ökänd… inte mördare, inte våldtäktsman, inte torterare. Men nånting gör ändå Psykbrytaren med sina offer, för de blir sig aldrig lika igen.

Kanske tvingar han dem att läsa den här boken? Den är nämligen så enerverande halvtaskig att mitt psyke känns helt tillstukat efter avslutad läsning.

Psykbrytaren verkar bra till en början, som ett kompetent psykologiskt kriminaldrama med mycket mörker. Men boken håller verkligen inte jämn kvalitet. Istället är det ett skumt hopkok av en schysst start, en okej mitt och ett slut som får dig att ångra att du någonsin gillade det som kom innan.

Faktum är att jag inte alls förstår poängen med Psykbrytaren. Så fort man läst slutet och tänker tillbaka på boken inser man hur ytterst långsökt handlingen är — så långsökt att författaren varit tvungen att skriva till en totalt meningslös ramberättelse för att knyta ihop alla lösa trådar. Det som är så knäckande är just att man måste läsa hela vägen till slutet för att få reda på att handlingen är långsökt och ramberättelsen meningslös — innan dess förleds man till att tro att allt är lugnt.

Jag känner mig lurad. Bra jobbat, mitt psyke ÄR brutet.

(Det kanske var det som var poängen?)

Der Seelenbrecher (2008)
Psykbrytaren
Översättning av Ola Wallin
Utgiven av Coltso 2012
Betyg: 2/5

Så börjar boken: Tack och lov var alltihop bara en dröm.

BLOOD OF ELVESBlood_of_Elves_UK
av Andrzej Sapkowski

De norra kungadömena, en union av flera kungadömen, hamnar i krig med det mäktiga Nilfgaard. Det sydligaste av kungadömena har redan fallit, men den unga tronarvingen Ciri lyckas fly

Bortvillad i skogen stöter Ciri ihop med Geralt av Rivia, en så kallad häxkarl som med hjälp av olika mutationer anpassats till ett liv som monsterjägare. Geralt tar henne med sig tillbaka till häxkarlarnas fästning Kaer Morhen, och där börjar Ciris träning…

Den som gillade Sapkowskis novell-samling The Last Wish kommer inte att bli besviken på den här boken, där han tar steget in i romanernas värld. Faktum är att de båda böckerna kompletterar varandra perfekt — medan novellerna i The Last Wish bara eggade på fantasin mer och mer och mer står Blood of Elves för en fördjupning som äntligen släcker lite av den väckta törsten.

Framför allt är det roligt att få veta mer om häxkarlarna och vilka de egentligen är. Ciris introduktion till deras sätt att leva och hennes ifrågasättande av deras traditioner är bra stoff. Längre in i berättelsen stöter vi dessutom på alver och dvärgar, raser som är förtryckta i Sapkowskis människodominerade värld, och som bokens titel antyder finns det en stark koppling mellan alverna och bokens handling.

Sapkowski skriver med en underfundig humor och hans värld är lika intressant som tidigare, även om jag kan sakna novellsamlingens rika monsterutbud som här har fått stå tillbaka för en mer fokuserad handling. Något jag däremot inte saknar är tv-spelets oreflekterade sexism, som jag härmed rentvår Sapkowski från. Hans genustänk är tvärtom riktigt varierat, på ett sätt som får mig att både knyta nävarna av upprördhet och hoppa upp och ner av lycka, beroende på situationen.

Med sina dryga tre hundra sidor är Blood of Elves en riktig lättviktare i fantasysammanhang. Sapkowski är uppenbarligen inget större fan av transportsträckor, utan hoppar gärna framåt i tiden eller fram och tillbaka mellan olika berättarperspektiv för att undvika dödtid. Vilket förstås är skönt på många sätt, men det gör också att det där flytet som uppstår i en vanlig roman hela tiden bryts så att berättelsen får ett mer upphackat tempo som kan vara svårt att hänga med i.

Blood of Elves är första delen i en serie om fem delar (hurra!). Nästa del kommer på engelska senare i år, men den svenska översättningen är redan här. Det är förstås Coltso förlag som ger ut den — och det trots att de fortfarande inte har gett ut del ett i serien. Jag gissar att de helt enkelt ville förekomma den engelska översättningen…

i see

 

 

 

 

 

 

Krew elfów (1994)
Blood of Elves
Översättning: Danusia Stok
Utgiven av Gollancz 2008
Serie: Del 1 av 5 i The Saga
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: The town was in flames.

SVAVELVINTER
av Erik Granström

Majura är, kort sagt, ett riktigt skithål. Det är kallt och jävligt och stinker av svavel — och som om inte det räckte gästas ön snart av en lynnig drake och en skeppslast förbannade svärd, som inte direkt gör saken bättre.

Eftersom svavelhandeln är ekonomiskt lukrativ faller det på överste Praanz da Kaelve att resa dit och undersöka saken närmare. Med på resan följer en brokig skara människor med sina egna motiv för att bege sig till den karga ön i norr. Möt vindhäxan som jagas av ett snedsteg ur sitt förflutna, flickan som råkat komma över en magisk dolk och mannen som är ute efter att lura gudarna. Hotet och löftet från den femte konfluxen ställer allting på sin spets…

När jag vill jämföra Svavelvinter med något kommer jag genast att tänka på Tolkien och hans ringtrilogi. Innehållet i berättelserna liknar visserligen inte varandra det minsta, men de är av samma episka kvalitet, samma form av nästan överambitiösa hantverk.

Nu kan ju det bero på att det finns otroligt mycket bakgrundshistoria att dra från i Svavelvinter. Boken delar namn med en omtyckt rollspelsmodul till Drakar och Demoner och utspelar sig också i den världen, med all lore som hör till. Granström utnyttjar tack och lov det hela på bästa sätt och presenterar mängder av små guldkorn i form av intressanta karaktärer, platser och händelser. Flera gånger kände jag mig tvingad att ta en paus från läsandet för att kunna berätta om en häftig detalj för närmaste person.

I början störde jag mig på bokens arkaiska språk och tyckte att det kändes tillgjort, men ju längre jag läste, desto mer föll det mig i smaken. På samma sätt kände jag inför berättarstilen. ”Show, don’t tell” brukar vara en tumregel för författare, men här pågår en himla massa telling och väldigt lite showing. Alla karaktärer är lika vältaliga och dialogerna nästan monologa i sin iver att förklara hur världen fungerar, och det gör att man hela tiden känner en viss distans till allt som händer. Men på något sätt får Granström också det att fungera och efter en kort invänjningsperiod känns det helt rätt.

Seriös vuxenfantasy är inte något vi är bortskämda med i det här landet. Man är helt enkelt inte van vid att läsa gedigna, väl genomarbetade verk på svenska. Men i Granström har vi, som jag ser det, äntligen fått någon som vågar utmana läsaren på riktigt. Kanske är han, i detta nu, på väg att ge oss det där episka verket vi längtar efter så att det värker i fantasyfolksjälen.

Bild från nya utgåvan av rollspelet Svavelvinter

Svavelvinter
Del 1 av tänkta 4 i Krönikan om den femte konfluxen
Utgiven av Coltso 2011
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: Enstaka kolflagor singlade fortfarande som svarta löv ned över stengolven.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3