You are currently browsing the tag archive for the ‘harry potter’ tag.

Jag läser ju gärna böcker på tyska emellanåt, men scheiße vad svårt det är att veta vilka böcker som finns. Jo, klassikerna fattar man ju — men hur ser det till exempel ut på den tyska fantastikfronten? Keine Ahnung!

Så i november började jag leta tyska bokbloggar. Processen att hitta tyskar med samma boksmak som jag har varit omständlig på Kafka-nivå (ALLA tyskar läser deckare!?). Men nu har jag precis börjat få lite utdelning, åtminstone på fantasyfronten.

Så jag tänkte dela med mig av några bloggar, utifall det skulle sitta någon annan svensk därute och desperatgoogla ”rezension + phantastik + deutschland”.

  • Papierflüster läser mestadels fantasy, och precis som svenska fantastikbokbloggare som hör talas om en svensk fantastikförfattare slår hon baklängesvolter när en tysk skriver något fantastikit. Nyligen tipsade hon om Richard Schwartz och hans Das erste Horn, där ett gäng klassiska fantasykaraktärer plötsligt finner sig insnöade på ett värdshus.
  • Buchjunkies består av tre ungdomar som skriver mängder av recensioner. Nästan allt är fantasy eller ungdomsböcker, fast dessvärre ofta i en äcklig paranormal romance-kombo (så gott som alla böcker har amerikanska författare). Dock en välskriven blogg som är trevlig att läsa. Recenserade nyligen hela Harry Potter-serien, som lästes för första gången.
  • Fantasie-und-Traeumerei drivs av en 28-åring som älskar Flickan med glasfötter lika mycket som jag gör. Älskar gör hon även Berlinförfattaren Tobias O. Meißners bok Barbarendämmerung. Och det är hon inte ensam om — tydligen har den hyllats enhälligt av den tyska kritikerkåren.

Det jag slås mest av under mitt blogghoppande är att tyskarna inte alls läser samma grejer som vi svenskar. Stora titlar som Hungerspelen och A Game of Thrones går förstås inte att komma undan, men går man ett snäpp nedåt på popularitetsskalan ser det helt annorlunda ut.

Är inte det de böcker vi själva hittar och sedan tipsar varandra om? Har vi blivit en ankdamm? Kul med en ny ankdamm i så fall, i form av ett annat lands bloggosfär.

tysk bok

 

UDDA VERKLIGHETOmslag: Udda verklighet
av Nene Ormes

Udda drömmer sanndrömmar, fruktansvärda sanndrömmar om våld och mord. När så hennes bästa vän Daniel försvinner börjar hon drömma om honom. För att kunna rädda Daniel söker sig Udda in i Malmös hemliga värld, där andra som hon finns. Snart rör hon sig bland hamnskiftare och orakel i en värld hon aldrig hade kunnat föreställa sig. Men kan någon hjälpa henne att hitta Daniel?

Jag träffade Nene Ormes på bokmässan tidigare i år och hörde henne prata om sina böcker. Jag slogs genast av hur vältalig och karismatisk hon var, som till synes utan att anstränga sig trollband en hel publik och fick oss alla att både skratta och rysa på rätt ställen. Så kanske var det något sånt jag förväntade mig när jag sedan plockade upp Udda verklighet och började läsa.

Dessvärre tycker jag inte riktigt att hon når fram på samma sätt i skrift (även om alla andra verkar tyck det?). Fingertoppskänslan saknas och tempot vacklar redan från första meningen. Jag blir aldrig intresserad av Malmös hemliga värld, hur gärna jag än vill. I jämförelse med min barndoms Harry Potter känns världen kulissartad och människorna underligt anonyma.

Klart att det är roligt med svensk fantasy, och boken har faktiskt sina fina sidor med. Men det är bara att konstatera — hade den svenska anknytningen inte funnits hade jag nog lagt ifrån mig Udda verklighet innan den tog slut. Den är ju inte ens skriven på speciellt bra svenska.

Udda verklighet
Utgiven av Styxx Fantasy 2010
Betyg: 2/5

Så här börjar boken: Luften brinner i hennes lungor och benen lyfter knappt från asfalten när hon slänger sig in i en portuppgång.

Jag har fått en utmaning av min eminenta (jäpp, det är Eurovisiontider nu och då får man använda det ordet fritt, har jag hört) bokbloggarkollega Linda Steen — elva bokfrågor att besvara. Let’s go!

1. Favoritgenre?
Apokalyps och elände och otrevlig jävla skit. Tänk American Psycho, tänk The Road, tänk Stephen Kings mer obehagliga skapelser. Ju sämre jag mår när jag läser, desto bättre mår jag — och om kärlek eller lyckliga slut nästlar sig in har jag en tendens att bli upprörd (jag ville att Harry Potter skulle DÖ). Nu är väl inte ”elände” en genre i sin egen rätt, men det är vad jag ofta söker i de genrer jag brukar läsa. Favvogenre? Jag vet inte. Vanligtvis skulle jag säga fantasy, men jag är lite GoT-bakis för tillfället. Ska försöka hitta tillbaka till skräckgenren i stället, samt läsa mer science fiction. Tips?

2. Brukar du känna att du måste försvara ditt läsande?
Nope. De enda som någonsin ifrågasatt min smak är min mamma och min sambo, och de får gnälla på bäst de vill utan att jag bryr mig, hehe. Mamma klagar för att hon gillar lyckliga slut och sambon för att han tycker att fantasy är lite töntigt (samtidigt som han spelar fantasyrollspel och läser rollspelsbaserade romaner med seriöst lökiga omslag, hahaha!). Och just det, mormor också, som tycker att läsning gör folk asociala. Vilket förstås inte är sant; man är väl asocial sedan innan!

3. Bästa svenska bok i år?
Oj. Jag har noll koll. Pass.

4. Unga Vuxna-böcker – vad tycker du om dem?
Generellt gillar jag ungdomsböcker. De kan vara riktiga sträckläsare på ett sätt vuxenböcker sällan är. Kanske är YA-böcker för tillrättalagda ibland, kanske är de lite förutsägbara — men en riktigt bra YA-bok är en riktigt bra vuxenbok, punkt. Eller nästan punkt. YA-genren lider nämligen av en åkomma jag personligen har mycket svårt för: kärleksdrama. Det är som om de bara måste klämma in töntiga små kärlekshistorier i varenda ungdomsbok. Och jag struntar väl i om Bella väljer Edward eller Jacob, om Katniss väljer Peeta eller Cale, om Mary från De vassa tändernas skog väljer, öh, kille A eller kille B. Herregud, ligg med båda, see if I care.

5. Nämn tre nya författare som du vill hylla!
Ojdå, nu har jag visst noll koll igen. Jag är liksom inte så bra på det här med ”nytt”. Men Anders Fager måste väl fortfarande räknas? Han mer eller mindre golvade mig med Svenska kulter 2009, och novellsamlingen var länge mitt stående boktips till folk. Och räknas Fager så räknas Ali Shaw — han som också debuterade 2009 med vemodiga Flickan med glasfötter. Ja, och så Mats Strandberg + Sara Bergmark Elfgren så klart, som debuterade tillsammans förra året med Cirkeln. Se där, nu blev det fyra hyllade författare, fastän jag inte kunde någon, trodde jag.

6. Hur ska vi se till att biblioteken inte alltid ska känna sig hotade?
Låna en massa böcker? Shit, jag borde inte ens få uttala mig i frågan; jag är bibliotekens sämsta kund. Jag har inte lånat en enda bok sedan jag flyttade hemifrån och fick egna bokhyllor att fylla, och då ligger ändå min arbetsplats precis bredvid stadsbiblioteket. Det är inte bibliotekens fel (de är fantastiska). Det är Adlibris fel. Och vår i-landsstatus. Vem bestämde egentligen att vi ska ha så mycket pengar att vi gärna betalar för det vi kan få gratis? Bränn Adlibris alla lager och försätt Svensson i ekonomisk kris så löser sig nog det hela.

7. Den ideala läsmiljön för dig?
Sängen. Och då menar jag inte sängen vi sover i, utan sängen vi har som stand in-soffa i vardagsrummet. Sååå bra! Perfekt ljussättning, en miljon kuddar i olika storlekar och oändliga möjligheter att sitta/ligga i vilken ställning man vill. Att köpa soffa ligger knappast högt upp på min prioriteringslista nu.

8. Ljudbok eller e-bok, vilket föredrar du och varför?
Ljudböcker. Främst för att jag inte riktigt fattar poängen med e-böcker — de är ju som vanliga böcker, fast på en skärm. (Obs! Enligt ledande forskning är det här en indikation på att jag är en lågutbildad tant. Välutbildade unga män älskar e-böcker.) Ljudboken är något helt annat än en bok, ett mellanting av bok och film, och det gillar jag. Dessutom lämpar de sig ypperligt för långa bilfärder. Tyvärr är jag ganska dålig på att lyssna på ljudböcker. När Ajvide Lindqvist släppte Tjärven som ljudbok köpte jag den samma dag som den kom, men nu har det gått ett år och jag har fortfarande inte lyssnat på den. Slutsats: Jag behöver en bil.

9. Vilka böcker tipsar du om till tioåringar?
Om tioåringen är lik mig borde hon genast plocka upp De trennes bok och resten av Prydainsviten, allt annat vore brottsligt försumbart (beskrivning: spännande barnfantasy som dessutom finns som tecknad film). Annars råkar jag veta att alla barn älskar Roald Dahls Häxorna och hans mer tokroliga bok Matilda. Harry Potter känns kanske som ett lite väl uppenbart tips? Hur som helst är det en kritisk ålder — är man förälder till en tioåring gäller det att indoktrinera stenhårt! Tar man inte sin uppfostrande roll på allvar kan det hända att barnet börjar läsa deckare eller Harlequinromaner, och då står man där sen. Med skammen.

10. Vilka böcker skulle du tipsa mig om:)?
Kom ihåg Linda att när du vill ha…
något mystiskt och vackert: Flickan med glasfötter.
rolig myspysfantasy: Stjärnstoft + tillhörande film.
nihilistisk fantasy: The Magicians.
stereotyp hack’n’slashfantasy, fast bra: The Blade Itself.
något asdeprimerande men skitbra: The Road.
en läsupplevelse som får dig att må fysiskt illa: American Psycho.
machomilitäramerikanism och zombier: Day by Day Armageddon + uppföljare.
en novellsamling om tentakelmonster: Svenska kulter.
… så finns samtliga böcker till utlåning hemma hos mig :)

11. Årets positiva överraskning i bokväg?
Så långt i år är jag snarare negativt överraskad. Första halvan av 2012:s bokskörd har, för min del, mest bara varit halvtråkig. Kanske är det ett straff för att jag läste så bra böcker förra året.

THE LEFT HAND OF GOD
av Paul Hoffman

Cale växer upp hos the Redeemers, en kristen kult som ligger i ständigt krig mot några de kallar the Antagonists. Tillsammans med tusentals andra pojkar i det stora klosterkomplexet drillas han hårt i strid och religionslära. Här hade det lätt kunnat bli en mörk Harry Potter av det hela — men då kommer en vändning.

När Cale och hans kompisar i bästa Harry Potter-stil smyger omkring i förbjudna korridorer får de sig sitt livs chock: NAKNA TJEJER! Djävulens Verktyg, spritt språngande, i klostret! De har aldrig förr sett en kvinna, men de vet ju vad skökan Eva dömde mänskligheten till och att det är en synd att så mycket som titta på en kvinna. Så de kan förstås inte slita ögonen från dem.

Sedan tvingas de fly från klostret, det blir krig och bla bla bla.

The Left Hand of God blir aldrig speciellt spännande. Utgångspunkten är bra, men resten känns förvånansvärt slätstruket. Småtråkigt krig, småtråkig YA-kärlekshistoria… och eftersom det är den första delen i en trilogi så kommer delarna som faktiskt ÄR intressanta aldrig någon vart. (Världsbygget, till exempel, har potential. Författaren serverar fina hintar om att allting faktiskt utspelar sig på vår jord — det finns norrmän! — men uppenbarligen har folk återgått till ett senmedeltida levnadssätt. Postapokalyps/fantasy? Kan bli intressant i senare böcker.)

Mest störde jag mig på hur slentrianmässigt allt beskrivs. Så fort en kvinna presenteras får vi veta om hon är snygg, ful eller mittemellan. När en man presenteras får vi veta hårfärg, kläder och placering i den sociala hierarkin. Författaren återkommer ständigt till kvinnornas kurvor och bröst och svanlika nackar. Till männens bistra miner och döda ögon. Sedan skojar han till det lite och säger att det är kvinnorna som regerar över männen, för de bestämmer ju i huset när männen kommer hem från kriget.

ಠ_ಠ

Nåväl. Om sanningen ska fram så är The Left Hand of God helt okej. Medioker standardfantasy, men helt okej för det. Synd bara att de försöker sälja boken som vuxenfantasy, för den fungerar gissningsvis mycket bättre som ungdomsbok. (Mitt tolvåriga jag hade tyckt att Cale var supercool!)

Nu ska jag läsa A Dance with Dragons, som äntligen kommit i pocket!

The Left Hand of God
Utgiven av Penguin Books 2010
Betyg: 2/5

Så här börjar boken: Listen. The Sanctuary of the Redeemers on Shotover Scarp is named after a damned lie, for there is no redemption that goes on there and less sanctuary.

CIRKELN
av Mats Strandberg och
Sara Bergmark Elfgren

Tanke 1: Aww… Skolmiljö, så mysigt…
Tanke 2: Aargh! Skolmiljö, så obehagligt!

Så gick mina tankar under det inledande kapitlet i Cirkeln, och på sätt och vis sammanfattar det också mina tankar om boken i stort.

För mig som vuxen läsare är Cirkeln en nostalgimysig återvändo till allt det jag gillar med bra ungdomslitteratur. Bara en så enkel sak som att huvudpersonernas närmaste familj inte inbegriper äkta makar och barn, utan föräldrar och syskon, gör att jag drar en djup suck av lättat igenkännande och genast förälskar mig i dem allihop. Sedan sträckläser jag på sanna tonårsmanér ut hela boken på en natt.

Handlingen kretsar kring sex nyblivna gymnasietjejer i en liten bruksort i Sverige. De kommer alla från olika bakgrunder och har näst intill ingenting gemensamt, men tyr sig motvilligt till varandra när de upptäcker att de fått superkrafter och att jordens undergång står för dörren (dun dun DUN). Sammanfattat på det sättet låter det kanske lite banalt, men i praktiken är konceptet lika oemotståndligt som i Buffy, Harry Potter eller annan valfri berättelse om en hjälte som räddar världen från ondska under håltimmar och raster.

Samtidigt skyggar författarna inte från obehagliga frågeställningar. De problematiserar självskadebeteenden och familjegräl, och låter en elevs blyga förälskelse i favoritläraren på skolan bli besvarad… Men det som stannar längst hos mig är Anna-Karin; mobboffret som plötsligt får förmågan att styra hur andra tycker och tänker. Lite som Carrie, fast i en helt annan tolkning.

Det enda jag inte riktigt gillar är den där antydda apokalypsen, eftersom det känns lite ogreppbart vad det hela egentligen går ut på. Antagligen löser sig det problemet i del två och tre i serien, men just i Cirkeln är det lätt att uppleva ”Det Stora Onda” som ett störningsmoment som tar fokus från det man egentligen vill läsa om. Det vill säga tjejerna. De visar sig vara en riktigt intressant samling individer och att se hur de väljer att hantera sina nya förmågor är en nagelbitare i sig.

Del två nu tack?

Cirkeln
Utgiven av Rabén & Sjögren 2011
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: Hon väntar på svar men Elias vet inte vad han ska säga. Det finns inget som skulle göra henne nöjd. I stället stirrar han på sina händer. De är så bleka att varje blodåder syns i det skarpa lysrörsljuset.

…det är väl för fan ingen fråga?

Klart böcker ska översättas! Inte för att jag personligen har några problem med att läsa på engelska, utan för att det helt enkelt är förbannat trevligt med översättningar för översättningarnas egen skull. (Och sen är jag ju rätt dålig på polska till exempel.)

Händer det dig ibland att du läser engelska böcker, bara för att hela tiden fundera ”hmm, undrar hur man skulle översätta det dääär…” eller ”haha! schysst ordvits – men kommer den att fungera på svenska?” Jag gör det hela tiden!

Nu i och med min c-uppsats har jag ynnesten att få läsa lite engelska original och svenska översättningar parallellt, vilket man ju sällan gör annars. Jag läser Assassin’s Apprentice och Mördarens lärling av Robin Hobb, The Blade Itself och Det lockande stålet av Joe Abercrombie och Harry Potter and the Philosopher’s Stone/De vises sten av J.K. Rowling.

Och jag är överförtjust.

Över hur duktiga alla översättare är.

Jag läste The Blade Itself på engelska när den kom och imponerades över Abercrombies rakt-på-saken-sätt att skriva. Han har en väldigt vacker såväl som barsk engelska. En stämningshöjare jag måste säga att översättaren Mats Blomqvist helt och hållet lyckats återskapa på svenska. Trots att svenskan helt saknar motsvarande dialektala drag till hur Abercrombies karaktärer pratar! Är inte det imponerande vet jag inte vad som är det.

Blomqvist har dessutom ändrat en del av namnen på karaktärerna, och helt ärligt föredrar jag faktiskt hans översättningar framför Abercrombies original i många av fallen. Töntiga Rudd Threetrees som jag aldrig förstod mig på blev indianskklingande Rudd Treträd, och Karg är ju helt klart ett grymmare adjektiv att heta än Grim. (Däremot funkar Tul Duru Thunderhead helt klart bättre än Tul Duru Åskmoln.)

Att Eva-Fries Gedin, som översatt Harry Potter, är ett geni behöver kanske inte ens nämnas? Det är väl ändå ganska etablerad kunskap hos alla under 25 att hon gjort ett bra jobb. Återigen ser vi ju det där problemet med att engelska dialekter inte har några svenska motsvarigheter, vilket gör att karaktären Hagrid låter som en helt annan person på svenska. Men å andra sidan passar ju hans svenska ”dialekt” till hans personlighet, så det är väl inget att gnälla över?

Ylva Spångbergs översättning av Robin Hobb är möjligen lite mer svårsmält. Åtminstone på namnfronten. Coola Molly Nosebleed blir till… Molly Blodknoppen! Nej vet du vad… Och låter verkligen Regal lika töntigt för engelsmän som Kunglig låter för svenskar?

Hur som helst är det spännande att läsa och jämföra – en upplevelse jag rekommenderar!

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3