You are currently browsing the tag archive for the ‘gollancz’ tag.

RED COUNTRYred country
av Joe Abercrombie

Jag är ganska säker på att Red Country , rent objektivt, är ungefär lika bra som Abercrombies böcker brukar vara — den kännetecknas trots allt av samma bistra humor, samma bleka utsikter, samma sorts moraliska förfall… Men för mig bara funkar det inte. Fyra hundra sidor in och jag är så uttråkad att jag till slut ger upp.

Problemet är lättidentifierat: Jag, personligen, är mätt på Abercrombie nu. Fem långa romaner har jag hängt med — och vilka tider det har varit! — men det börjar kännas som att han upprepar sig. Han är liksom inte en författare som förnyar sig speciellt mycket, utan det här är, på gott och ont, precis samma grej som alltid.

Nope, tack för allt Abercrombie, men nu drar jag vidare till nya jaktmarker. Ny fantasy, nya författare — TIPS!?

(PS: Den här webcomicen blir man förstås liite sugen på att läsa: First Law Comic.)

Red Country
Utgiven av Gollancz 2012
Serie: Fristående uppföljare till Abercrombies tidigare böcker
Betyg: 2/5

Så börjar boken: ‘Gold.’

Annonser

THE HEROESThe Heroes UK2
av Joe Abercrombie

Det här är Abercrombies femte bok i samma fantasyvärld, och det känns som att komma hem <3

Vi är tillbaka uppe i the North och det blir många kära återseenden med gamla karaktärer. (Att The Heroes skulle vara en fristående bok är en sanning med viss modifikation — jag tror att man får ut så mycket mer av det här om man har läst författarens tidigare böcker.)

Hela boken utspelar sig inom loppet av endast tre dagar så tempot är högt, och språket är i vanlig ordning fullt av inbyggd humor. Det här är helt enkelt Abercrombie Deluxe; allt det han är bäst på och inget annat bjäfs.

Jag är helt såld, som ni märker. Sträckläste ut boken på rekordtid, fånigt glad över att Abercrombie bara tycks bli bättre och bättre för var bok jag läser (jag var ju inte helt såld på honom i början). Jag ser egentligen bara ett problem med boken: HUR i hela friden ska Abercrombie någonsin kunna följa upp den?

Allvarligt talat. Nu har han skrivit fem böcker, alla grundade på — om vi ska vara ärliga — samma koncept. Och The Heroes är väldigt uttömmande. Inte så att jag ledsnar, men så att det i alla fall känns som att allting måste vara sagt nu. Väl?

The Heroes
Utgiven av Gollancz 2011
Betyg: 5/5

Så börjar boken: ‘Too old for this shit,’ muttered Craw, wincing at the pain in his dodgy knee with every other step. High time he retired. Long past high time.

BEST SERVED COLD0575082488
av Joe Abercrombie

Best Served Cold är en rättfram historia om Hämnden med stort H: Sju personer är ansvariga för att ha tagit allt från Monza, och nu ska de jävlarimig dö.

Precis som i First Law-trilogin bjuder Abercrombie på ett mörker och en humor som går hand i hand. Det är rått, brutalt och skrattretande och ingenting blir någonsin som någon har tänkt sig.

Jag tycker spontant väldigt bra om samtliga karaktärer (även om jag inte nödvändigtvis gillar dem). Monza själv är förstås stentuff: tidigare ledare för en ökänd armé av hyrsvärd och, ja, kvinna — behöver jag säga mer? Eller jo, förresten, det kan vara värt att påpeka att hon inte bara är en Stark Kvinna, utan faktiskt rymmer mer djup än så.

Till sin hjälp i den här hämndorgien har Monza en brokig skara udda figurer. En alkoholiserad föredetting till soldat, en opålitlig giftmördare och hans lilla elev, en barbar från norr som är på tok för långt hemifrån och en exbrottsling med en underlig besatthet av siffror och nummer.

Det hela påminner om ett väl uttänkt rollspelsscenario. Gruppen har ett tydligt gemensamt mål — att döda alla på listan i den ordning de är uppskrivna — men mycket händer på vägen och inte ens för Monza känns allt så enkelt efter ett tag. Abercrombie har lyckats riktigt bra med karaktärsutvecklingen och jag märker hur jag kommer nära karaktärer som jag i början inte alls trodde att jag skulle bry mig om.

Best Served Cold utspelar sig i samma värld som First Law-trilogin men är helt fristående, vilket bara är en fördel. Den kortare berättelsen får ett helt annat fokus, en större närvaro, och i det här fallet passar det storyn perfekt. Jag gillar den bättre än trilogin. SKÖNT med en fantasyförfattare som inte skriver trilogier bara för att!

Best Served Cold
Utgiven av Gollancz 2010
Betyg: 4/5

Så börjar boken: The sunrise was the colour of bad blood.

BLOOD OF ELVESBlood_of_Elves_UK
av Andrzej Sapkowski

De norra kungadömena, en union av flera kungadömen, hamnar i krig med det mäktiga Nilfgaard. Det sydligaste av kungadömena har redan fallit, men den unga tronarvingen Ciri lyckas fly

Bortvillad i skogen stöter Ciri ihop med Geralt av Rivia, en så kallad häxkarl som med hjälp av olika mutationer anpassats till ett liv som monsterjägare. Geralt tar henne med sig tillbaka till häxkarlarnas fästning Kaer Morhen, och där börjar Ciris träning…

Den som gillade Sapkowskis novell-samling The Last Wish kommer inte att bli besviken på den här boken, där han tar steget in i romanernas värld. Faktum är att de båda böckerna kompletterar varandra perfekt — medan novellerna i The Last Wish bara eggade på fantasin mer och mer och mer står Blood of Elves för en fördjupning som äntligen släcker lite av den väckta törsten.

Framför allt är det roligt att få veta mer om häxkarlarna och vilka de egentligen är. Ciris introduktion till deras sätt att leva och hennes ifrågasättande av deras traditioner är bra stoff. Längre in i berättelsen stöter vi dessutom på alver och dvärgar, raser som är förtryckta i Sapkowskis människodominerade värld, och som bokens titel antyder finns det en stark koppling mellan alverna och bokens handling.

Sapkowski skriver med en underfundig humor och hans värld är lika intressant som tidigare, även om jag kan sakna novellsamlingens rika monsterutbud som här har fått stå tillbaka för en mer fokuserad handling. Något jag däremot inte saknar är tv-spelets oreflekterade sexism, som jag härmed rentvår Sapkowski från. Hans genustänk är tvärtom riktigt varierat, på ett sätt som får mig att både knyta nävarna av upprördhet och hoppa upp och ner av lycka, beroende på situationen.

Med sina dryga tre hundra sidor är Blood of Elves en riktig lättviktare i fantasysammanhang. Sapkowski är uppenbarligen inget större fan av transportsträckor, utan hoppar gärna framåt i tiden eller fram och tillbaka mellan olika berättarperspektiv för att undvika dödtid. Vilket förstås är skönt på många sätt, men det gör också att det där flytet som uppstår i en vanlig roman hela tiden bryts så att berättelsen får ett mer upphackat tempo som kan vara svårt att hänga med i.

Blood of Elves är första delen i en serie om fem delar (hurra!). Nästa del kommer på engelska senare i år, men den svenska översättningen är redan här. Det är förstås Coltso förlag som ger ut den — och det trots att de fortfarande inte har gett ut del ett i serien. Jag gissar att de helt enkelt ville förekomma den engelska översättningen…

i see

 

 

 

 

 

 

Krew elfów (1994)
Blood of Elves
Översättning: Danusia Stok
Utgiven av Gollancz 2008
Serie: Del 1 av 5 i The Saga
Betyg: 4/5

Så här börjar boken: The town was in flames.

ROADSIDE PICNIC
av Arkadij & Boris Strugatskij

Roadside Picnic är en riktig sci fi-klassiker, men kanske mest känd som boken som inspirerade till filmen Stalker. Som kanske mest är känd som filmen som inspirerade till datorspelsserien S.T.A.L.K.E.R.. Fast numera är Stalker möjligen mer känd som filmen som inspirerade till boken Metro 2033. Som också blev ett spel. …Hur som helst kan man nog sluta sig till att det finns något här som engagerar…?

Jorden har fått besök av utomjordingar. Visserligen bara en gång och det var ingen som såg dem — men de platser de besökte har för alltid förändrats, ungefär som om de terraformerats med en annan planets fysiklagar i åtanke. Underliga, rent livsfarliga händelser utspelar sig i dessa ”zoner”, och de har alla spärrats av för mänsklighetens säkerhet. Men de som bor i anslutning till zonerna kan inte undgå deras påverkan. Forskarna vallfärdar förstås dit, men de få barn som föds lider av olika mutationer och det uppstår snart en svart marknad för utsmugglade utomjordiska artefakter.

Precis som allt annat zonrelaterat är de här artefakterna i närmast obegripliga och det är förstås strikt förbjudet att föra med dem ut ur zonerna. De som ändå försöker kallas stalkers. Redrick Schuhart är en stalker som får höra ryktet om den ultimata artefakten, en artefakt som kan uppfylla önskningar…

Okej, det om Redrick är alltså själva huvudintrigen och allt annat är bara bakgrundsstory. Men ärligt talat är det ju den som är intressant. Bjud mig på en kanna te så kan jag sitta en hel kväll och diskutera olika teorier om vad det var för utomjordingar och vad syftet var med deras Tellus-drive by. Inramningen är både unik och fantasieggande, så jag förstår precis varför Roadside Picnic blivit en klassiker. Men det är inte heller så svårt att förstå varför den återuppfunnits i andra format med nya handlingar — Redricks berättelse engagerar faktiskt inget vidare.

Bokens namn kommer för övrigt från en av de de mer knäckande teorierna om varför utomjordingarna kom till jorden. Teorin går ut på att de aldrig ens lade märke till mänskligheten. Att de bara slog sig ner för en stund, som människor på picknick, och sedan försvann lika fort igen utan att lämna annat efter sig än skräp. Skräp som mänskligheten sedan förundrats över på samma sätt som en skata som hittar en kvarglömd plastmugg.

Piknik na obochine (1977)
Roadside Picnic
Översättning Antonia W. Bouis
Utgiven av Gollancz 2007
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: ”I suppose that your first serious discovery, Dr. Pilman, would be considered what is now called the Pilman Radiant?”
”I don’t think so. The Pilman Radiant wasn’t the first, nor was it serious, nor was it really a discovery. And it wasn’t completely mine, either.”

THE WISE MAN’S FEAR
av Patrick Rothfuss

Jag föll stenhårt för The Name of the Wind, första delen i Rothfuss kungadräparkrönika. En del invändningar hade jag visserligen, men det enda jag egentligen önskade inför bok två var att handlingen skulle få förflytta sig någon annanstans, utanför universitetets begränsande murar. Och, tja… det är väl bara att konstatera att jag blev bönhörd över hövan.

Till en början trampas det vidare i gamla hjulspår. Kvothe går på sitt universitet, spelar på sin luta och pratar med sina färglösa kompisar. Och det är precis lika mysigt som i förra boken, men nu vill vi ha äventyr, right? Till slut tycks även författaren inse att det inte kan fortsätta så, och Kvothe får lämna universitetets trygga famn.

Resten av boken måste klassas som något av det ojämnaste jag läst.

Vissa delar gör mig riktigt uppspelt (Ademre!), andra får mig att vilja skrika av frustration och tristess (Felurian…)

Kvothe är på resande fot, men stannar ganska länge på varje ny plats. Ofta reser han vidare lagom till att man lärt sig all nödvändig information om platsen — och han kommer inte tillbaka senare i boken. Då kan man ju fråga sig varför jag var tvungen att lära mig namnen på en massa karaktärer som aldrig återkom, eller lokala regler och sedvänjor i en stad som sedan lämnades vind för våg. Man får anta att de dyker upp igen senare i serien?

På hela taget ger The Wise Man’s Fear ett lite osammanhängande och hattigt intryck. När boken är bra är den faktiskt bättre än sin föregångare, vilket håller intresset uppe och kärleken vid liv. Men när den är dålig, ja, då är den riktigt dålig. Då vill jag bara ta ett expressflyg till Wisconsin, slita tag i Rothfuss fula skägg och vråla ”DIN JÄVEL! Tyckte du seriöst att det var en bra idé med TRE HUNDRA SIDOR om en tonårspojke som har sex med en SKOGSNYMF?!”

The Wise Man’s Fear
Del 2 av tänkta 3 i The Kingkiller Chronicle
Utgiven av Gollancz 2011
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: Dawn was coming. The Waystone Inn lay in silence, and it was a silence of three parts.

I AM LEGEND
av Richard Matheson

Året är 1976 och Robert Neville är, såvitt han vet, den sista människan på jorden. Han har barrikaderat sig i sin villa — bränt ner grann-husen, startat vitlöksodling i garaget.

Utanför samlas vampyrerna varje natt

(”Kom ut, Neville!”)

och han tar en whiskey till och försöker, försöker intala sig att det fortfarande finns en mening med att leva.

Glöm Will Smith. Bokens Robert Neville är en helt annan person. Inte vetenskapsman, inte hundägare, inte full av välmenande Hollywoodskämt. Vilket kanske är tur, för det här är en helt annan berättelse också.

Vad är väl sorgligare än den ensamme överlevaren? Nevilles situation går lätt att leva sig in i. Man förstår vad som får honom att fortsätta försöka, men ännu mer förstår man hans vilja att supa skallen av sig. Matheson flörtar med vår inneboende känsla för hopplöshet, och han är ruskigt skicklig på det. Boken är bara drygt 150 sidor lång, men med tanke på hur mycket som får plats i den känns det faktiskt svårt att förstå. I Am Legend borde vara självklar läsning för alla apokalypsfans.

Boken är för övrigt del av serien ”SF Masterworks”, som Gollancz nyligen blåste liv i igen. Vi köpte hem en bunt Masterworks-böcker när SF-bokhandeln hade rea häromsistens, så det blir fler av dem här på bloggen framöver. Speciellt nyfiken är jag på Roadside Picnic, boken som inspirerade filmen Stalker (och Metro 2033, om jag inte tar fel).

I Am Legend
Utgiven av Gollancz 2010
Betyg: 5/5

Så här börjar boken: On those cloudy days, Robert Neville was never sure when sunset came, and sometimes they were in the streets before he could get back.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3

Annonser