You are currently browsing the tag archive for the ‘gaiman’ tag.

Titel: M is for Magic
Författare: Neil Gaiman
Betyg: 2/5

Helt ok novellsamling av Gaiman. Alla noveller bygger kring väldigt intressanta koncept – hur skulle det se ut om Månaderna satt och språkades vid vid en lägereld? hur skulle Humpty Dumpty te sig som en deckare? – men de utvecklas aldrig riktigt till mer än bara intressanta koncept. Idéerna är helt enkelt mycket mer spännande än resultatet någonsin blir.

Bäst gillade jag Troll Bridge, om en liten pojke som går ut i skogen och träffar trollet som bor under bron. En rätt skrämmande historia om barndomens rädslor och vuxenlivets besvikelser. Sämst var How to Talk to Girls at Parties, som jag inte ens förstod.

Snygg är boken i vart fall.

Och hey, det här är mitt 100:e inlägg på bloggen. Woot.

Boktitel: InterWorld
Författare: Neil Gaiman & Michael Reaves
Betyg: 2/5

Helt ok fantasy/sci fi, får man väl säga. Gullig tanke med att ”samma” person från hundratals olika parallellvärdar måste hjälpas åt att rädda världen.

I en annan dimension är InterWorld säkert mer än bara helt okej.

Boktitel: Stardust
Svensk titel: Stjärnstoft
Författare: Neil Gaiman
Betyg: 4/5

Stardust är ett 200-sidigt litet guldkorn i bokvärlden.

Allt börjar i den lilla staden Wall i England, där invånarna i generationer vakat över den mur som gett staden dess namn. Vad som finns på andra sidan? Nädu, sånt pratar man inte om. En dag smiter en ung man igenom för en dag, och nio månader senare hittar han en bebis på sitt trappsteg. När den lilla pojken växt upp och ser en stjärna falla bakom muren följer han i sin faders fotspår… men får, milt sagt, vara med om mer.

Stardust är barnfantasy och den är vuxenfantasy, på en och samma gång. Det kryllar av tomtar, enhörningar och älvor, men likväl finns det sexscener och begär och onda karaktärerna som klyver små söta djur med köttyxor. Det är en medveten parodi och en medveten hyllning till klichéfantasy — sekunden du börjar känna igen dig och tror att du vet vad som ska hända härnäst… har du fel. Riktigt smart skriven, och den första boken av Gaiman som jag verkligen kan säga att jag älskade förbehållslöst.

Filmen är förresten hur mysig som helst den med.

On another note! Stardust innehöll en scen som jag inte kunde låta bli att koppla till en bok som heter Stormchaser (författare: Paul Stewart och Chris Riddell). Stormchaser går ut på att huvudpersonen är ombord på ett flygande piratskepp som jagar stormar för att utvinna energi ur blixtarna. I Stardust träffar huvudpersonen ett gäng pirater på ett flygande skepp och jagar stormar med dem för att utvinna energi ur blixtarna. (Stormchaser skrevs senare av de två böckerna).

Originaltitel: The Graveyard Book
Svensk titel: Kyrkogårdsboken
Författare: Neil Gaiman
Betyg: 3/5

Kyrkogårdsboken börjar ganska brutalt med att en liten engelsk pojkes familj blir mördad. Den knappt 1½-årige pojken kommer däremot undan, för han blir nyfiken på den öppna dörren och tultar ut i natten, rakt in på en kyrkogård. Där blir han adopterad av ett dött gammalt par och får växa upp på kyrkogården bland alla spöken (folk gillar att dra paralleller mellan Kyrkogårdsboken och Djungelboken).

Det är ett privilegium att få läsa Kyrkogårdsboken, av tre anledningar:

  1. Karaktärerna. Folk har begravts på bokens kyrkogård sedan kelternas tidsera. Med andra ord har Gaiman kunnat utnyttja hela Englands historia i sitt persongalleri, vilket leder till en hel del roliga detaljer. Sen dyker det förstås upp läskiga monster, och de är verkligen underbart anskrämliga, med sin förkärlek till att sörpla upp kroppsvätskorna ur gamla kistor.
  2. Språket. Hela vägen igenom är språket väldigt lekfullt. Gaiman ägnar sig åt olika ordlekar och drar sig inte för att introducera nya spökkaraktärer genom att berätta vad som står på deras gravstenar.
  3. Illustrationerna. Att Dave McKean har illustrerat hela boken gör den knappast sämre. Bilderna bidrar med mycket känsla och får till och med min billiga, häftade pocketbok att kännas lite lyxig.

Originaltitel: American Gods
Svensk titel: Amerikanska gudar
Författare: Neil Gaiman
Betyg: 3/5

Shadow släpps från fängelset, bara för att få veta att hans fru och hans bästa vän precis dött i en bilolycka. Det är då han möter en man som visar sig vara den amerikanska inkarnationen av Oden, den mytologiska asaguden. Shadow blir nu Odens personliga livvakt i det kommande kriget mellan de gamla gudarna (Anubis, Vishnu…) och de nya gudarna (Internet, Television…)

Ni måste ju hålla med om att det låter som ramverket till en helt galet cool bok. Och början av boken är också helt fantastisk; full av överraskningar och ”wtf!?”-moments. Men medan jag fortsatte att läsa fick jag känslan av att jag tyckte om American Gods mindre än jag kanske borde ha gjort. Som om jag borde ha tyckt om den mer än jag gjorde. Kanske var det bara för att jag läste den över en så lång tidsperiod att jag glömde bort delar av historien (det hände rätt ofta att jag tänkte ”eh, va? vem var det nu igen?”). Men kanske var boken helt enkelt inte lika bra som jag fortfarande vill att den ska vara.

Hur som helst så är konceptet med gudarna väldigt intressant. Alla som delar min kärlek till religiös mytologi kommer att upptäcka massvis med roliga små detaljer. Och på tal om rolig så är Gaiman det, helt oförmodat. American Gods är inte direkt skriven för att vara humoristisk, så jag uppskattar att Gaiman ändå tog sig tid att smyga in små skämt och roliga kommentarer, här och där.

Men kapitlen är på tok för långa.
Åt helvete med det.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3