You are currently browsing the tag archive for the ‘george rr martin’ tag.

A DANCE WITH DRAGONS
av George R. R. Martin

(Ni som inte läst de fyra första böckerna i serien — vad nu ni gör här — är härmed varnade för SPOILERS.)

Jag väntade i ett halvår med att köpa Dance, femte delen i Ice and Fire-serien, bara för att få den i pocketformat så att den skulle matcha övriga böcker i bokhyllan (för sån är jag). Tror ni att jag köpte rätt upplaga av boken? Nä, just det.

Men nu har jag alltså äntligen läst den. Och jag håller med alla bokbloggare som köpte den inbundna versionen: Martin ÄR tillbaka.

Tyrion är tillbaka. Jon Snow är tillbaka. Daenerys är tillbaka. Herregud, seriens elit är tillbaka!

Nåja. Låt oss börja med det negativa. Bokens namn utlovar drakar, så jag hade förstås höga förväntningar på Daenerys, som stått och stampat ända sedan första boken slutade. Men när jag hade läst klart Dance och min sambo (Deanerys största anti-fan) frågade: ”Är det någon som helst mening med att jag läser hennes kapitel? Kan jag hoppa över dem?” så insåg jag att, ja, man kan hoppa över nästan allt. Och det gör mig jäkligt grinig, för Daenerys har den potentiellt coolaste rollen i hela bokserien men det enda hon gör är badar.

Bleh.

I gengäld är precis allt som händer uppe i norr bättre än någonsin. Jon Snow, Stannis, Melisandre… och herregud, Reek! Det är bara att läsa och njuta.

Och starkast lyser Melisandre. Det här är ett blandat intryck från Dance och andra säsongen i tv-serien, men hennes röda gud börjar faktiskt skrämma mig rejält nu. Alla andra gudar i serien verkar bete sig som gudar gör mest — som om de kanske inte finns. Men Melisandres spådomar slår in, hennes hot blir verklighet och de hon vill döda dör. Är R’hllor Guden med stort G? Jag vet inte, men natten är mörk och full av fasor och den som lever får se.

A Dance with Dragons lämnar ett blandat intryck. Stundtals är den seg, och inte bara under Daenerys kapitel. Man läser och läser och ingenting händer. Oftast är man nöjd ändå eftersom Martin är en mästare på att skriva intressant om just ingenting, men serien ska vara på väg mot sitt slut och det är hög tid att den peakar snart. Det gör mig nervös att han i stället ägnar tiden åt att strö ut ännu fler trådar som måste knytas samman.

Men boken är ju så bra ändå! Aldrig tidigare har jag varit känslomässigt involverad i så många karaktärer samtidigt. Aldrig tidigare har jag låtit en författare överrumpla mig så totalt med vändningar i intrigen (Dance innehåller några av seriens bästa så långt). Och jag gissar att jag aldrig tidigare kommer att ha väntat så länge och så spänt på nästa del i en fantasyserie heller.

Hoppas, hoppas den blir bra.

A Dance with Dragons
Utgiven av HarperVoyager 2012
Serie: Del 5 av planerade 7 i The Song of Ice and Fire
Betyg: 4/5

Så börjar boken: The night was rank with the smell of man. 

Annonser

Böcker lästa:
48 lättlästa böcker
43 romaner
32 noveller/kortromaner
12 serieromaner
icke-skönlitteratur
ljudböcker

  • 27 av romanerna skrevs av män, 15 av kvinnor och 1 av båda ihop
  • 24 skrevs av amerikaner, 12 av britter, av svenskar, 2 av ryssar och 1 av en polack (nej, jag vet inte vad som hände, det bara blev så)

Intressant litterärt år för mig. Jag fick jobb på ett bokförlag (call me Ms. Förlagsredaktör) som ger ut lättläst ungdomslitteratur och jag blev rätt såld på genren, vilket kanske syns i lässtatistiken. För mig blir lättläst närmast att likna vid noveller — en annan genre jag satsat lite mer på i år med gott resultat. Överlag ett bra läsår med många trevliga upptäckter.

Bäst
Året började väldigt bra med den sorgliga och ack så vackra Flickan med glasfötter, och fortsatte episkt med tegelsteniga fantasyserien The Song of Ice and Fire. Det blev också en hel del riktigt bra serieromaner, som Maus, Prins Charles känsla och Mats kamp. Den sistnämnda var så bra att jag får mindervärdeskomplex av blotta tanken på att recensera den.

Sämst
Korrekturläsningen bland den egenutgivna svenska fantastiklitteraturen.
Tips: Jag arbetar som korrekturläsare på frilansbasis och är väl insatt i genren. Anställ mig, för tusan.

Årets överraskning
Att novellformatet numera tävlar jämlikt (nåja) med tegelstensformatet om min uppmärksamhet. Vem hade kunnat tro det?

Årets besvikelse
Alvklingan. Som jag ju gnällt på ett fåtal gånger. Det jobbiga med Alvklingan är att det finns så väldigt många bra grejer i den. Begravda i långa passager av gränslös uttråkning…

Årets boktips till vänner och bekanta
Det blev skräcknovellsamlingen Svenska kulter. Alla älskade den. Pappa blev så uppslukad av den att han till och med glömde bort att det var jag som gav den till honom, och tipsade mig om den ett halvår senare.

Och hur gick det med de däringa litterära nyårslöftena, hm?
Öhhhh, tja… Speciellt mycket renodlad rymd-science fiction blev det ju inte, fastän jag lovat. Det blev en klassiker i Solaris och så en nyutgiven svensk sci fi i K55. Utöver det läste jag i vanlig ordning bara framtidsdystopier — helt i avsaknad av rymdfärder, utomjordingar och främmande planeter. IG där, alltså. Gällande mitt löfte om att läsa mer tyskspråkig litteratur… Nja. Två romaner blev det (Metro 2034 und Solaris), en barnbok på dikt (Struwwelpeter) och i alla fall en början på Das Parfum.

Planer inför 2012
Mer tyskt och mer science fiction. Och procentuellt sett väldigt många färre amerikanska författare. (Plan: Läsa Asimov i tysk översättning och stenkallt räkna honom som ryss.)

 Originaltitel: A Feast for Crows
 Svensk titel: –
Serie: Del 4 av 7 i The Song of Ice and Fire
Författare: George R. R. Martin
Betyg: 3/5

(SPOILERVARNING!, så klart, eftersom det här är del fyra i en serie.)

Med A Feast for Crows händer det till slut. A Song of Ice and Fire får en (flämt!) mellanbok. En bok som inte riktigt klarar av att leva upp till de tidigare böckerna i serien, eller till förväntningarna på de böcker som komma skall. En bok fångad i stormens öga, om man så vill.

Anledningen till att det blev så är mycket enkel – boken blev för lång och någon form av uppdelning krävdes. Martin berättar i efterordet hur han efter mycket eftertanke valde att låta boken kretsa kring några utvalda karaktärer, medan han sparade resten till nästa bok. Borta är alla händelser i norr och öster – A Feast for Crows riktar sin blick nästan uteslutande mot Västeros.

Däri ligger problemet. Utan de nordliga och ostliga delarna lyser bokseriens hela huvudintrig med sin frånvaro. Sidorna fylls i stället med politik; intrigerande drottningar, torra rådslag, ändlösa diskussioner om vem som har rätt till makten. Man kan fråga sig om inte Martin just ägnat två böcker à 1000 sidor styck åt att ingjuta i läsaren just hur onödigt detta maktspel är. Man kan fråga sig varför han plötsligt tycker att vi ska bry oss om det.

I jämförelse med tidigare böcker är A Feast for Crows något av en besvikelse, vilket däremot inte betyder att boken saknar intressanta inslag. Vi får bland annat följa en gammal välbekant karaktär som med stora, paranoida kliv närmar sig galenskapen och tar många… låt oss säga ”mindre genomtänkta” beslut. En annan karaktär leder oss rakt i armarna på en klipphängare (som jag här återger i vittext: Catelyn, the gods-be-damned zombie queen!) som tidigare bara antytts och som jag tror kan bli riktigt intressant i kommande böcker.

A Feast of Crows må vara en transportsträcka, men det är en lovande sådan. Det enda som egentligen oroar mig är det faktum att den löper parallellt i tiden med nästa bok, A Dance with Dragons, vilket gör att vi redan vet att ingenting världsomvälvande kommer hända i den boken heller.

 

Bokens första mening: ”Dragons,” said Mollander.

 Originaltitel: A Storm of Swords
 Svensk titel: Svärdets makt
Serie: Del 3 av planerade 7 i The Song of Ice and Fire (”Sagan om is och eld”)
Författare: George R. R. Martin
Betyg: 5/5

(SPOILERVARNING! Det här inlägget är en recension av del tre i en serie – även om jag så klart undviker spoilers så gott jag kan så kan jag inte lova att texten inte innehåller några.)

A Song of Ice and Fire fortsätter att imponera som serie. Bok ett var riktigt bra, tvåan ännu bättre – och A Storm of Swords är helt fantastiskt bra.

Nu, snart halvvägs genom serien, känns det att snaran börjar dras åt kring Västeros. I öster har Daenerys insett att krig inte kan vinnas utan blodspillan och kastar allt vad etik och moral heter åt helvete i jakten på en armé. Samtidigt attackeras Västeros norra gräns, vars väktare tvingas slåss ensamma för hela kontinentens framtid, i det förtvivlade hoppet om att någon av de självutnämnda kungarna ska hjälpa dem.

Kungarna har förstås annat att tänka på. Härjat av förra bokens inbördeskrig är riket försvagat. Desertörer och banditer gör vägarna osäkra. Folket svälter och skattkistorna gapar tomma. Den tills nyligen välmående kontinenten har reducerats till en stinkande hög av uppsvällda lik och traumatiserade överlevare. Men än intrigerar kungarna, skyddade som de är bakom sina murar. Och eftersom de inte längre har råd att skicka ut sitt folk i regelrätt krig tar de till betydligt lömskare metoder för att förgöra sina fiender… till synes glömska om att trädens löv börjat färgas röda.

Precis som i tidigare böcker berättas kapitlen ur olika personers perspektiv. En del nya, bra berättarröster har tillkommit. Speciellt intressant är en person, vars namn jag inte tänker röja eftersom vi känner karaktären sedan förut. Tidigare i serien har karaktären känts ganska ytlig och blasé och betedde sig illa på ett obegripligt, närmast vanemässigt vis. Nu, i ljus av karaktärens eget perspektiv, framstår dessa handlingar plötsligt som motiverade och karaktären själv som lite mer sympatisk. Ett bra exempel på hur Martin vänder och vrider på historien, tills de vi trodde var hjältar framstår som skurkar och tvärtom.

A Storm of Swords är mörk, mycket mörk, på de bästa av sätt. Man läser med andan i halsen, påjagad av en krypande domedagskänsla, övertygad om att helvetet snart brakar loss. Och om det ligger någon sanning i titeln på nästa bok i serien – A Feast for Crows – är det nog också så.

 

Bokens första mening: The day was grey and bitter cold, and the dogs would not take the scent.

 Originaltitel: A Clash of Kings
 Svensk titel: Kungarnas krig
Serie: Del 2 av planerade 7 i The Song of Ice and Fire (”Sagan om is och eld”)
Författare: George R. R. Martin
Betyg: 5/5

(Det här inlägget är en recension av del två i en serie som är svår att skriva om utan att avslöja för mycket och därför belagd med SPOILERVARNING!)

I A Clash of Kings kastas kungadömet Västeros in i ett förödande inbördeskrig, då flera mäktiga män samtidigt utnämner sig till kung. Snart ödeläggs landsbygden, i den ena blodiga striden efter den andra. Oskyldiga bybor rånas, våldtas, torteras och mördas och överallt frodas det meningslösa våldet och den blinda ondskan.

Samtidigt i norr beger sig Jon Snow och resten av nattväktarna ut på andra sidan muren, i kapitel som står i skarp kontrast till resten av boken. Bakom muren ruvar fantasy av apokalyptiska mått, som får kriget i söder att framstå som absurt i sin relativa meningslöshet. För visst är det lätt att ryckas med i Västeros-kungarnas turer kring makten, men hotet i norr får dem alla att framstå som bortskämda barn inbegripna i ett sandlådebråk. När byar och sädesfält sätts i brand är det så att man vill gripa tag i alla lorder och ladys, ge dem en ordentlig omskakning och vråla ”men winter is coming för fa-an! skärp er nu!

När jag läste A Game of Thrones var det inte utan en viss oro för att Martin skulle ha lagt ribban lite väl högt upp för sig själv. Det gjorde han inte. A Clash of Kings mer än levererar, på fler än 1000 actionspäckade sidor. Återigen är det främst karaktärerna som imponerar. Martin lyckas teckna fram den ena minnesvärda karaktären efter den andra. Många är så pass mångsidigt beskrivna att det gör dem oförutsägbara – alla har sin egen mer eller mindre uttalade agenda och alla gör de bra saker varvade med dåliga och påverkas och förändras av det som händer runt omkring dem. Och som en blixt från klar himmel kan de dö. Martin gör det helt klart att det är han som innehar berättarmakten och att han avser använda den fullt ut.

Det enda som närmar sig tråkigt i boken är kapitlen om Daenerys, vilket är riktigt synd. Hennes berättelse slutade med ett ordentligt klimax i förra boken, men här lallar hon mest runt i nån fantasilös stad långt, långt bort utan att göra något annat än att visa brösten.

Jo just det ja. Som alla som läst så här långt i serien är obekvämt medvetna om så är Martin mycket förtjust i kvinnobröst. Så förtjust, faktiskt, att han gärna redogör i detalj för hur alla kvinnors bröstvårtor ser ut. Hos en del bikaraktärer vet jag enbart hur bröstvårtorna ser ut. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte markerade alla bröstvårtebeskrivningar när jag kom till dem, så att jag kunde citera dem här i sammanställd form – men jag lovar att göra det den dagen jag läser om serien.

För läsa om den, det kan jag garantera att jag kommer att göra.

 

Bokens första mening: The comet’s tail spread across the dawn, a red slash that bled above the crags of Dragonstone like a wound in the pink and purple sky.

 Originaltitel: A Game of Thrones
 Svensk titel: Kampen om järntronen
Serie: Del 1 av planerade 7 i The Song of Ice and Fire (”Sagan om is och eld”)
Författare: George R. R. Martin
Betyg: 4/5

Roliga fakta: A Game of Thrones är den där typen av fantasybok som är så smockfull av namn, släktskap och relationer att den liknar en TV-såpa. När jag läste den tänkte jag vid något tillfälle att ”det är ju som Sopranos i fantasysetting!” Och redan nästa dag, när jag slog upp tidningen och läste en artikel om TV-serien, påpekade artikelförfattaren att ”många har jämfört A Game of Thrones med Sopranos”. Damn right.

Men ifall någon undrar så är det alla hundra miljoner namn som dragit ned betyget lite. Dock är det en oerhört stark fyra.

I centrum står familjen Stark, bestående av fadern Eddard, hans fru, deras fem gemensamma barn samt Eddards oäkta son. Tillsammans härskar de över den vidsträckta norra delen av ett stort kungadöme vid namn Västeros (tänk Europa). På order av kungen splittras däremot familjen – Eddard tvingas resa söderut till huvudstaden för att bli kungens rådgivare och lämnar sin femtonårige son att hålla fortet uppe i norr. Men vintern står i antågande…

Vintern är en intressant aspekt av världen. Det går nämligen inte att förutspå längden på årstiderna eftersom de alltid är olika långa. När boken börjar sägs det ha varit sommar i nästan ett decennium och de flesta unga kan inte minnas en vinter. Däremot vet de äldre generationerna att lika lång som sommaren varit, lika lång blir vintern när den väl kommer. Detta i kombination med de obehagliga sagorna Stark-barnens gamla amma (helskön karaktär, för övrigt) berättar bildar en skönt olycksbådande stämning i boken.

Utöver familjen Stark lär vi också känna de två syskonen Viserys och Daenerys. Hela deras släkt mördades när Västeros nuvarande kung tog makten och själva lever de nu i exil på en annan kontinent. Psykotiska Viserys drömmer om att återta tronen och gifter därför bort sin trettonåriga syster med en barbarkung som lovar honom en armé. Medan alla kapitel som utspelar sig i Västeros är ganska typiska i fantasygenren (va!? menar du att det drar ihop sig till krig? i Europa?) kommer kapitlen om Daenerys som en frisk fläkt; man vet inte vad man ska förvänta sig riktigt.

Därmed inte sagt att Västeros-delen är förutsägbar, för det är den verkligen inte! Berättelsen levererar oförutsedda händelser och snabba förvecklingar på löpande band och ingen tid slösas på onödigt lull-lull och eftertanke (utöver släktträden, alltså). Samtliga karaktärer är imponerande handlingskraftiga, djärva och individuella. Ibland sitter jag bara och gapar – något som skulle ha hänt i bok tre i vilken annan fantasytrilogi som helst händer helt plötsligt nu, i första boken! I en serie i sju delar! Kan Martin hålla samma tempo serien igenom är jag djupt imponerad.

 

Bokens första meningar: ”We should start back”, Gared urged as the woods began to grow dark around them. ”The wildlings are dead.”

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3

Annonser