You are currently browsing the tag archive for the ‘hen’ tag.

KONSTEN ATT VARA KVINNA9789100131111
av Caitlin Moran

Caitlin Moran skriver självbiografiskt och humoristiskt om feminism och om hur det är att vara kvinna. Kapitlen är uppdelade efter typiska kvinnohändelser: 1. Jag börjar blöda! 2. Jag får päls! 3. Jag vet inte vad jag ska kalla mina bröst! etc.

Jag läser sällan självbiografier, men jag kan tycka att de är som bäst när man antingen känner igen sig väldigt mycket i författaren… eller inte alls. Moran är av det senare slaget. Hon växte upp i Storbritannien i en urfattig tattarfamilj där alla bodde ovanpå varandra och där skolgången väl var sisådär. När hon fick mens visste hon liksom inte vad mens var.

Med det i åtanke är det förstås intressant att höra hur hon ser på jämställdhet, men det är också där mitt intresse för boken svalnar lite. Det känns helt enkelt inte som om Moran har något nytt att tillföra. Har man läst någonting alls om feminism de senaste tio-tjugo åren kommer man att känna igen sig, och antagligen störa sig på trötta skämt i stil med ”Kvinnor ska också vara chefer! FATTA vad alla chefer skulle vara snygga i håret!” och ”ALLA kvinnor har garderoben FULL med skor de aldrig använder!”

(Har man däremot aldrig läst om feminism tidigare kan den här boken säkert vara en bra inkörsport. Bra mycket trevligare än Kort kjol och Linda Skugge, som jag började med.)

Den enda gången det bränner till lite är när Moran sitter på abortkliniken. Där sitter också en ung, irländsk tjej. Resten av kapitlet handlar om abortlagar i allmänhet och Irlands abortförbud i synnerhet. Samtidigt som jag läste abortkapitlet dog en irländsk kvinna som vägrats abort. Fostret dog i magen men läkarna vägrade operera ut det eftersom små, små livstecken fortfarande fanns kvar. Hon var tvungen att vänta, sa de, tills barnet självdog. Tyvärr hann kvinnan dö innan dess.

Konsten att vara kvinna är ingen måste-läsning, men rätt rolig ändå. Den svenska översättningen av Molle Kanmert Sjölander är utmärkt. När hon använder ordet ”hen” accepterar jag det utan att blinka. Klart Moran hade skrivit hen, om hon kunnat svenska.

How to be a Woman
Konsten att vara kvinna
Översättning: Molle Kanmert Sjölander
Utgiven av Albert Bonniers förlag 2012
Betyg: 3/5

Så här börjar boken: Idag fyller jag 13.

MY NAME IS O
av Sam Enthoven

Från den dag vi föds är våra liv förut-bestämda. De som kallar sig Mästarna styr över oss och tvingar oss att omedvetet handla efter deras bästa intressen.

O har levt hela sitt liv i Mästarnas tjänst. De har format O till ett vapen — stark, smidig och intelligent, förmögen att byta skepnad och överleva det mesta.

Men O har fått nog av Mästarna. Nu sätter hen sitt liv på spel för att störta Mästarna och ta tillbaka människornas fria vilja.

My Name Is O är en snabbläst fantasydystopi riktad till barn i yngre tonåren. Hela berättelsen (som tar kanske 20-30 minuter att läsa) utspelar sig under en enda natt, när O ska bryta sig in i Mästarnas högkvarter. Bakgrundshistorien är tilltalande med sin doft av Matrix och väcker tankar om den fria viljan. Slutet blir ganska förutsägbart, men det är okej.

Pluspoäng, såklart, för att O är en könslös karaktär. Historien berättas ur förstaperson och O är dessutom hamnskiftare, så det är helt enkelt omöjlig att könsbestämma henom.*

Vilket ju öppnar upp för ett antal andra intressanta diskussioner, av stilen ”HAR man ens ett bestämt kön, om man kunnat byta skepnad från födseln? Och kommer man ihåg hur man egentligen borde se ut?”

* Personligen såg jag O som en tjej. Många andra recensioner på internet avslöjar att recensenten såg O som en kille.

My Name is O
Utgiven av Barrington Stoke 2012
Betyg: 2/5

Så här börjar boken: (återkommer om detta)

Gubbkärring. Blir man inte lite glad inombords av det ordet?

Jag älskar ord.

För min del får det gärna finnas hur många av dem som helst. Fula ord också. Och ord jag inte tycker om (som snask, läcker och pattar).

Alla som skriver regelbundet vet att man rätt som det är kan hitta användning även för ord man aldrig trodde att man skulle använda. Synonymer smakar valfrihet, helt enkelt, och valfrihet hör inte enbart Östersjön till. Kanske är det därför jag alltid blir så förvånad när nya ord möts av ilska. Som nu när hen-debatten rasar. Okej, så vi får ett nytt ord. I en stängd ordklass dessutom, helt galet, jag vet. Men vi blir ju inte av med något ord.

(Förresten, vore det inte fint om vi efter hen-debatten uppmärksammade den där berömda elefanten i vardagsrummet, och i stället började ignorera monsterhunden?)

Jag har en språkvetarkollega som blir tokig om man säger dataspel. ”Det heter datooorrrrspel, din jävla rövtrasa!” ryter hon. Min morfar för ett personligt krig mot ordet typ (i betydelsen ”ungefär”), brorsan kräks på slangordet guss och själv får jag bannemig utslag när folk säger ”orcher” i stället för ”orker”. (… Men STAVAS orcher, det ska det!)

Jodå, språk är känsliga grejer.

Det jag egentligen vill komma fram till är ett intressant ord jag stötte på när jag korrläste en av mina texter på jobbet i dag. Ordet såg först ganska oskyldigt ut, men i slutändan innebar det åtminstone en halvtimmes internetforskning för min del.

Förstubro.

Så stod det i min text. ”Men”, kom då den ödesdigra frågan, ”skriver man inte farstubro?

Sen var karusellen igång. Nånstans stod det att ändelsen -bro var en norrländsk raritet som ingen söder om Gävle begriper sig på. Man skulle skriva farstutrapp i stället. Eller förstutrapp, förstås. Eller kanske förstutrappa eller farstutrappa, nu när jag tänker efter. Och hur var det nu igen med förstu- eller farstukvisten? Var ligger den i förhållande till farstun? Eller förstun, som man också kan skriva, eftersom ordet är en förkortning av förstuga. Och slänger man upp ordentliga väggar kring förstugan och monterar dit en dörr blir den en svale i stället, så nu vet du det.

Så här ser en ”farstutrappa” ut.

Google brukar kunna vara upplysande i den här typen av situationer, så jag begav mig dit. Googlade förstubro. Fick frågan om jag kanhända menade farstubro? ”Aha!” tänkte jag och googlade raskt farstubro. Och fick inte ens hälften så många träffar som för förstubro.

Efter många om och men stod jag där med facit i hand. Förstubro ÄR den vanligaste formen, med god marginal. Men när det skrivs ensamt har förstu inte en chans mot farstu. Så underbart ologiskt är trots allt språket.

WordPress är för övrigt och som vanligt inte alls till någon hjälp — stavningskontrollen godkänner inget av orden!

Inte ens ”WordPress”.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3