You are currently browsing the tag archive for the ‘Fantasyy’ tag.

Serie: The Farseer Trilogy (Berättelsen om fjärrskådarna)
Titlar: Assassin’s Apprantice, Royal Assassin, Assassin’s Quest
Svenska titlar: Mördarens lärling, Vargbroder, Mördarens jakt del 1, Mördarens jakt del 2
Författare: Robin Hobb
Betyg: 4/5

 

I kungariket The Six Duchies har det rått fred länge. Så länge att när skepp plötsligt dyker upp utanför dess kuster och börjar anfalla städerna har folket inte mycket att sätta emot; de flesta är ju bönder och köpmän utan någon som helst erfarenhet av att slåss. Mitt i detta växer pojken Fitz upp, den blivande kungens oäkting. Det blir en hård uppväxt för den lilla pojken som alla vill utnyttja och han hinner bli uppfostrad till både stalldräng och prins såväl som till lönnmördare. Det kommer att visa sig att han är en katalysator; att hans blotta närvaro påverkar händelseförvecklingen i kungariket, på gott och ont.

Farseer-trilogin är ett gediget verk av väldigt bra fantasy. Både de två första böckerna når lätt upp till en femma i betyg. Språket är tajt och Hobbs värld känns stor, genomarbetad och mycket intressant.

Tredje boken föll mig inte riktigt lika mycket i smaken som de andra två. Den är fortfarande bra, men det var lite för mycket fläng hit och dit, lite för mycket upprepning. Och i förhållande till de andra två böckerna, lite för mycket high fantasy (jämför framsidorna så förstår du skillnaden). I tredje boken spelar telepatiska förmågor en väldigt, väldigt stor roll och det blir snabbt tröttsamt att läsa om hur de spionerar på varandras tankar och sliter för att inte själva påverkas av telepatins krafter – kan det inte hända nåt istället? Hobb börjar dessutom i tredje boken att återberätta en del saker. Huvudpersonen sitter och tänker långt om länge på saker som hände i den första eller andra boken. Och vad som stod i dem vet jag ju redan.

Imponerande är världen och alla genomarbetade karaktärer, något av en besvikelse är slutet.

Mina första böcker från ParsLibris har anlänt!

Ett öga rött är redan utläst – positiv recension kommer någon gång snart. King-böckerna kommer tyvärr att få vänta på att jag ska bli klar med min b-uppsats (knappt en veckas arbete kvar nu! shit!). Border Crossing har jag ju redan läst; den beställde jag mest för att jag tänkte den kunde vara trevlig att få ha i bokhyllan. Chick lit-boken? Inplanerad som sommarläsning nere i Spanien.

Boktitel: InterWorld
Författare: Neil Gaiman & Michael Reaves
Betyg: 2/5

Helt ok fantasy/sci fi, får man väl säga. Gullig tanke med att ”samma” person från hundratals olika parallellvärdar måste hjälpas åt att rädda världen.

I en annan dimension är InterWorld säkert mer än bara helt okej.

Boktitel: Stardust
Svensk titel: Stjärnstoft
Författare: Neil Gaiman
Betyg: 4/5

Stardust är ett 200-sidigt litet guldkorn i bokvärlden.

Allt börjar i den lilla staden Wall i England, där invånarna i generationer vakat över den mur som gett staden dess namn. Vad som finns på andra sidan? Nädu, sånt pratar man inte om. En dag smiter en ung man igenom för en dag, och nio månader senare hittar han en bebis på sitt trappsteg. När den lilla pojken växt upp och ser en stjärna falla bakom muren följer han i sin faders fotspår… men får, milt sagt, vara med om mer.

Stardust är barnfantasy och den är vuxenfantasy, på en och samma gång. Det kryllar av tomtar, enhörningar och älvor, men likväl finns det sexscener och begär och onda karaktärerna som klyver små söta djur med köttyxor. Det är en medveten parodi och en medveten hyllning till klichéfantasy — sekunden du börjar känna igen dig och tror att du vet vad som ska hända härnäst… har du fel. Riktigt smart skriven, och den första boken av Gaiman som jag verkligen kan säga att jag älskade förbehållslöst.

Filmen är förresten hur mysig som helst den med.

On another note! Stardust innehöll en scen som jag inte kunde låta bli att koppla till en bok som heter Stormchaser (författare: Paul Stewart och Chris Riddell). Stormchaser går ut på att huvudpersonen är ombord på ett flygande piratskepp som jagar stormar för att utvinna energi ur blixtarna. I Stardust träffar huvudpersonen ett gäng pirater på ett flygande skepp och jagar stormar med dem för att utvinna energi ur blixtarna. (Stormchaser skrevs senare av de två böckerna).

Titel: The Book of Dead Days
Författare: Marcus Sedgwick
Serie: Den första av två, nästa heter ”The Dark Flight Down”
Betyg: 3/5

The Book of Dead Days är en väldigt typiskt fantasysaga, men samtidigt är den också en ganska otypisk sådan. Typisk för att den handlar om en föräldralös pojke. Typisk, och något av en besvikelse, för att den intressanta tanken om att dagarna mellan jul och nyår är ”döda dagar” har reducerats till att betyda att boken utspelar sig mellan dessa dagar och att pojkens mentor kommer att dö vid nyår om de inte kan stoppa en förbannelse. Whatever, liksom. Boken ger mig ingen som helst anledning att bry mig om dem.

Men sen finns det också en del ytterst trevliga saker med boken. Till exempel är det inte en självklarhet att det finns magi i världen. Människorna som bor i den är skönt omedvetna om att det (faktiskt) finns magi och roar sig till och med genom att gå och titta på illusionister, precis som vi gör. Dessutom stöter vi under bokens gång på vetenskapsmän av olika slag – från han som uppfunnit elektriskt ljus och har strömbrytare överallt i sitt hus, till den lite mer galne som sågar itu olika djur och syr ihop dem med varandra, i hopp om att kunna skapa nya arter.

I slutändan är The Book of Dead Days en rätt bra bok, men den lämnar absolut ingen mersmak. Att man måste läsa uppföljaren för att få svar på vissa frågor är bara irriterande.

Titel: Efter lägereldarna
Författare: Per Jorner
Betyg: 1/5

Platta karaktärer, misslyckad humor, trista beskrivningar… Och nästan 600 sidor av skiten. Jag gav upp efter halva boken (men var fortfarande på kapitel-typ-3, för Jorner är en sådan där kapitelsadist), bläddrade till de sista sidorna och konstaterade att jag inte missat mycket.

Det värsta med Efter lägereldarna är den extrema bristen på språklig finess. Till exempel beskriver Jorner v a r j e ny person som efter en checklista, på samma sätt som man själv gjorde när man var en sisådär tio år: han/hon har den här ögon- och hårfärgen, klär sig si och så, ser trevlig eller ovänlig ut, bla bla bla snark och apati. Observera att detta gäller ÄVEN för personer som INTE är med vid mer än ett tillfälle. För att göra saken än värre så dras boken med en massiv amerikanisering – att läsa Efter lägereldarna känns som att läsa dåligt översatt engelsk fantasy, inte svensk.

Med det sagt tror jag ändå att boken står och faller med sin humor. Jag har läst många recensioner av den, och den tycks nästan uteslutande få högsta eller lägsta betyg. Det är helt enkelt en fråga om ifall du uppskattar Jorners humor eller inte. Så det k a n ju vara värt att testläsa första kapitlet, och se om du drar på smilbanden eller ej.

Originaltitel: The Graveyard Book
Svensk titel: Kyrkogårdsboken
Författare: Neil Gaiman
Betyg: 3/5

Kyrkogårdsboken börjar ganska brutalt med att en liten engelsk pojkes familj blir mördad. Den knappt 1½-årige pojken kommer däremot undan, för han blir nyfiken på den öppna dörren och tultar ut i natten, rakt in på en kyrkogård. Där blir han adopterad av ett dött gammalt par och får växa upp på kyrkogården bland alla spöken (folk gillar att dra paralleller mellan Kyrkogårdsboken och Djungelboken).

Det är ett privilegium att få läsa Kyrkogårdsboken, av tre anledningar:

  1. Karaktärerna. Folk har begravts på bokens kyrkogård sedan kelternas tidsera. Med andra ord har Gaiman kunnat utnyttja hela Englands historia i sitt persongalleri, vilket leder till en hel del roliga detaljer. Sen dyker det förstås upp läskiga monster, och de är verkligen underbart anskrämliga, med sin förkärlek till att sörpla upp kroppsvätskorna ur gamla kistor.
  2. Språket. Hela vägen igenom är språket väldigt lekfullt. Gaiman ägnar sig åt olika ordlekar och drar sig inte för att introducera nya spökkaraktärer genom att berätta vad som står på deras gravstenar.
  3. Illustrationerna. Att Dave McKean har illustrerat hela boken gör den knappast sämre. Bilderna bidrar med mycket känsla och får till och med min billiga, häftade pocketbok att kännas lite lyxig.

Boktitel: The Dragons of Babel
Författare: Michael Swanwick
Betyg: 3/5

Swanwicks saga utspelar sig i en postindustrialistisk fantasyvärld.
Bara det är ju coolt.

Jag skriver ”saga” för att det är just vad The Dragons of Babel är; sagan om en ung pojke på väg in i vuxenvärlden. Och vilken miljö att växa upp i! Boken fullkomligen svämmar över av älvor, gastar, häxor, motorcyklar, knytt, hippogriffer, spåmän, nymfer, Marlboro-rökande dvärgar, halvtroll, kentaurer och tunnelbanestationer. Det är ett fascinerande gytter av raser och platser.

Själva storyn är väl sådär. Den kändes mer som en ursäkt för att få beskriva världen den utspelade sig i. Jag vet inte vad författaren hade för mål med The Dragons of Babel, men mest av allt känns den som ett spännande genreexperiment, som aldrig riktigt landade.

Titlar: The Blade Itself, Before They Are Hanged & Last Argument of Kings
Svenska titlar: Det lockande stålet, (inga fler översatta i skrivande stund)
Författare: Joe Abercrombie
Betyg: 4/5

I grunden bygger The First Law-trilogin på typiskt lökig, heroisk fantasy. Frontpersonen är en överstark barbar från norr som överlever allt. Han tvingas slå sig ihop med nån PUG-grupp för att utföra någon typ av magiskt quest eftersom det håller på att dra ihop sig till krig. (Krig! I en fantasyvärld! Den var du inte beredd på, va?)

På pappret låter det alltså stereotypt, men i verkligheten är det en helt annan grej. Abercrombie har en enorm fingertoppskänsla när det kommer till att tråckla ihop spännande karaktärer och fnissframkallande dialog, och han ironiserar öppet om genren han skriver inom. Han har ett språk som är lika poetiskt som barskt och en sorts bister humor som träffar mitt i prick för mig. 

Krigsskildringarna i bok två är ett bra exempel på vad Abercrombie gör rätt. Egentligen handlar nästan inget om själva striden, utan det som dokumenteras är arméns väg till striden — hur de får släpa på kungens dubbelsäng i ek; hur de glömde ta med sig smeder för att laga hästskor och trasiga svärd; hur kungens son tillåts fatta taktiska beslut trots att han saknar erfarenhet i fält;  hur de tar med sig horor och bönder och barn men inte mat eller kläder eller svärd. Förvirringen är ständig och till och med den mest erfarne krigare kan råka snubbla och slå sig. När han skriver om sånt är Abercrombie grymt skönt.

Serien blir tyvärr sämre bok för bok. I bok tre verkar Abercrombie helt ha glömt bort att han brukade förhålla sig ironiskt till genrenormerna och blir (ironiskt nog?) ganska stereotyp. Ett stort störningsmoment är att sista boken inte känns slutförd. Det saknas liksom information, som om ett gäng kapitel kom bort. Vad var det tänkt att jag och seriens huvudpersoner egentligen skulle lära oss av det hela? Att trots allt inte förvänta oss för mycket av heroisk fantasy?

Hur rekommenderar man första boken i en trilogi när man själv inte vill läsa om den tredje?

Originaltitel: American Gods
Svensk titel: Amerikanska gudar
Författare: Neil Gaiman
Betyg: 3/5

Shadow släpps från fängelset, bara för att få veta att hans fru och hans bästa vän precis dött i en bilolycka. Det är då han möter en man som visar sig vara den amerikanska inkarnationen av Oden, den mytologiska asaguden. Shadow blir nu Odens personliga livvakt i det kommande kriget mellan de gamla gudarna (Anubis, Vishnu…) och de nya gudarna (Internet, Television…)

Ni måste ju hålla med om att det låter som ramverket till en helt galet cool bok. Och början av boken är också helt fantastisk; full av överraskningar och ”wtf!?”-moments. Men medan jag fortsatte att läsa fick jag känslan av att jag tyckte om American Gods mindre än jag kanske borde ha gjort. Som om jag borde ha tyckt om den mer än jag gjorde. Kanske var det bara för att jag läste den över en så lång tidsperiod att jag glömde bort delar av historien (det hände rätt ofta att jag tänkte ”eh, va? vem var det nu igen?”). Men kanske var boken helt enkelt inte lika bra som jag fortfarande vill att den ska vara.

Hur som helst så är konceptet med gudarna väldigt intressant. Alla som delar min kärlek till religiös mytologi kommer att upptäcka massvis med roliga små detaljer. Och på tal om rolig så är Gaiman det, helt oförmodat. American Gods är inte direkt skriven för att vara humoristisk, så jag uppskattar att Gaiman ändå tog sig tid att smyga in små skämt och roliga kommentarer, här och där.

Men kapitlen är på tok för långa.
Åt helvete med det.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3