You are currently browsing the tag archive for the ‘harper/voyager’ tag.

A DANCE WITH DRAGONS
av George R. R. Martin

(Ni som inte läst de fyra första böckerna i serien — vad nu ni gör här — är härmed varnade för SPOILERS.)

Jag väntade i ett halvår med att köpa Dance, femte delen i Ice and Fire-serien, bara för att få den i pocketformat så att den skulle matcha övriga böcker i bokhyllan (för sån är jag). Tror ni att jag köpte rätt upplaga av boken? Nä, just det.

Men nu har jag alltså äntligen läst den. Och jag håller med alla bokbloggare som köpte den inbundna versionen: Martin ÄR tillbaka.

Tyrion är tillbaka. Jon Snow är tillbaka. Daenerys är tillbaka. Herregud, seriens elit är tillbaka!

Nåja. Låt oss börja med det negativa. Bokens namn utlovar drakar, så jag hade förstås höga förväntningar på Daenerys, som stått och stampat ända sedan första boken slutade. Men när jag hade läst klart Dance och min sambo (Deanerys största anti-fan) frågade: ”Är det någon som helst mening med att jag läser hennes kapitel? Kan jag hoppa över dem?” så insåg jag att, ja, man kan hoppa över nästan allt. Och det gör mig jäkligt grinig, för Daenerys har den potentiellt coolaste rollen i hela bokserien men det enda hon gör är badar.

Bleh.

I gengäld är precis allt som händer uppe i norr bättre än någonsin. Jon Snow, Stannis, Melisandre… och herregud, Reek! Det är bara att läsa och njuta.

Och starkast lyser Melisandre. Det här är ett blandat intryck från Dance och andra säsongen i tv-serien, men hennes röda gud börjar faktiskt skrämma mig rejält nu. Alla andra gudar i serien verkar bete sig som gudar gör mest — som om de kanske inte finns. Men Melisandres spådomar slår in, hennes hot blir verklighet och de hon vill döda dör. Är R’hllor Guden med stort G? Jag vet inte, men natten är mörk och full av fasor och den som lever får se.

A Dance with Dragons lämnar ett blandat intryck. Stundtals är den seg, och inte bara under Daenerys kapitel. Man läser och läser och ingenting händer. Oftast är man nöjd ändå eftersom Martin är en mästare på att skriva intressant om just ingenting, men serien ska vara på väg mot sitt slut och det är hög tid att den peakar snart. Det gör mig nervös att han i stället ägnar tiden åt att strö ut ännu fler trådar som måste knytas samman.

Men boken är ju så bra ändå! Aldrig tidigare har jag varit känslomässigt involverad i så många karaktärer samtidigt. Aldrig tidigare har jag låtit en författare överrumpla mig så totalt med vändningar i intrigen (Dance innehåller några av seriens bästa så långt). Och jag gissar att jag aldrig tidigare kommer att ha väntat så länge och så spänt på nästa del i en fantasyserie heller.

Hoppas, hoppas den blir bra.

A Dance with Dragons
Utgiven av HarperVoyager 2012
Serie: Del 5 av planerade 7 i The Song of Ice and Fire
Betyg: 4/5

Så börjar boken: The night was rank with the smell of man. 

 Originaltitlar: Ship of Magic, The Mad Ship, Ship of Destiny
 Svenska titlar: Magins skepp, Sorgeskeppet, Ödets skepp
Serie: The Liveship Traders Trilogy, som kommer efter The Farseer Trilogy

Författare: Robin Hobb
Betyg: 3/5

Liveship Traders-trilogin utspelar sig strax efter Hobbs Farseer-trilogi, i samma värld fast på en annan plats och med ett helt nytt persongalleri. Den refererar en del till händelser i Farseer-trilogin, till glädje för oss som läst den, men skulle utan problem kunna läsas fristående (varför man nu skulle vilja göra det!) Det är en berättelse om människovärde, social oro och revolt.

Den sociala oron står handelsmännen i staden Bingtown för. De är ett djupt traditionsbundet släkte med en demokratiskt upplagd politik och de har levt gott på sin handel i generationer. Allt detta ställs på ända när en ny regent, ung och arrogant, tar över styret. Bingtown-folket ser handfallna på medan deras tillgångar krymper, i takt med att slaveriet legaliseras och blir en lukrativ marknad. Samtidigt blir piraterna (som ofta är förrymda slavar) fler och fler och deras grannland hotar med krig. Alltmedan deras härskare sitter trygg i sitt palats längre söderut, utan att ägna en tanke åt den avlägsna hamnstaden.

I staden bor familjen Vestrit. Deras själskepp Vivacia ska snart komma till liv. Det är en glad dag, då själskeppen är hemligheten bakom de gamla Bingtown-familjernas överlägsenhet när det kommer till handel. Skeppen är byggda av häxträ med förmågan att absorbera liv – när tillräckligt många dött ombord antar skeppet ett slags pseudo-liv och seglar tack vare sin medvetenhet bättre än andra skepp. Dessvärre kan själskeppen även påverkas negativt av vad som händer ombord och det finns exempel på skepp som blivit galna. Detta är något som oroar Althea Vestrit djupt, när Vivacia går i arv till hennes systers man, som bestämmer sig för att använda henne som ett slavskepp.

Så, är det alltså vad trilogin handlar om? Njaä…

Utöver det som handlar om Bingtown och familjen Vestrit kan jag identifiera åtminstone två centrala berättelser till. Den ena handlar om piratkaptenen Kennit, som vill äga ett själskepp och bli piratkung. Den andra rör en grupp sjöormar som letar, letar, letar efter något, men de har glömt vad det var – en berättelse som knyter an inte bara till själskeppen i den här trilogin, utan också till Farseer-trilogins elderlings. Och utöver det finns det massvis med bikaraktärer som drar upp teman i stil med slaveri, sexism, våldtäkt, kärlek, makt, medmänsklighet and you name it.

Trilogin är kort sagt en mycket ambitiös historia, med flera lager.

I första boken tycker jag att det fungerar väldigt bra. Trots de ovanligt många berättarperspektiven (på rak arm kan jag räkna 15) känns allting relevant och berättelsen flyter på. Framför allt är det engagerande att Hobb vill säga så mycket och uttrycker det så väl när hon gör det.

I The Mad Ship börjar det tyvärr bli lite rörigt. Gränserna mellan svart och vitt blir tydligare, närapå övertydliga, och det känns som om alla som är ”goda” börjar tycka likadant som varandra, även om de inte gjorde det i första boken. En del personer blir tråkiga att följa och handlingen haltar betänkligt. I Ship of Destiny tar handlingen fart igen, men då är den ofta så förutsägbar att klockorna stannar. Tråkigast av allt är att Hobb på slutet väljer att binda samman en del lösa trådar så hastigt och lustigt att delar av handlingen faktiskt tappar sin relevans. Ett bra exempel på detta finns inom parenteserna, men spoilervarning! (Kyle, mannen som gjorde Vivacia till ett slavskepp, blir inlåst i en fängelsehåla efter bok ett. Då tänker jag att han antagligen kommer tillbaka senare i serien och har en roll kvar att spela ut. Dessvärre är bara det första sant. Han kommer tillbaka… och dör. Punkt.)

Som helhet är serien helt okej. Men vem vill ha helt okej?

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3