You are currently browsing the tag archive for the ‘Humor’ tag.

THE LADYBIRD BOOK OF MINDFULNESSmindfulness
av Jason Hazeley & Joel Morris

Tycker du som jag, att självhjälpsböcker är ett jävla gissel?

Då kommer du att tycka om den här självhjälpsboken.

Ladybird vet nämligen att hjälpa den ironiska generationen genom livet. Inte med smeksamma ord, uppmuntrande tillrop och inspirerande citat att skriva på väggen. Utan genom att göra narr av alltihop.

I den här lilla boken om Mindfulness använder sig författarna av vackra illustrationer från Ladybirds eget arkiv av (seriösa) barnsagor – men sätter nya texter till dem för att på ett så drypande ironiskt sätt som möjligt leda dig fram till ett upplyst tillstånd av vaken mindfulness och inre själslig ro.

mindfulness2

Känner du hur lugnet lägrar sig?

Perfekt som presentbok till hen den där sarkastiska du vet, eller som personligt lyckopiller i bokhyllan.

lol

lala2

Om jag brydde mig skulle jag skriva nånting här om Ladybirds andra böcker i samma serie, men de verkade inte lika roliga så det skiter jag i.

The Ladybird Book of Mindfulness
Utgiven av Ladybird 2016
Betyg: 4/5 – rekommenderas

Titel: Plato and a Platypus Walk into a Bar… Understanding philosophy through jokes
Författare: Thomas Cathcart & Daniel Klein
Betyg: 3/5

 

Plato and a Platypus Walk into a Barär precis som den låter; nördrolig.

Man skulle kunna se boken som en slags crash course i filosofi. Författarna förklarar olika filosofiska koncept som metafysik och existentialism på ett lätt och ledigt sätt – med hjälp av en herrans massa skämt.

Det är en väl lyckad mix av allvar och humor. De flesta skämten är simpla och du har antagligen hört dem förut. Cathcart och Klein tar däremot dessa vardagliga skämt till en helt ny nivå, genom att visa de djupa, filosofiska tankar skämten i grunden bygger på (host).

Det är knappast en bok som ger dig världsomvälvande insikter, men den är bra mysig.

Titel: Nation
Författare: Terry Pratchett
Betyg: 3/5

 

Högen med halvhjärtat påbörjade böcker förökade sig förrädiskt på mitt nattduksbord. Bara tanken på att läsa någon av dem fick mig att slösurfa en halvtimme extra på internet i ren protest.

Och så hittade jag Nation. Boken som visade sig vara precis vad jag behövde för att ta mig ur en monumental lässvacka. Så lätt, så lätt att plöja igenom, rena motsatsen till tung litteratur. Trots att den handlar om död.

Nation börjar med en tsunami. En gigantisk flodvåg som rasar förbi ett lapptäcke av små öar och krossar allt i sin väg. Framför allt krossar den pojken Maus by och alla som bor där. Själv överlever Mau eftersom han är på en annan ö. Han är där för att bevisa att han kan klara sig själv – ett måste om han vill kunna kalla sig för man. Men när han återvänder hem finns det ingen kvar som kan slutföra manlighetsriten och Mau ställs ansikte mot ansikte med tanken på att klara sig själv för alltid.

Som tur är behöver han inte vara ensam länge. Ett skepp (”some kind of giant canoe”) har nämligen kraschat på ön. Skeppets enda överlevande är den brittisk adelsflickan Daphne. Mycket trevande försöker de att göra sig förstådda av varandra. Innan jag läste boken trodde jag att det var detta som den skulle handla om – ung pojke och flicka växer upp tillsammans på en ö. Men snart börjar andra överlevande att droppa in från de kringliggande öarna. De är alla hungriga, skadade och har förlorat sina familjer. Trots att Mau och Daphne knappt är mer än barn blir det deras ansvar att hjälpa alla.

Ända sedan tsunamin 2004 har tanken på alla bortspolade infödings-civilisationer fascinerat mig. Kanske kände Pratchett likadant? I vilket fall hamnade tanken i god jord hos mig och bidrog till att jag uppskattade boken som jag gjorde. Pratchetts porträtt av Mau och hur han överlever sin hela världs undergång är mycket starkt.

Den kritik jag har mot boken är att den ibland går i lite väl upptrampade hjulspår (vilket i rättvisans namn antagligen beror på att den är en så kallad barnbok). Det lades till exempel ned överflödigt med tid på att diskutera huruvida gudar finns eller inte. Whatever. Men på det stora hela är Nation en tänkvärd bok och jag kommer nog alltid att bära med mig en liten Mau i mitt hjärta. Det finns en storhet i Nation, som gör den väl värd att minnas.

Humorn då? Jämförd med Pratchetts Skivvärldsböcker är Nation helt klart mer allvarlig och filosofisk. Men nu är Pratchett trots allt en skämtare och det blir en hel del komik även i Nation, även om den är rätt lågmäld. Det uppstår många knasiga situationer och då speciellt i Daphnes tidiga möten med infödingskulturen. Tillåt mig att avsluta med några citat:

”it’s the will of God”, which is grown-up speak for ”because”.

”Someone had to eat the first oyster, you know. Someone looked at half a shell full of snot and was brave.”

”Are the dead rising?” asked Ataba. ”You know, I really hoped nobody was going  to suggest that,” said Daphne.

Titel: Good Omens: The Nice and Accurate Prophecies of Agnes Nutter, Witch
Svensk titel: Goda omen
Författare: Neil Gaiman & Terry Pratchett
Betyg: 3/5

I Good Omens får vi träffa ängeln Aziraphale och demonen Crowley och vara med om deras förtvivlade kamp för att rädda Jorden undan från Apokalypsen. Den bibliska apokalypsen alltså, komplett med Antikrist och Apokalypsens fyra ryttare. Problemet är bara att Aziraphale och Crowley blivit ganska förtjusta i Jorden under de senaste århundradena (även om 1400-talet var något av en besvikelse) och helt enkelt inte står ut med tanken på att tillbringa resten av sina liv i antingen himmel eller helvete. Vad göra?

Boken är skriven 1990, men när har den någonsin varit mer högaktuell än i dag? Mitt bland alla allvarliga, postapokalyptiska skildringar som är så populära nu är Good Omens som en uppfriskande fläkt. Boken är underhållande från den första sidan till den sista – och vad annat ska man förvänta sig när två författare i klass med Gaiman och Pratchett slår sig samman?

Av de två måste jag nog säga att Pratchett är min favorit, även om jag mest läser Gaiman nu för tiden (jag har redan läst det mesta Pratchett skrivit). Därför var jag något förvånad när jag läste efterordet och fick reda på att alla de partier jag uppskattat mest med boken – första halvan, Apokalypsens fyra ryttare – var Gaiman huvudansvarig för, medan Pratchett stod för de partier jag inte gillade speciellt mycket (Agnes Nutter, Adam). Mer cred till Gaiman alltså. Där ser man.

Titel: P.S. I Love You
Svensk titel: P.S. Jag älskar dig
Författare: Cecelia Ahern
Betyg: 3/5

Jag får alltid en sån lust att skriva [sic!] efter Aherns förnamn…

Inte för att konkurrensen är speciellt stark egentligen, men P.S. I Love You är lätt den bästa ”chic lit”-boken jag läst!

Till att börja med handlar den inte alls om en tjej som letar efter sitt livs kärlek. Holly har nämligen redan gift sig med honom, och han har hunnit dö i cancer redan innan boken börjar (och tack och lov för det! Ursäkta min cynism).

Långt innan han blev sjuk hade de skämtat om att hon aldrig skulle klara sig utan honom och att han borde skriva en kom ihåg-lista åt henne i sitt testamente. Så mitt i sorgen efter hans död tar Holly emot ett mystiskt paket, som visar sig innehålla ett gäng brev – ett för varje månad fram till nyår – där hennes döda make ber henne göra olika saker.

P.S. I Love You är en perfekt mix av allvar och humor. I ena stunden kan den få en att sitta försjunken i tankar om livet, för att i nästa stund inspirera till ett stort gapskratt över alla tokigheter en död mans önskningar kan leda till. Den är en varsam känga i röven för alla som tar människorna omkring sig för givet, och sjukt imponerande som debutroman.

Titel: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Författare: Jonas Jonasson
Betyg: 3/5

 

Hundraåringen Allan Karlsson ledsnar på ålderdomshemmet (där det är förbjudet att ta sig en sup!) och drar helt enkelt därifrån. Det blir förstås stor uppståndelse och snart blir Allan jagad land och rike runt, inte bara av polisen utan också av en kriminell liga som han råkat sno 50 miljoner kronor i knarkpengar för. Under sin galna flykt stöter han på flera andra osannolika men sköna karaktärer som hjälper till. Kapitlen om Allans flykt från ålderdomshemmet varvas med kapitel om hans levnadshistoria, som minst sagt är en skröna värdig vilken levnadsglad hundraåring som helst.

Hela boken är skönt galen och skruvad. Samtidigt fungerar hundraåringens levnadshistoria som en slags historielektion om 1900-talet. Allan är med under spanska inbördeskriget; han hjälper till att uppfinna atombomben; han tröstar en förtvivlad, elvaårig Kim Jong Il; han spenderar fem år i Gulag; han får en semesterresa betald av Mao Tse Tung. Och allt utan att han själv bryr sig ett smack om politik.

Ofta kan man inte göra annat än att bara skaka på huvudet och le åt alla konstiga förvecklingar berättelsen tar sig. Boken genomsyras av en stark livsglädje som gör det lätt att tro på den gamla klyschan om att ingenting är omöjligt. En perfekt bok för sådana dagar då man bara vill svepas med, vara nöjd och inte tänka på speciellt allvarliga saker (nej, varken mord eller atombomber är speciellt allvarligt beskrivna).

Varför skrivs det inte fler böcker om gamla människor, förresten? Skrivs det fler böcker om gamla människor? Någon som har ett boktips?

 
Boktitel: Pride and Prejudice and Zombies: The Deluxe Heirloom Edition
Svensk titel: Stolthet och fördom och zombier (dock ingen deluxe-version)
 
Författare: Jane Austen & Seth Grahame-Smith
Betyg: 4/5

Grahame-Smith med sin egen tolkning av Stolthet och fördom.
Nu med lite fler zombier.

LÄTT den bästa idén 2009.

Visst, Grahame-Smith skriver kanske inte så bra, och hans försök att efterlikna 1800-talsengelska är stundtals farsartade (svett kallas för ”exercise moisture”, ahahaha).

Men så är det ju faktiskt tänkt att vara en fars också — något man kanske kunde ana redan vid titeln, Pride and Prejudice and Zombies. Ni hör ju själva hur det låter.

Allting hänger väl på vilken humor man har. Garvade du första gången du hörde talas om boken finns det en stark möjlighet att du, som jag, kommer att fnissa dig från pärm till pärm. Dessutom är det en fördel — eller kanske rentav en förutsättning — att ha läst Austens original först, eftersom mycket av humorn bygger på små, små ändringar av originalberättelsen som blir komiska i ljuset av vad det stod innan.

Jag tycker att det här är fruktansvärt roligt. Deluxe-utgåvan är dessutom riktigt snygg, med sina fina färgbilder och det praktiska bibelsnöret. Rekommenderas till smått kravlösa fans av Jane Austen, zombier och kanske alla som gillade Buffy (jodå, likheterna finns där).

Titel: Familjegraven (ljudbok)
Författare: Katarina Mazetti
Serie: Uppföljaren till ”Grabben i graven bredvid”
Betyg: 4/5

Storstadstjejen Desirée flyttar in hos bonden Benny ute på landet, och snart har de inte bara ett utan tre barn. Bonde som han är ställer sig Benny lite oförstående inför Desirées knasiga tankar om att fortsätta arbeta. Vill hon inte vara hemmafru – sylta, safta och knyppla – som alla andra kvinnor i byn?

Jag har inte läst Grabben i graven bredvid, men nu har jag lust att göra det! Familjegraven är en väldigt rolig bok som bjuder på många skratt, mitt i huvudpersonernas vardagselände. Jag vet inte hur hon lyckas, men Mazetti kan få en att skratta till och med när man verkligen inte b o r d e. Ett ganska talande exempel var när både jag och min kära mor bröt ihop i ett frustande gapskratt, samtidigt som deras döende son låg inne för operation.

Jag rekommenderar stark att lyssna på den som ljudbok, för det tror jag att den tjänar mycket på (den hade antagligen fått en trea i bokform). Det är nämligen så att Desirée och Benny berättar vartannat kapitel, med sina två helt väsensskilda berättarröster: Desirées försynta, lite trötta röst i kontrast till Bennys högljudda, dialektala bonnmål. Min enda invändning är att skillnaden i ljud är lite f ö r stor – ofta fick vi dra ner när det var Bennys kapitel, och höja volymen igen när Desirée pratade.

Titel: Saker min sambo och jag tyckte olika om
Författare: Sabina Strand
Betyg: 2/5

När Sabina Strands partner dumpade henne (över telefon) två månader efter att de flyttat ihop… låt oss säga att hon inte blev överlycklig. Hon började skriva en blogg om förhållandet de haft och nu har den bloggen blivit utgiven som bok.
Saker som min sambo och jag tyckte olika om är nästan helt utan undantag sarkastisk och Strands ironiska orerande om sitt ex kommer garanterat få dig att le ett par gånger. Men antagligen gjorde sig texten bättre i ett bloggsammanhang. Strand målar tyvärr upp en väldigt tvådimesionell bild av sitt ex och efter ett tag är det svårt att inte börja undra just hur naiv hon måste ha varit, som inte vände sig om och sprang direkt när hon såg den osympatiske idioten.

Lite för mycket handlar om hur ledsen och förtvivlad hon kände sig efter att han lämnat henne, hur mycket hon grät och hur fantastiska hennes vänner var som fanns där för henne.Fan, sånt är ju pinsamt redan på bloggnivå.

Originaltitel: A Man Without a Country
Svensk titel: En man utan land
Författare: Kurt Vonnegut
Betyg: 3/5

By writing books like Cat’s Cradle and Slaughterhouse-Five, Vonnegut guaranteed himself a lot of fame. For over fifty years he wrote about modern society with a dark, yet playful, sense of humor. A Man Without a Country is a collection of short stories that was published in 2005, making it the last book Vonnegut wrote before he died in 2007.


A Man Without a Country
is Vonnegut‘s take on life during the Bush regime and the ongoing oil crisis. It is nothing you have not heard before, and Vonnegut does the unforgivable mistake of mixing up Switzerland and Sweden in one of his short stories.

Still, his observations are relevant, his wit sharp and the collection an easy read. He rants a bit about people being stupid, but he does so with a shrug of his shoulders. ‘I am an old man’, he seems to say, ‘If the world is fucked up… well, at least it is not my problem anymore.’

I can imagine him typing the last couple of sentences with a smile on his lips.

Läsning pågår

Läsning pågår 2

Läsning pågår 3