You are currently browsing the tag archive for the ‘dystopi’ tag.

Den här artikeln sprids i min Facebook-feed just nu. Och jag bara känner som så… Beijing, är inte den staden väldigt mycket sci fi-dystopi?

Beijing

Svensk titel

Betyg: 2/5

Uppföljaren till Metro 2033 – mycket kreativt namngiven Metro 2034 – kommer precis som sin titel inte med mycket nytt.

Huvudpersonen är visserligen ny – en äldre, mycket sympatisk man kallad Homeros på grund av sitt filosofiska sinneslag – men vi får även återse Hunter. Precis som i förra boken dyker han upp som någon slags mystisk mörkrets soldat och, precis som med Artiom, tvingar han på vaga grunder ut Homeros på en resa med oklart mål.

Tekniskt sett känns boken bättre skriven än sin föregångare. Gluchovskij undviker nu töntiga dues ex machina-utvägar, karaktärerna känns mer stabila (eller, i Hunters fall, fascinerande instabil) och det där ständigt återkommande filosoferandet över allt och inget som Gluchovskij älskar känns faktiskt riktigt tänkvärt från stund till stund.

Vilket ju gör det tråkigt att boken i stort sett inte handlar om någonting alls.

Storyn går i grund och botten ut på att en epidemi utan bot snart kommer att bryta lös och att människor snart kommer att dö som flugor. För att förhindra att det händer behöver Hunter – och av oklar anledning även Homeros – resa till Polis och snacka med nån. Sen händer lite grejer till och boken var slut. Jaha ja.

Personligen hade jag nog hoppats på någon form av utveckling. En utveckling i stil med att metroborna tog sig upp på ytan och försökte leva där, alternativt letade sig djupare in till den andra metron, som de i första boken antydde låg under den de lever i. Eller hittade fler överlevande, eller stötte på ”de svarta” igen, eller vad som helst egentligen.

I stället har Gluchovskij alltså valt att stanna kvar nere i metromörkret och bygga en ny berättelse i samma andra i samma miljö. Och det fungerade väl sådär.

Titel: The Road
Svensk titel: Vägen
Författare: Cormac McCarthy
Betyg: 5/5

 

Välförtjänt Pulizer-pris, det här.

Jag ska hålla mig kortfattad, eftersom de flesta redan läst The Road för längelängesen. Det är väl bara att erkänna att det gick segt för mig i starten med den här boken. Jag läste första sidan kanske sex gånger, suckade och började läsa en annan bok i stället. McCarthy har ett eget språk och det tar ett tag att vänja sig vid det.

Jag finns här för att försäkra andra tvekare om att det är värt det! När jag efter bara några sidor vant mig vid det var språket förstås bokens största tillgång. Meningarna är vackra, målande och mycket mycket slagkraftiga. Jag var faktiskt tvungen att flera gånger lägga ifrån mig boken en stund… för att något i boken grep tag så i mig att jag faktiskt behövde ett ögonblick till att bara sitta och grunna över det.

Marsch iväg till biblioteket med dig!

Titel: Toffs bok: med kommentarer av Muham Bentson
Författare: Kalle Dixelius
Betyg: 3/5

Det första kapitlet i Toffs bok är ett rent och skärt mästerverk.

Handlingen tar plats i ett framtida, dystopiskt Stockholm, där människorna har övergivit och glömt bort allt vad teknologi heter. Det är förbjudet att läsa och skriva och för de flesta innebär det nya samhället hårt kroppsarbete, fylla och prostitution.

Det går inte att komma ifrån att det är fruktansvärt underhållande att läsa om Stockholm på det här sättet. Rester av det gamla samhället finns kvar i namn som ”Tantlunden” och i muntliga berättelser om ”Ringen” eller ”Lok och Leja” (”Lok blev så jävla sned!”) Jag skrattade med Dixelius hela vägen igenom det första kapitlet.

Sedan blir boken tyvärr ganska tjatig. Den är inte tillräckligt intressant eller tillräckligt bra skriven och gör man misstaget att tänka upptäcker man snart oförlåtliga luckor i logiken. Boken återhämtar sig framåt slutet, där Dixelius ägnar sig åt en inte alls diskret samhällskritik som ändå är rätt underhållande. Man skulle kunna sammanfatta det som att Toffs bok är som bäst när den är rolig, men lite onödig när den tar sig själv på allvar.

(Sen får gärna också den påhittade historikern Muham Bentson hålla käften – han personifierar begreppet onödig utfyllnad.)

En lustig sak med Toffs bok är namnen som framtidssvenskarna har. Varför heter de Toff och Tompy? Famsa? Vilket hjärnsläpp gjorde att alla föräldrar började föredra hobnamn på sina barn? Jag kan inte hjälpa att jag ser små hober framför mig, som skuttar runt där i dystopi-Stockholm. Vet inte riktigt om det var den bilden Dixelius ville förmedla.

Hur som helst är det här en klart läsvärd bok som inte liknar någonting annat. En helt unik upplevelse. Att den dessutom är skriven av något så ovanligt som en snygg författare får ses som en liten bonus.

Svensk titel: Metro 2033 – den sista tillflykten
Författare: Dmitrij Gluchovskij
Betyg: 4/5

Under den vecka det tog mig att läsa Metro 2033 har mitt tänkta betyg för boken växlat vilt mellan 2, 3 och 4. Det finns helt enkelt väldigt mycket bra med den här boken, men tyvärr också en hel del skit. Eftersom jag är en sucker för apokalypser (och Östeuropa) blev det till slut en fyra ändå, men bedöm själv vad du skulle ge den:

Låt oss börja med det som är bra: Idéerna och miljöerna. Metro 2033 utspelar sig, såsom titel antyder, i en nära framtid. I denna framtid har vi människor slutligen gått bananas och atombombat sönder planeten och därmed omöjliggjort överlevnad på den strålskadade ytan. De överlevande hittar vi istället nere i Moskvas kärnvapensäkra tunnelbanesystem. Med tiden har denna spillra av mänskligheten anpassat sig till ett liv nere i tunnlarna och olika autonoma ”stater” har uppstått, styrda av allt från kommunister till nazister. (Eller Jehovas vittnen!)

Gillar man apokalypser finns det hur mycket som helst att hämta här; högvis med material att mata sin egen fantasi med. Uppfödning av boskap och odling av svampar och mossor kan bara ta människan så långt – de vet att de en dag kommer att behöva återerövra ytvärlden, eller gå under. Men livet på ytan har gått vidare utan människan, med muterade varelser som bättre klarar de stränga förhållandena. Samtidigt finns det i metrons inre gamla bortglömda tunnlar, där det lever människor som aldrig ens vetat att någon yta finns.

Det stora problemet med Metro 2033 är inte idéerna, utan hur de framställs. Boken känns allt som oftast lite pladdrig och oseriös. Att vår protagonist är en osnuten 20-åring som envisas med att filosofera på en barnunges nivå gör ju inte saken bättre. Att han dessutom ger sig iväg på ett diffust uppdrag som han fått av en okänd man där han måste färdas nästan hela vägen till andra sidan av sin kända värld… Jag köper det inte. Författaren har gjort det alldeles för enkelt för sig själv, som knuffar ut sin huvudperson i ett förutbestämt händelseförlopp på det sättet. Det intrycket förstärks bara av att boken innehåller oräkneliga exempel på deus ex machina. Det spelar ingen roll hur inkompetent huvudpersonen är, han verkar alltid kunna bli räddad i sista sekunden av folk som bara råkade ha vägarna förbi.

Den första 1/4 av boken tyckte jag faktiskt inte var speciellt bra alls. Framåt slutet växer den. Mognar lite, tätnar lite. Men det skulle vara att ljuga att säga att storyn är det som imponerar.

Men riktigt grymma idéer och schyssta miljöbeskrivningar räcker väldigt, väldigt långt. Min gissning är att det kommer att ta lång tid att skaka av sig Metro-tunnlarnas klaustrofobiska mörker…

Dessutom är jag riktigt jävla sugen på att åka till Ryssland nu.

Titel: Brave New World
Svensk titel: Du sköna nya värld
Författare: Aldous Huxley
Betyg: 3/5

O, wonder!
How many goodly creatures are there here!
How beauteous mankind is! O brave new world,
That has such people in’t!

Brave New World är en riktig klassiker inom dystopigenren, och som läsare av dystopier utgår man ju gärna ifrån att samhället i boken är resultatet av en beklagansvärd utveckling. I den här boken handlar det om ett helt oflexibelt klassamhälle, där barn massproduceras i provrör för att passa in i ett strängt kastsystem och där de som känner sig även det minsta olyckliga genast tar en lyckodrog för att hålla sig nöjda.

Men är Brave New World verkligen en dystopi? I några kapitel framåt slutet av boken lyckas Huxley med konststycket att få läsaren att tvivla. Den delen av boken är guld värd. Alla övertygande argument sätter världen i ett helt nytt perspektiv, och den blir plötsligt svår att fördöma. En bok mycket väl värd en omläsning, just på grund av detta.

Och nu till en helt annan sak! För apropå omläsningsvärde är detta något som ibland kan få mig att ifrågasätta de betyg jag ger böcker här på bloggen. Jag sätter nämligen betyg väldigt snabbt, gärna efter hur ”uppslukad” jag känner mig av en bok. Men en del böcker – däribland Brave New World – är lite svårare att ta till sig, av olika anledningar. Det är därför möjligt att de får orättvist låga betyg. Låt mig illustrera det hela med hjälp av just Brave New World och Orwells 1984 – två böcker som ofta jämförs:

1984 är lättare att ta till sig och för mig var den äkta sträckläsningsmaterial. Precis som Brave New World fick den en trea i betyg av mig här på bloggen(men det var bannemig på gränsen till en fyra, just då!). Men känns den fortfarande spännande, så här i efterhand? Skulle jag vilja läsa om 1984? Näe… inte direkt. Brave New World däremot bara växer och växer när jag tänker tillbaka på den, och den omläsning som jag redan hunnit med tillförde många fler dimensioner och gjorde mig än mer imponerad.

Sammanfattningsvis är Brave New World en tänkvärd bok där det finns mycket att hämta, och det där med betygssättning ska kanske tas med en nypa salt.

Titel: 1984
Författare: George Orwell
Betyg: 5/5

Published in 1949, this book portrays a future dystopia, where cameras watch your every step and troublemakers are quickly disposed of. The main character is a middle aged, middle class citizen. His job is to alter ”obsolete information” in newspapers, but he’s got this nagging feeling that something must be amiss.

It’s a harsh, cruel world that is revealed to the reader. Freedom of speech has not existed for a long time — freedom of thought barely does either. Love between family members is an exception to the rule; friends you do not have; constant war rages. The disturbing thing is that you do understand how they got there, and how easily we also could end up with a world just like it. Orwell does a very good job, creating a scaringly credible dystopia that still hasn’t lost its edge after so many years.

As many other books, 1984 is divided into different parts. My rating reflects what I thought about the first parts of the book. The last part was a bit too Clockwork Orange for me. (Now, I love A Clockwork Orange, so don’t get me wrong. The theme just didn’t work as well in this book.)

Don’t feel like going to the library? Here is a link to the book online:
http://www.george-orwell.org/1984/index.html

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3