You are currently browsing the tag archive for the ‘cthulhu tales’ tag.

Dags för ett uppsamlingsheat för böcker och noveller som halkat efter.
Go, go, go!

When Science Fiction Clichés Go Bad av Jennifer Pelland är en samling av tre sf-inspirerade noveller som går att hitta här. Den första, The Breeding Pair, är grymt underhållande. Där får vi träffa ett gäng utomjordingar med asexuell reproduktion som är nyfikna på hur vi människor reproducerar — men på grund av bristande förundersökningar har de valt helt fel människor för sitt experiment.
Minnesvärt citat: ”The aliens have porn!”

Härom året lyssnade jag på Katarina Mazettis Familjegraven som ljudbok, och ända sedan dess har jag varit sugen på att läsa Grabben i graven bredvid (som är boken innan). Den visade sig vara en fin mix av vardag och humor, men med en alldeles för stor dos av nykärt puttenuttgull för min smak. Precis som med Familjegraven tror jag att Grabben… har mycket att tjäna på ljudboksformatet.
Minnesvärt citat: ”Mig får ni se upp med! En förgrämd, ensamstående kvinna med klart avvikande känsloliv. Vem vet vad jag tar mig till nästa fullmåne? Ni har väl läst Stephen King?”

Viskningar på dagis av Jonas Lejon går att hitta på Skräckvåg och är en novell som lyckas vara obehaglig på mer än ett plan. Trond ogillar sitt jobb på dagis, men det hela vägs upp av Silja, ett smått underligt barn som Trond har utvecklat en stark fascination för. Berättelsen är lite opolerad men grundidén är toppenbra.
Minnesvärt citat: ”Det var bara inte den titeln han hade väntat sig vid nitton års ålder. Dagisfröken.”

Weaveworld var mitt första möte med Clive Barker, men utöver de första få kapitlen (som var lysande!) blev jag aldrig speciellt imponerad av boken. Jag har liksom lite svårt för författare som beskriver saker som ”obeskrivbara”. I Weaveworld är allting obeskrivbart, från hur outsägligt vacker världen är till hur outsägligt ond ondskan är. Och sen ska Barker lik förbannat beskriva det hela, och målar upp en rätt standardiserad fantasyvärld fylld av träd, fält och blå människor som käkar päron. Nu är jag hård. Om jag ville skulle jag kunna nämna hundra grejer jag tyckte om med Weaveworld. Men jag ids fan int; boken är minst fyra hundra sidor för lång.
Minnesvärt citat: ”Nothing ever begins.”

Och så Cthulhu Tales #2, som helt enkelt får sägas vara som ettan. Föga imponerande, med andra ord.

CTHULHU TALES #1
av Mark Waid, Keith Giffen, Steve Niles m.fl.

Det finns inga tvivel om att H.P. Lovecrafts Cthulhu-mytos lever vidare.

Vill man finns det gott om nyskrivna Cthulhu-böcker att läsa, nyutgivna Cthulhu-rollspel att spela och — enligt IMDB — i alla fall åtta nyproducerade Cthulhu-filmer från 00-talet. Och eftersom detta är den bästa av alla tänkbara världar kan du förstås avnjuta dessa saker i sällskap av din alldeles egna smaragdgröna mjukis-Cthulhu.

Cthulhu Tales #1 är en i mängden produkter (närmare bestämt det första av tretton album i samma serie) och visar sig vara något så snitsigt som en grafisk novellsamling. Olika serieförfattare och illustratörer har samlats runt temat ”Cthulhu” och bidragit med var sin miniserie.

Mini var ordet. Arton sådana ”noveller” har de lyckats klämma in på albumets 130 sidor. Den kortaste upptar bara en sida, men de allra flesta är på åtta sidor och ingen är längre än så. Bortsett från det gemensamma temat skiljer sig novellerna mycket från varandra, såväl berättarmässigt som bildestetiskt. Det blir skräck, galenskap, humor och lite tonårsångest — mörkt och mystiskt, spralligt färgglatt och manga-Cthulhu.

Kort sagt är det jäkligt schizo, vilket jag kan tycka känns passande, och jag skulle tro att det finns något här för alla smaker.

Som helhet gör albumet inget större intryck. Några av novellerna lyckas glimra till, men de flesta hade tjänat på att få breda ut sig lite mer, vara lite längre. Dock är Cthulhu Tales #1 en kul idé och ett klart godkänt förstaförsök.

Cthulhu Tales #1
Utgiven av Boom! Studios 2008
Betyg: 2/5

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3