You are currently browsing the tag archive for the ‘fantasy’ tag.

Idag började jag läsa manuset till uppföljaren av Röd skymning. Hur roligt som helst, ju! (Vad jag tyckte om den första boken finns att läsa här).

Det första jag gjorde var förstås att ta Röd skymning ur bokhyllan som referensmaterial. Det första kattungarna gjorde var, förstås, att upptäcka bibelsnöret. …Så nu har jag inget bibelsnöre längre :'(

leia vs röd skymning

Katten Leia, som redan tidigare visat sig vara en Bokmal™ värdig namnet.

Annonser

Kunskapskanalen visade en intressant dokumentär i dag om C.S. Lewis och den dolda symboliken i hans Narnia-böcker. Dokumentären målar upp en rik och mångfacetterad bild av författaren. Som kreativt och älskat barn, som bortskickat barn, som ivrig student, ateist, teolog, kristen och lärd. Och sedan skrev han, något oväntat, en serie fantasyböcker för barn.

Michael Ward är expert på Lewis och har skrivit boken Planet Narnia (2008). Han menar att det går att finna en djupare betydelse i Narnia-böckerna än vi tidigare trott. Han säger, fritt citerad:

”Först kommer den grundläggande berättelsen, begriplig även för en femåring. Den som gräver lite djupare upptäcker snart alla referenser till kristendomen, som återigen är ganska uppenbara. Vad ingen har sett förrän nu är den tredje och mest grundläggande betydelsen bakom Lewis böcker — anledningen till att han skrev om Narnia till att börja med.”

Det Ward argumenterar för är att de sju böckerna i Narnia-serien motsvarar medeltidens sju ”planeter” — Jupiter, Mars, Saturnus, Merkurius, Venus, solen och månen. Lewis ska ha varit ett stort fan av medeltida livsåskådning och kosmologi. För medeltidsmänniskan var planeterna fyllda av betydelse och symbolik och Ward visar hur samma symbolik genomsyrar Narnia, bok för bok.

Lewis ska för övrigt ha gillat hemligheter också…

Narnia

Personligen är det här en teori jag gärna tror på. För ärligt talat… blev inte ni också rätt knäckta av vuxenförklaringen ”Aslan är Jesus och hela Narnia en enda lång referens till kristendomen”? Hej då, du barndomens mystik. Men stämmer det Ward säger så är ju mystiken tillbaka och Narnia än mer mångfacetterat.

Precis som sin författare. Som förresten ska ha varit ett stort fan av mystik och mycket skeptisk till modern snusförnuftighet.

Hemsida för Planet Narnia.
(FAQ-delen är riktigt bra.)

En crossover av fantasy och science fiction

Det blir fan fiction, va?

Just nu sitter min mamma och läser igenom sina gamla John Carter-böcker, full av förväntan inför filmatiseringen som går upp på biograferna just nu.

Så här tuff är John Carter 2012:

John Carter är, vad jag har förstått, typ fantasy i rymden.* Science fiction utan science, liksom. Modiga män med muskler av stål och rymdprinsessor i stringbikini av metall. (Rätta mig om jag har fel, mamma.)

Typ så här:

(Är inte skådespelaren imponerande lik konceptmålningen?)

Själv läste jag Blixt Gordon när jag var yngre. Det fanns en del rymdprinsessor där också, vill jag minnas. Och av någon anledning en ond kineskejsare som hette Ming, som bodde på planeten Mongo (!)

Och jag tyckte att det var bra.

How about you? Vilka hundörade lik har du i garderoben?

*Jag har precis infört genreapartheid i mina bokhyllor, så blotta existensen av fantasy- och science fiction-mashups känns riktigt vidrig.

Böcker lästa:
48 lättlästa böcker
43 romaner
32 noveller/kortromaner
12 serieromaner
icke-skönlitteratur
ljudböcker

  • 27 av romanerna skrevs av män, 15 av kvinnor och 1 av båda ihop
  • 24 skrevs av amerikaner, 12 av britter, av svenskar, 2 av ryssar och 1 av en polack (nej, jag vet inte vad som hände, det bara blev så)

Intressant litterärt år för mig. Jag fick jobb på ett bokförlag (call me Ms. Förlagsredaktör) som ger ut lättläst ungdomslitteratur och jag blev rätt såld på genren, vilket kanske syns i lässtatistiken. För mig blir lättläst närmast att likna vid noveller — en annan genre jag satsat lite mer på i år med gott resultat. Överlag ett bra läsår med många trevliga upptäckter.

Bäst
Året började väldigt bra med den sorgliga och ack så vackra Flickan med glasfötter, och fortsatte episkt med tegelsteniga fantasyserien The Song of Ice and Fire. Det blev också en hel del riktigt bra serieromaner, som Maus, Prins Charles känsla och Mats kamp. Den sistnämnda var så bra att jag får mindervärdeskomplex av blotta tanken på att recensera den.

Sämst
Korrekturläsningen bland den egenutgivna svenska fantastiklitteraturen.
Tips: Jag arbetar som korrekturläsare på frilansbasis och är väl insatt i genren. Anställ mig, för tusan.

Årets överraskning
Att novellformatet numera tävlar jämlikt (nåja) med tegelstensformatet om min uppmärksamhet. Vem hade kunnat tro det?

Årets besvikelse
Alvklingan. Som jag ju gnällt på ett fåtal gånger. Det jobbiga med Alvklingan är att det finns så väldigt många bra grejer i den. Begravda i långa passager av gränslös uttråkning…

Årets boktips till vänner och bekanta
Det blev skräcknovellsamlingen Svenska kulter. Alla älskade den. Pappa blev så uppslukad av den att han till och med glömde bort att det var jag som gav den till honom, och tipsade mig om den ett halvår senare.

Och hur gick det med de däringa litterära nyårslöftena, hm?
Öhhhh, tja… Speciellt mycket renodlad rymd-science fiction blev det ju inte, fastän jag lovat. Det blev en klassiker i Solaris och så en nyutgiven svensk sci fi i K55. Utöver det läste jag i vanlig ordning bara framtidsdystopier — helt i avsaknad av rymdfärder, utomjordingar och främmande planeter. IG där, alltså. Gällande mitt löfte om att läsa mer tyskspråkig litteratur… Nja. Två romaner blev det (Metro 2034 und Solaris), en barnbok på dikt (Struwwelpeter) och i alla fall en början på Das Parfum.

Planer inför 2012
Mer tyskt och mer science fiction. Och procentuellt sett väldigt många färre amerikanska författare. (Plan: Läsa Asimov i tysk översättning och stenkallt räkna honom som ryss.)

 Originaltitel: Эльфийский Клинок
 Svensk titel: Alvklingan
Serie: Del 1 av 3 i Mörkrets ring
Författare: Nick Perumov
Betyg: 1/5

Det är med en suck av lättnad jag nu kan säga att jag är färdig med Alvklingan. Jag har visserligen 100 sidor kvar i boken, men gud så färdig jag är med den.

Vadå, var den tråkig?

Tja…

Rent idé- och språkmässigt är Alvklingan en hit. Jag gillar verkligen att Perumov vågat ta sig an ett så ambitiöst projekt som att skriva en fortsättning på Sagan om Ringen – och att han bevisligen tagit uppdraget på så stort allvar. Här har vi en kille som kan sin Silmarillion!

Språket bär på en ofta poetisk arkaism som passar utmärkt i sammanhanget, samtidigt som dialogerna kan tillåtas vara vänskapligt hurtiga, utan att för den skull förlora tidsandan. Stundvis kan språket vara svårt att smälta eftersom det är så pass speciellt, men överlag njöt jag av både poetiken och utmaningen det bjuder på. Bokens svenska översättare Alan Asaid har gjort ett avundsvärt bra jobb.

Tyvärr är väl storyn sådär.

Fylke-hobbiten Folco (say whaaat?) drömmer om äventyr. En dvärg dyker upp och berättar att ”någonting mystiskt” händer i Morias gruvor och de reser iväg tillsammans. Sen består boken mest av en massa resande ett tag, eftersom Perumov bestämde sig för att gå en fördjupningskurs i Skittrista reseskildringar (7,5 poäng).  Lite fritt återberättat låter det så här: ”Tre dagar förflöt. Vädret var bra och ingenting särskilt hände, fast en blå fågel flög förbi. Det var en blåhake. Sen gick det två dagar till. Dagen efter det, som var en måndag, började det regna frampå eftermiddagen. Folco längtade tillbaka till Fylke lite.” Jo och jag längtar tillbaka till Tolkien lite.

När de efter mer än halva boken till slut når Moria händer det till slut lite grejer. Liite oklart vad exakt. Efter det har lille Folco mage att jämföra sig själv med Frodo & C/O och springer iväg och dödar vargryttare, något jag skrivit om tidigare.

Ett personligt erkännande: Jag avskyr Folco och precis allt han gör. Verkligen avskyr. Aldrig förr har en enda karaktär utsatt mig för så mycket litterärt bullshit. Jag menar, en drömsyn kan jag möjligen svälja, om jag måste. Eller ett tillfälle då huvudpersonen lite ologiskt ”anar sig till” lösningen på ett problem. Men när dessa saker händer upprepade gånger och personen dessutom tycks använda sig av både tankeläsning och telepati, då blir jag rakt förbannad. Droppen som fick bägaren att rinna över var när Folco fick superhörsel genom att – efter en hallucination OCH en drömsyn – dela sitt inre jag i två (nej jag förstår inte heller vad det betyder eller vad det har med bra hörsel att göra.) Att han sedan är bättre med både pilbåge och svärd än tränade yrkessoldater är bara vanlig pajig high fantasy.

Alvklingan är på många sätt en frustrerande bok, men det går inte att undkomma att den har en hel del förtjänster också. Jag kan till exempel tänka mig att folk som gillar allehanda Tolkien-lore kan tilltalas av den sidan av boken. Själv blev jag faktiskt ordentligt starstruck några gånger – som när Perumov så elegant berättar lite om vad som hände med orkerna efter den sista striden. Utan en enda drömsyn till hjälp.

 

Bokens första meningar: Det täta molntäcket skingrades oväntat framemot kvällen. Solens blodröda skiva vilade som på ett fjäderbolster ovan de lätta, luftiga molnen vid horisonten. Blå bergens spetsiga, svarta toppar avtecknade sig skarpt mot det purpurfärgade himlavalvet.

 Originaltitel: A Feast for Crows
 Svensk titel: –
Serie: Del 4 av 7 i The Song of Ice and Fire
Författare: George R. R. Martin
Betyg: 3/5

(SPOILERVARNING!, så klart, eftersom det här är del fyra i en serie.)

Med A Feast for Crows händer det till slut. A Song of Ice and Fire får en (flämt!) mellanbok. En bok som inte riktigt klarar av att leva upp till de tidigare böckerna i serien, eller till förväntningarna på de böcker som komma skall. En bok fångad i stormens öga, om man så vill.

Anledningen till att det blev så är mycket enkel – boken blev för lång och någon form av uppdelning krävdes. Martin berättar i efterordet hur han efter mycket eftertanke valde att låta boken kretsa kring några utvalda karaktärer, medan han sparade resten till nästa bok. Borta är alla händelser i norr och öster – A Feast for Crows riktar sin blick nästan uteslutande mot Västeros.

Däri ligger problemet. Utan de nordliga och ostliga delarna lyser bokseriens hela huvudintrig med sin frånvaro. Sidorna fylls i stället med politik; intrigerande drottningar, torra rådslag, ändlösa diskussioner om vem som har rätt till makten. Man kan fråga sig om inte Martin just ägnat två böcker à 1000 sidor styck åt att ingjuta i läsaren just hur onödigt detta maktspel är. Man kan fråga sig varför han plötsligt tycker att vi ska bry oss om det.

I jämförelse med tidigare böcker är A Feast for Crows något av en besvikelse, vilket däremot inte betyder att boken saknar intressanta inslag. Vi får bland annat följa en gammal välbekant karaktär som med stora, paranoida kliv närmar sig galenskapen och tar många… låt oss säga ”mindre genomtänkta” beslut. En annan karaktär leder oss rakt i armarna på en klipphängare (som jag här återger i vittext: Catelyn, the gods-be-damned zombie queen!) som tidigare bara antytts och som jag tror kan bli riktigt intressant i kommande böcker.

A Feast of Crows må vara en transportsträcka, men det är en lovande sådan. Det enda som egentligen oroar mig är det faktum att den löper parallellt i tiden med nästa bok, A Dance with Dragons, vilket gör att vi redan vet att ingenting världsomvälvande kommer hända i den boken heller.

 

Bokens första mening: ”Dragons,” said Mollander.

 Originaltitlar: Ship of Magic, The Mad Ship, Ship of Destiny
 Svenska titlar: Magins skepp, Sorgeskeppet, Ödets skepp
Serie: The Liveship Traders Trilogy, som kommer efter The Farseer Trilogy

Författare: Robin Hobb
Betyg: 3/5

Liveship Traders-trilogin utspelar sig strax efter Hobbs Farseer-trilogi, i samma värld fast på en annan plats och med ett helt nytt persongalleri. Den refererar en del till händelser i Farseer-trilogin, till glädje för oss som läst den, men skulle utan problem kunna läsas fristående (varför man nu skulle vilja göra det!) Det är en berättelse om människovärde, social oro och revolt.

Den sociala oron står handelsmännen i staden Bingtown för. De är ett djupt traditionsbundet släkte med en demokratiskt upplagd politik och de har levt gott på sin handel i generationer. Allt detta ställs på ända när en ny regent, ung och arrogant, tar över styret. Bingtown-folket ser handfallna på medan deras tillgångar krymper, i takt med att slaveriet legaliseras och blir en lukrativ marknad. Samtidigt blir piraterna (som ofta är förrymda slavar) fler och fler och deras grannland hotar med krig. Alltmedan deras härskare sitter trygg i sitt palats längre söderut, utan att ägna en tanke åt den avlägsna hamnstaden.

I staden bor familjen Vestrit. Deras själskepp Vivacia ska snart komma till liv. Det är en glad dag, då själskeppen är hemligheten bakom de gamla Bingtown-familjernas överlägsenhet när det kommer till handel. Skeppen är byggda av häxträ med förmågan att absorbera liv – när tillräckligt många dött ombord antar skeppet ett slags pseudo-liv och seglar tack vare sin medvetenhet bättre än andra skepp. Dessvärre kan själskeppen även påverkas negativt av vad som händer ombord och det finns exempel på skepp som blivit galna. Detta är något som oroar Althea Vestrit djupt, när Vivacia går i arv till hennes systers man, som bestämmer sig för att använda henne som ett slavskepp.

Så, är det alltså vad trilogin handlar om? Njaä…

Utöver det som handlar om Bingtown och familjen Vestrit kan jag identifiera åtminstone två centrala berättelser till. Den ena handlar om piratkaptenen Kennit, som vill äga ett själskepp och bli piratkung. Den andra rör en grupp sjöormar som letar, letar, letar efter något, men de har glömt vad det var – en berättelse som knyter an inte bara till själskeppen i den här trilogin, utan också till Farseer-trilogins elderlings. Och utöver det finns det massvis med bikaraktärer som drar upp teman i stil med slaveri, sexism, våldtäkt, kärlek, makt, medmänsklighet and you name it.

Trilogin är kort sagt en mycket ambitiös historia, med flera lager.

I första boken tycker jag att det fungerar väldigt bra. Trots de ovanligt många berättarperspektiven (på rak arm kan jag räkna 15) känns allting relevant och berättelsen flyter på. Framför allt är det engagerande att Hobb vill säga så mycket och uttrycker det så väl när hon gör det.

I The Mad Ship börjar det tyvärr bli lite rörigt. Gränserna mellan svart och vitt blir tydligare, närapå övertydliga, och det känns som om alla som är ”goda” börjar tycka likadant som varandra, även om de inte gjorde det i första boken. En del personer blir tråkiga att följa och handlingen haltar betänkligt. I Ship of Destiny tar handlingen fart igen, men då är den ofta så förutsägbar att klockorna stannar. Tråkigast av allt är att Hobb på slutet väljer att binda samman en del lösa trådar så hastigt och lustigt att delar av handlingen faktiskt tappar sin relevans. Ett bra exempel på detta finns inom parenteserna, men spoilervarning! (Kyle, mannen som gjorde Vivacia till ett slavskepp, blir inlåst i en fängelsehåla efter bok ett. Då tänker jag att han antagligen kommer tillbaka senare i serien och har en roll kvar att spela ut. Dessvärre är bara det första sant. Han kommer tillbaka… och dör. Punkt.)

Som helhet är serien helt okej. Men vem vill ha helt okej?

Det är något visst med en karta i början av en bok. Känslan av att få ta del av en helt ny värld. Det finns snygga kartor, det finns fula kartor – hjälpsamma kartor och kartor som egentligen inte säger ett skit.

Här är några kartor från min bokhylla. Känner du igen dem?

Om du var tvungen (eller fick) flytta till en av världarna, vilken skulle det bli? Och vilken skulle du sälja din högra njure för att slippa hamna i?


Hurra!

Litteraturdelkursen är slut och jag får läsa vad jag vill!

Tänker inleda med lite tegelstensfantasy. Det var ju alldeles för längesedan. Liveship Traders trilogy, here I come!

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3

Annonser