You are currently browsing the tag archive for the ‘feminism’ tag.

ZELDA 2: KAMPEN FORTSÄTTER
av Lina Neidestam

Jag har aldrig tyckt om Zelda.

Första gången jag stötte på henne var i tidningen Nemi. Bredvid slanka, coola Nemi var Zelda ett äckligt litet troll. Själv var jag tonåring och hade någon slags önskan om att alla feminister (nej, ALLA som öppet stod för åsikter jag gillade) skulle vara skitsnygga, välartikulerade övermänniskor som på rutin krossade meningsmotståndarnas alla argument och fick dem att framstå som patetiska losers.

Men Zelda är raka motsatsen till allt det där. När hon blir arg så tänder hon på alla cylindrar och börjar skrika osammanhängande om patriarkatet. Hon har dåligt självförtroende, dubbelmoral och — gud förbjude! — hår på benen. Hon var den patetiska losern i sin egen tidning och mitt tonårsjag tyckte att det var skitjobbigt att förhålla sig till.

Men ni fattar ju vart jag vill komma: Mitt vuxenjag började misstänka att jag faktiskt skulle kunna gilla Zelda nu för tiden.

En snabb inhandling av Neidestams nysläppta Zelda 2 och jag har svaret svart och färglagt på vitt: Zelda har gått från äckligt troll till pricksäker igenkänningskomik. Jag inte bara gillar, jag älskar!

Älskar samma saker jag hatade som tonåring.

Hon är så befriande besvärlig. Högljud och skrävlande tar Zelda (nästan) alltid kampen och beter sig precis som jag själv skulle göra om jag utan filter sa allt jag tyckte och tänkte. Asjobbig, verkligen, men också underhållande på ett väldigt mänskligt sätt. Humorn (och allvaret) bygger ofta på kontrasten mellan ideal och individ och Neidestam lyckas verkligen sätta fingret på hur det kan vara att växa upp som ung ”upplyst” kvinna idag.

Det är fint, är det, och jag är glad att jag gav Zelda en ny chans. Hon förtjänar det. Om sanningen ska fram så bor det nog ett äckligt litet troll i mig också.

Zelda 2: Kampen fortsätter
Utgiven av Kartago 2012
Betyg: 5/5

Annonser

PRINS CHARLES KÄNSLA
av Liv Strömquist

När prins Charles gifte sig med Diana frågade reportrarna om han älskade henne. Han svarade att han gjorde det, ”whatever love means”.

I seriealbumet Prins Charles känsla tar sig Liv Strömquist an kärleken. Med stöd i diverse forskningsrapporter skärskådar hon kärleken och parförhållandet och driver skoningslöst med våra mest uppfuckade normer och könsroller. För sig är ämnet egentligen djupt tragiskt – ändå går det inte en sida utan att man måste skratta.

För visst är det ganska absurt? Här uppfostras pojkar och flickor generellt sett olika och begåvas med vitt skilda värdegrunder – och sedan förväntas vi ändå som vuxna ingå i livslånga, exklusiva förhållanden med varandra. Inte undra på att folk skiljer sig.

Men kärleken är oss kär och ibland gör Strömquist mig lite upprörd. Som när hon envisas med att kalla mitt parförhållande för en moderiktig social konstruktion som är jämförbar med organiserad religion – och sedan har mage att motivera sitt påstående. Maken till fräckhet!

(Obs! Bilden är från Einsteins fru, ett annat av Strömquists album.
Google hade inga vettiga bilder från Prins Charles känsla,
och mitt eget exemplar är utlånat till min gamla whisky.
)

För mig var Prins Charles känsla en rakt igenom underhållande och upplysande läsupplevelse. Hon är en fantastisk dramaturg, Strömquist. Trots att ämnet är så stort och komplicerat känns varje ny tanke hon introducerar naturlig och leder vidare till nästa poäng på ett till synes självklart sätt – och utan att vare sig allvaret eller humorn försvinner.

Utgiven av Galago 2010
Betyg: 5/5

Originaltitlar: The Hunger Games, Catching Fire och Mockingjay
Svenska titlar: Hungerspelen, Fatta eld och Revolt
Serie: The Hunger Games (Hungerspelen)
Författare: Suzanne Collins
Betyg: 5, 3 och 3 (av fem möjliga)

Världen som vi känner den har gått under. Stora delar av jorden ligger under vatten. I ett kolgruvesamhälle i Appalacherna bor Katniss Everdeen med sin mor och lillasyster. Det är ett hårt liv – sedan fadern dog i en gruvolycka när hon var tolv har Katniss agerat brödvinnare i familjen. Alltid med hotet från Hungerspelen hängande över sig.

Samhället är ett av tolv distrikt tillhörande den känslokalla diktaturen Panem. Varje år lottar regimen fram 24 barn – en pojke och en flicka från varje distrikt – som ska delta i Hungerspelen, årets stora tv-satsning. På bästa sändningstid tvingas barnen döda varandra. Bara ”vinnaren” tillåts överleva.

Men när Katniss blir utvald är det ingen som anar vilka konsekvenser det kan komma att få…

Min första tanke när jag hörde talas om Hungerspelen var att konceptet lät snarlikt det i Battle Royale – den japanska boken, mangan och filmen där en skolklass dumpas på en ö och får tre dagar på sig att döda varandra (för om mer än en person lever när tiden gått ut sprängs alla i luften). Det står däremot snart klart att Collins har en helt annan approach till ämnet än den som finns i Battle Royale. Där den japanska föregångaren mer handlar om blod, inälvor och lite mänsklig gruppmentalitet tar sig Hungerspelen en närtitt på medias makt i diktaturens händer och, ja, mänsklig gruppmentalitet.

Inte sååå mycket blood-‘n’-gore alltså, men mycket mörkt och otrevligt ändå. Och sånt gillar ju jag.

Faktum är att jag avgudar det. Hungerspelen är läsning som både värmer och förfärar, men framför allt det senare. Collins målar skickligt upp bilden av det auktoritära samhället och skriver trovärdigt om både lidande och glädjeämnen i distrikten. Det är svårt att inte dra paralleller till vår egen värld och vrida sig av obehag vid jämförelsen. Svårt att inte må dåligt över hur människorna i huvudstaden (läs: västvärlden) frossar i mat och överflöd, medan barn svälter ihjäl ute i distrikten.

Det är alltså vad jag tycker om den första boken i trilogin. De andra två tänker jag inte ägna riktigt lika många ord åt. De var bra. Och så klart intressanta om man vill veta vad som händer Panem och tillhörande distrikt efter första bokens hungerspel. Men det blir en del upprepningar och ibland känns storyn tillrättalagd (men fy!) och man rycks ur illusionen och inser att, jaha ja, det var ju en ungdomsbok jag läste. Vill man slippa sånt trams fungerar det utmärkt att läsa bara första boken, som är relativt fristående och har ett lagom öppet slut.

Några avslutande ord om seriens huvudperson, Katniss.

Förutom bokbloggar följer jag en rad debattbloggar, främst feministiska sådana (t ex Lady Dahmer och Flatfeministen Fanny). Något det pratas en hel del om är bristen på dåliga förebilder för unga tjejer. Man menar att kvinnliga förebilder alltför ofta är rika, snygga och äckelperfekta på sann übermensch-nivå. Försvinnande få är mänskligt felbara eller bara halvsnygga.

Tillåt mig därför att presentera Katniss Everdeen – en bra dålig förebild!

Hon har dålig självkännedom. Är tjurig och snarstucken och inte speciellt socialt begåvad. Och det tar bokstavligen talat timmar för dem i sminket att få henne presentabel inför tevesändningarna. Samtidigt är hon en i grunden reko person som värnar om sina närmaste, även om det blir fel ibland. Nej, hon är inte en speciellt sympatisk huvudkaraktär, men på något sätt är det just det som gör att man sympatiserar med henne.

Det och att hon är en jävel på att skjuta pilbåge.


Katniss. Dock efter timtal i sminket.

Tjejkvällen
”Skratten hörs redan i trappuppgången. Alla är uppspelta inför kvällen med bästa väninnorna. Prat om resor, inredning och kläder varvas med suckande om sjukdomar, dagis och nattvakt. Redan efter ett par glas vin beklagar sig Maria över sin sambo. Alla är överens om att ni förtjänar mer uppmärksamhet och uppmuntran.”

Grabbkvällen
”Stefan, Mange, John, Niclas, Stinget och Jeff kommer på middag. Inga tjejer och definitivt inga barn. Efter middagen blir det poker. 300 kronor i insats med möjligheten till buy-out inom en halv timme. I ‘loser’s lounge’ serveras drinkar till hög volym. Men dit vill ingen komma i första taget, alla är inställda på att vinna. Grabbgänget är ett hungrigt släkte. Mängd uppskattas mer än stil och finess […]”

Dessa fantastiska bidrag till samtidslitteraturen går att finna i kokboken GI Gourmet av Lauritzson och Davidsson. En bok så smockad med fantasilös 50-talskonservatism att maten fastnar i vrångstrupen.

Bara för att reda ut saker och ting: Nej, ”väninnor” är INTE ett ord du kan använda innan pensionen. Och om ni på riktigt sitter och snackar sjukdomar och taskiga sambor för att det är det roligaste ni kan hitta på, så skjut er förtjänar ni bannemig ingen uppmuntran. Och hörru Stinget. Det här med att snacka om att maten saknar finess, är det så smart i kokbokssammanhang? Dessutom särskrev du ”halvtimme”.

Originaltitel: Ostatnie życzenie
Svensk titel: Sista önskningen
Författare: Andrzej Sapkowski
Betyg: 3/5

 

The Last Wish är ett slags mellanting mellan novellsamling och roman.

Det börjar med att huvudpersonen Geralt blir skadad i en strid och måste stanna på ett kloster för att vila upp sig. Under sin tid där tänker han tillbaka på sin långa karriär som monsterjägare i novellånga berättelser.

Minneskapitlen fungerar utmärkt som fristående noveller, men bildar också en helhetsbild tillsammans.

Konceptet fungerar till en början lysande. Berättelserna känns originella och spännande. Det är en väl genomtänkt värld som skymtar fram mellan raderna, full till bredden av underliga men utdöende monsterarter som strigor och kikomoror. Det är omöjligt att inte förälska sig i mångfalden och de halvgalna vändningarna berättelsen tar.

Sapkowski tar gärna ut svängarna, hellre än skriver på blodigt allvar. Han blandar in referenser till gamla sagor i stil med Snövit och Rapunzel, parodierar moderna företeelser som skönhetsoperationer och byråkrati och skriver generellt på ett väldigt underhållande sätt. Ibland blir stilen nästan lite väl fri, som när den dittills mänskligt felbara Geralt plötsligt förvandlas till Drizzt Do’Urden och ensam besegrar åtta erfarna krigare samtidigt.

The Last Wish är den typen av bok som lockar till många förvånade skratt. Den är också den typen av bok som lockar till irritation emellanåt; kvinnorollerna fick mig ibland att vilja kasta boken i väggen.

Alla kvinnor är antingen horor, dödligt farliga men också dödligt vackra (som kvinna kan man inte vara farlig och äcklig)… eller klosternunnor. Suck. Huvudpersonen själv skakar på huvudet över alla kåta män, som anlitar honom för att jaga rätt på nymfer och sjöjungfrur åt dem.

Det är uppenbart att Sapkowski på intet sätt är sexistisk eller omedveten. Det han gör är helt enkelt att, utan fantasygenrens brukliga skygglappar, skildra  ett samhälle där du helt enkelt inte vill bo som kvinna. Det är skickligt gjort och fruktansvärt irriterande att läsa.

För mig höll tyvärr inte boken  hela vägen i mål. Mot slutet kändes en två-tre noveller halvtråkiga och det började bli alltför uppenbart att ramberättelsen inte skulle leda till någonting intressant – vilket den heller inte gjorde. En slags halvtöntig pseudo-kärlekshistoria börjar utvecklas och själva slutet är obegripligt i sin meningslöshet. Och vad värre är: den sista önskan som bokens titel syftar på visade sig vara en fjantsak utan betydelse!

Kort sammanfattat älskade jag verkligen boken och den var sjukt bra – men jag ångrar att jag någonsin läste de tre sista kapitlen och förstörde den.

Titel: Lindas bästa/värsta
Författare: Linda Skugge
Betyg: 3/5

 

Jag var en av alla dem som växte upp med Linda Skugge. Läste hennes krönika varje dag och gladde mig åt söndagarna då hon fick extra utrymme. Minns att pappa berättade en gång att han köpte Expressen enbart för att Linda (och senare även Linna Johansson) var krönikör där.

Och jag tyckte som Linda. Jag höll inte alltid med henne – absolut inte! – och jag både älskade och hatade henne. Men tyckte om henne gjorde jag alltid, just därför att hon är en person som väcker starka känslor hos folk. Hon gav mig massvis av bra och dåliga tips, var både ett bra inflytande och ett dåligt. Jag är genuint glad att hon var en del av min tonårstid.

Lindas bästa/värsta är ett slags best of hennes samlade krönikor. Jag läste den på en dag och insåg att jag saknar henne. Seriöst, vad GÖR alla tonårsflickor nu för tiden? Nu när Skugge har försvunnit från spalterna och feminismen tycks stendöd? Stackars satar.

Tycker att den här boken är ett mycket trevligt initiativ. Jag har bara två frågor: VEM VALDE FRAMSIDAN? VARFÖR???

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3

Annonser