You are currently browsing the tag archive for the ‘george r r martin’ tag.

 Originaltitel: A Storm of Swords
 Svensk titel: Svärdets makt
Serie: Del 3 av planerade 7 i The Song of Ice and Fire (”Sagan om is och eld”)
Författare: George R. R. Martin
Betyg: 5/5

(SPOILERVARNING! Det här inlägget är en recension av del tre i en serie – även om jag så klart undviker spoilers så gott jag kan så kan jag inte lova att texten inte innehåller några.)

A Song of Ice and Fire fortsätter att imponera som serie. Bok ett var riktigt bra, tvåan ännu bättre – och A Storm of Swords är helt fantastiskt bra.

Nu, snart halvvägs genom serien, känns det att snaran börjar dras åt kring Västeros. I öster har Daenerys insett att krig inte kan vinnas utan blodspillan och kastar allt vad etik och moral heter åt helvete i jakten på en armé. Samtidigt attackeras Västeros norra gräns, vars väktare tvingas slåss ensamma för hela kontinentens framtid, i det förtvivlade hoppet om att någon av de självutnämnda kungarna ska hjälpa dem.

Kungarna har förstås annat att tänka på. Härjat av förra bokens inbördeskrig är riket försvagat. Desertörer och banditer gör vägarna osäkra. Folket svälter och skattkistorna gapar tomma. Den tills nyligen välmående kontinenten har reducerats till en stinkande hög av uppsvällda lik och traumatiserade överlevare. Men än intrigerar kungarna, skyddade som de är bakom sina murar. Och eftersom de inte längre har råd att skicka ut sitt folk i regelrätt krig tar de till betydligt lömskare metoder för att förgöra sina fiender… till synes glömska om att trädens löv börjat färgas röda.

Precis som i tidigare böcker berättas kapitlen ur olika personers perspektiv. En del nya, bra berättarröster har tillkommit. Speciellt intressant är en person, vars namn jag inte tänker röja eftersom vi känner karaktären sedan förut. Tidigare i serien har karaktären känts ganska ytlig och blasé och betedde sig illa på ett obegripligt, närmast vanemässigt vis. Nu, i ljus av karaktärens eget perspektiv, framstår dessa handlingar plötsligt som motiverade och karaktären själv som lite mer sympatisk. Ett bra exempel på hur Martin vänder och vrider på historien, tills de vi trodde var hjältar framstår som skurkar och tvärtom.

A Storm of Swords är mörk, mycket mörk, på de bästa av sätt. Man läser med andan i halsen, påjagad av en krypande domedagskänsla, övertygad om att helvetet snart brakar loss. Och om det ligger någon sanning i titeln på nästa bok i serien – A Feast for Crows – är det nog också så.

 

Bokens första mening: The day was grey and bitter cold, and the dogs would not take the scent.

 Originaltitel: A Game of Thrones
 Svensk titel: Kampen om järntronen
Serie: Del 1 av planerade 7 i The Song of Ice and Fire (”Sagan om is och eld”)
Författare: George R. R. Martin
Betyg: 4/5

Roliga fakta: A Game of Thrones är den där typen av fantasybok som är så smockfull av namn, släktskap och relationer att den liknar en TV-såpa. När jag läste den tänkte jag vid något tillfälle att ”det är ju som Sopranos i fantasysetting!” Och redan nästa dag, när jag slog upp tidningen och läste en artikel om TV-serien, påpekade artikelförfattaren att ”många har jämfört A Game of Thrones med Sopranos”. Damn right.

Men ifall någon undrar så är det alla hundra miljoner namn som dragit ned betyget lite. Dock är det en oerhört stark fyra.

I centrum står familjen Stark, bestående av fadern Eddard, hans fru, deras fem gemensamma barn samt Eddards oäkta son. Tillsammans härskar de över den vidsträckta norra delen av ett stort kungadöme vid namn Västeros (tänk Europa). På order av kungen splittras däremot familjen – Eddard tvingas resa söderut till huvudstaden för att bli kungens rådgivare och lämnar sin femtonårige son att hålla fortet uppe i norr. Men vintern står i antågande…

Vintern är en intressant aspekt av världen. Det går nämligen inte att förutspå längden på årstiderna eftersom de alltid är olika långa. När boken börjar sägs det ha varit sommar i nästan ett decennium och de flesta unga kan inte minnas en vinter. Däremot vet de äldre generationerna att lika lång som sommaren varit, lika lång blir vintern när den väl kommer. Detta i kombination med de obehagliga sagorna Stark-barnens gamla amma (helskön karaktär, för övrigt) berättar bildar en skönt olycksbådande stämning i boken.

Utöver familjen Stark lär vi också känna de två syskonen Viserys och Daenerys. Hela deras släkt mördades när Västeros nuvarande kung tog makten och själva lever de nu i exil på en annan kontinent. Psykotiska Viserys drömmer om att återta tronen och gifter därför bort sin trettonåriga syster med en barbarkung som lovar honom en armé. Medan alla kapitel som utspelar sig i Västeros är ganska typiska i fantasygenren (va!? menar du att det drar ihop sig till krig? i Europa?) kommer kapitlen om Daenerys som en frisk fläkt; man vet inte vad man ska förvänta sig riktigt.

Därmed inte sagt att Västeros-delen är förutsägbar, för det är den verkligen inte! Berättelsen levererar oförutsedda händelser och snabba förvecklingar på löpande band och ingen tid slösas på onödigt lull-lull och eftertanke (utöver släktträden, alltså). Samtliga karaktärer är imponerande handlingskraftiga, djärva och individuella. Ibland sitter jag bara och gapar – något som skulle ha hänt i bok tre i vilken annan fantasytrilogi som helst händer helt plötsligt nu, i första boken! I en serie i sju delar! Kan Martin hålla samma tempo serien igenom är jag djupt imponerad.

 

Bokens första meningar: ”We should start back”, Gared urged as the woods began to grow dark around them. ”The wildlings are dead.”

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3